Att tala om ett nytt kallt krig är missvisande och leder oss fel.
ÖB Sverker Göranson6
Varje rykte om att det kalla kriget har upphört är falskt. Men det är ett annat kallt krig än det föregående. Vi i väst vann det första, 1945–1991. Hur det ska gå i det andra är ännu oklart. Historien har inte tagit slut. Som den ryska invasionen i Ukraina och annekteringen av Krim visar är risken stor att det kalla kriget övergår i hett.
Den sovjetiska invasionen av Tjeckoslovakien den 21 augusti 1968 blev starten för ett livslångt politiskt engagemang. Denna händelse var inte den enda anledningen att aktivera sig, men bilderna av pansarvagnarnas intåg i Prag bidrog till att öppna ögonen på en gymnasist som ville veta hur världen såg ut.
Det syntes tydligt den 16 januari 1969, då studenten Jan Palach i protest mot den sovjetiska ockupationsmakten brände sig till döds på Vaclavplatsen i centrala Prag, i ett land som då var en del av kommunisternas ockuperade östra Europa.
Det syntes också tydligt den blodiga söndagen i Vilnius den 13 januari 1991, då sovjetiska pansarvagnar rullade in i Litauens huvudstad och 14 människor dödades.7 Scenerna upprepades en vecka senare i Lettlands huvudstad Riga.
För oss som deltog i arbetet för de baltiska staternas befrielse i början av 1990-talet, då Måndagsrörelsen ordnade 79 stödmöten på Norrmalmstorg i Stockholm, bekräftades skeendet att det som USA:s president Ronald Reagan i ett tal 1983 hade kallat det ”onda imperiet” skulle falla tidigare än vi hade kunnat hoppas. Förtryck och våld skulle inte i längden räcka för att stoppa en idé vars tid hade återkommit även till östra Europa: frihetens idé.
Sedan dess finns inte Sovjetunionen mer, än mindre det gamla imperiet som omfattade halva Europa, däribland flera andra länder som upphört att existera: Östtyskland (1990), Tjeckoslovakien (1992), Jugoslavien (1992). Men ett nytt imperium under Kreml håller på att återuppstå, det som de febrigaste ryska romantikerna kallar ett Novorossija8 eller Russkij Mir (den ryska världen).
Den 1 maj 2004 var en stor dag i Europas historia, då återföreningen efter befrielsen av den östra halvan firades runt om i huvudstäderna. På plats som journalist vid World Economic Forum i Warszawa kunde jag inte se en enda röd fana, ingen hammare och skära, men många glada människor som hade ”kommit hem”. Hem till Europa.
Den 15 augusti 2011 firades på Norrmalmstorg 20 år av Baltikums befrielse med tal av fyra statsministrar inför tusentalet åskådare. Det var höjdpunkten på regeringens officiella ”baltiska år” med Stockholms landshövding Per Unckel (avliden 20 september 2011) som arrangör. Fredrik Reinfeldt bekräftade tillsammans med Andrus Ansip från Estland, Valdis Dombrovskis från Lettland och Andrius Kubilius från Litauen den återvunna gemenskapen kring Östersjön, med Reinfeldts ord:
Sverige har en hedersskuld till Estland, Lettland och Litauen. Vi är skyldiga de baltiska folken att minnas det förflutna och bygga en gemensam framtid.9
Så är det. Men detta vill Rysslands nuvarande ledning ha ogjort. Imperiet ska återupprättas. Som nestorn bland svenska Rysslandsforskare, professor Per-Arne Bodin, har konstaterat:
Det existerar en stor samsyn kring återimperialiseringen hos i stort sett hela det politiska spektret i dagens Ryssland… I duman hörs till och med röster för att återupprätta ett rike med Sovjetunionens gränser, men de flesta vill enbart återupprätta det indirekt genom större eller mindre inflytande och hegemoni över området. Hos alla finns en nostalgi över det förlorade väldet och man försöker på olika sätt, också genom det utrikespolitiska agerandet, öka landets inflytande i hela det tidigare sovjetiska området.10
Det kommer inte att lyckas, men nästan på dagen 40 år efter Praginvasionen bekräftades med den ryska invasionen av Georgien den 8 augusti 2008 att förhoppningen om ett fredligt Ryssland med plats i den demokratiska gemenskapen i Europa var orealistisk.
Illusionen bestod länge som önsketänkande i många EU-länder och i ledande kretsar kring president Obamas Vita huset där man ännu flera år efter the tipping point 2008 uppträdde som om den tillfälliga avspänningen under presidenterna Gorbatjov och Jeltsin inte hade förbytts i sin motsats. Den ryska militära upprustningen talade ett tydligt språk; det är förmågan som räknas, inte avsikten, som Bismarck uttryckte saken. Den historiska sanningen var bortglömd i de kretsar som från vänster till höger under lång tid ansvarade för reduceringen av europeiska försvarsanslag under parollen att det nu fanns stora ”fredspengar” att omfördela till inrikes behov, the peace dividend.
En anledning till den länge förhärskande felsynen var högst naturlig, det faktum att en perspektivförskjutning har ägt rum på global nivå. Världen är inte längre bipolär, som under det första kalla kriget mellan ”öst” och ”väst”. I den multipolära kampen om makt och inflytande deltar fler aktörer av olika storhet och styrka: USA, Ryssland, Kina, EU och militant islam. Två har blivit fem. Att Kremls makt över världens framtid därmed har förtunnats jämfört med läget under Sovjettiden innebär inte att Rysslands militära förmåga i vårt närområde kan negligeras, särskilt inte i kombination med Kremls uttalade politiska ambitioner och bevisliga handlingsförmåga i Georgien och Ukraina.
6Tal vid Folk och Försvars rikskonferens i Sälen 12/1 2015.
7För en officiell skildring av de sovjetiska övergreppen, se skriften 11 March 1990 in the evolution of the statehood of Lithuania (red: Stasys Kasauskas & Birute Valionyte).
8”Nya Ryssland” var ett 1700-talsbegrepp som symboliserade ett vidgat territorium under rysk kontroll, som nu används av ockupanterna i östra Ukraina. För en analys, se studien “Branding Novorossiya”, National Defence Academy of Latvia, oktober 2014.
9Svenska Dagbladet, 15/8 2011.
10I Ryssland och Europa – en kulturhistorisk studie (2006).