Mer aggressiva aktioner kan bli nödvändiga, liksom förebyggande.
Makhmut Gareev
Det känns som mycket länge sedan, epoken då uttrycket finlandisering var ett skällsord i Sverige för att beteckna undfallenhet för Sovjetunionen, anpasslighet, neutralism, självcensur. För vänner i Finland var användningen av ordet en grov förolämpning. Visst tog man hänsyn österut och följde den store grannens önskemål, men därtill var man nödd och tvungen.
Det var realpolitik med hjärnan, inte hjärtat. Utrymmet för symbolpolitik mot en övermäktig granne med fler divisioner, ständigt redo att korsa gränsen, var högst begränsat. Så även öppen debatt i Sverige kring den finländska självcensuren, till och med på Svenska Dagbladets ledarsida där vi yngre även på 1980-talet tillhölls försiktighet med kommentarer i ämnet. Tidningen användes liksom Dagens Nyheter ibland av kretsar i Finland för att publicera nyheter som av politiska skäl inte platsade i medier där.
Nog har tiderna ändrats. I dag önskar vi oss snarare mer finlandisering i Sverige, till exempel i betydelsen en mer realistisk energipolitik med en satsning på kärnkraften i hela Europa som minskar behovet av rysk olja och gas. I Finland råder heller inget önsketänkande i bedömningen av det nya Ryssland och dess maktpolitiska ambitioner, därav den högre militära beredskapen.
200 år efter det stora kriget 1808–1809, då Ryssland utan förvarning angrep Sverige och erövrade Finland, förs den säkerhetspolitiska diskussionen i Norden med utgångspunkt i behovet av ökat nordiskt försvarssamarbete. Neutralitetsdogmen har i praktisk politik ersatts av det gemensamma intresset hos Sverige och Finland av ökad anslutning till de västliga försvarsansträngningarna genom partnerskap, även om själva minnet hos många dröjer kvar vid vad jag har kallat neutralitetsmemen (en av hjärnans gener för svenskar).
Omvandlingen sker i en helt ny kontext, med å ena sidan de baltiska staterna skyddade under Natoparaplyet och fast förankrade i den demokratiska sfären inom EU, och å andra sidan ett allt mer totalitärt Ryssland under snabb upprustning och restauration efter förlusten av imperiet.
Medan Nordiska rådet söker efter en identitet under tyngden av alla oavslutade samarbetsprojekt med oklara mål och medel framstår det växande militära samarbetet i Norden i klarare dager. Som den dåvarande svenske överbefälhavaren Håkan Syrén deklarerade i samband med bildandet av Nordic Battle Group, NBG, 2007 ska Sverige och Finland sida vid sida driva på ”interoperabilitetsutvecklingen”, att tekniskt, taktiskt och metodmässigt stödja den europeiska krigshanteringsförmågan. Att också Norge och Estland ingick i NBG bådar gott för framtiden på detta område i Norden, givet att tillräckliga resurser ställs till förfogande för uppgifterna.
Desto viktigare blir denna samverkan eftersom den formella bilden är splittrad: en del nordiska länder är medlemmar i Nato men inte i EU (Norge och Island), andra är medlemmar i EU men inte i Nato (Sverige och Finland). Danmark är enda land som är med i både EU och Nato men har samtidigt ett förbehåll mot att omfattas av EU:s gemensamma säkerhets- och försvarspolitik.
Annat har vi mer gemensamt, förutom historia och kulturell bakgrund, nämligen synen på internationellt samarbete, folkrätten och omsorgen om en stark säkerhetspolitisk länk över Atlanten. Allt detta försvårar för Ryssland att i det andra kalla kriget söndra och härska i Norden.
Som ledamot av den konservativa gruppen i Nordiska rådet 2006–2010 verkade jag för ett utökat militärt samarbete i Norden. Vår gruppmotion 2009 stöddes brett och den efterföljande debatten ledde fram till Stoltenbergrapporten, i vilken den tidigare norske utrikesministern Thorvald Stoltenberg skisserade konkreta framtida säkerhetsbetonade samarbetsprojekt.142 I den konservativa gruppen ville vi gå längre:
Då vi märker att det blir allt svårare att få försvarsekonomin att gå ihop kämpar vi alla i Norden med att upprätthålla en balans mellan mål och medel. Krympande försvarsmakter gör att styckpriset för materielförsörjningen blir allt dyrare. Detta eftersom teknik- och kostnadsutvecklingen inom försvarsområdet fortskrider, samtidigt som vi numera upphandlar kortare serier av materielsystem, då våra försvarsmakter omvandlats från stora förrådsställda mobiliseringsförsvar till betydligt mindre flexibla insatsförsvar…
Mot denna bakgrund bör vi samarbeta mer för att få stordriftsfördelar och bättre resursanvändning för de 120 miljarder kronor som vi gemensamt avsätter för försvarsbudgetarna i Norden… Ett utökat samarbete med de baltiska staterna bör heller inte uteslutas.
De främsta områdena för samverkan bör ligga på utbildning, övning, övervakning, materielsamarbete och bidrag till internationella insatser. När det kommer till utbildning kan en gemensam försvarshögskola för högre chefskurser leda till besparingar då det med en sjunkande officerskår blir för kostsamt att utbilda var och en på sin kant. Gemensamma specialistutbildningar för bland annat tekniker behövs vid genomförande av internationella insatser.
På forskningsområdet föreslås att vi utvecklar ett nordiskt försvarsforskningsinstitut. Gemensamma övningsfält i såväl luften som till sjöss och mark är eftersträvansvärt. De enskilda ländernas flygsystem bör till exempel kunna starta och landa på sina ordinarie baser men öva tillsammans i ett annat nordiskt luftterritorium.
Försvarsmateriel är också ett naturligt samarbetsområde för de nordiska länderna. Det underlättar betydligt för våra samverkansmöjligheter om vi har liknande plattformar och utrustning eftersom vi då blir mer interoperabla och kompatibla. Förutsättningarna för det nordiska försvarssamarbetet underlättas därför avsevärt om vi har likartad materiel när det kommer till logistik, underhåll, utbildning och vidareutveckling. Det finns redan ett betydande samarbete här via Nordac, men det behöver utvecklas vidare.143… Inte minst bör vi på sikt verka för att Sverige och Finland blir fullvärdiga medlemmar i Nato.144
Ambitionen att skapa ökad gemensam trygghet i den nya säkerhetspolitiska närmiljön har sedan dess tagit nya steg på det nordiska planet. 2009 bildades Nordic Defence Cooperation (Nordefco) i syfte att ”stärka parternas nationella försvar, undersöka gemensamma synergieffekter och finna effektiva gemensamma lösningar”, som det förklaras i riksdagens säkerhetspolitiska betänkande 2012/2013. I samma riktning verkar de nordiska utrikesministrarnas deklaration från 2011 om en nordisk solidaritetsförklaring som innebär att ”om något nordiskt land skulle drabbas av en terroristattack eller en cyberattack kommer de andra nordiska länderna att bistå det landet med relevanta medel efter en förfrågan från det drabbade landet”.145
Inbäddningen i det större nordiska och europeiska sammanhanget är ett slutligt farväl till den tidigare officiella beröringsskräcken inför ett bredare försvarssamarbete med Natoländer. Målet för EU:s militära krishantering fastställdes 1999 till att medlemsstaterna i EU-ledda operationer ska vara i stånd att inom 60 dagar sätta in och under minst ett år underhålla styrkor på 50 000–60 000 man. Sveriges bidrag till styrkeregistret visar att vi – utöver partnerskapet med Nato – i olika former ingår i militära allianser, på riktigt. Förändringen i norra sfären har bekräftat att det var ett förutseende steg; neutralitet i den gamla meningen är inte längre en option.
Så har tidens hjul rullat Sverige in i ny terräng. Men i ett avseende känner vi igen oss kring Östersjön; Ryssland ligger där det ligger. Den ryska offensiven påverkar situationen i hela norra Europa. För Finlands vidkommande sammanfattade dåvarande försvarsministern Jyri Häkämies 2007 läget i klartext om Finlands tre säkerhetspolitiska utmaningar: ”Ryssland, Ryssland, Ryssland.”
Uttalandet väckte uppmärksamhet eftersom det sade vad alla vet: att den ryska försvarsbudgeten mångdubblats efter Jeltsin. Det ryska strategiska bombflyget har återupptagit sina turer från det kalla krigets dagar, underrättelsearbetet byggs ut världen runt, nya frontorganisationer ser åter dagens ljus, kapaciteten för cyberkrig utvecklas, miljarder satsas på desinformationskampanjer, partier i väst penetreras.146
I vårt östra broderland är blicken klar: ”Geopolitiken har kommit tillbaka och den har gjort det med kraft och vi som svarar för Finlands nationella försvar måste dra vissa slutsatser”, hävdade Häkämies med odiplomatisk tydlighet, långt före facit i Georgien, innan Ukraina ens fanns på radarn.
Det saknades inte fysiska bekräftelser på det nya ryska agerandet i vårt närområde även före intåget i Georgien. Ryskt flyg hade upprepade gånger kränkt finländskt luftrum, utan att ens besvara finska regeringsprotester med annat än tystnad. Den officiella ryska uppfattningen är att bevis saknas för att kränkningarna har ägt rum, trots att sådana har dokumenterats från finsk sida. På samma sätt är den ryska trafiken i luft- och havsrummen kring Norge och den av Nato övergivna Keflavikbasen på Island livligare än på länge, för att inte tala om direkta och indirekta kränkningar av baltiskt territorium.
Någon roll kanske det också spelar för svenskt vidkommande om Östersjön tillförs nya kärnvapenbestyckade ubåtar? Som Putin själv har bekräftat är det självklart att ”Östersjöflottan ska skydda våra ekonomiska intressen i Östersjöbassängen”.147
Finländarna drog för sin del tidigt slutsatser av det nya läget:
Vårt partnerskapssamarbete med Nato är redan omfattande. Finland deltar i Natoledd militär krishantering, utvecklar sina militära färdigheter samt deltar i försvarsmaterielsamarbetet… Finländare har åkt ut i en Natoledd militär krishanteringsoperation över 10 000 gånger… ett av de länder som överlåtit flest trupper i relation till antalet invånare … Genom sin starka insats i Natos verksamhet har Finland uppnått ställningen av en så nära partner att skillnaden mellan nuläget och ett medlemskap inte längre torde vara enormt stor…
Det stod att läsa i finländska UD:s rapport om förutsättningarna för medlemskap i Nato redan 2007. Det var en faktasamling som gav en positiv bild av ett medlemskap under nästa decennium: ”Vår egen säkerhet skulle bli en del av alliansens säkerhet mera konkret än i dagens läge.” Texten klarlägger med tydlighet broderlandets position: ”Finland hör till de länder i västliga Europa som anser det nödvändigt att upprätthålla en betydande försvarsförmåga för händelse av ett militärt hot i framtiden.” Följaktligen har man trots nedskärningar av svensk modell behållit hundratusentals man i krigsorganisationen (av tidigare 350 000) och fler kanoner än generaler, låt vara att kanonerna är rätt ålderstigna.
Färdriktningen var klar: ”När förmågan att samverka med Nato utvecklas bör Finland omfatta Natos standarder och normer i större omfattning än för närvarande.” Som mål angavs att det finska försvaret skulle ta i bruk 500–700 standarder mot då officiellt 30. Dock: ”Finland är emellertid tekniskt redan synnerligen kompatibelt med Nato.” Samarbetet grundas på Natos utvecklingskoncept och handlingssätt.
Även kommande bidrag till det gemensamma västförsvaret var angivna: en högberedskapsbrigad, en flygvapenflottilj med markmålskapacitet, minröjning och kustbevakning. Som mål för armén angavs att 40 procent av trupperna skulle kunna ställas upp utanför det egna territoriet.
Medan det ännu i Sverige talades tyst om den ryska upprustningen hymlades det på finsk sida inte med anledningen till denna stegvisa anslutning: ”Rysslands verksamhet inverkar i betydande grad på säkerheten i den euroatlantiska regionen bland annat genom hotet om spridning av massförstörelsevapen och hoten mot miljön.” Vidare slogs fast att Rysslands motstånd mot reduktion av konventionella vapen i Europa hade försämrat relationerna med väst.
Även svenska forskare hade uppmärksammat det senare 2007, utan några noterbara reaktioner från svenskt regeringshåll:
Att dra sig ur såväl INF-som CFE-avtalen148, att hota med att omprogrammera missiler mot Europa och placera kärnvapenrobotar i Kaliningrad som svar på amerikanskt antirobotförsvar i Europa är några belysande reaktioner, skrev en grupp från Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI.149
Mot den bakgrunden trodde finländska UD 2007 att ett Natomedlemskap skulle fungera avskräckande för den som överväger påtryckningsåtgärder mot Finland, en ”skrämseleffekt” som skulle ha ”en betydande förebyggande inverkan på de hot som riktar sig mot Finland”. Den finska försvarsindustrin kunde dra nytta av medlemskapet i gemensamma materielprojekt som också ”skulle göra bilden av Finland som en del av den västliga ekonomin tydligare”.
Från sidorna i rapporten lyste gemenskap med de 21 EU-medlemmar som också ingick i Nato. När det gällde tidsplanen konstaterades att Finland under flera år hade fört en ”effektiverad dialog” med Nato och att ett förberedelseprogram inte behövde ta mer än ett år att sätta i verket.
Kostnadsberäkningarna föreföll heller inte avskräckande; av Natobudgeten skulle Finlands andel ha blivit någon procent. Med tilläggskostnader för utsänd personal skulle anslutningen kosta 2 procent av Finlands försvarsbudget. Därutöver skulle kostnaden för truppinsatser utomlands kunna täckas genom omallokering av befintliga resurser, finansierade i ordinarie budget.
Motreaktionerna mot Finlands mer uttalat västliga linje demonstrerades som tydligast i ett tal på en försvarskurs vid universitetet i Helsingfors den 5 juni 2012. Där klargjorde den dåvarande ryske generalstabschefen Nikolaj Makarov vad som väntar Norden vid fortsatt Natosamverkan. ”Preventiva anfall” kan drabba stater som medverkar i västs missilförsvar. Finlands samarbete med Nato måste upphöra, liksom övningar vid ryska gränsen eftersom de i Kreml uppfattas som förberedelser till invasion (!).
Utländska kommentatorer påpekade att liknande argumentation användes vid den ryska invasionen i Georgien 2008, som hävdades förebygga en georgisk invasion.150
Även det utbyggda nordiska försvarssamarbetet brännmärktes, liksom gemensamma nordiska övningar. Bättre vore enligt general Makarov om man stärkte förbindelserna med Kreml, som i forna tider. Föreläsningen inkluderade förevisning av en karta som beskrev den ryska sfären i vilken ingick Baltikum och Finland.
Som provokation toppar Makarovs föreställning det mesta sedan ”finlandiseringen” upphörde för 20 år sedan och Finland lämnade neutraliteten för EU-medlemskap. Framträdandet var inget misstag eller privat politik, utan ett övervägt och i förväg godkänt utspel som gav uttryck för Kremls mer aggressiva attityd till omvärlden. Reaktionen i Finland blev därefter; såväl president Sauli Niinistö som dåvarande statsministern Jyrki Katainen tvingades öppet avvisa påtryckningarna och slog fast att frågan om Natomedlemskap avgörs av det finska folket, inte av Kreml. Det påpekades även att utspelet innebar en rysk positionsförändring i förhållande till tidigare respekt för Finlands suveränitet.151
Vilket bekräftades några veckor senare vid ett presidentmöte med Niinistö i Moskva; Kreml ser ett finskt Natomedlemskap som att landet givit upp sin suveränitet.152 Sannolikt tolkade Jussi Niinistö, då ordförande i finska riksdagens försvarsutskott, stämningen väl när han svarade Makarov med ett uttalande om att samarbetet med Nato skulle stärkas. Liknande reaktioner kunde noteras i Tallinn. I Stockholm var det tyst.
Det var då. Av realpolitiska skäl – en bredare koalitionsbildning efter riksdagsvalet 2011 – har den tidigare öppna Natodebatten i Finland dämpats. Men president Niinistö, tillika överbefälhavare, har sedan tillträdet 2012 gjort flera Natovänliga markeringar i kontrast mot sin socialdemokratiska företrädare Tarja Halonen. I nyårstalet till nationen 2015 avvisade han ryska påtryckningar på Finland att hålla sig borta från Nato med klara formuleringar:
Ryssland vet mycket väl att Finland är och förblir en del av väst… Finland har, som ett av få europeiska länder, även efter kalla kriget sett en militär konflikt som en möjlig hotbild och bevarat den försvarsförmåga som detta kräver. Detta har varit en hållbar lösning. Utmaningen ligger dock i att säkerställa ett trovärdigt försvar som samtidigt motsvarar det förändrade läget och även överraskande hotbilder. Det är inte möjligt utan betydande extra satsningar. Det västliga partnerskapet är en av pelarna.
Inte nog med detta; före riksdagsvalet 2015 deklarerade Niinistö apropå värdet av att till skillnad från Sverige hålla Natooptionen öppen att: ”Jag vill inte säga att dörren är öppen, så att det bara är att gå in. Men vi håller öppet för möjligheten att vi gör en inträdesansökan.”153
Och tänkandet fortsätter. Stefan Forss, professor vid försvarshögskolan i Helsingfors, presenterade 2012 tillsammans med tre kolleger en lägesvärdering om den ryska upprustningens påverkan på Finland154:
Ryssland strävar efter att återskapa sin stormaktsposition och betraktar det som mycket viktigt att ändra de beslut från 90-talet som missgynnar landet. Det är omöjligt att förutspå hur man slutligen lyckas, men det är säkert att effekterna av ambitionerna, positiva eller negativa, kommer att påverka Finland och närområdet… Ryssland hotar att återgå till starka asymmetriska motåtgärder mot grannstater i Europa… Finland betraktas nu förmodligen som en verklig medlemsstat i Nato. På en lägre diplomatisk nivå har Finland varnats för att ett medlemskap kommer att utlösa motåtgärder.
Apropå den nya ryska militärdoktrinen om behovet av en styrkeuppbyggnad för snabbhet och rörlighet citerar Forss en av Rysslands ansedda militärstrateger, generalen Makhmut Gareev: ”Mer aggressiva aktioner kan bli nödvändiga liksom förebyggande.” Mot den bakgrunden är det ingen överraskning att utplaceringen av Iskanderrobotar i S:t Petersburg och Kaliningrad nu också hotar Finland (och Sverige).
När det gäller stödet från Sverige noterar Forss & Co en förändring till det sämre:
Det en gång formidabla svenska flygvapnet, ett av de starkaste i Europa under det kalla kriget, har tillåtits att drastiskt minska kapaciteten. När hotet från massiv invasion i Östersjöområdet bleknade bort upplöstes en majoritet av skvadronerna. Så förhöll det sig också med det mesta av Sveriges imponerande nätverk av vägbaser, vitala för uthållighet i krig… Antalet tillgängliga piloter och missiler i det svenska flygvapnet förmodas vara blygsamt.155
Charly Salonius-Pasternak, forskare vid Finlands utrikespolitiska institut, påpekade samma år i en rapport att finska vapeninköp från USA också hade utrikespolitisk signifikans:
Finlands beslut att köpa avancerade JASSM-missiler från USA är mycket mer än en vapenaffär – det har betydande politiska och regionala militära följdverkningar. Finland är det andra land som godkänns för köp. Inget Natoland har ännu fått sådant erkännande. Det antyder något om närheten i relationerna mellan USA och Finland, liksom hur USA ser på europeiska och regionala säkerhetsarrangemang. I det nät av multilaterala, multinationella och bilaterala relationer som Finland väver för att utöka sin säkerhet är förhållandet till USA huvudtråden. Förvärvet av JASSM förändrar avgörande Finlands möjligheter att störa fiendens aktivitet både över vårt territorium och utanför. Förutom att vara ett konventionellt vapen har det en avskräckande funktion.156
Men expertstudier är en sak, politik en annan. Det finns inte alltid raka rör mellan eliters kunskap och folkliga föreställningar. Mätningar i Finland visar att förståelsen för Natomedlemskap har ökat, men majoriteten är alltjämt negativ. Ska opinionen kunna vändas, måste ansvariga politiker gå före med saklig information och opinionsbildning. De som vet för mycket måste dela med sig till dem som vet för lite.157
Utländska bedömare är i alla fall klara över färdriktningen i Norden. I en studie av läget för svenskt och finländskt medlemskap i Nato skrev 2011 forskaren Leo Michel vid Institute for National Strategic Studies (INSS)158:
Förvisso har Finland och Sverige efter partnerskapsanslutningen 1994 utvecklat så nära band med Nato, inklusive deltagande i de Natoledda operationerna i Balkan och Afghanistan, att de i vida kretsar betraktas som ”virtuella allierade”… Det råder föga tvivel om att deras baltiska och nordiska grannar skulle välkomna deras fulla integration i alliansen. Enligt deras syn skulle detta stärka det finländska och svenska bidraget till fördjupat regionalt säkerhetssamarbete. Deltagande i till exempel Natos flygövervakning i Baltikum skulle snabbt upplösa kvarvarande tvivel.
Visst kan det diskuteras hur klok den svenska bindningen till Finland är i just Natomedlemskapsfrågan. Vore det inte långsiktigt bättre för Sverige att i det snävare egenintresset agera fritt från nuvarande låsningar i den interna finländska debatten? Vårt geopolitiska läge skiljer sig från broderlandet med dess långa gräns österut, för att inte tala om dess historiska erfarenheter: vinterkriget 1939–1940 mot Sovjetunionen, risken för en ockupationsregering ledd av kommunistiska landsförrädare159 och den bittra förlusten av delar av Karelen, inklusive den näst största staden Viborg. En frikoppling skulle kanske kortsiktigt bättre tillgodose våra egna nationella behov jämfört med att behöva vänta in en avlägsen förändring av både finländsk opinion och det utsatta säkerhetsläget. En svensk medlemskapsansökan kanske skulle påskynda den finländska processen.
Men för stabiliteten i norra Europa och kring Östersjön är det nog så viktigt att under tiden agera i enlighet med det som ländernas partnerskap i Nato ger i form av möjligheter till fördjupning av försvarssamarbetet. Tillsammans med en finsk kollega, ambassadör Pauli Järvenpää vid tankesmedjan ICDS i Tallinn, lanserade jag 2014 tanken på en uppgradering av tänkandet i form av ett utredningsarbete av en gemensam försvarskommission som presenterar grunderna för en samtidig framtida medlemskapsansökan.160
Vår utgångspunkt var Rysslands angrepp på Ukraina som hade ändrat hela det sammanhang i vilket den säkerhetspolitiska debatten i Nordeuropa fördes:
Borta är önsketänkandet om ett vänligt sinnat Ryssland som ville integreras i fredligt samarbete med sina grannar. I Norden växer i stället stödet för en fortsatt Natointegration. Den 6 maj meddelade Sveriges försvarsminister Karin Enström och hennes finländske kollega Carl Haglund vid en gemensam presskonferens glatt att de just hade undertecknat en gemensam handlingsplan för fördjupat försvarssamarbete mellan Sverige och Finland.
Deras lista över tänkta samverkansområden är omfattande. Ett är möjligheten att etablera gemensamma militära enheter till havs och i luften, ett annat gemensam upphandling av materiel för ländernas flyg och flotta. Även ömsesidig användning av respektive lands flyg- och flottbaser ska studeras, liksom förutsättningarna för att skapa förenade kommandon och övervakningsresurser.
Ett annat område som nämns är djupare bilateralt samarbete när det gäller militär utbildning och träning. Övningsvolymen kommer att öka, särskilt i vinterförhållanden och för mekaniserade enheter. Studier ska utvärdera behovet av att kunna sätta in gemensamma styrkor för de tre vapenslagen i utländska krisoperationer.
Vi såg fram emot slutrapporten från respektive försvarsmakt följande vinter:
Detta är goda nyheter. Sverige och Finland har tillsammans årliga försvarsbudgetar på över 10 miljarder dollar, cirka 64 miljarder kronor. Sjöstridskrafterna är relativt små men med god förmåga, med fem svenska ubåtar särskilt anpassade för Östersjöns grunda vatten. Flygvapnen är i god kondition; svenska beståndet av JAS Gripen och finländska F-18 Hornet utgör tillsammans en styrka på över 160 moderna jaktplan, utrustade med missiler som ger dem trovärdig slagkraft i luft- och markstrider.
Den svenska försvarsförmågan på land är högst begränsad, men kan ses tillsammans med den finska reserven på 350 000 soldater (snart 240 000) som kan mobiliseras med den största artilleristyrkan i västra Europa. Med stöd också av ett cyberförsvar som betraktas som något av det bästa i världen är de kombinerade försvarskrafterna betraktade på detta sätt inget att förakta…
Båda länderna är dessutom redan goda vänner i förhållandet till Nato, vilket understryks inte bara av att båda anmält sig till samarbetet inom Nato Response Force utan också av att man gjort klart att avtal om så kallad Host Nation Support (HNS) som kommer att undertecknas med Atlantalliansen som ytterligare ett steg i ett allt tätare samarbete.
Allt det positiva till trots finns en tankefälla att varna för. I båda våra samhällen finns grupper som ivrigt kommer att välkomna svensk-finländsk militär samverkan som ett alternativ till Natomedlemskap. Men så är inte verkligheten. Samarbetet kommer inte att föra våra länder ens ett myrsteg närmare skyddet från ett kollektivt försvar. Det ger heller inte nya militära förmågor som kan ersätta det ett Natomedlemskap ger.
Det var nu inte den enda svagheten:
Ett annat misstag vore att acceptera ministrarnas försäkran att dessa studier och uppföljande åtgärder för samarbete endast gäller fredstida förhållanden. Detta är inte trovärdigt; planering för framtiden måste omfatta motsatsen. Vi menar att det är hög tid för likasinnade länder som Sverige och Finland att utarbeta krisberedskapsplaner tillsammans. I stället för att tona ner de militära inslagen skulle det behövas en seriös ansträngning att strömlinjeforma våra länders anpassning till Natoförsvaret.
Därför föreslår vi att en svensk-finländsk högnivåkommission skapas med uppdraget att ta fram en samsyn för vägen fram till Natomedlemskap. Det skulle ge en signal om en gemensam vilja att förbereda ett steg som ligger i hela Nordens intresse, inklusive Baltikum.
Utvecklingen av Ukrainakriget har inte gjort förslaget mindre angeläget. De dubbla stegen under 2015 med den svensk-finländska samarbetsdeklarationen i februari och det nordiska samverkansutspelet i april bådar gott för ökad militär integration på Natos norra flank. Men de kan inte ersätta tryggheten i ett Natomedlemskap som garanteras av Natostadgans artikel 5 om parternas skyldigheter:
… an armed attack against one or more of them in Europe or North America shall be considered an attack against them all and consequently they agree that, if such an armed attack occurs, each of them, in exercise of the right of individual or collective self-defence recognised by Article 51 of the Charter of the United Nations, will assist the Party or Parties so attacked by taking forthwith, individually and in concert with the other Parties, such action as it deems necessary, including the use of armed force, to restore and maintain the security of the North Atlantic area.
Det är dit vi ska, till skyddet i vår försvarsallians Nato.
General Peter tar befälet161
Det var fullsatt på Finlandsinstitutet/Folk och Försvar när utredningen om det framtida försvarssamarbetet mellan Sverige och Finland presenterades av försvarsministrarna Hultqvist och Haglund. Större delen av tiden – två timmar – ägnades åt att understryka att det inte handlade om ett försvarsförbund eller en allians mellan de två broderländerna. De ska även i framtiden, tydligen oavsett vad som händer i verkligheten, försvara sig var för sig, allianslösa utanför Nato.
Vi ska vara ensamma tillsammans, alltså.
Ändå betonade Peter Hultqvist flera gånger att överenskommelsen var ”steget”, ett stort kliv in i ett nytt läge som dock inte är en allians, nej då, absolut inte en allians. Men han har rätt i att det samarbete som förra året sades gälla enbart förhållanden i fredstid nu förutsätts gälla även i krigstid, fast det enligt gällande språkregler endast får kallas kristid, utan g. Det pågående allt blodigare kriget i Ukraina kallades av flera talare fortfarande för ”krisen”, och lär väl så göra även när Ryssland delat Ukraina vid Dnjepr, skulle man stanna där.
Vad ”steget” konkret innebär i försvarstermer är ännu något oklart. Det talades lite allmänt om våra respektive försvars styrkeområden som kompletterar varandra rätt väl…
Men mot vad? Det talades under tisdagen mycket om målet att utveckla en gemensam ”operativ förmåga”, vilket vore bra, men mot vem och varför? Kan det vara dåligt väder och sjöräddning det handlar om? Eller finns det en fiende mot vilken gemensam ubåtsjakt ska kunna bedrivas, samma makt mot vilken gemensamma flygstridsövningar redan nu bedrivs i stor skala och ska utvecklas till en ”Northern Flag”? Mot vem är det ”långräckviddig” bekämpning önskas? Är det Grönland som hotar Sveriges och Finlands självständighet med kärnvapenmissiler i närområdet?
Livet är fullt av frågor, i tilltagande grad just på det säkerhetspolitiska området. I det ljuset är det bra att Sverige har fått en försvarsminister som ser ut som en försvarsminister och låter som en försvarsminister. Men det visas väl snart om han också kommer att kunna gå som en försvarsminister. Hans problem är internt; i brist på pengar och med Natooptionen av dogmatiska skäl stängd får han hållas med Ersatz-politik, det man gör i väntan på ett läge som gör det omöjliga nödvändigt. Och då kan det vara för sent.
Att Sverige och Finland ökar den gemensamma försvarsförmågan, använder varandras resurser och territorier och samplanerar för ett angrepp från Ryssland kan aldrig vara fel. Men man ska inte lura folk att tro att det kan ersätta ett Natomedlemskap, särskilt inte nu när en majoritet av svenskarna stöder ett sådant.
Krigsläge: Tid för patriotism162
De nordiska försvarsministrarnas gemensamma utspel om utökat försvarssamarbete i en debattartikel i norska Aftenposten i torsdags har väckt berättigad uppmärksamhet Norden runt. Visst kan det materiella innehållet i överenskommelsen diskuteras, men i dagsläget är den symboliska vikten av större betydelse. De enskilda ländernas försvarsförmåga är en nationell fråga som får behandlas var för sig medan detta exempel på regional utrikespolitik över partigränserna är ett bidrag till hela situationen kring Östersjön/Arktis.
Framförallt är markeringen en länge emotsedd reaktion på det faktum att det är rysk aggression som styr förändringen i vårt närområde just nu, och länge har gjort. Det har därför också sitt värde att Peter Hultqvist i tv inte darrar det minsta på rösten när han kommenterar att Sverige agerar i egenintresse tillsammans med Natoländer som Norge, Danmark och Island oavsett ryska reaktioner. Svagsintare försvarsministrar skulle oja sig över Kremls kritik upprepad av svenska megafoner, men den stabile Hultqvist faller inte för den partipolitiska frestelsen att stryka den rödgröna anti-Nato-vänsteropinionen medhårs. Det hedrar honom.
Hans problem är ett annat – att nordiskt försvarssamarbete kan uppfattas som bara ersättningspolitik om det inte backas upp av reella förstärkningar av den svenska försvarsförmågan och som stoppboll i debatten om svenskt Natomedlemskap. I den första frågan bestämmer inte politikern Hultqvist utan en tjänsteman som gjorts till finansminister. I den andra frågan är hans parti fånge hos minoritetsregeringens rödgröna stödpartier och en intern gammelvänster.
Det är tid för patriotism över partigränserna i Sverige som aldrig förr sedan andra världskriget, men den kan stupa på utebliven leverans från Regeringskansliets kassaavdelning. Hultqvist skulle behöva ett demonstrativt stöd av ledarskap hos statsministern.
Till protokollet hör förstås att processen till ett nordiskt närmande inleddes långt tidigare och accelererade under alliansregeringen med Nordefco 2009, och med den svenskfinska överenskommelsen i februari. Dock är det viktigt att se detta ytterligare steg som just ett svar på den ryska politiken. Så uttrycks det också öppet och tydligt i debattartikeln av kvintetten:
Rysslands agerande är den största utmaningen mot den europeiska säkerhetsordningen. Utvecklingen innebär att den säkerhetspolitiska situationen i de nordiska ländernas närområde på ett påtagligt sätt har försämrats under det senaste året… Vi måste förhålla oss till Rysslands agerande, inte Kremls retorik. Ryssland gör stora ekonomiska satsningar på sin militära förmåga och har visat att man är beredd att använda militära medel för att uppnå sina politiska mål, även när det innebär brott mot internationella folkrättsliga principer. Vi konstaterar ökande rysk militär övnings- och underrättelseverksamhet i Östersjöområdet och i Nordområdena. Den ryska militären uppträder utmanande längs våra gränser (och flera kränkningar av Östersjöländernas territoriella integritet har ägt rum). Särskilt oroande är att ryskt militärflyg uppträtt på ett sätt som inneburit direkt fara för den civila flygtrafiken.
Den ryska övnings- och underrättelseverksamheten i vårt närområde ökar. Det märks tydligt i Östersjöregionen. Den ryska propagandan och politiska manövrerandet syftar till att så split mellan länder och inom organisationer som EU och Nato… Genom att tillsammans agera bestämt, förutsägbart och konsekvent kan vi bidra till fred och säkerhet i vår del av världen. Samtidigt stärker vi sammanhållningen i EU och Nato samt bidrar till att upprätthålla den transatlantiska länken.
Det där är inga dåliga grejer! Särskilt som de fem inte tvekar att omsätta den politiska insikten i militär handling:
Den omfattande flygövningsverksamheten genom så kallad cross border training är en modell att bygga vidare på och utreda möjligheterna att etablera en kvalificerad flygövning, Northern Flag. Vi kommer nu att ta steget att erbjuda respektive flygvapen användande av alternativbaser vid dåliga väderleksförhållanden. Genom att erbjuda förutsättningar för kvalificerade övningar, säkerställer vi att även andra länder och organisationer är väl förtrogna med vårt närområde. Det kommer bland annat att demonstreras genom Natos högprofilövning i Norge 2018.
Så kan närmandet till Nato ske i praktiska steg för steg utan uppslitande metafysiska revolter bland vänsterexegeter som lever kvar i neutralismens falska trygghet.
Det är ingen tillfällighet att Natos generalsekreterare, den norske socialdemokraten Jens Stoltenberg, snabbt välkomnade initiativet som tar Nordensamarbetet över Natogränsen betydligt längre än den utredning hans far, försvars- och utrikesministern Thorvald Stoltenberg (S) gjorde i en utredning 2009. Sammantaget kan åtgärderna som aviseras bidra till kollektiv ”avskräckning”, menar han och betonar det mångåriga Natosamarbetets defensiva roll.
Artikeln fick stor spridning också i finländska medier inför riksdagsvalet den 19 april. Statsminister Stubb (M) upprepade att ett Natomedlemskap skulle gynna Finlands säkerhet och att de baltiska ländernas medlemskap har främjat säkerheten i östersjöområdet. Försvarsminister Haglund (FP) framhöll att man under nästa valperiod bör genomföra en finländsk Natoutredning.163 Utrikesminister Tuomioja (S) uttryckte oro över att Natonärvaro vid gränsen mellan Finland och Ryssland skulle kunna skapa rysk misstro, som om det vore det akuta problemet.
I det uppkomna säkerhetsläget vore det på sin plats både i Finland och Sverige om partismen finge ge vika för en smula mer patriotism. Det är allvar nu.
142Stoltenberg (2009).
143Nordic Armaments Co-Operation är sedan 1994 ett samarbetsorgan för vapenutveckling och upphandling mellan Danmark, Finland, Norge och Sverige.
144Den moderata partistämman 2011 bekräftade medlemskapstanken i ett uttalande: ”Vi vill fördjupa Sveriges samarbete med Nato och verka för en svensk anslutning.” Årligen väcks moderata riksdagsmotioner för medlemskap.
145Utrikesutskottets betänkande 2012/13: UU7.
146Tories for Putin kallades den grupp i brittiska Conservatives som odlade nära kontakter med Kreml, innan saken avslöjades av The Guardian 2012. I Europarådet lämnade partiet den moderata/kristdemokratiska partigruppen och tillhörde länge samma grupp som United Russia, Kremls parti.
147Mikael Holmström i Svenska Dagbladet, 14/11 2006.
148Fördrag om medeldistansmissiler, Intermediate-Range Nuclear Forces Treaty, och markstyrkor, Conventional Armed Forces in Europe Treaty.
149Svenska Dagbladet, 11/9 2007.
150Stephen Blank, Eurasia Daily Monitor, 6/6 2012.
151Helsingin Sanomat, 8/6 2012.
152EUTimes.org 23/6 2012.
153Intervjuad av Mikael Holmström i Dagens Nyheter, 27/2 2015.
154”Russian Military Policy and Finland”.
155Antagandet bekräftas av den svenska Riksrevisionens rapport i november 2012 om den låga kapaciteten i flyg och marin, ”Bemanningen av marinens och flygvapnets stående insatsförband” (RiR 2012:18).
156”Not just another arms deal: the security policy implications of the United States selling advanced missiles to Finland”, 13/9 2012.
157Sakta går opinionen i västlig riktning, men majoriteten är fortfarande negativ till medlemskap; 26 procent för, 32 procent osäkra, 43 procent emot (februari 2015), enligt Stefan Forss i Vårt Försvar, 1/2015.
158”Finland, Sweden and NATO: from virtual to formal allies?”
159Finlands motsvarighet till Quislingregeringen i Norge var den så kallade Terijokiregeringen under Otto Ville Kuusinen, Kominternagent och senare medlem av den sovjetiska politbyrån.
160”Gemensam Natoutredning för Sverige och Finland”, Helsingin Sanomat, 4/6 2014, svensk översättning i Frivärld Magasin, 12/6 2014.
161Svenska Dagbladets blogg Säkerhetsrådet, 18/2 2015.
162Svenska Dagbladets blogg Säkerhetsrådet, 12/4 2015.
163Haglund fördömdes omedelbart i valdebatten av de blivande regeringsbildarna, centerordföranden Juha Sipilä och S-ledaren Antti Rinne för att ha utpekat Ryssland som ett militärt hot (Helsingin Sanomat, 16/4). Även om det får skrivas på valtaktikens konto visar det att frågan – och rädslan – ännu är levande.