Förr brukade hundra miljoner ryssar rösta – nu räcker det med en enda.
Boris Nemtsov
I Moskva greps på nyårsafton 2009 en demonstrant utklädd till fader Frost, den ryska jultomten. Hans brott var att ha demonstrerat för rätten att demonstrera.
Nyårsafton 2010 greps en annan demonstrant, den liberale oppositionsledaren Boris Nemtsov, tillsammans med något hundratal demonstranter som krävde politisk frihet. Nemtsov dömdes till fängelse, en dom som inte rapporterades i de stora tv-kanalerna. Gripandet upprepades i massiv skala under vinterdemonstrationerna 2011–2012 då hundratusentals deltagare protesterade mot styret och krävde politiska fri- och rättigheter, fria val. Rättegångar mot ”uppviglare” pågår fortfarande.
Materiellt underlag för en oppositionspolitik har inte saknats. I en rapport från 2010 med miljonupplaga, What 10 years of Putin have brought, uppdaterade Nemtsov och kollegan Vladimir Milov bilden av förfall.84
Det långa talets korta mening är att föga positivt har hänt i det ryska samhället under 2000-talet, snarare gradvisa försämringar. Fler miljonärer i den nya eliten har berikat sig, men Dmitrij Medvedevs mellanspel har inte förbättrat läget för rättsstaten, trots uttalade ambitioner.
Anarkin på hemmaplan har också påverkat det ryska agerandet i närområdet. Det gäller inte minst rättighetsläget i norra Kaukasus. Europarådet slog i en rapport 2010 fast att laglöst land råder där. Kreml har inte visat någon vilja att följa rådsresolution 1738 som kräver att regimen ingriper mot säkerhetsstyrkornas brottsliga framfart. I ett brev till Europarådets parlamentariska församling skriver en rad ryska MR-organisationer tillsammans med Civil Rights Defenders, Human Rights Watch och Amnesty International att trots att den ryska delegationen stödde resolutionen har tiden gått utan uppföljning i Tjetjenien, Dagestan och Ingusjien.
Medborgarnas bristande lagskydd har även Europaparlamentet påtalat i en resolution 2010 gällande fallet Oleg Orlov, Sacharovpristagaren som i likhet med andra mördade oppositionella förföljdes av myndigheterna i stället för att skyddas av dem. Det är konsekvensen för alla dem som inte tagit varning av de hot som uttalades i samband med symbolmordet på journalisten Anna Politkovskaja 2006.
Jag kände inte Anna personligen, men hann i alla fall hälsa på henne innan hon mördades. Hon såg mycket sorgsen ut, som om hon visste att hennes dagar var räknade. Och det var de nog. Hon talade vid Johnsonstiftelsens Engelsbergskonferens sommaren 2004 om utvecklingen i det hemland som hon har beskrivit i bokform:
Vi har reagerat både lojt och skrämt på hans agerande och tal. Vi har visat rädsla för tjekisterna som tagit makten. Och därmed har vi bara stärkt dem i deras vilja att behandla oss som boskap. KGB respekterar bara den starke; den svage blir slukad. Det borde vi veta bättre än andra.
Ja, hon saknade inte ämnen hämtade ur en allt bistrare rysk verklighet att tala och skriva om. På svenska finns ett antal av hennes texter samlade i boken Putins Ryssland (2006), en skakande samling reportage från livet bakom de nyrikas fasader och skildringar inifrån den ryska militärapparaten och det korrupta domstolsväsendet. Den som läser boken förstår varför hon den 7 oktober 2006 sköts i hissen i huset där hon bodde i Moskva, och varför det tog sex år att hitta några gärningsmän att åtala.85
Attackerna på journalister har fortsatt år efter år, trots Kremls löften om att skyldiga ska straffas. Man kan tycka att utrymmet för kritisk journalistik nu vore så begränsat att medierna i praktiken inte längre utgör något hot mot vare sig eliterna eller korruptionen. Men i november 2010 misshandlades den av myndigheterna svartlistade Oleg Kasjin vid tidningen Kommersant till koma. Med kollegan Michail Beketov, som efter misshandel 2008 hamnade i rullstol med hjärnskador och avled 2013, hade han gemensamt att ha skrivit kritiskt om det Kremlstödda motorvägsbygget i Chimki utanför Moskva.
Ryssland har blivit ett av världens farligaste länder för journalister att arbeta i, enligt en rapport till Europarådet 2012.86 Att situationen inte förbättrades under president Medvedev illustrerades i januari 2009 då journalisten Anastasia Baburova och MRadvokaten Stanislav Markelov sköts till döds på en gata i Moskva. I juni 2009 mördades även Natalia Estemirova, företrädare för MR-organisationen Memorial som dokumenterade övergrepp mot politiska fri- och rättigheter.
Mot bakgrund av fall som dessa är det symtomatiskt att Emma Pamfilova, ordförande i presidentens MR-råd, lämnade den posten 2010. Hon sammanfattade då läget i tydliga termer, enligt en svensk översättning:
Olyckligtvis upptar sådana värden som mänskliga rättigheter inte någon anständig plats i sinnena hos våra medborgare eller byråkrater … Folk förstår fortfarande inte att deras levnadsstandard och läget på det sociala området har en direkt koppling till respekten för mänskliga rättigheter och friheter.
Under hennes tid i rådet slog man larm om inskränkningar i de fria organisationernas möjligheter att arbeta, om tilltagande främlingsfientlighet och nationell extremism, och om rättslöshet i största allmänhet. Det senare var också budskapet från Internationella Juristkommissionen som i en rapport 2008 om skyddet av mänskliga rättigheter i Ryssland slog fast att detta hade urholkats, att domstolarna inte var objektiva och att åklagarna inte utredde övergrepp från myndigheter. Det handlade enligt dessa jurister om systematiska kränkningar över lång tid.87
Schackvärldsmästaren Garri Kasparov tecknade under ett framträdande i Europaparlamentet 2007 en bild av utvecklingen88:
Legala och illegala hinder av alla sorter sätts upp mot alla som inte håller med Putins regering. Oppositionella partier förklaras som olämpliga och förbjuds. Kandidater i opposition och andra röster stängs ute från tryckta medier. Oppositionella aktivister förföljs, blir ofta arresterade och misshandlade.
Kasparov krävde inte mycket av omvärlden, bara ärlighet:
Sluta att förse Putin med en demokratisk trovärdighet som han inte har förtjänat. Sluta att ta emot honom och hans allierade som demokratiska likar… Om ni tycker att ett demokratiskt Ryssland är viktigt är det viktigt att stå upp och säga det.
Efter åratal av fysiska attacker av okända män, gripanden, fängslanden och mordhot, bekräftade av den avhoppade KGB-generalen Oleg Kalugin 2007, har Kasparov allt oftare tvingats verka från utlandet, bland annat som ordförande i internationella rådet för den av MR-aktivisten Thor Halvorsen grundade Human Rights Foundation som årligen uppmärksammar övergrepp världen runt i konferensen Oslo Freedom Forum.
Sovjetpraktiken att använda psykiatrin i politikens tjänst har återupptagits, som i fallet med journalisten Larisa Arap som 2007 spärrades in på mentalsjukhus. Journalistorganisationen Educated Media Foundation har stängts. Vetenskapsakademins fria roll inskränks. Kyrkorna måste lämna besökarlistor som på Sovjettiden. I den akademiska världen odlas enligt författaren Arkadij Waxberg en ”spionhysteri” med aktiva insatser från högsta ort för att på falska grunder fängsla forskare och skrämma yngre vetenskapsmän från internationella kontakter, alternativt få dem att lämna landet. Svenska LO och TCO har varnat för utvecklingen på det fackliga området, eftersom strejker i praktiken anses vara olagliga och fackliga företrädare förföljs. Folkrörelsevärlden har attackerats med ny lagstiftning (reviderad 2012) som kräver att civila organisationer (NGO) som stöds av utländska givare, till exempel Amnesty International, ska registreras som ”utländska agenter”. Till och med volontärinsatser försvåras av myndigheterna till följd av medborgarnas ingripanden vid översvämningar, vilket i Kreml uppfattas som en folklig mobilisering och kritikvåg som hotar makthavare.
Listan kan göras mycket lång. Kvinnoorganisationer kan berätta om tilltagande människohandel. Det handlar främst om sexuell exploatering, men även arbetskraftsexploatering förekommer. Detta är ingen intern rysk angelägenhet med tanke på att trafiken går över gränserna och att en del av kriminaliteten drabbar Sverige.
Men finns inga hederliga reportrar kvar som fritt kan rapportera om verkligheten kommer motståndet mot regimen heller inte att kunna artikuleras. De visste vad de gjorde, de som likviderade Anna Politkovskaja och hennes kolleger Paul Klebnikov, Adlan Kasanov, Peter Babenko, Alexej Sidorov och alla andra på listan över journalister som dött under oklara omständigheter sedan 2000. Internationella Journalistfederationen, IFJ, listar i en banbrytande rapport89 över 300 undersökta fall med en gemensam nämnare: morden är nästan alltid ouppklarade, förövarna ostraffade, undersökningarna avslutade.
Morden på advokater stärker bilden av en rättsstat i fritt fall. Finns inga seriösa försvarare kvar som vågar medverka i rättegångar härskar det politiska godtycket. Fallet Sergej Magnitskij är belysande. Han var en av Rysslands ledande affärsjurister fram till sin död 2009, 37 år gammal. Då mördades han under en sjukhusvistelse på grund av sitt försvar för lag och rätt i processen mot statliga funktionärer som stulit företag tillhöriga det utländska investmentbolaget Hermitage Capital. Ingen uppsatt ansvarig har ännu straffats. Tvärtom har den ryska staten vidtagit den ovanliga åtgärden att åtala Magnitskij efter hans död, en praktik som inte tillämpats i Ryssland de senaste 500 åren.
De ryska försöken till mörkläggning har inte skett inte i tysthet. Tvärtom, tack vare en lång kampanj från hans arbetsgivare, den Londonbaserade affärsmannen William Browder, har fallet Magnitskij uppmärksammats i hela västvärlden, blivit en träffande symbolik för epoken och lett till sanktionslagstiftning i flera länder, däribland USA. Fallet togs upp i den amerikanska kongressen i maj 2011 på initiativ av den demokratiske senatorn Ben Cardin och en sanktionslag, The Magnitsky Act, antogs i kongressen och undertecknades av president Obama i december 2012. I Europarådet, EU-parlamentet och en rad nationella parlament väcktes under 2012 liknande förslag i syfte att införa sanktioner mot ett 60-tal kända ryska gärningsmän för att hindra deras utrikes resande och nyttjande av nyvunna rikedomar.
Upprinnelsen var att Browder, sonson till det amerikanska kommunistpartiets grundare, som chef för investeringsfonden Hermitage i Moskva fick insyn i många ryska bolag. Vid millennieskiftet larmade han om flera fall av allvarlig korruption, bland annat inom den statliga energijätten Gazprom. 2006 svartlistades Browder därför av den ryska regeringen, klassad som ett hot mot den nationella säkerheten, och utvisades. Hans företag stals. Han och änkan medåtalades i processen mot den döde Magnitskij.
Han är Putins fiende nummer ett. Hur länge får han leva?90
William Browder, som 2015 utgav en thrillerliknande bok om fallet Magnitskij, bästsäljaren Red notice, kallar publikt Putin för ”Mister Fifty Percent” för att klargöra vad det kostar i avbränningar att göra affärer i Ryssland numera. Vid bokens utgivning i Sverige skrev jag om den fascinerande berättelsen under rubriken ”Bill Browder för krig mot Putin”.
Det började bra för kommunistättlingen Bill Browder. Livet och karriären inleddes med fin utbildning och spännande finansjobb, först i USA och sedan i östra Europa under transitionen från Sovjetdiktatur till västdemokrati, från plan till marknad. Sedan blev det kärvare när han mötte den speciella form av verklighet som kallas Ryssland.
Om öden och äventyr i detta land berättar han i halvmemoaren Red notice som utkom tidigare i år och snabbt tog plats på bästsäljarlistorna i USA och Storbritannien, där han bor. Häromdagen kom den på svenska, Mitt krig mot Putin, utgiven av Albert Bonnier och översatt av Margareta Eklöf. Vid lanseringen på Bonniers Nedre Manilla var det en lycklig författare som just kommen från Oslo kunde berätta att ”Hollywood” intresserat sig för dramat som tänkbar politisk thriller.
Lyckan grumlades dock av sorgen över mordet på vännen Boris Nemtsov. Mene tekel.
För den som vill veta hur gangsterväldet i vår stora granne har utvecklats är Browders skildring en guldgruva. En stor del av storyn är känd för den som velat ta del av mordet på juristen Sergej Magnitskij, som arbetade för Browder och hans ryska investeringsfond Hermitage till dess att han slogs ihjäl av vakter i ett fängelse 2009 efter att ha avslöjat en av de stora företagsstölderna under Putinregimen, utförd av uppsatta män och kvinnor i staten som gått ostraffade.
Fallet blev tack vare Browders uthålliga insatser snabbt internationellt uppmärksammat och ledde till sanktionslagstiftning i USA och EU-sanktioner mot de ansvariga. I Sverige togs fallet upp i riksdagen och ett 50-tal ledamöter från sju partier uppmanade regeringen att agera inom EU och Europarådet, vars parlamentariska församling tillsatte rapportörer som i allt bekräftade Browders bild av skandalen och fördömde Kremls agerande.
I boken ligger värdet inte främst i bilden av det enskilda fallet utan än mer i den större bild som tecknas av affärsverksamhetens förändring, från rövarekonomi oundviklig i ett system utan rättsstat, till ett samhälle där korruption är själva systemet.
En talande episod är Browders första möte med företrädare för det företag i vilket han hade gjort sin första stora ryska investering och blir lurad av en av Putins närmaste män. Det gäller 87 miljoner dollar och nervositeten i konfrontationen är påfallande, när en representant för den senare meddelar den upprörde Browder att man lurat honom avsiktligt och denne påpekar att det är olagligt: ”Det här är Ryssland. Tror du att vi bryr oss om sånt?”
Av detta ska läsaren förstå att det inte bara handlar om pengar utan också om en rysk inställning att det gäller att vinna mot utlänningar, särskilt sådana som är svaga nog att lita på överenskommelser, avtal, heder och moral. Redan då bestämde sig Browder för att ta sig an oligarkernas välde, för säkerhets skull omgiven av en pluton säkerhetsmän i pansarbilar.
Det blev en livslång kamp som pågår för fullt, har kostat liv och kommer att få ett blodigt slut, oavsett utgång. Browder lyckades utnyttja systemet till egen fördel och blev en av världens rikaste män innan han tvingades lämna landet. Nu ägnar han resten av sin tid och förmögenhet åt att bekämpa putinismen politiskt, men frågan är hur länge Putin låter honom hållas.
Han är en modig man, Bill, läs hans bok.
Innehållet i den omfattande dokumentationen tecknar bilden av en maffiastat som saknar grundläggande skydd för individen.91 Makt utövas inte under lagen utan under makthavarnas order. Egenintresset är styrande princip. Bevisningen i fallet är kompakt, skuldbördan har bekräftats av presidentens MR-råd och brottslingarna är namngivna. Men de frias och belönas. Den ryska statsapparaten agerar på brottslingarnas vägnar över hela världen med lobbying och påtryckningar för att stoppa sanktioner. Det avslöjar hur brott och straff hanteras i en rövarstat som allt tydligare visar sitt förakt för spelregler i mellanstatliga och internationella relationer.
En rapport från tankesmedjan Frivärld presenterades i samband med ett Sverigebesök av William Browder vid ett framträdande i Sveriges riksdag i februari 2012.92 Det ledde till ett upprop i riksdagen i form av ett brev till regeringen med vädjan om fortsatta insatser som undertecknades av 59 ledamöter från sju partier. Syftet var att stödja arbetet på EU-nivå att forma en gemensam linje bland EU:s medlemsstater i frågan om sanktioner mot gärningsmännen.
Ett svar från utrikesminister Carl Bildt i maj 2012 bekräftade att ”fallet har en framskjuten plats på Sveriges och EU:s dagordning och togs senast upp på högsta politiska nivå under toppmötet EU–Ryssland i december 2011. Frågan har också diskuterats ett flertal gånger inom ramen för konsultationerna mellan EU och Ryssland om mänskliga rättigheter. Regeringen anser att Magnitskijfallet är ett exempel på bristande respekt för mänskliga rättigheter och rättsstatens principer och att Ryssland måste genomföra en fullständig och trovärdig utredning av omständigheterna kring Sergej Magnitskijs död och utan dröjsmål åtala samtliga ansvariga personer. Regeringen kommer att fortsätta att uppmärksamma detta fall både bilateralt och inom EU.”
Fallet Magnitskij ledde också till ökad uppmärksamhet för ett annat fenomen, hur den ryska ekonomiska brottsligheten sprider sig till Europa och i samverkan med statsapparaten penetrerar centrala delar av EU:s ekonomiska kärna – bankerna. I en rapport med svenskt ursprung skriver utredarna Walter Kegö och Alexander Georgieff93:
Ryska kriminella nätverk i Europa håller på att skaffa sig ett rykte som ”oberörbara”. Deras tillgångar växer och i takt med att EU:s bankkontroll vacklar är det en etikett som blir allt mer giltig. Den organiserade brottslighetens pengatvätt inom EU förblir ett problem för medlemsstaterna. Regeringar och banker fortsätter att tillåta kriminellas konton och transaktioner att vara oreglerade, medan ökad reglering skulle slå mot bankernas vinster från olagliga transaktioner. I tider av ekonomisk kris tvekar regeringarna inför ytterligare tvångsåtgärder, men sådana är nödvändiga för att stoppa inflödet av brott och korruption i EU.
Alla håller uppenbarligen inte med utredarna:
Problemet är att bankerna vill slå vakt om sina vinster, särskilt i ekonomiska kristider. En studie från den brittiska finansmyndigheten (FSA, 2011) visade att en stor del av de brittiska bankerna inte brydde sig om lagarna för penningtvätt utan hade misslyckats att vidta åtgärder för att hindra olagliga tillgångar att deponeras där. Dessa banker hade bedömt vinstmöjligheterna som viktigare än konsekvenserna av regelbrott. De följder som kunde vänta – böter och rykte för samröre med kriminella som kunde avskräcka nya kunder – ansågs risker värda att ta.
Rapportens slutsatser är tydliga:
För att möta den ryska penningtvätten måste tre steg genomföras: först att bankerna gör sitt jobb att öka efterlevnaden av överenskomna regelverk och avstår från relationer med misstänkta banker. För det andra, om en regering inte kan tvinga en bank att följa EU-överenskommelser måste Bryssel skapa motiv för detta. För det tredje kan EU öka trycket på Ryssland att samarbeta med utredningar i ärenden som dessa.
Annars kommer den organiserade ryska brottsligheten att fortsätta skapa problem i Europa och ytterligare befästa ställningen som ”oberörbar”. Det är EU:s uppgift att nedmontera dessa finansiella kanaler, stoppa rötan och få banker och regeringar att inse att riskerna att dras in i brottskretsar är för höga.
Problemet Ryssland är dock större än så. Europarådets parlamentariska församling antog 2012 med stor majoritet (161–41) den första Rysslandskritiska rapporten på sju år, en 67 sidors brottskatalog sammanställd av en socialist från Schweiz och en kristdemokrat från Rumänien, Andreas Gross och György Frunda.94 Deras positivt formulerade slutsats öppnade för dialog:
Den ryska federationen har nått ett unikt tillfälle i sin korta historia av demokratisk utveckling. Engagemanget hos och mobiliseringen av mer än 100 000 medborgare efter decembervalen 2011, samt uppvaknandet av det mycket engagerade civila samhället, kunde i kombination med en vilja hos myndigheterna att lyssna på reformkraven skapa ett momentum för förändringar.
Denna optimistiska inbjudan möttes av den ryska delegationen med en örfil; ett aviserat framträdande av dumans talman Sergej Narysjkin under sessionen i Strasbourg ställdes in i sista stund, förebärande att rysskräcken hos församlingen omöjliggjorde en rättvis diskussion. För oss västdelegater var det en stor besvikelse att inte få debattera öppet med de ryska ”parlamentarikerna”, men att de lämnade walk-over kom inte som någon överraskning för den som känner rysk brutaldiplomati med stormaktsarrogans som framträdande kännetecken.
Mot bakgrund av de senaste årens utveckling tedde sig reaktionen logisk; den nya offensiven mot fri- och rättigheter tydde tidigt på långtgående ambitioner att kväsa all opposition. De folkliga massdemonstrationerna i samband med parlamentsvalen 2011 överraskade Kreml och regimens sjunkande stöd i opinionen hade gjort eliten nervös.95 I affärskretsar hördes kritik mot att repressionen skadade affärerna. Kreml behövde ett krig för att vända opinionen.
Vallagstiftningen ändrades i syfte att kraftigt reducera antalet valobservatörer. Ledare för oppositionen greps vid demonstrationer. Husrannsakningar och beslag skedde i deras hem, varvid poliser som använde oproportionerligt våld inte har straffats. Kända oppositionella aktivister som Alexej Navalny och Sergej Udaltsov trakasserades och utsattes för skenåtal för grova brott som till exempel förberedelser till statskupp med stöd från utländska terroristorganisationer.96 Regimkritiska dumaledamöter uteslöts, som KGB-officeren Gennadij Gudkov i september 2012. Lagstiftningen för spioneri och ”förräderi mot staten” förenklades till att omfatta även brott mot ”den konstitutionella ordningen”, så att fler nu kan dömas utan kvalificerad bevisning.97
Medlemmar i musikgruppen Pussy Riot – Nadesjda Tolokonnikova, Maria Alesjina och Jekaterina Samutsevitj – dömdes i augusti 2012 i en internationellt uppmärksammad rättegång till flera års fängelse för ”huliganism grundad på religiöst hat” efter ett regimkritiskt framträdande i den rysk-ortodoxa Frälsarkatedralen i Moskva. Domen välkomnades av patriarken Kirill som står Kreml nära.98 I rättegången vittnade offer om påstådda traumatiska skador av ”satanism” efter framträdandet.
Det som skrämde den religiösa och profana makten som satan var en minutlång ”bön” till jungfru Maria om befrielse. Att döma av videofilmen som fått global spridning på Internet rörde det sig närmast om en konstinstallation av låg teknisk kvalitet, men med ett djärvt risktagande som onekligen uppmärksammades.99 Voltaire hade sannolikt skrattat gott.
På medieområdet har kriminalisering av förtal återinförts, vilket innebär en återgång till domar mot journalister som kritiserar makten, nu med fem års fängelse och böter på hundratusentals kronor som maxstraff. Censur av Internet är lagliggjord genom en lag om ”skadlig information” som legitimerar de ingrepp som tidigare skett i det tysta via olika typer av cyberkrigföring.
Mot denna massiva bakgrund av fakta om övergrepp har Kreml för att klara semantiken uppfunnit ett alldeles eget begrepp, ”suverän demokrati”. Med det menas att man själv tolkar vad som ingår i definitionen av en rättsstat och därför inte behöver följa internationella konventioner, inte ens sådana man undertecknat. Det ligger i linje med uppfattningen hos den förre ryske ambassadören i Stockholm Alexander Kadakin som i en radiointervju 2007 kallade kritiker för ”idioter” och försvarade övergreppen med argumentet att regimen inte accepterar ”hur demokratibegreppet tolkas i Europa … Det finns helt enkelt inget behov av att definiera demokratin enligt något bestämt mönster.”100
Men det finns det nog. Vi i väst brukar kalla mönstret politiska fri- och rättigheter, yttrande- och tankefrihet, demokratiskt styrelseskick, maktdelning, lagstyre.
Denna svarta repertoar tvingade till slut också någon ansvarig i EU att reagera: Catherine Ashton, EU:s dåvarande höga representant för utrikes ärenden som sällan lämnade annat än en skugga efter sig i offentliga sammanhang. EU:s nya utrikestjänst hade det över huvud taget trögt i inledningen och motsvarade inte alltför högt ställda förväntningar på att ge Europa en ”gemensam” röst i utrikespolitiken; någon sådan enighet finns inte, allra minst när det gäller Ashtons ämne i ett tal inför EUparlamentet 2012: relationerna till Ryssland.101
Bortsett från den diplomatiska fraseologin hann Ashton få sagt att allt inte stod rätt till i den ryska federationen. Tidigare förhoppningar om framsteg i dialogen var borta och situationen för civilsamhället i Ryssland hade förvärrats: ”I stället för stärkt skydd för grundläggande rättigheter och friheter har vi sett en rad åtgärder riktade mot dem i syfte att inskränka den politiska aktiviteten.” Hon fann dessa kontraproduktiva, i strid med Rysslands behov av modernisering, och utlovade fortsatt stöd till de ryska organisationer som skulle kunna bidra till en mer demokratisk utveckling.
Att på detta sätt direkt utmana dekretet om att sådana grupper är ”agenter” för främmande makt och kan straffas hårt för tagande av utländskt stöd får betecknas som ovanligt i EU-sammanhang. Där dominerade åtminstone före Ukrainakriget franskt intresse av vapenförsäljning, tyskt intresse av energiråvaror och brittiskt intresse av ryskt kapital i den egna finansindustrin, vilket ledde till bilaterala relationer med Moskva av Berlusconityp.
Än mer anmärkningsvärt var att EU:s högsta talesperson på området namngav ryska dissidenter som Pussy Riot, Alexej Navalny och Sergej Magnitskij. Slutsatsen skämdes inte för sig, om man jämför med vad som vanligtvis brukar sägas på EUdiplomatiska: ”De senaste åtgärderna styr landet i fel riktning, och förspiller möjligheterna till effektiv modernisering och demokratisk utveckling i linje med det politiska uppvaknandet hos en ny medelklass.”
Termiternas kamp mot KGB-staten102
Efter premiären 1896 fick pjäsen om kung Ubu, huvudperson i Alfred Jarrys absurdistiska saga, kritik för att sakna moral. Författaren försvarade sig med att publiken såg sig själv såsom i en spegel; historien om rövaren vid makten kunde tjäna som metafor för ”de lägsta instinkterna upphöjda till tyranni; dygder, förtjänster, fosterlandskänslor och ideal hos folk som ätit en god middag”.
I stora salen på slottet i landet Ingenstans håller Ubu ståndrätt. Syftet är att öka statens finanser genom att utrota adeln och överta dess egendom. Så långt hade Ubu folkligt stöd, men ersatte snart dess kärlek med egen belöning i det att han meddelar att han övertar lagstiftningen från domarna som i stället för lön får leva på utdömda böter. Och hälften av skatterna ska tillfalla Ubu själv.
Sin frus kritik för att vara för grym avfärdar Ubu enkelt: ”Äh, jag blir ju rik… Förmedelst detta system blir jag snabbt skitförmögen och sen dödar jag vareviga själ och försvinner.”
Bland 2000-talets framgångsrika härskare framstår Vladimir Putin som en Ubus like. Efter maktövertagandet från Jeltsin har han eliminerat konkurrerande eliter. Råvarurikedomarna har främst kommit hans maktbas till godo. ”Korruptionen är inget hot mot systemet – det är systemet”, som oppositionsledaren Boris Nemtsov sade vid sitt Sverigebesök i höstas.103
Ännu ett fuskval senare har något ändå hänt. Förhoppningarna om en regimförändring, ”2.0”, må ha kylts ner inför återinstallationen den 7 maj, men protestdemonstrationerna under vintern tyder på en förskjutning i synen på statsmakten. Michail Dmitrijev, chef för en tankesmedja och tidigare minister, hävdar att undersökningar visar att misstron mot systemet har spritt sig från storstädernas medelklass till skikten under.104 De problem som rättsstatens förruttnelse skapar, uppenbaras för bredare lager på ”nära” områden som utbildning, bostäder och hälsovård. Enligt Levadacentrets senaste opinionsmätning stöds tanken på Putin som president under hela mandatperioden nu av 17 procent, medan 40 procent vill se ett nytt ansikte. Vad eliterna tror om framtiden illustreras av den ökade kapitalflykten, 35 miljarder dollar första kvartalet.
Därav följer inte det normala i demokratier – ett ökat stöd för andra politiska alternativ, som kan ta över makten – ty Ryssland är ingen demokrati och alternativen outvecklade. Den hoppfulle Dmitrijev liknar förändringen vid hur termiter osynligt äter träd inifrån, vilka en dag oväntat faller omkull, som skedde med sovjetstaten. Om så blir fallet även i KGB-staten, oförmögen till förändring, blir spännande att följa i Putins realtidslaboratorium.
Där ryms också motsatta scenarier. Nationalbolsjeviken/fascisten Alexander Dugin105 uttrycker i en rödbrun vision längtan efter en framtid i ”patriotism utan liberalism”. I den svarta historieskrivningen utgör den ”oerhörda liberalismen” under Putin, det vill säga allt icke-stalinistiskt, något oryskt som måste utrotas för att rena folksjälen:
Knappast någon från och med nu kommer att sätta någon tilltro till Putins ”liberalism”. Den komponenten har för alltid fallit bort ur Putins formel.106
Dugin må vara en extremist i marginalen, men saknar inte stöd i militära kretsar. Hans prognos om ett Ryssland som eskalerar mot väst speglar expansionistiska strömningar. Hotet från omvärlden har alltid varit en ingrediens i totalitära brygder. Den amerikanska ”hegemonin” förblir målet:
Om det inte vore för våra kärnvapen107 skulle vi få höra motorbuller från amerikanska obemannade flygplan i misstänkt närhet av ryska städer. Men det finns inte längre någon möjlighet att vika undan från en frontal konfrontation med USA och dess allierade: efter invasionerna av Syrien och Iran som förbereds för närvarande är Ryssland nästa logiska mål.
Analysen låter nordkoreansk:
Ja, det betyder det tredje världskriget… Vad som står på spel är den framtida världsordningen: antingen hegemoni för väst eller en multipolär värld. Patrioten Putin har inget fritt val, det finns bara den multipolära världen.
En euroasiatisk union hägrar vid den febriga drömmens slut, via upptrappad militarisering av Ryssland. Militär upprustning ska prioriteras framför allt annat:
Det förutsätter en omdaning av hela det sociala systemet och en förändring av normativa moraliska ideal och inriktningar: bort från avspänt hedonistisk och karriärinriktad motivation till ideal som tjänande, arbete, heroism och offervilja.
En kulturrevolution, således. Min gissning är att hedonismen och korruptionen ändå segrar över absolutismen, vilket inte utesluter nya konfrontationer i närområdet. Men Putin bör betänka att kung Ubu slutade sin gärning i landsförvisning på en turkisk galär.
Den ryska tidningen Novaja gazeta har ofta spännande artiklar om skeendet i Ryssland. Ett nytt tema efter valen 2012 var just frågan om en revolutionär situation höll på att utvecklas i takt med den tilltagande repressionen. Inte för att jag fann en sådan utgång av maktkampen särskilt sannolik, men sociologen Olga Krisjtanovskaja, chef för den ryska vetenskapsakademins institut för studium av eliter, gjorde goda poänger i en intervju.108 Att hon sommaren 2012 utträdde ur härskarnas parti gjorde inte saken mindre intressant:
En revolutionär situation håller på att mogna i Ryssland. Det ser mycket allvarligt ut och om man blundar och försöker se ut som om ”allt kommer att lösa sig av sig självt” så kan det sluta illa för landet. Vår historia är full av revolutionär dramatik. Och just nu befinner vi oss i det stadium av cykeln där tanken på att riva ner en stelbent statsapparat på nytt kan få överhanden.
Argumentationen anslöt till den historicistiska skolans förklaring, att Ryssland förblir Ryssland:
Vårt politiska system är uppbyggt på ett sätt som innebär att en rysk ”tsar” bara kan styra om han är förmögen att skydda sina ”bojarer”. Han fungerar som garant inte bara för författningen utan också för den politiska klassens okränkbarhet. Antagonismen mellan den styrande klassen och folket har funnits i århundraden. Och den existerar fortfarande. Så fort den ägande klassen i Ryssland stärks och centralmakten försvagas inleder folket en kamp för större frihet.
Krisjtanovskaja trodde att sammanbrottet kunde komma plötsligt och utlösas av en oväntad händelse:
Gatuprotesterna har inte uppkommit ur tomma intet. De föregicks av en jäsande oro i det översta skiktet redan under Medvedev. De som satsat på honom försökte på alla sätt förhindra att Putin kom tillbaka i Kreml. Den yngre delen av eliten som lyfts till högre nivåer av Medvedev kan bli allierade med revolutionen, där det viktigaste subjektet fortfarande är intelligentian och studenterna som grupp. Det kan komma att ske en breddning av protesterna längs samhällets hela vertikal. Om å ena sidan de fattigaste skikten av befolkningen ansluter sig till protesterna, liksom en del av eliten å den andra, så kommer en revolution inte att kunna undvikas… Svänghjulet har satts i rörelse.
Med tanke på opinionssiffrornas svängning efter ockupationen av Krim ter sig 2012 års förhoppningar osannolika. Men även om missnöjet med Kreml av ekonomiska skäl skulle bli så utbrett att ryktena besannas om hans avsättning till förmån för någon annan av eliternas utvalda härskarfiguranter är problemet att oppositionen är splittrad i två olika falanger, minst: revolutionärer och anpasslingar som inte kan enas om strategin i det så kallade Koordinationsrådet.
Lilia Sjevtsova är en av landets ledande statsvetare, tidigare vid Carnegiecentret i Moskva och nu knuten till tankesmedjan Brookings i Washington, DC. Hon beskrev motsättningarna mellan de förra, som representerades av namn som Garri Kasparov, Boris Nemtsov och Andrej Illarionov, medan de senare anfördes av Sergej Parchomenko och Ksenija Sobtjak109:
De förra är anhängare av en transformation av det ryska systemet med dess författningsrättsliga garantier och nuvarande regim. De senare uppmanar till försök att påverka självhärskardömet, till dialog med regimen och till försök att förmänskliga den via reformer av dess olika inslag… att adaptanterna engagerats i den sfär som stöttar självhärskardömet har medfört ett antal mycket tydliga konsekvenser, nämligen diskreditering av tanken på reformer och framförallt det liberala ”reformpaketet”, eftersom de mest inflytelserika adaptanterna har påtagit sig uppgiften att företräda de liberala idéerna.
Det bör kanske understrykas att även ”revolutionärerna” söker förändring med fredliga medel; det nuvarande styret kan enligt dem inte reformeras men ersättas av ett demokratiskt system efter en rysk ”sammetsrevolution”.
En tredje ståndpunkt kan skönjas i mörkare visioner bland dem som givit upp hoppet om fredliga förändringar. Juridikprofessorn Vladimir Pastuchov förutspår en kommande verklig revolution mot nuvarande styre110:
Putin styr inte landet ensam, inte ens i namn av de så omtalade siloviki, utan representerar det politiska samhällsstånd som förökat sig i osannolikt snabb takt och som tack vare honom konstituerat sig som en härskande klass. Det är bara genom att politiskt undertrycka hela detta parasitära skikt som vi kan ta Ryssland ur landets permanenta kris.
En sådan ansenlig operation utgår enligt Pastuchov från ett tillstånd av ”trasproletariatets diktatur”, den klass som dominerar dagens Ryssland utan att ha någon makt över statsapparaten men utgör grunden för all kriminalitet:
Innan man kan syssla med modernisering, industrialisering, liberalisering, demokratisering och gud vet allt, måste samhället först befrias från det kriminella förmynderiet och kasta av sig det maffiaok som förtrycker samhällets produktivkrafter.
Vidare måste man skilja på uppror och revolution, skriver Pastuchov och skisserar några scenarier:
Det första scenariot (okontrollerat sammanbrott) innebär tömda naturresurser i Ryssland eller ett katastrofalt prisfall på dem på grund av en internationell finanskris, varefter nästan garanterat följer kaos och, mycket sannolikt, sönderfall av landet… I det här fallet går regimen under, men tillsammans med landet.
I det andra scenariot (kontrollerat sammanbrott via en nationell befrielserörelse) väntar ”en katastrof som uppslukar Ryssland och tillsammans med landet också hundratusentals, för att inte säga miljoner, människoliv”.
Ryska röster, utan rysskräck. Men är de fria fantasier, önsketänkande eller profetiskt djupsinne?
Hoppet lika dött som Nemtsov111
Ryssland har sjunkit ner i en djup ekonomisk kris. Ekonomin krymper i stället för att växa. Ett budgetunderskott har ersatt ett tidigare överskott, miljontals människor har förlorat sina jobb. Priserna har skjutit i höjden, framförallt på offentliga tjänster. Samtidigt har antalet miljardärer fördubblats och sociala och regionala skillnader ökat.
Så skrev den ryske liberale oppositionsledaren, fysikern Boris Nemtsov, redan 2010. Han gjorde det i en pamflett som spreds i miljoner exemplar över landet och nådde vanliga ryssar, till skillnad från den kritik som då ännu tilläts i enstaka medier för intellektuella och tjänade som alibi för att gentemot en västopinion kunna hävda att yttrandefriheten bestod i Putinland.
Nemtsov hade mer att berätta:
En av de värsta konsekvenserna av Vladimir Putins styre är att Ryssland nu har sjunkit ner i en mörk avgrund av korruption. Än värre är det faktum att korruptionen bland de högre makthavarna i Ryssland i alla avseenden har legaliserats. Putins gamla vänner – men även sådana som inte hade någon speciell ställning innan han kom till makten – har alla blivit dollarmiljardärer.
Statistiken talade ett tydligt språk, enligt Nemtsov. När Putin kom till makten vid millennieskiftet låg Ryssland på plats 82 i Transparency Internationals lista över global korruption; ett decennium senare hade fallet stannat på plats 146, ungefär där Zimbabwe låg. Situationen hade, med Nemtsovs ord, gått från dålig till katastrofal på en ”korruptionsmarknad” i Ryssland som av Transparency värderades till 300 miljarder dollar, en fjärdedel av landets BNP.
Som om det inte skulle räcka för en dödsdom påpekade Nemtsov att tiotusentals korruptionsanklagade sällan bestraffades: ”Tjänstemän som tar mutor är praktiskt taget immuna mot allvarliga straff.”
När jag något år senare lät översätta och publicera hans och Vladimir Milovs text med titeln Tio år med Putin (Frivärld)112 frågade jag honom vid ett seminarium i Stockholm om inte korruptionen var ett stort problem för hela det ryska samhällssystemet, på vilket han svarade att ”korruptionen ÄR systemet”.
En sådan öppen utmaning av härskaren och hans fögderi skulle inte gå ostraffad. Problemet för Kreml var inte själva skriften, eller ens avslöjandena. Problemet var att det fanns sådana högljudda röster kvar som Nemtsov som kunde samla in detaljerad information och våga sprida den – till folk som lyssnade och läste, tog intryck. De följande stora demonstrationerna, Bolotnajaupproret 2012 med hundratusentals deltagare, var början till slutet för Nemtsov; några fler ”färgrevolutioner” skulle inte äga rum, inte i Putinland. Dödsdomen utfärdades.
Den 55-årige före detta vice premiärministern under Jeltsin dog mitt i steget. Han hade just i en radiointervju kritiserat kriget i Ukraina och twittrat ut en maning till manifestation mot kriget innan mördarna slog till. Detta var hans sista budskap: ”If you support stopping Russia’s war with Ukraine, if you support stopping Putin’s aggression, come to the Spring March in Maryino on 1 March.”
Antikrigsmanifestationen blev i stället en imponerande sorgemarsch för det andra Ryssland, en chockad men värdig hyllning till en fallen hjälte.
Jag frågade Boris vid olika tillfällen om han inte var rädd för att bli mördad? Journalisterna Anna Politkovskaja och Paul Klebnikov hade blivit det, liksom dumademokraten Galina Starovojtova, centralbanksdirektören Andrej Kozlov, den i London poloniumförgiftade avhopparen Alexander Litvinenko, MRadvokaten Stanislav Markelov, den påstått självmördade affärsmannen Boris Berezovskij, revisorn Sergej Magnitskij som hade avslöjat gigantisk företagsplundring, rättsaktivisten Natalja Estemirova från Memorial – ja, hundratalet skribenter, bloggare och politiker som utgjorde det andra Ryssland. Ukrainapresidenten Viktor Jusjtjenko klarade en dioxinförgiftning, Yukoschefen Michail Chodorkovskij slapp undan med tio års fängelse i Sibirien, schackvärldsmästaren Garri Kasparov flydde utomlands.
Många andra oppositionella bara tystnade, inklusive alla tystade journalister som annars kunde ha utgjort ett korrektiv till maktens män. (Internationella Journalistfederationen listar i en banbrytande rapport, ”Partial justice – an inquiry into the deaths of journalists in Russia 1993–2009” över 300 undersökta fall med en gemensam nämnare: morden är nästan alltid ouppklarade, förövarna ostraffade, undersökningarna avslutade.)
MR-aktivisten Alexander Brod sammanfattade konsekvenserna av mordvågen:
Förföljelserna leder till rädsla, till självcensur, vilket blockerar vägen till pressfrihet, till publicitet, till samhällets kontroll av staten. Det tillåter kriminella på alla nivåer att förbli ostraffade. Ett sådant samhälle är dömt till konfrontation mellan myndigheter och folk, till orgier i korruption och brist på demokrati och slutligen – till sammanbrott.
De hade kanske bara en sak gemensamt, dessa döda och fördrivna vars namn vi känner i väst och alla deras för oss okända likar; de utgjorde ett hot mot makthavarna i den ”djupa staten”, de klaner av oligarker, generaler, statsbyråkrater och säkerhetsmän som hade samlats kring guldkalven för att dela på bytet.
Första gången jag frågade Boris om hoten svarade han med ett skratt att han var för känd utomlands för att bli mördad. Några år senare svarade han med en axelryckning, som om han visste att hans tid var utmätt och att det fanns en kula med hans namn på. I februari i år, några veckor före den utlysta 1 mars-manifestationen, började dödshoten intensifieras.
Där gick gränsen; Putinklanen behöver sina krig – i Tjetjenien, Georgien, Ukraina och härnäst? – för att hålla sig kvar vid makten. Nemtsov blev ett krigsoffer bland många tusen. Inte var det någon ”tidsanda” eller någon stackars torterad tjetjen som mördade honom, på den officiella Specialoperationernas dag, på en av Moskvas bäst bevakade platser, just när bevakningskamerorna av en händelse slutat fungera.
Nemtsovs allierade Alexej Navalny skrev på begravningsdagen på sin blogg om motivet, det uppenbara att Nemtsov faktiskt var ett hot mot regimen. Det hade han visat med framgångsrika valkampanjer i Sotji och Jaroslavl, och på nätet hade han nått en mångmiljonpublik med videoklipp. Antikrigsopinionen växte i takt med att oljepriset sjönk och soldatmödrarna räknade likkistor.
Navalny utpekar de ansvariga för mordet; de har ”Kremls fotavtryck” och återfinns i Antimajdan, grupper av våldsverkare som opererar utanför staten men anlitas för specialjobb mot betalning. De har en passande bakgrund, exempelvis som afghanveteraner under generalen Gromov. Och de kommer inte att straffas, enligt Navalny…
Inte för att liberalisering eller demokratisering längre är möjlig att hoppas på i detta postperestrojkans Ryssland bortom vändpunkten. För en sådan ny färdriktning hade krävts en legitim statsledning, baserad på lag och rätt – inte anarki, korruption och militära hot mot alla grannar. I de nya krigens Europa är det hoppet lika dött som min vän Boris Nemtsov.
Je suis Boris.
84En svensk version, Tio år med Putin, utgavs 2011 av tankesmedjan Frivärld och finns att läsa på nätet.
852007 var vi en grupp svenska riksdagsledamöter som nominerade Politkovskaja till Nobels fredspris. Givetvis föredrog den norska priskommittén att belöna bildspelshjälten Al Gore.
86William Horsley: ”The state of media freedom in Europe” (2012).
87”Attacks on justice 2005: Russian Federation”, Internationella juristkommissionen 2008.
88”Kasparov slams Vladimir Putin’s Russia”, Europarådet 24/5 2007.
89”Partial justice : an inquiry into the deaths of journalists in Russia 1993–2009”, IFJ 2009.
90I Svenska Dagbladets blogg Säkerhetsrådet 17/3 2015.
91Fallet har en egen hemsida för all dokumentation: russian-untouchables.com.
92”Brott och straff i Ryssland”, Frivärld 2012.
93”The untouchables: Russian ’dirty money’ in Europe”, Institute for Security & Development Policy 2012.
94”The honouring of obligations and commitments by the Russian Federation”, PACE 14/9 2012.
95Enligt opinionsinstitutet Levada sjönk Putins förtroendesiffror från 44 procent i mars 2012 till 34 procent i november 2012.
96”Spioner, bögar och satanister” av Kalle Kniivilä på hans blogg Glasnost.se, 19/10 2012.
97”Russia moves to broaden definition of high treason”, New York Times, 22/9 2012.
98Om patriarkens väldiga privata förmögenhet, se Michail Ryklin, Lettre International nr 97.
99Filmen finns på Daily Telegraphs hemsida: ”The ’punk prayer’ that landed Pussy Riot in court”.
100Sveriges Radio 13/2 2007.
101Europeiska unionen, uttalande 11/9 2012.
102Gästkolumn på Dagens Nyheters ledarsida 21/4 2012.
103Nemtsov framträdde 2011 hos tankesmedjan Frivärld och finns att se på nätet: frivarld.se.
104Echo Moskvy, 19/3 2012.
105Hans rödbruna filosofi utgör en intellektuell förklädnad för regimen och en kontakt med likasinnade konservativa i väst; se ett porträtt i World Affairs (mars 2015), ”Mind games: Alexander Dugin and Russia’s war of ideas”, av Andrej Tolstoj.
106Argumenty i fakty, 13/3 2012.
107Kärnvapenkortet spelas ut också som hot; enligt Kremls talesman Dimitrij Kiseljov kan USA nu förvandlas till ”radioaktiv aska” (The Economist, 7/3 2015).
108Novaja gazeta, 7/9 2012.
109”Konflikten mellan revolutionärer och adaptanter”, Novaja gazeta, 21/11 2012.
110”Trasproletariatets diktatur”, Novaja gazeta, 15/8 2012.
111Göteborgs-Posten kultur, 21/3 2015.
112Texten finns för fri nedladdning från Frivärlds hemsida, där också en film från presentationen i Stockholm kan ses.