… det stöd han gav till demokratiska institutioner.
Mario Vargas Llosa om vad som fängslade Michail Chodorkovskij
Stabilitet och kontinuitet, som förr – eller ökad politisk och ekonomisk turbulens? Utgången av den interna maktkampen i Ryssland kan tyckas avgjord, till härskarklanens fördel. Politiskt är den nuvarande fraktionen i Kreml stabil i bemärkelsen att utmanare saknas, liksom en bred och öppen kritisk samhällsdebatt.
Men vad som händer på sikt i den ”djupa” staten, den kamp mellan intressesfärer som inte syns bakom propagandans slöjor, beror på råvaruprisernas utveckling. Ekonomiskt är Ryssland inget stabilt land, och i filosofisk mening är inget maktsystem som saknar demokratisk legitimitet stabilt. Vägvalet är gjort; Ukrainakriget visade att regimen inte klarade den institutionella konkurrensen med väst utan måste ställa sig utanför den gemenskap som trots allt länge erbjöds, om man hade förmått följa spelreglerna.
Visst kan västs agerande under olika stadier diskuteras med facit i hand, men inget har tvingat Kreml att agera med våld.
Oljeprisutvecklingen var länge landets räddning under en i andra avseenden skakig ekonomisk period under Putin I–III; hur hade det gått utan sexdubblingen av oljeintäkterna? 15 år senare kan konstateras att utan miljardinflödet utifrån funnes föga kvar att stjäla för eliten, än mindre att fördela till medelklassen, allra minst till den fattiga majoriteten på landsbygden.
Rysslands position som en av världens största producenter av olja och gas har sedan kartellsträvandena annonserades 2006 också givit Kreml möjligheten att utveckla energimakten till ett säkerhetspolitiskt vapen. En av Sveriges främsta kännare på området, Robert L Larsson, beskriver problemet113:
Energipolitiken utgör i ryskt medvetande en viktig komponent i landets säkerhets- och utrikespolitik. För Ryssland är energi i första hand ett säkerhetspolitiskt instrument – inte en handelsvara.
Larsson påpekar också att den ryska säkerhetstjänsten FSB agerar i energisektorn för att påverka enskilda bolag att ”byta ut sina utländska företagsledare mot ryska personer, eftersom dessa anses vara mer mottagliga för påtryckningar”.
Energijätten Gazprom är med sina över 400 000 anställda ett av verktygen i säkerhetspolitiken. I den svenska debatten om den ryska gasledningen i Östersjön reducerades företaget efter en framgångsrik PR-kampanj för hundratals miljoner kronor från otaliga lobbyister runtom i Europa till ett bolag som andra. Bakom dimridåerna handlar det om något annat, enligt Robert Larsson:
Kreml har lyckats forma Gazprom till ett bolag som bedriver affärer i utlandet på ett sätt som tillvaratar Kremls intressen… ett misskött och stelt bolag av sovjetkaraktär. Dess struktur, bristande transparens och filosofi kritiseras regelbundet. En vanlig slutsats är att dess starka ställning har lett till olika former av maktmissbruk… Ineffektiviteten, slöseriet och bristen på investeringar gör det svårt att faktiskt få fram tillräckliga mängder gas.114
Gazproms dominans är ingen slump utan resultatet av en medveten nationell strategi. En lag begränsar det utländska ägandet i energisektorn och integration med väst är utesluten:
Ryssland har därför inte samarbetspartner, man har i stället motparter eller motståndare. Den balansgång som Ryssland har valt torde således bäst kunna beskrivas som neomerkantilistisk – en ny form av 1800-talets besatthet av självförsörjning.
På grund av sin sekretessomgärdade verksamhet, inklusive en oklar ägarbild, har Gazprom sannolikt bidragit till en omfattande kapitalflykt från landet under 2000-talet. Det hindrade inte att Ryssland 2008 statistiskt blev ett av världens tio rikaste länder och att medellönen har ökat för en medelklass i storstäderna, inte bara för de rika lojala elitgrupperna. Men landet har inte omsatt sin rikedom i tillväxtalstrande produktion att erbjuda omvärlden och är fortfarande en liten ekonomisk aktör på världsmarknaden i förhållande till USA och EU.
Frågan är hur det går med stabiliteten om oljepriset permanentas under det för den ryska statsbudgeten antagna riktmärket 60 dollar fatet, som under prischocken 2014 då valutareserverna började tömmas? Utlandsskulden är ännu låg, uppskattas till motsvarande mindre än hälften av BNP, och sanktionerna försvårar påfyllnad. Utländska bedömare talar om ”kedjebrevet”; så länge råvaruboomen födde en kommersiell expansion kunde konsumtionen öka. Men det som expanderar är inte ett mångfasetterat näringsliv grundat på privat ägande, konkurrens och högteknologi utan den ineffektiva och korrumperande statsägda sektorn. Till fortsatt upprustning och militär aggression räcker dock olje- och gaspengarna så länge storkonsumenterna i EU betalar, de som samtidigt yrvaket har upprörts över utrikes- och säkerhetspolitiska konsekvenser av beroendet och försämring av MR-läget. Även när deras bidrag sinar gäller dock den gamla sovjetprincipen att till försvarsbudgeten finns alltid tillräckligt med pengar, innan andra sektorer kan få sitt.
När den omvittnat kompetente finansministern Alexej Kudrin ifrågasatte prioriteringen 2011 avskedades han. I takt med att den ekonomiska krisen därefter fördjupats genomförs nedskärningar på andra områden. Den andra recessionen på sex år har dock inte kunnat hävas med 10 procents budgetkrympning under 2015, så budgetunderskottet har växt till över 50 miljarder dollar samtidigt som valutareserven töms och valutaflykten ökar.115
De ekonomiska relationerna till Europa är centrala för de ryska klanernas möjligheter att fortsätta berika sig själva och köpa politisk stabilitet. EU hade tidigare än som nu sker genom ett samlat agerande kunnat utnyttja detta beroende i stället för att uppträda splittrat efter egna nationella intressen. Problemet var under minst ett decennium att många i väst ville vara med i dansen kring råvarornas rubelkalv, även svenska företag. Kunskap om sakernas rätta natur saknades inte, i form av varningar för Kremls strategi att söka vinna inflytande via globalt opererande statsföretag. Dessa konkurrerar inte på lika villkor med västliga företag som kontrolleras av spelregler för ett transparent företagande, annan marknadspåverkande lagstiftning och framförallt medial övervakning som avslöjar en kriminalitet som i Ryssland numera pågår ostörd.116
Även företrädare för Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) har varnat för de ryska möjligheterna att använda energivapnet för att splittra EU. Som senare års många exempel visar är det inte fråga om hjärnspöken. Det ryska uppträdandet mot bland annat Georgien, Ukraina, Lettland och Moldavien understryker att det finns skäl för ett gemensamt nordisk-baltiskt uppträdande i stället för att enskilt sätta sig i beroende av vad som kan visa sig bli ett gasmonopol likt oljans OPEC. Eller att som regimen Orban i Ungern inleda bilaterala kärnkraftsprojekt utan respekt för EU:s gemensamma energipolitik.
I en rapport från tankesmedjan American Enterprise Institute i Washington, DC, hävdas att den ryska ekonomins nästan totala oljeprisberoende gör landets politiska framtid instabil. Dels saknar regimen demokratisk legitimitet, dels råder brist på sammanhållande ideologi som kunde moderera existerande och nya motsättningar mellan olika befolkningsgrupper. Girighet och enmansstyre är en bräcklig grund för ett samhälle i starkt behov av modernisering.117
Det sammanhållande kittet utgörs av KGB-staten i ny skepnad. Men den lag och ordning som upprättats under den sortens styre är inte nödvändigtvis i längden förenlig med den rättvisa folket kräver i tider av utbredd korruption och rättslöshet. Krigsnationalism kan räcka långt för att lura en del av folket en del av tiden, men inte hela folket hela tiden.
För utländska investerare var president Medvedevs uttalade ambition att minska korruptionen ett testfall på om nya relationer var möjliga i stället för politiken att rättslöst stänga ute konkurrenter till klanernas bolag. Problemet är att korruptionen är en del av systemets natur, vilket understryks av att Ryssland ligger i topp bland länder på mutövervakaren Transparency Internationals skamlista.118
Fallet Chodorkovskij från 2003 spelade stor symbolisk roll för omvärldens syn på den ryska framtiden; den kommunistiske ungdomspolitikern som lyckades bli en av världens rikaste män gjorde misstaget att utmana regimen politiskt och fick betala med tio år i Sibirien. Processen belyste rättslösheten.
Nobelpristagaren Mario Vargas Llosa uppmärksammade hans fall119:
Till nyligen kände jag inte den minsta sympati för Michail Chodorkovskij, om vars fall jag visste lite. Han påminde vagt om tidigare kommunistbyråkrater som under Jeltsin sålde sig själva tillgångar i industrier som de ledde, maskerat till privatisering, för att förvandlas till miljonärer över natten. Men… bestraffningen och missbruket av rättsapparaten mot offret har inte haft något att göra med de förseelser som kan ha begåtts i hans affärer, vilket för en tid gjorde honom till Rysslands rikaste man, utan med det stöd han gav till demokratiska institutioner och partier, till organ för mänskliga rättigheter, och hans försök att introducera västliga affärsmetoder av öppenhet och genomskinlighet… och hans ambitioner att delta i rysk politik som kritiker och opponent mot den nye tsaren Vladimir.
Frågan är vilket som ur Kremls synvinkel var värst, hans framgångsrika affärer eller att han stödde oppositionen och själv kunde bli en konkurrent att räkna med i kommande val. Svaret kan vara den oljefusion han höll på att genomföra i Yukosaffären; utländska ägare i den strategiska råvaruindustrin kan inte tillåtas om råvarudoktrinen ska fungera fullt ut.
Det drabbade 2006 oljebolaget Shell som under hot om mångmiljardstämningar för miljöbrott i en närmast farsartad process tvingades sälja majoritetsägandet i det gigantiska olje- och gasprojektet Sachalin II med tusentals borrhål till Kremls politiska verktyg Gazprom. En liknande process för att överta brittiska BP:s ägarandel i TNK, Rysslands tredje största oljebolag, ledde bland annat till att dess chef kastades ut och vägrades nytt visum. Så fungerar en kleptokrati.
Men att som Ikea spika ihop möbler till den nyrika överklassen går bra även för utländska bolag, än så länge, ty sådana varor är inte ”strategiska”.120
Chodorkovskijs största misstag var att inte inse faran och i likhet med andra rika oppositionella i tid fly utomlands. Skådeprocessen 2003 var för var och en som studerade detaljerna ett slutligt bevis för att rättssystemet hade återgått till att vara ett politiskt verktyg. Det var själva poängen med att krossa honom; att alla med övertydlighet skulle se hur det går för den som sätter sig upp mot makten – Sibirien nästa – och att man även i fängelset kan räkna med fortsatta övergrepp.
Utländska protester – från Europarådet, EU-parlamentet, kongressen i USA och all världens rättighetsorgan – spelade ingen roll, vilket bekräftar att historien går igen. Politiska fri- och rättigheter är inget som får störa den politiska maktens egna intressen om dessa är hotade. Det är därför man inte kan tala om en ”kapitalistisk” ordning i Ryssland. En sådan bygger på maktdelning, rätten till opartisk domstolsprövning, kontraktsrätt och respekt för privat ägande. Nu har företagsledarna många goda skäl att underordna sig centralmaktens dekret.
Frågan är vilket som var värst; Chodorkovskijs politiska övermod eller affärssinne. Som en av världens mest kända politiska fångar porträtterades han 2013 av SVT-journalisten och Rysslandskännaren Stig Fredrikson.121 Denne hade gjort en historisk insats när han på 1970-talet som Moskvakorrespondent för TT smugglade ut nobelpristagaren Alexander Solzjenitsyns manus till väst så att berättelserna från Gulag kunde få liv, en bragd som skildras i hans bok Alexanders kurir (2011). Nyhetsvärdet i Chodorkovskijs berättelse hade inte samma sprängkraft, eftersom eländet i Ryssland dagligen sprids via nätet.
Ändå var det något av ett scoop Fredrikson åstadkom. Utöver storyn om Chodorkovskijs uppgång och fall, från Komsomol till miljardärsklubben och snart därefter en cell i en straffkoloni i Karelen, tillför författaren aktuellt material i form av fråga–svarintervjuer som hittat sin väg från fängelset till Sverige. Av dem framgick att denne hedersfånge i Kremls skräckkabinett var en högst ideologiskt medveten man som inte låtit sig knäckas av inspärrningen efter skenrättegångar med påhittade åtal, ungefär som i fallet Magnitskij.
När det gäller det ekonomiska åstadkom Chodorkovskij uppenbarligen ett systemskifte på egen hand genom att redan 1989 grunda en av de första privata bankerna i den postsovjetiska finansvärlden. Dess specialitet blev att tjäna pengar på att växla beznalitjnyije, administrativa låtsasrubel i företag och institutioner, till riktiga kontanter, småningom även västvaluta. Miljonerna tickade in, helt lagligt, medan den dåvarande överstelöjtnanten i KGB bidade sin tid obemärkt i Dresden.
Deras respektive karriärer skulle småningom korsas och utgången av kampen var given, eftersom maktdelning inte ingår i tänkandet i Kreml. Till saken hör att Chodorkovskijs politiska filosofi inte kunde vara mer konträr:
En modern stat i ett så stort land som Ryssland kan inte vara auktoritär. Det går inte att styra ett enormt och komplicerat system från en enda punkt. Federalism och delning av makten, hederliga val och ett starkt civilsamhälle – se där de beståndsdelar som garanterar ett system av bromsar och motvikter, en mekanism för en stark stat.
Dagens Ryssland fungerade enligt Chodorkovskij enligt en svag modell, oförmögen att klara sina grundfunktioner. Och när detta småningom uppenbaras för allt fler utöver den ekonomiska eliten kommer utvecklingen att ta nya banor, men kanske inte just de fredliga och reformistiska som han och så många i väst hoppas på. Efter frigivningen 2013 kunde han lämna landet och driver från friheten i Europa stiftelsen Open Russia för att stödja oppositionella.122 Hans son Pavel Chodorkovskij leder motsvarande arbete i tankesmedjan Institute for Modern Russia i New York.
För andra ryska makthavare har affärerna gått bättre, till exempel Igor Sjuvalov, en förste vice premiärminister som kallas för Putins högra hand. Som ansvarig för storföretagen, privatiseringar och utländska investeringar har han en central roll i den av Kreml kontrollerade företagssektorn. En kartläggning av familjens förmögenhet visar att herr Sjuvalov är en av landets allra rikaste statstjänstemän med en deklarerad årsinkomst på en halv miljon dollar (2010) medan frugan sannolikt är en av landets rikaste hemmafruar, god för inkomster på tiotals miljoner dollar per år. Enligt affärstidningen Barron’s är hon enda ägare till ett företag på Jungfruöarna som är inblandat i en komplicerad bolagsbildning med koppling till ryska investeringar i europeisk stålindustri. Artikeln är instruktiv i sin detaljrikedom.123
Laglösheten är emellertid inte den enda eller ens den viktigaste destabiliserande faktorn. Till den större bilden av ekonomin hör också statens egna affärer. En tidigare ekonomiminister German Gref beskrev för några år sedan sakernas tillstånd:
… den fortfarande alltför ”sovjetiska” statsförvaltningen, den alltför höga skattekvoten, den otillfredsställande mellanregionala inkomstutjämningen, den ryska ekonomins slutenhet, den otillfredsställande nivån på marknads- och transportinfrastrukturen, prissättningen på energisidan och krisen inom bostadssektorn, det slutna system som reglerar de enskilda företagens tillgång till naturresurser, den låga kvaliteten i tillhandahållandet av offentliga tjänster, samt den väldiga skillnaden i ekonomisk utveckling mellan Rysslands regioner.
Det är inte kännetecken på stabilitet, lika lite som en inflation med bitvis tvåsiffriga tal. Eller det omedelbara börsraset efter invasionen i Georgien, som ledde till ett utflöde av kapital motsvarande 140 miljarder kronor.
Den ekonomiska krisen 2008–2009 ledde inte till strukturella förändringar, trots upprepade deklarationer av president Medvedev om bland annat investeringar i högteknologisk utveckling. Växande arbetslöshet drev i stället fram omfattande industrisubventioner. Tillväxten chockföll, med ett minus på 8 procent 2009 och ett lika stort budgetunderskott.124 Valutareserven på över 400 miljarder dollar började snabbt tömmas, då som nu efter oljeprisfallet.125
Rysslands uppenbara behov av växande småföretagsamhet har satts på undantag, resurserna har prioriterats att gå till storföretagen i energisektorn, ofta med ringa utvecklingseffekter – som i all råvaruindustri – och till den militära upprustningen. Diversifiering har av naturliga skäl inte ingått i det centralstyrda imperiet och oligarkernas politiska makt har visserligen inordnats i ”vertikalen” men samtidigt bestått som den materiella basen för ledarskiktets självberikande. Fåtalsekonomin är inte långsiktigt hållbar.
Sårbarheten i statens ekonomi består följaktligen, efter Ukrainakriget dessutom förvärrad av riktade sanktioner från EU och USA, med tillhörande problem att omsätta upplåning på den internationella kapitalmarknaden. I framtidsperspektivet finns också en ny faktor i form av minskad efterfrågan på rysk gas, till följd av den amerikanska exploateringen av skiffergas med hjälp av fracking-teknologi.126 Där kan Kreml dock räkna med stöd av all världens miljöfronter som nu växer upp för att stoppa utbredningen av denna energikälla.
Frågan är vad det är värt att besitta kanske en fjärdedel av världens gasreserver. I dag är gasen och oljan fortfarande strategiska tillgångar – men i morgon, när utvinning av tjärsand och en ny sorts kärnkraft och solenergi tagit plats? Monopol som Gazprom har historiskt inte visat flexibilitet inför snabba marknadsförändringar. Det kännetecknar ett toppstyrt ekonomiskt system som saknar rättsligt fungerande ramverk, marknadsprissättningens rationaliserande effekter och det fria informationsflödets korrigerande mekanismer.127 Det är knappast en tillfällighet att norska Statoil i augusti 2012 lämnade det med Gazprom gemensamma utvinningsprojektet Shtokmanfältet i Arktis och med en fjärdedel av ägandet avskrev hela sin investering på 335 miljoner dollar. Glädjande är också det faktum att EU äntligen beslutat att inleda en granskning av bolagets missbruk av marknadsställning, under ledning av EU-kommissionären Margrethe Vestager (april 2015).
För ekonomin i stort gäller vad den dåvarande presidenten Medvedev konstaterade 2009 i ett anfall av uppriktighet: ”Den ekonomi vi har i dag lider av en allvarlig defekt från sovjettiden – den ekonomin ignorerade i hög grad människornas behov.”128 De militära behoven är prioriterade.
Uttalandet stämmer med den officiella svenska synen på Ryssland:
De relativt modesta tillväxtprognoserna hör ihop med en negativ demografisk utveckling… svaga institutioner, ineffektiv byråkrati, brister i infrastrukturen, kriminalitet och enorm korruption.129
Demografins projektioner tecknar en negativ framtidsbild med låga födelsetal och höga dödstal. Åter träder det gamla sovjetarvet fram, på detta område i form av alkoholkonsumtion som skördar många offer på arbetsplatser, i trafiken och i hemmen. Om trenden står sig kommer 143 miljoner invånare om fyrtio år att ha minskat till 120 miljoner. Hela regioner töms på arbetsför befolkning under den minskning som pågått sedan länge och som i österled ersätts av illegal invandring i stor skala från Kina.
Denna materiella nedgång har redan fått effekter för den politiskt känsliga sjukvården. Det talas i nyhetsrapporteringen om tusentals kliniker som stängts och samtidigt som sjukhus trots allt restaureras minskar deras antal drastiskt utanför storstäderna, enligt Maria Gajdar i stiftelsen Social Demand.130 Utbildningssektorn går samma utveckling till mötes, medan militärens andel av BNP har gått från 2,6 procent år 2000 till 4,2 år 2015.
Även svenska ”ursäktare” har noterat att allt inte står rätt till. Moskvaambassadören Sven Hirdman (1994–2004) medger i en plädering för samarbete med Ryssland flera besvärande faktorer för det kommersiella umgänget: ”… den allomfattande byråkratin, korruptionen, det svaga rättssamhället med laglösa säkerhetsstyrkor”.131 Han borde veta, med egna affärsintressen i Ryssland.132
Kanske har tidningen Newsweeks internationelle chefredaktör Fareed Zakaria fångat den ryska framtiden bäst i en bok om hur frihet är en förutsättning för demokrati och att den senare inte nödvändigtvis leder till ett liberalt samhälle133:
Den ryska vägen har, avsiktligt eller inte, saknat två avgörande lärdomar man kan inhämta från den historiska erfarenheten av demokratisering: betona genuin ekonomisk utveckling och bygg effektiva politiska institutioner. Moskva håller på att misslyckas med bådadera.
Vad som var ett relevant påpekande 2003 är nu obsolet. Men frågan är om ambitionerna någonsin funnits där? KGB är inte känt för pionjärinsatser på just dessa områden.
113En utförlig analys, över 500 sidor, återfinns i Robert Larssons tegelsten Rysk energimakt (2010).
114Energivapnet har använts politiskt i mer än 50 fall sedan 2000 (Larsson, 2010, sid 264).
1152014 uppskattades ett kapital motsvarande 154 miljarder dollar ha lämnat landet och kreditbetyget är sänkt till skräpstatus (Svenska Dagbladet, 8/5 2015).
116”The Russians are coming”, The Economist Intelligence Unit (2006).
117Reuel Marc Gerecht: ”A rogue intelligence state? Why Europe and America cannot ignore Russia” (2007).
118Mutornas storlek brukar uppskattas till över 300 miljarder dollar per år, mer än halva Sveriges BNP.
119El Pais, 24/2 2008.
120Dessutom anpassade sig Ikea i etableringsfasen till den ryska mutkulturen, som Expressen kunde avslöja i artikeln ”Ikea-chefer har massavskedats för mutprotest”, 20/12 2010.
121Fredrikson (2013). Jag tackas i boken för att ha medverkat till kontakter som möjliggjorde brevledes intervjuande.
122En senkommen upprättelse kom 2014 då Internationella skiljedomstolen i Haag dömde Ryssland att betala 340 miljarder kronor i skadestånd till aktieägarna i det stulna oljebolaget Yukos.
123Bill Alpert: ”How an aide gained $119 million”, Barron’s, 3/12 2011.
124Rosstat 2010.
125Världsbanken 2009.
126The Economist, 14/7 2012.
127För en analys av Rysslands ekonomiska utveckling på sikt, se Susanne Oxenstierna: ”Modernisering eller fortsatt oljeberoende”, Ekonomisk Debatt, 7/2010.
128Citerat av Gudrun Persson (2011) i boken Det sovjetiska arvet.
129Land-PM svenska Utrikesdepartementet 9/10 2012.
130Maxim Trudolyubov: ”Putin’s grudging perestroika”, New York Times, 6/5 2015.
131Svenska Dagbladet, 9/12 2006.
132En bild av Hirdmans kontakter tecknades av Gabriel Byström i Göteborgs-Posten, 10–11/11 2012.
133The future of freedom 2003.