Historien står på vår sida. Vi kommer att begrava er.
Nikita Chrusjtjov
40 år efter den sovjetiska invasionen i Prag den 21 augusti 1968 rullade ryska stridsvagnar åter över gränsen in i ett litet grannland, Georgien. Det hände igen, det som hade hänt även i Ungern 1956, Afghanistan 1979, Baltikum och Tjetjenien på 1990-talet. Till denna speciella våldskalender hör den kommunistiska Pragkuppen 1948 och krossandet av arbetarupproret i Berlin 1953, för att inte tala om allt det som skedde i det ännu fördolda.
Årtalen formar tillsammans en epok av ideologisk konflikt mellan två maktsystem, ”öst” och ”väst”, som med avseende på dess realpolitiska fas inleddes direkt efter andra världskriget med att Sovjetunionen ockuperade de under kriget intagna länderna och införde diktatur, i syfte att föra vänligt sinnade lokala kommunistpartier till makten och utplåna all opposition, något dessa ofta små partier aldrig skulle ha mäktat i längden på egen hand.
Det som fortfarande av många än i dag kallas befrielsen (från tysk trupp) innebar i själva verket i halva Europa att en ockupation ersattes av en annan. Denna epok i världshistorien fick några år senare namnet ”kallt krig”.11
Med den ryska invasionen i Ukraina 2014 och annekteringen av Krim upprepas mönstret, trots att den eviga freden påstods ha infunnit sig i vår del av världen. Därför finns det anledning att rekapitulera grunderna för det förra kalla kriget. Visst kan sägas att parallellerna svårligen låter sig dras eftersom kommunismen har bortfallit som ideologisk drivkraft i både moderlandet och dess lydriken, men imperietanken – det ryska behovet av att dominera andra folk och grannländer – har uppenbarligen överlevt det ideologiska paradigmskiftet i Ryssland.
En annan väsentlig skillnad mellan det första och andra kalla kriget är att USA:s roll har ändrats. Om man med USA menar presidentadministrationen är det uppenbart att USA med Obama som överbefälhavare hade velat spela en helt annan roll i förhållande till Ryssland än det USA som motsatte sig Sovjetunionens expansion efter andra världskriget, från Truman till Bill Clinton. Obamas agerande av underlåtenhet (nedrustning) och underskattning av Kremls ambitioner (reset-politiken) snarare uppmuntrade än avskräckte pånyttfödelsen av rysk aggressionspolitik.
Men det avgörande är att nationalismen har ett starkt folkligt stöd i den ryska befolkningen, åtminstone den del som förväxlar omvärldsrespekt med grannars rädsla för militär våldsanvändning. Kremls förmåga att mobilisera falsk nationalism som ersättningsideologi har växt i takt med statens kontroll av medier och forskning, all opinionsbildning i Ryssland.
Den internationellt erkände historikern och Yaleprofessorn John Lewis Gaddis, författare till ett halvdussin böcker om det kalla kriget, hävdar i inledningen till sin uppdaterade klassiker The cold war (2005) att trots alla faror, ohyggligheter, kostnader och omoraliska kompromisser var konflikten mellan öst och väst en nödvändig kraftmätning som avgjorde en grundläggande motsättning en gång för alla:
Vi har ingen anledning att sakna det kalla kriget. Men givet alternativen har vi heller ingen anledning att ångra dess förekomst.
Ett av alternativen var ett annat Europa än dagens demokratiska marknadsunion, en kontinent dominerad av det segrande totalitära systemet efter andra världskriget, det kommunistiska. Så nära var det att sovjetdiktatorn Josef Stalin (1879–1953) kunde förverkliga sin dröm om ett imperium från Ural till Atlanten, att om inte den brittiske premiärministern Winston Churchill (1874–1965) stödd av USA:s president Franklin D Roosevelt (1882–1945) hade drivit på de allierades marsch österut i krigets slutskede skulle den sovjetiska Röda armén ha nått Paris först, som ambitionen var.
Lika svårt att förstå i dag kan vara att hela Tyskland enligt Stalin skulle göras sovjetkommunistiskt, en målsättning som kunde stoppas genom att USA i Europa militärt slog vakt om den västra delen av det gemensamt besegrade Adolf Hitlers (1889–1945) nationalsocialistiska rike. Till försvaret mot rysk expansion bidrog det faktum att USA hade demonstrerat för hela världen att atombomben stod redo att brukas igen, som hade skett i slutskedet av kriget mot Japan för att framtvinga en kapitulation.
Det var ett språk som Stalin förstod, men vad hade hänt om han hunnit först i kapplöpningen till domedagsvapnet? I stället fick väst ett försprång på fyra år innan hans spioner i USA med kommunisterna Julius och Ethel Rosenberg12 i spetsen hade penetrerat forskarkretsarna i laboratorierna och därigenom kunnat stjäla den information som behövdes för att komma ikapp.
Nu blev ”bara” halva Europa förslavat efter att Stalin hade brutit sitt löfte vid segrarkonferensen i Jalta i februari 1945 om att tillåta fria val i de ockuperade territorierna bakom ”järnridån”.13 Det drabbade inte minst de två miljoner kvinnor i östra Tyskland som under sovjetarméns härjningar 1945–1947 utsattes för massvåldtäkter. Efter detta kunde ingen utanför kommunisternas led tveka om Stalins intentioner, särskilt inte som han redan på 1930-talet hade visat sig kapabel att av politiska skäl svält- och massmörda miljoner egna medborgare, särskilt i Ukraina.14
Västledarna var dock inte utan skuld. Vid ett möte med Stalin i Teheran 1943 klargjorde president Roosevelt tyvärr att han ansåg att de tre baltiska republikerna tillhörde Sovjetunionen och när de ockuperades skulle USA inte ingripa till deras försvar.15
Det kalla krig som efter det heta följde i mer än fyra decennier var en nödvändighet för makthavarna i Kreml. Inget agerande från väst kunde ha reducerat det ryska behovet att inför folket motivera det egna förtrycket med hotet från en yttre fiende. Demokrati, marknadsekonomi, liberalism, fri- och rättigheter hade aldrig slagit rot i Ryssland efter tsarväldets avskaffande 1917. Diktaturen var, med den amerikanske diplomaten George F Kennans ord, den enda ursäkten ”för diktaturen utan vilken de inte visste hur man skulle styra, för grymheterna de inte vågade avstå från att orsaka, för offren de kände sig tvungna att kräva”.
Det var historikern Kennan som 1946 i ett telegram från Moskva hem till utrikesdepartementet i Washington hade lanserat begreppet containment, tanken att inneslutning av det expansionistiska Sovjetunionen skulle kunna reducera kommunismens utbredning. Denna hade manifesterats i bildandet av internationalen Kominform i september detta år, efterträdare till den revolutionära epokens international, Komintern.
Målet för den sovjetiska efterkrigspolitiken var tydligt. Det handlade inte bara om att säkra närområdena i den ”egna” sfären för att skapa militära buffertzoner mot ständigt onda fiender. Här fanns också en ideologisk ambition om världsherravälde som Stalins efterträdare Nikita Chrusjtjov (1894–1971) formulerade slagkraftigt i ett berömt tal till västambassadörer i Moskva 1956: ”Historien står på vår sida. Vi kommer att begrava er.”
Nu blev det inte så. I stället enades västländerna kring en doktrin, efter ett tal av den amerikanske presidenten Harry S Truman 1947 om den kommande kraftmätningen mellan ”two ways of life” – demokrati eller diktatur. Av den antagonistiska motsättningen följde ett amerikanskt löfte att världen runt stödja ”fria folk som kämpar mot väpnade minoriteter eller externt tryck syftande till att betvinga dem”.
De amerikanska lånen till det krigshärjade västra Europas återuppbyggnad, Marshallhjälpen16, blev en kraftfull markering av banden över Atlanten. Militärt tryggades relationerna genom det stora institutionsbygget Nato som 65 år efter Atlantpaktens bildande 1949 har fått nya uppgifter i takt med den ryska upprustningen – och nya medlemmar från det forna östblocket.
Trumans antagande visade sig hålla resten av seklet; två system ställdes mot varandra i ett asymmetriskt förhållande. Det ena (väst) baserades på frihet och det andra (öst) på tvång, varvid de flesta människor föredrog det första som förenade individens rättigheter med ekonomisk och social utveckling. Det finns ett samband, vilket illustreras av förhållandena även i det postsovjetiska Ryssland där medborgarna fortfarande är undersåtar, där människorna är till för staten snarare än att staten tjänar människorna. Det är av tradition man underordnar sig den store ledaren, åtminstone om han ser stark och farlig ut.
Trumandoktrinen var ingen tillfällig retorik som passade för stunden utan speglade en grundläggande konflikt som hade uppstått med den ryske revolutionsledaren Vladimir Lenins (1870–1924) läror i början av seklet. De bekräftades av Chrusjtjovs efterträdare Leonid Brezjnev (1906–1982) som i början av 1970-talet förklarade att även om man kunde sluta avtal om rustningsbegränsningar skulle det marxistiska klasskriget komma att fortsätta:
Det är att vänta eftersom världsutsikterna och målen för klasserna är så motsatta och oförenliga i socialismen och kapitalismen.
Under det kalla kriget övervägde för svenskt vidkommande det militära hotet. Politiskt fanns föga att frukta från Sovjetsystemet utanför de kommunistiska sympatisörernas kretsar, trots Sovjetunionens relativa anseende som segrarnation efter andra världskriget. De inhemska ”femtekolonnerna”17 var tack vare säkerhetspolisens övervakning och de demokratiska partiernas och folkrörelsernas motstånd begränsade främst till kulturvärlden och medierna, med partipolitiken på goda grunder bättre genomlyst.18
Säkerhetspolitiskt rådde ingen tvekan. Den svenska stats- och försvarsledningen var över partigränserna enig i bedömningen av hotet österifrån. Av diplomatiska skäl talade dock neutralitetens relativa tystnad, icke minst av hänsyn till Finlands utsatta läge närmare stormakten och ett förflutet krig. Militärt var bilden tydlig, klarlagd i eftertida forskning. Gunnar Åselius, professor i militärhistoria, beskriver den dåtida hotbilden:
I undervisningen vid den sovjetiska generalstabsakademin på 1970-talet lärdes ut att det neutrala Sverige tillsammans med Norge, Nordsjön och Island ingick i den nordvästra ”krigsskådeplatsen ”. Uppgiften för de sovjetiska styrkorna på denna krigsskådeplats var att tränga fram till Atlanten och skapa möjligheter för de sovjetiska östersjö- och nordflottorna att tillsammans med Polens och DDR:s sjöstridskrafter angripa Natostyrkorna i Västeuropa.19
Enligt Åselius låg det i planeringen att även taktiska kärnvapen skulle kunna sättas in i Warszawapaktens attack mot Sverige. För den som på plats själv kunde se den fysiska stridslinjen mellan blocken – i vakttornen på Natobasen i Fuldadalen i dåvarande Västtyskland i oktober 1989, några dagar före Murens fall – rådde ingen tvekan om allvaret i situationen.20
På det ekonomiska området var Sovjetsystemet självförstörande. Medan marknadsekonomin i väst skapade mervärde av produktionsfaktorerna förbrukade planekonomierna i öst råvaror, kapital, arbetskraft, energi och miljö i ineffektiva processer med ett mindrevärde som resultat. Summan av vad som kom ut ur produktionen var mindre än det som stoppades in, som i alla socialistiska system.
Men trots detta slöseri – långt från termen ”hushållning” som i ordet planhushållning – var det aldrig någon självklarhet vem som till slut skulle segra. I alla länder fanns en typ av medborgare för vilka kommunismens idéer om klasskamp – väpnad om så behövdes – framstod som attraktiva åtminstone fram till Murens fall 1989.
Att de aldrig skulle kunna samla tillräckligt med röster för ett demokratiskt maktövertagande var en annan sak. Inte heller en sovjetstödd statskupp enligt mönster från östra Europa skulle ha haft förutsättningar att lyckas i särskilt många västländer, särskilt inte i Sverige där drömmen om ”proletariatets diktatur” aldrig fick fäste i arbetarklassen utan förblev läsefrukt bland en elit av revolutionsromantiska vänsterstudenter som lånade pappas Mercedes till demonstrationerna.21
Däremot framstod marxism-leninismen länge som attraktiv för härskare i u-länder, ofta utbildade vid universitet i väst, som förstod att om de skulle kunna behålla makten efter kolonialismens avskaffande kunde inte fria val, mänskliga rättigheter och en fri ekonomi tillåtas; staten (det enda partiets elit) måste styra. Det kommunistiska Nordvietnams framgångsrika erövring av Sydvietnam i mitten av 1970-talet föreföll bekräfta systemets militära överlägsenhet och vid sidan av stödet från Sovjetunionen blev Maos kommunistiska Kina en bundsförvant för revolutionärer i många u-länder som lyckades behålla makten in i nutid, till exempel Robert Mugabe i Zimbabwe.
Utan en målmedveten och uthållig ideologisk strid för frihetens idéer och värden, och viljan hos många kalla krigare att personligen ta konfrontationen med de totalitära förespråkarna, kunde historien ha tagit en annan vändning. ”Hur många divisioner har påven?” undrade Josef Stalin föraktfullt vid ett möte med Winston Churchill 1944 under en av de konferenser vid andra världskrigets slut när de skulle fördela de tyskockuperade länderna i Europa mellan segrarmakterna och Churchill påpekade att Polen var katolskt. Nå, efter tillträdet 1978 visade sig påven Johannes Paulus II (Karol Wojtyla, 1920–2005) ha fler divisioner än Kreml under befrielsen av hemlandet Polen, en process som kunde ha stoppats av ett mordförsök på honom från den sovjetstyrda bulgariska underrättelsetjänsten 1981. I Tjeckoslovakien kunde regimen inte tysta författaren Vaclav Havels (1936–2011) ord om ett liv i sanning ens med fyra års fängelse 1978–1981. Inga kryssningsmissiler i världen kunde under 1980-talet hindra Ronald Reagans (1911–2004) och Margaret Thatchers (1925–2013) stöd till människor som ville befria sig från sovjetmakten.
Dessa ledares uppfattningar om den tidigare avspänningspolitiken (efter franskans detente) markerade inledningen till en epok med nya intellektuella förtecken och mer av aktivism för att förändra verkligheten. Efter den sovjetiska invasionen av Afghanistan 1979 konstaterade den brittiska premiärministern under elva år att ”jag hade länge förstått att detente skamlöst utnyttjats av Sovjet för att exploatera västlig svaghet och förvirring”, medan den amerikanske presidenten under åtta år förklarade att avspänning ”är inte det vad bonden har med sin kalkon ända till Thanksgiving?”.
Tillsammans med Helmut Kohl (f 1930), Västtysklands kansler under 16 år och mannen som banade väg för Tysklands återförening och EU:s utvidgning, återuppväckte Reagan och Thatcher banden över Atlanten och tillförde samarbetet ny energi. En fördubbling av den amerikanska försvarsbudgeten under första halvan av 1980-talet – inklusive satsning på ett strategiskt rymdförsvar mot missilanfall (Stjärnornas fred, Star Peace) – visade världen att USA menade allvar.
Den ideologiska västoffensiven hämtade också näring ur det faktum att det kommunistiska Kina parallellt under 1980-talet inledde sin vandring på den ”statskapitalistiska” vägen under ledning av Deng Xiaoping (1904–1997). En fortsatt kommunistisk global allians mot väst föreföll allt mindre sannolik.
Nu var det Ronald Reagan som förhoppningsfullt kunde deklarera framtidstro i sina programmatiska tal, ofta med den brittiske premiärministern William Gladstones ord från 1866: ”Du kan inte besegra framtiden. Tiden är på vår sida.” I ett tal till det brittiska parlamentet 1982 sammanfattade Reagan läget i östra Europa: ”Från Stettin i Östersjön till Varna vid Svarta havet har totalitära regimer haft mer än 30 år på sig att etablera legitimitet. Men ingen – inte en enda – har hittills vågat riskera fria val. Regimer installerade med bajonetter slår aldrig rot.”22
En sådan regim styrde Sovjetunionen och östra Europa till slutet. Reagan gjorde tidigt klart att det var hans mål att bekämpa detta ”onda imperium” (evil empire), ett begrepp som han utvecklade i ett annat klassiskt tal, till ett evangeliskt konvent i Florida 1983 om att undvika frestelser, inte bara vanliga mänskliga och moraliska utan även politiska, nämligen den att ” bortse från historiens fakta och de aggressiva impulserna hos ett ondskans imperium, att kalla kapprustningen för ett gigantiskt missförstånd och därigenom undanta dig själv från kampen mellan rätt och fel, ont och gott”.23
Det var i den andan Reagan 1987 på plats vid Brandenburger Tor i väst-Berlin uppmanade sin motståndare att riva den östtyska Muren som sedan 1961 hade delat befolkningen: ”Mister Gorbachev, tear down this wall.”24 Innan den byggdes, enligt DDR-propagandan som skydd mot ”fascismen”, hade miljoner tyskar röstat med fötterna och flytt från realsocialismens paradis i öst till det kapitalistiska västra Tyskland. Som inget annat stod Muren under nästan tre decennier som förhatlig symbol för en delad stad, i ett delat land, i en delad världsdel.
Under pressen från allt mer begränsade resurser och sviktande eget stöd tvingades den siste sovjetpresidenten Michail Gorbatjov 1988 deklarera att Sovjetunionen nu skulle dra tillbaka en halv miljon man från östra Europa.25 Återtåget var utan återvändo, men folk dog ännu vid Muren; den siste som mördades var Chris Gueffroy den 6 februari 1989 medan Winfried Freudenberg blev den siste att dö när han störtade under en ballongflykt den 8 mars. Den 9 november förmådde dock inte vakterna, i brist på order om att skjuta, stoppa folkströmmen genom Berlinmuren vid gränsövergången från öst till väst på Bornholmer Strasse, varefter den förhatliga förtryckssymbolen började rivas av medborgare från båda sidor, sten för sten.
Men det hade börjat synas sprickor i muren tidigare detta revoltår. I september inleddes ”måndagsdemonstrationerna” i Leipzig på Karl Marx-torget, stödda av den lutherska kyrkan, där så småningom flera hundra tusen deltagare under parollen ”Wir sind das Volk” krävde fria val och resfrihet.26
Det senare hade redan i maj införts i Ungern, ”den gladaste baracken i lägret” (ett uttryck som tidigare hade använts också om Polen). Våren 1989 togs taggtråden på gränsen mot väst helt enkelt bort efter beslut av reformregeringen i Budapest under ledning av Miklos Nemeth. Vid en officiell ceremoni inför tvkameror den 27 juni klippte Ungerns och Österrikes utrikesministrar Gyula Horn och Alois Mock ett hål i taggtråden och den 19 augusti hölls en paneuropeisk picknick vid Balatonsjön där hundratusentals turister semestrade. När 600 östtyskar kom marscherande mot en gränsövergång till Österrike tittade de ungerska gränssoldaterna åt annat håll.27 Formellt öppnades Ungerns gränser den 11 september.
Till flydda tider återgår hennes tanke än så gärna28
Det var en gång en världsdel som var kluven mitt itu. Nu finns den inte längre, inte på samma sätt.
Det fanns ett land i denna världsdel som var delat i två hälfter. Nu finns de inte mer, inte på det viset.
Det fanns en stad i detta land som också hade splittrats. Nu är den åter enad.
Östeuropa, Östtyskland och Östberlin hör numera hemma i historieböckerna. Det som var orätt har rättats till. Men minnet av dem bör leva.
Kanske lever begreppen kvar i sinnena hos dem som bodde där, och hos dem (oss) som fick politikens världskarta uppritad åren efter andra världskriget. Det tog en stund in på 1950-talet innan alla bitarna var på plats, under det kalla krig som pågick fram till Sovjetunionens fall ett halvsekel senare.
Hos yngre svenskar verkar berättelsen aldrig ha fått fäste, kanske läser de inte historia i skolan längre. Inte de skolklasser jag möter i riksdagen som flackar med blicken när jag ställer kontrollfrågor om Muren. Deras världsdels öden verkar inte angå dem, där de lever i sin bubbla. Ukraina, hurså?
För egen del blev jag politiskt medveten efter den sovjetiska inmarschen i Prag den 20 augusti 1968. Efter det ryska intåget i Ukraina i mars 2014 känns det som om cirkeln är sluten. Tillbaka till nollpunkten noterar jag att bilderna från det ryskannekterade Krim och ryssockuperade städer har väckt till liv den känsla som utgjorde en styrande mentalitet i östvärlden: revanschism och socialism, allt ditt är mitt. Eller borde vara det.
Inte så att alla i öst omfattades av denna mentalitet, snarare tvärtom. Just därför blev våldet nödvändigt för de nya härskarna, de var eliten och den är liten.
En god ciceron till denna flydda värld är historikern Anne Applebaum. Hon blev världsberömd för sitt prisbelönta verk om Gulag-arkipelagen för tio år sedan, den stora berättelsen om den slutna lägervärld som nobelpristagaren Alexander Solzjenitsyn hade avslöjat.
Hennes nya praktband, Järnridån, om det kommunistiska maktövertagandet i Östeuropa 1945–1956, är en fortsättning på skildringen av vad som hände när den sovjetryska imperiemakten skulle utsträckas till ett världsvälde. Det räckte inte med de tidigare införlivade rådsrepublikerna i Kremlunionen; efter avvärjningen av den nationalsocialistiska tyska invasionen skulle moderlandet ”tryggas” genom grannländernas underkastelse.
Grundproblemet var enkelt. Ingenstans kunde kommunismen segra demokratiskt; alltså måste våld användas för att upprätta minoritetsdiktaturer i land efter land. Så var det i ursprunget, den statskupp i Ryssland 1917 som felaktigt benämns oktoberrevolutionen och genomfördes när Lenin tog makten med vapen, likviderade majoriteten och inrättade koncentrationsläger för all opposition. Och så blev det i fortsättningsfasen; Applebaum redogör utförligt för hur det gick till, med djupdykningar i främst Tyskland, Polen och Ungern.
Kanske lite för utförligt; myllret av detaljer skymmer stundtals övergreppen bakom en fasad av ”normalitet”. Men länderna i vad som nu är central- och östra Europa var inte – som i väst – bara krigshärjade, fattiga och bitvis raserade efter sex års världskrig; de var ockuperade, yttrandefriheten ersatt av nackskott, rättigheter av klasskrig. Demokratin, som vi känner den, fick aldrig etablera sig.
Applebaum fångar givetvis också detta, som skicklig författare. Perspektivet anges redan i dedikationen, till ”de östeuropéer som vägrade att leva i en lögn”. Idéhistoriskt ser hon sambandet klart, det mellan bruna och röda ytterligheter i det totalitära tänkandet som det uttrycktes av Mussolini och praktiserades av Lenin, Stalin, Hitler, senare Mao: ”Allt inom staten, ingenting utanför staten, ingenting mot staten.”
Det var grunden för förverkligandet av Lenins tankar om proletariatets diktatur, arbetarmakt, en kunskap som författaren förutsätter hos läsaren och därför inte ägnar mycken förhistoria. Då möjliggjordes de totalitära krafternas expansiva politik genom Hitler–Stalin-pakten 1939–1941, som ledde till Polens delning. Sveriges kommunister knäböjde för dekret från Moskva; när det regnade där fällde de upp paraplyerna i solen i Stockholm och hyllade under några år Hitler, samarbetsmannen. I dag är Putin Europas starke man och hyllas följdenligt för Ukrainas delning av småkorpralerna runtom i Europa.
Man undrar vilka av dessa extrema rörelser som finansieras från Kreml, nu som då användbara verktyg för desinformation och propaganda.
På en väsentlig del av Applebaums 600 sidor påminns läsaren om en särskild sorts gengångare, homo sovieticus. Sovjetmänniskan är inte enbart eller ens främst ett barn av Ryssland utan snarare av det kommunistiska systemet och har följaktligen spritts över kontinenten under den sovjetiska ockupationen av många nationer, där grogrund till en början fanns.
Walter Ulbricht, Östtysklands skapare och diktator (1950–1971), myntade en särskild definition: ”Den nya socialistiska människan bör tänka som Lenin, handla som Stalin och arbeta som Stachanov.” Den senare var gruvarbetare i Ukraina och påstods 1935 ha brutit 102 ton kol på mindre än sex timmar, för vilket han belönades med en personkult som Arbetets hjälte, a working class hero.
Utöver den mest grundläggande mentala egenskapen – att vilja vara en del av kollektivet, att få uppgå i massan – pekar Applebaum ut tre mer aktiva handlingar för homo sovieticus som utövades av Röda armén: materiell plundring, kulturell destruktion, våldtäkt på främst kvinnor.
När lokala kommunister klagade över brutaliteten svarade Stalin att man borde förstå ”om en soldat som vandrat tusentals kilometer genom blod och eld och död vill ha lite roligt med en kvinna eller tar för sig av någon småsak.” (Stalin var mest populär bland män och tjuvar).
I spåren följde förnyade vågor av antisemitism, som om inte Förintelsen hade ägt rum. Människor blev råvara som användes för industriproduktion, bland annat av uran till det sovjetiska kärnvapenprogrammet – utan skyddskläder. I gengäld utlovades ett modernt liv i nya Stalinstadt med badkar och tvättstuga, sin tids miljonprogram. Det löftet har ännu inte helt uppfyllts i de forna sovjetrepublikerna som bevis för den råa kapitalismens uselhet.
Det var för denna tänkta helpolitiska människa som realsocialistiska dikter skrevs som påminner om Göran Greiders poesi, som i den odödliga ”Till mitt stålverk” av Urszula Cizek-Frankiewicz (översättning: Margareta Eklöf):
O, mitt stålverk! Moder till oräkneliga massor
Som arbetar tillsammans till din ära
Du stärker mitt hjärta
Jag växte upp på din mark…
Eller den klassiska ”Partiets sång” av Louis Fürnberg (översättning: Margareta Eklöf), som tål att citeras i vissa svenska partier än i dag:
Solen och vinden, alltid rundhänt
Var det än befann sig härskade liv,
Vi är de vi är tack vare partiet
Det har aldrig övergett oss
Även i en iskall värld blev vi värmda
Partiet, partiet, det har alltid rätt!
Och, kamrater, så kommer det alltid att förbli
Ty den som kämpar för det rätta har alltid rätt…
Han som försvarar mänskligheten har alltid rätt…
Så sattes standarden på livet bakom Järnridån, från Stettin till Trieste. Det var en draksådd som bär frukt ännu snart 70 år senare, i kombination med Stalins deportationspolitik. Den syftade till att i grannländerna skapa ryska befolkningar som strategiska investeringar för framtida bruk. Fråga balterna.
* * *
Så gick det som det gick, i det som hade varit ett kallt krig mellan två block i mer än 45 år, med några heta (väpnade) undantag: Korea, Vietnam, Mellanöstern. Många liv och mycket blod hade spillts i konflikterna, men själva upplösningen blev förvånansvärt oblodig, särskilt för alla de västinvånare som hade trott på östpropagandan att kärnvapenkriget väntade dem som gjorde motstånd mot Kreml.
Det var ett krig som i vardagen delvis fördes i hemlighet. Propaganda, desinformation, spioneri och annan underrättelseinhämtning utgjorde en central del av kriget, inte bara i mytologin och filmernas värld. De ryska spionorganisationerna KGB och GRU var framgångsrika i att penetrera både politiska och militära kretsar i väst. Deras tusentals agenter och ideologiska medlöpare världen över bidrog till många folks förslavning och krigets förlängning ända in på 1980-talet. Totalt beräknas närmare 100 miljoner människor ha dött av det kommunistiska förtrycket under 1900-talet.29
Den ryska säkerhetstjänstens historia är dock äldre än så. Redan tsar Ivan IV (1530–1584), ”den förskräcklige”, skapade en organisation för att krossa motstånd. En efterträdare inrättade ”byrån för hemliga affärer”. 1800-talets tsarer förstod också statens behov av att skydda sig mot revolutionära krafter, till exempel Alexander II som grundade ochranan, en hemlig poliskår vars medlemmar efter bolsjevikernas statskupp 1917 till del värvades till kommunisternas nya hemliga polis, den av Felix Dzerzjinskij skapade tjekan, senare känd som NKVD och dess efterföljare 1954–1991, kommittén för statens säkerhet: KGB.30
Cambridgehistorikern Christopher Andrew har med hjälp av Vasilij Mitrosjin, arkivchef i KGB:s högkvarter Ljubljanka som 1992 hoppade av till väst, fått tillgång till 300 000 akter. I tegelstensvolymen The sword and the shield (1999) har de skapat en fyllig berättelse om hur stödet för de sovjetiska herresträvandena såg ut i väst.
Vid bokens utgivning i Storbritannien avslöjades en av agenterna, Melita Stedman Norwood (kodnamn: Hola), en försynt gammal dam som av ideologiska skäl under fyra decennier gav Moskva hemliga dokument från sitt arbete på ett metallurgiskt forskningsinstitut nära försvarsindustrin. Hon bidrog till den strida ström av spioninformation som höll Stalin bättre informerad om atombombsprogrammet än de flesta regeringsledamöter i väst. Nästan lika länge lyckades en chifferexpert på franska UD leverera sekretesser till KGB.
Många andra intressanta agentnamn passerar revy i boken, från ”idealister” som 1920-talets franske kommunistledare Jean Crémet och förläggaren Arnold Deutsch, ansvarig för Kominterns rekrytering vid brittiska universitet, till nutida välavlönade legoknektar som CIA-veteranen Aldrich Ames som 1985–1994 tjänade minst tre miljoner dollar på att förråda högt uppsatta västagenter i öst.
Till skillnad från denne man och flera amerikanska gelikar var den brittiska spionringen The Magnificent Five ideologiskt motiverad. Där ingick under 30 år välutbildade män som Kim Philby, Guy Burgess, Donald MacLean, Anthony Blunt och John Cairncross som hade penetrerat sitt lands utrikes- och säkerhetspolitiska institutioner i sådan utsträckning att uppdragsgivaren inte kunde ta hand om all information som överlämnades.
En tredje kategori landsförrädare var de utpressade, som saknade kommersiella eller politiska motiv men hade lockats i olika sexuella fällor, honeytraps. En fjärde och lösligare anknuten krets bestod av vänsterradikala intellektuella som ovetande om den egentlige huvudmannen trodde eller ville tro att de ”bara” gjorde en insats för sitt lands kommunistparti och/eller världsfreden. Här ingick en rad kända journalister, författare, politiker och diplomater i London, Rom och Paris, sannolikt även Sverige, Danmark, Norge och Finland.31
I USA, det stora mållandet för sovjetspionaget, lyckades man värva ett imponerande nätverk av UD-tjänstemän som president-rådgivaren Alger Hiss och Lawrence Duggan, chef för Latinamerikaavdelningen, samt finansdepartementets Harry Dexter White, en ekonom som låg bakom Bretton Woods-avtalet. De senare blev vicepresidenten Henry Wallaces kandidater till posterna som utrikesminister och finansminister när denne ställde upp som kandidat för Progressive Party i presidentvalet 1948. Så nära var Kreml den exekutiva makten i USA, än i dag en otänkbar tanke som bör tänkas.
Spioner kan alltså se väldigt olika ut, som människor i gemen. Det kan vara gamla damer och charmanta diplomater, inte nödvändigtvis agenter med stålgarnityr och exploderande pennor. Det framgår klarast av bokens mindre berömda namn och rader av oidentifierade spioner vid amerikanska högteknologiföretag och forskningscentra, vilket visar att den ekonomiska dimensionen blev allt viktigare under 1960-talet. Det gällde för sovjetstaten att i brist på egen kunskap och kapacitet försöka stjäla sig ikapp och förbi levnadsstandarden i väst och framförallt rusta upp den egna militären med hjälp av stulen forskning och vapenutveckling.
Det lyckades till stor del på den militära sidan; vid 1980-talets slut beräknades 70 procent av vapensystemen i Warszawapakten, östländernas militära allians, vara baserade på teknologistöld. I detta arbete blev det elektroniska spionaget och signalspaningen med tiden allt viktigare och bedrevs som mest av totalt cirka 350 000 anställda i KGB och GRU.32
Ett problem med det ekonomiska spionaget var, som den avhoppade KGB-agenten och biträdande generalsekreteraren i FN Arkadij Sjevtjenko senare skrev, att sovjetspionerna letade efter den kommandocentral i USA från vilken världskapitalismen styrdes. Någon sådan hittades aldrig, trots hjälp från advokater, journalister, förläggare, kampanjarbetare för ledande politiker, studenter vid de finaste universiteten, sekreterare och servitörer på ambassaderna.
Mycket av informationsströmmen var av så usel kvalitet, producerad för att fylla kvoterna, att den snarare förvirrade än upplyste Kreml. Avhoppare vittnade under årens lopp om att man rapporterade det som förväntades eller tvingades hitta på för att klara sig kvar på sin postering. Den agent som inte rekryterade några spioner inom föreskriven tid hemkallades, vilket skapade starka incitament. Enbart den enorma mängden dechiffrerade telegram måste ha skapat utvärderingsproblem, i kombination med det klassiska underrättelseproblemet att identifiera ren desinformation från dubbelagenter.
Mer effektivt fungerade påverkan på inrikespolitiken i länder där kommunistpartier och vänsterradikala grupper fick ekonomiskt stöd från Moskva. I Italien och Frankrike förblev kärnan i de stora vänsterpartierna tack vare detta länge trogna, även när den direkta styrningen från Moskva hade upphört eller övergivits av överlevnadsskäl. Även nordiska kommunistpartier och flera av dess ledande politiker var inblandade i pengatrafiken.33
Den statliga utredningen Säkerhetstjänstkommissionens omfattande betänkande (2002, 3 000 sidor) ger en bild av den svenska övervakningsorganisationen IB:s verksamhet (1957–1978) som visar att den åsiktsregistrering som utöver Säkerhetspolisens insatser ägde rum inte borde ha ägt rum. Inte i den formen, inte i den omfattningen, inte efter 1969 då åsiktsregistrering blev olaglig. Myndigheter bör beivra brott, inte begå dem.34
Av detta följde en offentlig debatt där upprörda debattörer låtsades som om det över huvud taget inte har funnits någon grund för säkerhetstjänsternas övervakning av politiska extremister, inte förr och inte då. Men flera av utredningens forskarrapporter visar tvärtom att det fanns anledning att ta extremisternas ord på allvar, att de som sade sig vilja revolution också menade det. Inte alla, men tillräckligt många.35
Studierna Den farliga fredsrörelsen och Hotet från vänster av Magnus Hjort ger en god översikt över ett ideologiskt centralt kapitel i vår politiska nutidshistoria, med många intressanta detaljer och namngivna personer. Berättelsen har sin upprinnelse i demokratins kamp mot kommunismen efter andra världskriget och dess fortsättning under 68-åren, men äger fortfarande sin aktualitet i det att yngre generationer extremister under nya etiketter har tagit vid när gamlingarna tröttnat på det inställda upproret.
Hur farliga de prosovjetiska delarna av den så kallade fredsrörelsen verkligen var för den svenska säkerheten kan diskuteras, men obestridligen fanns det aktivister som medverkade i diktaturens propaganda och i händelse av krig kunde utgöra rekryteringsgrund för en femtekolonn. Det är också känt att Kreml stödde fredsrörelsen ekonomiskt; den i västmedier uppmärksammade gruppen Generaler för fred var inte den enda. Det motiverade en övervakning av aktiviteter i syfte att kartlägga mål och medel, vilket dock är något annat än registrering av individers åsikter utan skälig grund för brottsmisstanke.
Skillnaden mellan avsikt och åsikt är betydelsefull. De kommunistledare som i likhet med C H Hermansson hyllade Stalin medan ockupationen av östra Europa genomfördes var rimliga objekt för säkerhetspolisen, särskilt sådana som hade utbildats i utländska diktaturer36 eller under observation befanns träffa agenter för fientlig makt37 – till skillnad från vanliga demonstranter.
Till den första kategorin hörde Moskvatrogna utbrytare ur kommunistpartiet som 1977 med riksdagsledamoten Rolf Hagel i spetsen hade bildat Arbetarpartiet kommunisterna (APK), men också marxist-leninister som 1967 hade bildat Kommunistiska förbundet marxist-leninisterna (KFML). Bland de senare fanns sådana som fick pengar från Kinas ambassad, medan andra förespråkade våldsanvändning. Detta var en vanlig åkomma i vänsterns många sekter, inklusive den så kallade rebellrörelsen som hade införlivat tortyr av svagsinta medlemmar i den revolutionära arsenalen för upprättandet av proletariatets diktatur.38
Då som nu bör de skiljas från de många tusen vänstersympatisörer som IB registrerade utan skälig grund. 1969 beräknade Säkerhetspolisen antalet säkerhetsrisker till ungefär 400 personer bland medlemmar i extrema organisationer, samt sovjetutbildade och öststatsanställda, att jämföra med de väldiga volymer som åsiktspolisen IB arbetade med.
På 1970-talet var dock problemet större än så. KFML hade fått över 20 000 röster i valet 1970 och inlett en kamp för att ersätta ”den borgerliga militärapparaten med folkets beväpning under socialismen” för att ”i en revolutionär situation vända vapnen mot bourgeoisien”. Detta var något mer än bara en åsikt, vilket underströks av att ledande kommunister hade preciserat att våld skulle kunna komma att användas mot stat, kapital och medier för att införa diktatur.39
För dessa ”68:or” var inte Sovjetunionen längre en inspirationskälla. Dess ”revisionism” fördömdes av maoisterna som såg diktaturen i Kina som en förebild, och med vars ambassad i Stockholm dessa grupper samarbetade. En annan populär diktatur var paradiset Nordkorea, som än i dag har svenska kontakter.40 Andra sekter fraterniserade med palestinska och europeiska terroriströrelser, inte minst den västtyska Baader-Meinhof-gruppen som stöddes av DDR (Stasi) och mördade flera ledande makthavare. Mordbränder, bombattentat och sabotage förekom. I Stockholm genomförde utländska terrorister mord på ambassadpersonal och ockupationer. Kidnappning av statsråd planerades.41
Andra såg framtiden i de röda khmerernas folkmordsregim Kampuchea (Kambodja), anförda av författaren Jan Myrdal som 1978 deltog i en svensk delegationsresa till landet, tillsammans med Gunnar Bergström, Hedda Ekerwald och Marita Wikander från den FNL-rörelse som stödde det kommunistiska Nordvietnams erövring av Sydvietnam.42 Det var inte fred de ville ha, utan seger – för kommunismen, i hela Indokina. Denna strävan marknadsfördes i väst under parollen ”befrielse”, medan kanske miljonen vietnameser flydde landet. Författaren Per Olov Enquist försvarade Pol Pot-regimen med en klassisk formulering: ”Horhuset utrymt. Städning pågår”, vilket även med god marginal för poetisk frihet får anses vara en ovanligt brutal beskrivning av ett massmord.43
Sådan var den miljö i vilken IB verkade – det första kalla kriget. En av dess agenter, Gunnar Ekberg, avslöjade i en memoarbok 2009 en rad uppgifter från sina tio år i organisationen, främst från utrikes inriktade uppdrag. Publiceringen fick viss draghjälp av en memoarbok av Jan Guillou, i vilken denne hade utelämnat det Expressen samtidigt kunde berätta: att Guillou under åratal hade informerat KGB. Vad många hade misstänkt i decennier bekräftades av officiella dokument, inklusive dennes kontakter med palestinska terrorgrupper.44
För den som inte var född när palestinska bokstavsorganisationer härjade världen runt i samarbete med likasinnade alfabetskombinationer i Europa, däribland svenska sådana, kan det påpekas att Ekbergs utflykter till Beirut och Amman var led i en hedervärd uppgift. Lösningen på konflikten i Mellanöstern, om sådan finns, låg inte i flygplanskapningar med civila offer eller massmord på judar, som vid OS i München 1972, lika lite som de bankrån och småmord som ideologiska vänner utförde runtom i Europa. Av särskilt intresse i vår region är den danska Blekingegadeligan som under flera decennier utförde väpnade rån i vårt grannland för att finansiera palestinsk terror (PFLP) med mångmiljonbelopp. Gruppen dödade en dansk polis, tog gisslan och planerade även att kidnappa en svensk miljardär, Jörn Rausing.45
Ekbergs bok är inte bara av historiskt intresse utan har bäring på nutid. Vi vet ännu inte alla svar på frågor om vilka svenskar som bistod med konkreta handlingar i den revolutionära kampen, eller vilket inflytande KGB och Stasi via palestinska och andra extrema grupper, till exempel italienska, hade också över svenska ombud. Inte var KGB främst intresserat av interna förhållanden i Centerns ungdomsförbund, som Jan Guillou har uppgivit.46
Ekberg var en del av en tidsbild som sammanfattas av Olof Frånstedt, chef för kontraspionaget 1967–197847:
En militär som lät sin underrättelsetjänst växa till en konkurrent till Säpo. En politisk rörelse som regerat Sverige så länge att den ville ha full kontroll också över underrättelseverksamheten. Ett näringsliv som ingick heliga allianser för att det inte ville ha besvärliga kommunister som störde verksamheten. En facklig rörelse som såg sitt monopol hotat av kommunister och den nya vänstern och därför blev en del av underrättelseverksamheten. Här förenades allt i ett gemensamt intresse som flätades samman…
Det var Frånstedt som 2013 avslöjade också ett annat dubbelspel; hur ledande socialdemokrater som Pierre Schori och Anders Thunborg i egenskap av partiets internationella sekreterare regelbundet utbytte information med KGB-män i Stockholm. ”Vi ville underminera kommunismen med kontakter i stället för att bygga murar”, försvarade Schori relationen.48 Hur det kom sig att hans rapporter till partistyrelsen också hamnat hos IB kunde han inte förklara.
Numera sker dåd i Sverige oftast under vänsteranarkismens eller nationalsocialismens täckmantel. Men efter morden på Olof Palme (1986) och Anna Lindh (2003) har debatten ändrat karaktär, med öppen årlig redovisning från Säkerhetspolisen om hoten mot rikets säkerhet och åtföljande krav på ökad övervakning, snarare än kritik mot ingrepp i integriteten.
I takt med den internationella terrorismens verkningar även i vårt land i spåren av jihad – med uppmärksammade mordförsök på konstnären Lars Vilks och Taimour Abdulwahabs självsprängning 2010 på Bryggargatan i centrala Stockholm – har förståelsen ökat för behovet av avsiktsregistrering, tillåten enligt polisdatalagens ändamålsparagraf för att underlätta spaning i syfte att förebygga och avslöja brott mot rikets säkerhet, bekämpa terrorism och utgöra underlag för registerkontroll för skyddsklassade tjänster.
* * *
Sverige saknade inte motkrafter under det första kalla kriget. Visserligen gällde formellt fortfarande utrikesminister Östen Undéns neutralitetsdeklaration från 1957:
”Det hör till våra viktigaste utrikespolitiska uppgifter att vidmakthålla eller bygga upp ett vänskapligt förhållande till Sovjet i den mån detta kan ske utan offrande av viktigare ärenden.” Men det rådde bred partipolitisk enighet och uppslutning från folkrörelserna om att frihet och demokrati krävde systemförsvar. Studier av exempelvis forskaren Sam Nilsson visar att vid sidan av den officiella neutralismen pågick ett dubbelspel där underrättelsesamarbete med väst var en del av den gemensamma antisovjetiska politiken.49
Kontakterna fanns kvar från andra världskrigets samverkan med bland andra Storbritannien som drev signalspaningsstationer på svenskt territorium. Andra källor berättar om operation Stella Polaris, då Finlands underrättelsetjänst flyttade folk och arkiv till Sverige undan rysk ockupation. Åren 1946–1965 sköttes kontakterna främst av den militära underrättelsetjänsten T-kontoret, lett av högermannen Thede Palm, som spelade en viktig roll för västs insatser i det sovjetockuperade Baltikum.50
En utförlig skildring av dubbelspelet under det första kalla kriget avslöjades i Robert Dalsjös avhandling Life-line lost (2006), i vilken den säkerhetspolitiske forskaren skriver att51:
Under ledning av respektive försvarsstabschef utarbetades ett antal bilaterala planer för bland annat koordinering av luftövervakningen, gemensamma rutiner för användning av krypto och chiffer, sjöfartsskydd. Genom successiva beslut inom regeringens inre krets utvidgades sedan godkännandet till att omfatta fler åtgärder, som koordinering med danskarna av försvaret av Öresund och planeringskontakter med Natos högkvarter för Nordeuropa…
Inte nog med detta:
På marinchefens order planerades för samverkan med Natos sjöstridskrafter på västkusten, inklusive basering av västliga krigsfartyg i Bohuslän. I mitten av 50-talet påbörjades byggandet av ett nät av militära radiolänkförbindelser som gav säkra kommunikationsvägar mellan militära organ i Sverige, Norge och Danmark. Med hjälp av vidarekoppling i Natos nät kunde samband etableras också med det amerikanska Europaflygets högkvarter i Wiesbaden och det brittiska bombflygets ledningscentraler… Allierat bombflyg skulle i händelse av krig utnyttja svenskt luftrum för att nå bombmål i västra Sovjetunionen, och man hade kommit överens om olika metoder för identifiering, så att det svenska jaktflyget inte av misstag skulle angripa västliga plan.
Som om det inte vore nog för neutralister som inte ens vågade resa till Bryssel, huvudstad för EU och Nato, av rädsla för att bli fördömda för västavvikelse av den socialdemokrati som inte ville stöta sig med Moskva52:
Frambasering av västligt kärnvapenbestyckat attackflyg till baser i Sverige var närmast ett stående inslag i svenska krigsspel från mitten av 50-talet till mitten av 60-talet, och förekom ännu en bit in på 70-talet. Förberedelser genomfördes också i form av växeltjänstgöring av brittiska och svenska flygvapenofficerare i respektive lands stridsledningscentraler, framtagande av en manual för ledning av Natoflyg, samt minst en övning där hjälp från Nato simulerades.
På den mer civila sidan fanns ett embryo till motståndsrörelse, Stay behind, som i händelse av sovjetisk ockupation skulle mobilisera svenskar till gerillakrig. I flera länder skedde det med amerikanskt och brittiskt stöd, i neutrala Sverige med stöd av statsminister Tage Erlander 1952.53 Ledningen bestod inledningsvis av folk från näringslivet: Alvar Lindencrona, Bertil Kugelberg, Curt-Steffan Giesecke.
* * *
Sammantaget visar bilden av denna del av det första kalla kriget att de som i handling visade trohet mot ett annat land än sitt eget och ett annat samhällssystem än det demokratiska medverkade till att förslava hela folk och orsaka många människors lidande och död världen runt, inte minst i vår världsdel. Det förklarar i sin tur varför det i ett sekel var nödvändigt att övervaka politiska säkerhetsrisker i hela västvärlden och i Sveriges fall ljuga om neutraliteten (när man inte vill gå med i Nato). Behoven består även i en tid när huvudfiendens ideologiska kraftcentrum är upplöst.
Men det kunde ha varit värre. Som John Lewis Gaddis sammanfattar epoken:
Om det kalla kriget tagit en annan utveckling skulle det kanske inte ha funnits några kvar som kunde se tillbaka på det.
Ett starkt ledarskap i väst, i kombination med offensiv i idéstriden, samarbete mellan de demokratiska krafterna över parti- och landsgränser om att använda statens makt mot totalitära krafter, samt inte minst god information om verkligheten i öst bakom propagandan, gav denna del av berättelsen en positiv utgång.
I det andra kalla kriget är utgångspunkterna inte lika självklara.
11Som begreppets upphovsman brukar anges Bernard Baruch, rådgivare till USA:s president Truman, i ett tal 1947. Den amerikanske journalisten Walter Lippman utgav samma år en kritisk granskning av konceptet, The cold war. Den brittiske författaren George Orwell använde termen i en bok om atombombskrig redan 1945.
12Makarna dömdes för spionage i krigstid och avrättades 1953.
13Uttrycket (iron curtain) tillskrivs Winston Churchill efter hans tal i Fulton, Missouri, 1946 om Europas delning, men lär ha myntats av earlen av Munster (Irland) redan 1819.
14En enkel källa för information om utrotningskampanjen Holodomor 1932–1933 är Forum för levande historia.
16Programmet döptes efter USA:s utrikesminister George Marshall.
17En term från spanska inbördeskriget på 1930-talet.
18Säkerhetstjänstkommissionen (2002) visade att det hade funnits ombud för Moskva både i LO:s ledning, andre ordföranden Einar Norrman, och i riksdagen, bland andra riksdagsledamoten Georg Branting (S) (kodnamn: Senator). Utöver alla kontakter i de svenska kommunistpartierna, alltså.
19Citerat ur antologin Kalla kriget (2012).
20Jag deltog i en gruppresa ordnad av Nato för svenska journalister.
21För en längre skildring av 68-epoken, se min bok De svarta åren : minnen från andra sidan (1998).
22Tal i Westminster 8 juni 1982.
23Tal i Orlando 8 mars 1983.
24Tal i väst-Berlin 12 juni 1987.
25Formellt upphörde det röda imperiets existens den 25 december 1991, då Michail Gorbatjov undertecknade ett dekret om upplösning av Sovjetunionen. För detta, och för att ha givit namn åt en pirog, går han till världshistorien.
26Oxfordprofessorn Timothy Garton Ash har samlat lysande reportage från den demokratiska revolutionen 1989 på plats i Warszawa, Budapest, Berlin och Prag i boken Folket, det är vi (1990).
27En bra skildring av det historiska ögonblicket ges av Tomas Lundin i Svenska Dagbladet (15/8 2009).
28Svensk Tidskrift, 25/4 2014.
29I standardverket Kommunismens svarta bok (1999) ges en detaljerad analys av det röda massmördandets historia.
30Ett tack till Christer Olsén, ordförande i föreningen Sveriges öga och öra, för bakgrund.
31Tack vare professor Birgitta Almgrens banbrytande arbete 2009–2011 vet vi mer om DDRspionaget i Sverige. I samband därmed avslöjades flera agenter: prästen Alexander Radler och journalisten Björn Jensen. En föregångare i genren med fokus på KGB är Peppe Engbergs bok Sovjet och fredsrörelsen (1985).
32I bästsäljaren Krig i fredstid av Charlie Nordblom (1988) ges en initierad bild av sovjetspionaget i Sverige och hur en av dess ledande agenter Nikolaj Nejlands arbetade.
33En översikt ges i studien Guldet fra Moskva (Information forlag), se artikel av Morthen Thing, Berlingske Tidende (22/3 2012).
34För en socialdemokratisk bild av IB, se Enn Kokks Vitbok (2001).
35Om IB skrev jag en utförlig kommentar i Svenska Dagbladet 12/1 2003: ”Hemlige Birger och hans vänner”.
36En särskild kategori kallades Bad Doberaner, efter kurorten för en partiskola i Östtyskland (1959–1977) där även svenska riksdagsledamöter (k) hade utbildats.
37Jonas Sjöstedt bekräftar att partiets tidigare internationelle sekreterare Urban Karlsson ”fungerade som en simpel tjallare till Berlin” (bloggen Inte till salu 14/10 2009).
38Om denna sekt finns en P1-dokumentär från 1997, Rebellerna av Bosse Lindquist (Sveriges Radios arkiv).
39Riksdagsledamoten Jörn Svensson (VPK) skrev i boken Du skall ta ledningen och makten (1974) att i det socialistiska Sverige skulle det vara olagligt att ändra det beslutssystem som socialismen byggt upp och att sådana försök skulle stoppas ”med tillgängliga maktmedel”.
40En dåtida resenär var ekonomen Villy Bergström, senare ansedd socialdemokratisk chefredaktör och vice riksbankschef, som 1971 på regimens bekostnad besökte landet och tillsammans med ekonomen Kurt Wickman författade boken Bilder från Nordkorea.
41Se Hans Hederbergs bok Operation Leo (1978), om den tyska Kröcherligans försök att kidnappa S-politikern Anna-Greta Leijon.
42Forum för levande historia har samlat material om detta folkmord och dess förnekare. Miljoner mördades, en del för att de bar glasögon.
43Expressen, 15/5 1975.
44Micke Ölander: ”Jan Guillou hemlig agent åt Sovjet”, Expressen 24/10 2009.
45Dokumentation finns i två volymer av Peter Øvig Knudsen och Margareta Norlin: Blekingegadeligan (2009).
46Leif GW Persson har i flera böcker porträtterat numera kända svenskar som är identifierade.
47I boken Spionjägaren (2014–2015).
48Dagens Nyheter, 27/8 2013.
49Nilsson (2013).
50Kortfattade minnen finns i Thede Palms skrift Några studier till T-kontorets historia (1999), dock inte om maktkampen med Olof Palme och den nya IB-organisationen under Birger Elmérs ledning.
51Hämtat ur en artikelserie, Väskan i Washington, i Svensk Tidskrift,, del 2 (7/1 2011).
52Moskva visste detta efter flygöversten Stig Wennerströms landsförräderi 1948–1963, då han (kodnamn: Örnen) som en av två svenska GRU-spioner (den andre med kodnamn Getingen) mot betalning överlämnade kvalificerade försvarshemligheter. På meritlistan stod också att han hade arbetat som nedrustningsexpert (!) åt Alva Myrdal på UD.
53Olsén, m fl.