Sovjetunionens sönderfall är 1900-talets största geopolitiska katastrof.
Vladimir Putin, 2005
Vid ett riksdagsbesök i Natohögkvarteret i Bryssel 2011 tillsammans med bland andra utrikesutskottets vice ordförande Urban Ahlin (S) ställde jag en fråga till en högt uppsatt chef om hur försvarsalliansen såg på kritiken från baltiskt håll, att alltför lite konkret hade gjorts i form av planering, övning och basering för att uppfylla Natos åtagande att kunna försvara de nya medlemmarna Estland, Lettland och Litauen? Frågan ställdes mot bakgrund av den ryska upprustningen, invasionen av Georgien, IT-attacken på Estland164, bestyckningen i Kaliningrad, Arktisoffensiven, Gazpromprojektet i Östersjön och det totalitära återfallet.
Svaret förvånade i sin uppriktighet och logik: ”Vi kan inte försvara Baltikum. Alltså finns inget ryskt hot.” Andra mötesdeltagare berättade att de tidigare hade hört liknande tongångar från högsta amerikanskt håll; Östersjön var inget säkerhetspolitiskt prioriterat område i pentagonskt medvetande.
Baltiska kolleger brukar inte le när jag återger resonemanget. Dessvärre är logiken i denna hållning till vad som händer i Ryssland inte förbehållen någon enstaka figur i Natobyråkratin. Logiken känns igen från de senaste årens svenska försvarsdebatt. I 2004 års försvarsberednings betänkande, under riksdagsledamoten Håkan Juholts (S) ordförandeskap, konstaterades att den svenska insatsförmågan var låg och att försvarsorganisationen led av system- och strukturfel. Korrekta påpekanden, men problemet var att de tycktes bestämma också synen på det ryska hotet165:
Under ledning av president Putin fortsätter den ryska utrikespolitiska orienteringen mot Västeuropa och USA, framförallt eftersom en västvänlig utrikespolitik är ett viktigt medel att främja ekonomisk utveckling. Rysslands relationer med EU yttrar sig bland annat i att EU är Rysslands viktigaste handelspartner.
Relationerna till Nato värderas högt och fortsätter att utvecklas. Rysslands samarbete med USA har såväl ekonomisk som säkerhetspolitisk vikt. Det är i synnerhet i förhållandet till USA som bekämpandet av internationell terrorism spelar en förenande roll, men även energisamarbetet är av stor betydelse…
Parallellt fortsätter Rysslands utrikespolitiska orientering mot Västeuropa och USA och denna prioritering ligger av allt att döma fast, inte minst på grund av den viktiga roll som utrikeshandeln spelar. Integrationen av Ryssland i de euroatlantiska säkerhetsstrukturerna fortgår vilket förbättrar förutsättningarna för att utveckla samarbetet med omvärlden.
Sverige strävar efter att involvera Ryssland i samarbete både bilateralt och regionalt, inte minst kring Östersjön. Sverige har dessutom ett särskilt intresse av att samarbetet mellan Ryssland och EU utvecklas på ett flertal områden. Ett fördjupat, långsiktigt, konstruktivt samarbete med Ryssland bör även omfatta ett fördjupat samarbete inom ESFP, med arrangemang till gagn för båda sidor.
Förutom en utvecklad politisk dialog bör ett utökat praktiskt samarbete uppmuntras. Sverige välkomnar det fördjupade samarbetet i Nato–Rysslandsrådet.
Mot denna positivt formulerade bakgrund drogs en bestämd slutsats:
Ett enskilt militärt väpnat angrepp i alla dess former från annan stat direkt mot Sverige är osannolikt under överskådlig tid (minst en tioårsperiod).
Som grund för en radikal omstöpning av vårt eget territorialförsvar med långsiktiga konsekvenser gav denna tvärsäkra slutsats ett magert intryck. Man undrar – även med reservation för att det är lätt att vara efterklok – på vad den utrikespolitiska ”analysen” egentligen grundades. Någon sådan behövdes förstås inte, eftersom Ryssland axiomatiskt inte kunde utgöra något hot. Den eviga fredens tid tycktes ha infunnit sig. Håkan Juholt bekräftade senare inställningen:
Att Ryssland satsar på att bygga upp sin försvarsmakt är helt naturligt. Jag ser detta som en önskvärd utveckling för Sverige och närområdet.166
En omläsning tio år senare stärker bilden av hur inåtriktat perspektivet var. De svenska behoven kunde reduceras till närmast kamerala aspekter på försvarets effektivitet. Besparingskraven var den röda tråden. Försvarsekonomin fick dimensionera hotbilden. Inte tvärtom.
Några år senare påpekade en ny försvarsberedning under riksdagsledamoten Göran Lennmarker (M) i alla fall att Ryssland faktiskt förfogade över 60 procent av världens kärnvapenarsenal.167 Samtidigt invändes att landet i ökande grad blivit beroende av omvärlden; 70 procent av exporten går till EU-länder och Ryssland kommer under överskådlig tid att vara beroende av USA och EU, vilket dämpar risken för en allvarlig kollisionskurs, hette det. Påtryckningar mot grannländer, främst de som tidigare hörde till Sovjetunionen, var ett faktum som ingav oro, men Sverige skulle alltjämt sätta samarbete i förgrunden: ”Det ligger i Sveriges intresse att noga följa denna utveckling och att verka för Rysslands integrering i det växande samarbetet i Östersjöregionen.” Begynnande upprustning noterades, men ”Ryssland kommer dock inom överskådlig tid att ha begränsad förmåga till konventionella militära aktioner utanför det egna territoriet”. Det antogs gälla även Sverige (och Georgien).
Dock hade beredningen lagt märke till den inrikespolitiska försämringen i Ryssland (heja!). Utvecklingen var ”oroande” på grund av regimens påtryckningspolitik mot grannar, avdemokratisering, utlänningsfientlighet, korruption, upprustning, energislöseri, protektionism, miljöhot från Gazproms gasledning och oljeflottornas utbredning. Med den insikten kunde en nästan enig beredning konstatera att: ”På längre sikt kan militära angreppshot likväl aldrig uteslutas.” Och med gällande doktrinspråk: ”Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba en annan EU-medlemsstat eller ett annat nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas.”
Detta alltså sagt medan Kreml hade inlett planeringen för attacken mot Georgien. Konkret underlag för en uppdaterad hotbildsanalys saknades inte bland experter; det militära återtagandet i Ryssland rapporterades gå enligt plan. Vid en UD-konferens i Stockholm 2007 bekräftade ett halvdussin ryska representanter vid olika seminarier öppet de ekonomiska, politiska och militära förändringarna.
Mot den bakgrunden borde larmklockorna ha ljudit, särskilt som en ny regering hade tillträtt efter valet hösten 2006. Efter viss uppstartstid skulle nya signaler ha kunnat tränga fram, när prestigen hos föregående beslutsfattare och opinionsmakare bytts mot fräschare ögon. I sak fanns ju ingen anledning till optimism, annat än det faktum att de som styrde Ryssland också ägde det. I normala fall skulle de inte vilja äventyra ställning och rikedom, men det är en logik för kapitalister, inte tjekister. Tecknen på nyimperialism var redan då desto fler, inte bara i Baltikum och Georgien, utan också i Ukraina, Vitryssland och Moldavien, för att inte tala om ”undervattensimperialismen” i Arktis som tar sikte på naturtillgångarna under isen.
Ett bortre parentestecken kunde redan då ha satts kring den förhoppningsfulla period då Ryssland antogs kunna integreras i en europeisk gemenskap på rättsstatlig och frihetlig värdegrund. Den illusionen – ”hoppets triumf över erfarenheten” som den brittiske 1700-talsförfattaren Samuel Johnson kallade önsketänkande – har aldrig präglat analysen hos våra grannar i österled, och bör inte göra det heller i vårt land.
Men ännu dominerades det officiella tänkandet på hemmaplan av dem som hade avskrivit konfliktrisker och avfärdat kritik mot den ryska utvecklingen som ”rysskräck”. En delförklaring till blockeringen gavs när försvarsminister Mikael Odenberg (M) efter bara ett år på posten avgick i september 2007 i protest mot av finansminister Anders Borg (M) förelagda budgetnedskärningar med motiveringen ”jag vill kunna se mig själv i spegeln”.168 Han efterträddes av handelsminister Sten Tolgfors (M); en major i reserven ersattes med en vapenvägrare. Retoriken bestod, eftersom den måste stämma med matematiken. Alliansen valde budgetmatematiken före verkligheten.
Den ursäktande linjen höll ett år till. Försvarsberedningen 2008 gav under ledning av riksdagsledamoten Karin Enström (M), yrkesofficer som kapten i amfibiekåren, en bild av den ryska utvecklingen som antydde att något verkade ha hänt, inte i slutsatserna men i tonen i beskrivningarna169:
I takt med en allt starkare ekonomi har Rysslands militärutgifter ökat under 2000-talet, till en nivå där utgifterna idag motsvarar 7–10 procent av USA:s. Det resulterar i modernisering i form av utbyte av föråldrad materiel och intensifierad övningsverksamhet med därav åtföljande höjd operativ förmåga. Det är ännu för tidigt att bedöma vilka effekter de ökade försvarssatsningarna kommer att ha på sikt och det är inte nödvändigtvis negativt att en modernisering sker av det ryska försvaret…
Den politiska eliten kontrollerar en stor del av näringslivet och den ryska politiken drivs i hög grad av personliga intressen och präglas av betydande korruption och kortsiktighet. Kortsiktigheten i det politiska beslutsfattandet gör att det finns en betydande osäkerhet rörande utvecklingen även på bara några års sikt. Även om kortsiktigheten är påfallande så finns det också tydliga drag av strategiskt tänkande. Detta gäller såväl synen på landets energitillgångar som satsningen på de väpnade styrkorna och andra delar av säkerhetssektorn.
I utrikespolitiskt hänseende kommer det ryska agerandet mot länder som tidigare ingick i Sovjetunionen att vara ett lackmustest på vilken väg Ryssland väljer. Mot den bakgrunden är Rysslands agerande i Kaukasus oroväckande. Rysslands förhållande till och agerande gentemot dessa länder de närmaste åren kommer att definiera vår syn på Ryssland. Solidariteten mellan stater inom Norden och EU är viktig i detta sammanhang.
Utöver en plädering för ökat nordiskt-baltiskt försvarssamarbete och Natosamverkan – sunda steg i sig – drogs inga direkta militära slutsatser om behovet av ökade resurser. Det var i juni 2008, medan den ryska uppladdningen inför invasionen av Georgien pågick som bäst. Beredningen hade lite otur i tajmingen.
Sedan dess har den vita elefanten i rummet blivit synligare. Inte minst har den amerikanska hållningen fått en mer realistisk ton efter president Obamas initiala anpassningspolitik, sammanfattad i uttrycket reset 2009, då USA:s dåvarande utrikesminister Hillary Clinton som ploj vid ett möte i Genève gav sin ryska motsvarighet Sergej Lavrov en låda med en knapp märkt ”reset” att trycka på för att visa att man ville återställa goda relationer med Moskva. Natomedlemskap för Georgien och Ukraina bordlades, missilförsvaret fördröjdes, demokratiseringskrav övergavs, åtaganden i Baltikum sköts på framtiden. För dessa reträtter belönades USA med beröm från Lavrov som hyllade Obamas ”affärsinriktade, pragmatiska närmanden”.170
(Den minnesgode känner igen taktiken från 1970-talet. Då avslutades en avspänningsperiod med att Sovjetledaren Leonid Brezjnev kysste Jimmy Carter vid undertecknandet av Salt IIavtalet i Wien i juni 1979. Bara ett halvår senare invaderade Sovjetunionen Afghanistan.171)
Snart nog, under tryck från allierade i östra Europa, blev Obama tvungen att ta avstånd från Kremls uttalanden om en rysk sfär i Europa och han uppmanade därför Nato att återuppta planeringen för att möta ryska angrepp, något länder som Tyskland tidigare hade förhindrat.172
Den senaste fackmässiga bedömningen av Rysslands militära ambitioner är tydligare än de äldre politiskt anpassade som de uttryckts i försvarsberedningsbetänkanden. Totalförsvarets forskningsinstitut slog 2012 fast i sin rapport i ämnet att ”landets sammantagna militära förmåga kan komma att höjas avsevärt redan fram emot år 2020. De väpnade styrkor som då kommer ut på andra sidan processen kommer att se annorlunda ut jämfört med dem Ryssland förfogade över i Georgienkriget 2008.”173 70 procent av materielen ska då vara ”modern”, det vill säga ligga i nivå med västlig standard. Snabbinsatskapaciteten prioriteras på bekostnad av den gamla tröga mobiliseringen.
Slutsatsen i FOI-studien stämde alltså inte med de grundantaganden som under decennier hade tillåtits urholka det svenska försvarets förmåga till följd av en försvarsram nedåt en procent av BNP. Rysslands militära kapacitet hade inte utvecklats i enlighet med officiella svenska förväntningar, men nu skulle ”Bagdad Bob” pensioneras174:
”2011 hade arbetet att skapa strukturella förutsättningar att stärka förmågan påbörjats. Återkommande stora övningar indikerar en hög ambition. Om reformarbetet lyckas kan den militära förmågan börja öka fram mot 2015 och i snabbare takt därefter.” Denna mer realistiska förhoppning framfördes vid FOI-rapportens publicering av flera av Sveriges ledande Rysslandsexperter, bland dem Jan Leijonhielm som kritiserade professor Stefan Hedlund för att fortsätta tona ner den ryska upprustningen.175
Denna sker inte i ett vakuum. Mot den ska ställas Europas sviktande förmåga och bristande politiska vilja att finansiera de nationella försvaren. Den växande klyftan påtalades vid säkerhetskonferensen i München 2011 av Natos dåvarande generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen, som konstaterade att på två år hade försvarsanslagen bland Natos europeiska medlemsländer minskats med 45 miljarder dollar, en summa motsvarande Tysklands hela årliga försvarsbudget. Vilket i sin tur medfört att USA:s andel av Natos budget på tio år ökat från hälften till tre fjärdedelar.176
Även Håkan Syrén, svensk överbefälhavare 2004–2009, larmade om det tilltagande underläget gentemot Ryssland i samband med sin avgång som ordförande i EU:s militärkommitté 2012:
Bilden är besvärande konstant. Stagnerande eller sjunkande försvarsbudgetar, kostnadsökningar och förändringsansträngningar leder till allvarliga kapacitetsgap i närtid och underinvesteringar i framtida kapacitet. Helhetsbilden är smärtsamt tydlig. EU-staternas militära förmåga befinner sig i ett stadigt förfall som går på tvärs med strategiska förändringar i vår omvärld och rakt emot EU:s uttalade mål att vara en ledande aktör i den säkerhetspolitiska dimensionen. Utsikten framåt 2020 är djupt oroande… Ett marginaliserat Europa är inte en risk utan ett faktum.177
Det tycktes alltså som om Europa inte längre prioriterade sitt eget försvar utan överlät betalningen till skuldtyngda amerikanska skattebetalare. På den vägen går Europa fortfarande; 2015 når mycket få medlemsländer i Nato utgiftsmålet 2 procent av BNP till det egna försvaret, med Estland som lysande undantag efter USA och Storbritannien. Men efter toppmötet i Wales 2014 och den ryska invasionen i Ukraina är fler på väg, främst Polen som på goda grunder har tagit täten i den europeiska förmågeuppbyggnaden.178
Den europeiska hållningen rimmar under alla omständigheter illa med den amerikanska tanken på europeisering av Nato, ”burdensharing”; vad ska ersätta USA:s permanenta basering inom Europakommandot, exempelvis markstridskrafterna i Tyskland? Mot den ryska budgetplanen fram till 2020 – ett rustningsprogram för 767 miljarder dollar – ska ställas amerikanska sparplaner som med start 2012 har tvingat kongressen att börja reducera enorma federala budgetunderskott. Försvarsbudgeten som tidigare uppgått till cirka 700 miljarder dollar per år (2011) är nu på väg ner mot 500.179
När Leon Panetta 2011 som försvarsminister efter Robert Gates inledde president Obamas bantning av den amerikanska försvarsbudgeten skedde det med ett uttalat fokus på nya utmaningar i Asien. Budskapet till europeiska besökare i Washington var tydligt; om inte ni tänker betala för ert försvar, så inte kommer amerikanska skattebetalare att vilja göra det. Panettaplanen skissade en nedskärning på 500 miljarder dollar över tio år. Det kunde motiveras med behovet av ”modernisering”: mindre armé, skrotning av föråldrad materiel, uppskjuten vapenutveckling. I kalkylen låg lägre kostnader efter avslut i Irak och Afghanistan. Förnyelse ingick, i form av fler specialförband och nya förmågor för snabbkrig.
En ledande kritiker, senatorn John McCain (R), varnade för förhastade slutsatser om minskade behov. Att använda försvarsbudgeten som budgetregulator kunde visa sig ödesdigert, om läget snabbt ändrades. Men sedan dess har budget- och skuldkrisen tvingat fram nya sparbeslut under tilltagande oenighet i kongressen och en försvagad presidentmakt. Det senare har bromsat effekterna, som vanligt när kohandel med lokala intressen och branschlobbying utbryter, men färdriktningen talar ett tydligt språk.
Panetta efterträddes 2013 som försvarsminister av Chuck Hagel (R) som året därpå presenterade förslaget till försvarsbudget för 2015. Budskapet var fortsatt reduktion. Nya högteknologiska förmågor utvecklas men baser stängs, flyg och fartyg malpåsas, vapenprogram skrotas och förmåner prutas. Smalare men vassare, alltså, för en militär basbudget strax under 500 miljarder dollar per år. Fast då var det mellanvalsår, som inte gick i presidentens riktning med republikansk jordskredsseger, så den svåröverskådliga processen modifierades.
Sådana demokratiproblem har inte Kreml. USA har från toppåret 2011 gått från försvarsutgifter på 711 miljarder dollar till 640 för 2013 (enligt Sipri) och under 600 för 2014. USA satsar nu mer på socialförsäkring och sjukvård än den fria världens försvar, medan Ryssland trots oljeprisfallet fortsätter styrkeuppbyggnaden i och kring vårt närområde.
Pengar är förvisso inte allt. Hur och var de används spelar också roll. Men som uttryck för politisk vilja säger prioriteringarna något om styrkebalansen, kanske inte i dag men för framtiden. En ny sådan är här, efter Ukraina.
Icke oväntat utmålas försvarsbesparingarna av det militära etablissemanget i USA som det främsta hotet mot nationens säkerhet. Enligt försvarshögkvarteret Pentagon leder konsekvenserna till att USA, när den ryska upprustningen 2020 når ända fram, får den minsta markstyrkan sedan 1940, det lägsta antalet fartyg sedan 1915 och det minsta flygvapnet någonsin.180
Oaktat den slutliga utgången av dragkampen i kommande budgetprioriteringar i kongressen måste frågan ställas hur det ska gå för Europas försvarsförmåga om den ledande supermakten ändrar fokus bort från det transatlantiska samarbetet till förmån för styrkeuppbyggnad i Asien och pågående krigföring mot islamsk terrorism. Ökad övningsverksamhet i Natos regi kan inte ersätta permanenta baseringar, lika lite som den under 2014–2015 ökade frekvensen av roterande besök av amerikansk trupp eller återföringen av stridsvagnar, även om det senare är exempel på ökat medvetande om behoven.181
På den positiva sidan ska sägas att det sker ett strategiskt återtagande i tänkandet i huvudstaden, när det gäller synen på norra flankens betydelse. Även om få amerikanska politiker torde vilja ställa sig i spetsen för uttalade ekonomiska satsningar just på det rika norra Europa finns nu krafter i rörelse för en mer realistisk syn på vilket Ryssland man har att göra med. Ett av resultaten efter Ukrainakriget är ett markant ökat intresse för det nordiskbaltiska samarbetet, bilateralt och inom Nato, samt inte minst stödet för svenskt och finländskt medlemskap i Nato.182
Sedan USA inledde nedrustningspolitiken har den inrikespolitiska försämringen i Ryssland parallellt eskalerat. Den ryska journalisten Maria Lipman kan knappast beskyllas för rysskräck men beskriver KGB-statens slutliga maktövertagande i skrämmande ordalag183:
Metoderna och arbetssättet skiljer sig inte alltför mycket från KGB decennierna efter Stalins död. Såväl säkerhetstjänsten som domstolarna agerar på samma sätt, ”för att inte öronen ska sticka fram alltför mycket”: man dömer inte folk för oliktänkande utan för parasitism… Det är just säkerhetstjänsten från de sensovjetiska decennierna, inte upplagan från Stalintiden, när en medarbetare vid tjänsten när som helst kunde förvandlas från torterare till torterad, som är inspirationskällan för Putin och hans före detta kolleger.
För att ytterligare förtydliga skillnaderna i värderingar gentemot väst meddelade utrikesminister Sergej Lavrov i en intervju före presidentvalet 2012 att västliga idéer som homosexuellas rättigheter och yttrandefrihet inte skulle tillåtas.184
Som om detta vittnesbörd inte skulle ha räckt till nya svenska slutsatser kan en annan källa till inspiration i bedömningarna av lägesförändringen vara den nya ryska utrikesdoktrinen. Den ryske utrikesexperten Alexander Sjumilin, som inte heller kan beskyllas för rysskräck, analyserar innebörden i en artikel som illustrerar att de svenska antagandena för tio år sedan var obsoleta redan då185:
Kremls utrikespolitiska logik är tydlig: det gäller att ”bygga muskler” enligt principen ”om ni inte respekterar oss ska ni åtminstone frukta oss”. Nostalgin efter den tid då man fortfarande ”fruktade oss” håller märkbart på att få överhanden inom Rysslands politiska klass. Följden blir att utrikespolitiken framstår som alltmer konfrontatorisk, västfientlig, antiamerikansk och Asiencentrerad…
Sjumilin menar att Ryssland tidigt var på väg in i ett tillstånd av ”Kalla kriget 2”, vilket underströks av stödet för Assadregimen i Syrien (tillsammans med Iran) när avspänningspolitiken gentemot USA tog slut. Det skedde inte främst av omtanke om klanen Assad utan som ett resultat av en antiamerikansk strategi: inga fler färgrevolutioner, inget nytt Libyen. Sjumilin:
Ryssland är i dag intensivt upptaget med att gräva ner sig på det asiatiska området med legalisering och utökande av antalet militärbaser i länderna inom CSTO186 och förstärkningen av det södra milot, men huvudsakligen för att slå tillbaka ”hotet från väst”. Det ska påpekas att situationen i Georgien av Moskva också ses som ”provocerad av väst” (det kan ju inte vara så att georgierna av egen fri vilja försöker komma med i Nato och EU).
Dessa tankar är ett långt steg från Gorbatjovdoktrinen som sade att ”Ryssland är en del av det europeiska området från Vancouver till Vladivostok”. Idén om Rysslands integrering i Europa är desavouerad, till förmån för idén om en euroasiatisk union. Europa ses inte som ett föredöme utan som ett misslyckande, och framtiden finns i Asien. Det är den nya doktrinen hos ”den proasiatiska vertikalen” som håller på att tränga ut ”Europaanhängarna”.
Andra röster menar att denna förändring inte alls är något nytt utan i ett historiskt perspektiv en återgång till en klassisk rysk syn på omvärlden. Eurasienspecialisten Lauren Goodrich vid den amerikanska tankesmedjan Stratfor hävdar att Ryssland nu gör det landet alltid gjort187:
Rysslands slutliga plan är att återta kontrollen över det mesta av tidigare territorier. Det kommer oundvikligen att leda åter till konfrontation mellan Moskva och Washington, i motsats till så kallad reset eftersom rysk makt i Eurasien är ett direkt hot mot amerikansk förmåga att behålla sitt globala inflytande. Så har Ryssland agerat genom historien i syfte att överleva. Sovjetunionen agerade inte annorlunda än de flesta ryska imperier dessförinnan, och dagens Ryssland följer samma beteendemönster.
En svensk iakttagare med liknande grundsyn på den ryska imperietraditionen är förre Moskvaambassadören Tomas Bertelman (2008–2012), som i sin avslutande rapport hem till UD utgick från en lång historisk bakgrund och vilka faktorer som alltjämt är betingande188:
… det enorma territoriet och den ogästvänliga geografin; det hårda klimatet och den fattiga jorden; den historiska och kulturella isoleringen; det patrimoniella enväldet, livegenskapen och den extremt kluvna sociala strukturen; imperiet och dess betydelse för den nationella identiteten… samt en del drag som skulle framstå som alltför fördomsfulla, om det inte var så att ryssarna själva så ofta hänvisar till dem. Hit hör den andliga lättjan och svårigheten att koncentrera och avgränsa sig; superiet; korruptionen; en folklig kollektivistisk tradition; förställningskulturen; lidandets betydelse för individens utveckling.
En mer uppdaterad grundsten i imperiebygget är den uttalade ambitionen att till 2015 åter formalisera relationerna med forna sovjetstater i vad som kallas en eurasiatisk union som fastare än i befintliga tull- och säkerhetsorganisationer ska utveckla en gemensam strategisk politik riktad mot västs intressen. Målet är inte att återskapa Sovjetunionen, tvärtom gäller det att undvika just den svaghet som till slut blev dess fall: överansträngning, i försöken att detaljstyra livet i republikerna. I den nya skapelsen är detta inget mål; fokus ligger på utrikes- och säkerhetspolitik, på att trygga den yttre gränsen mellan moderlandet och väst med en frontbildning.
I god tid före det ryska presidentvalet 2012 presenterade Putin sitt program i form av en artikelserie i pressen. En av sex texter handlade om säkerhetspolitiken: ”Att vara stark. Nationella säkerhetsgarantier för Ryssland”.189 Den röda tråden i analysen var alla de hot som omger moderlandet, från invasioner till demokratiimport. Målet var därför att inom en tioårsperiod återupprusta Ryssland till den ledande militära supermakten i världen. I en sjunde artikel en vecka före valdagen, ”Ryssland i en värld i förändring”, förtydligades hotbilden ytterligare med namns nämnande: USA, Nato.190
”Valpropaganda” förklarades den aggressiva tonen av västliga bedömare, som av prestige i det längsta velat tro på töväder för att det passat i deras analyser. Visst upprepades budskapen vid flera möten med militär publik, i röstvärvande syfte. Men eftersom de låg i linje med den faktiska politiken, inklusive budgetprioriteringar både före och efter valet, borde de rimligen ha tagits på allvar redan då, om inte annat som tecken på en tilltagande paranoia i Kreml. I samma anda hade presidenten vid ett möte 2011 med nasjisterna i sin ungdomsrörelse kallat USA för en ”parasit” i världsekonomin.191 Och hur bekämpar man parasiter?
För att ännu 2012 fortfarande låtsas som om inget hänt och undvika nya slutsatser måste man ha glömt hans antiamerikanska linjetal i München 2007, ”The Russian role in international politics”. Inför den stora årliga säkerhetskonferensen Wehrkunde talade han klarspråk och effekten beskrevs som ett ”piskrapp” över en förvånad publik som levde kvar i gamla förhoppningar.192 Ingen borde efter detta ha kunnat upprepa Neville Chamberlains misstag från just München 1939, att underskatta fiendens kapacitet och överskatta hans avsikter.
De kommande åren skulle inte bara allmän upprustning och pågående försvarsreform genomföras utan även en ny generation kärnvapen utvecklas, med målet att den ryska krigsindustrin till 2020 ska ha producerat 400 nya interkontinentala missiler och 8 kärnvapenbärande ubåtar. På rustningslistan stod 50 tillkommande krigsfartyg, 600 flygplan, 1 000 helikoptrar och över 2 000 stridsvagnar, att lägga till den förstärkning som gjorts sedan 2008 i form av till exempel utplacering av taktiska vapen med räckvidd till Sverige (Iskandersystemet). Hösten 2014 gjorde även vice premiärministern Dimitrij Rogozin, krigsindustrins starke man, ett uppmärksammat utspel då han utlovade ”en nukleär överraskning” för fienden i pågående modernisering av arsenalen.
Kreml har gjort en särskild poäng av att detta är Rysslands asymmetriska svar på USA:s problem att under växande ekonomiska underskott finansiera sin egen modernisering. Det borde ha påverkat synen även hos de svenska experter och politiker som regelmässigt har ursäktat den ryska upprustningen med det amerikanska styrkeövertaget i världen, som vore balansen statisk för all framtid. Sådan argumentation bortser från ett grundläggande faktum – att den ryska kapaciteten i huvudsak finns i vårt närområde, här och nu och framförallt efter 2020, medan USA:s europeiska styrkeengagemang har reducerats.
För att understryka allvaret har Kreml uttalat att korruption inom rustningssektorn kommer att jämställas med landsförräderi. Det är en signal om att allt inte står rätt till med den ryska offensiva kapaciteten. Det är känt sedan tidigare militära protester att oaktat de väldiga resurser som ställs till rustningsindustrins förfogande levererar den inte ”smäll för pengen” (bang for the bucks). Sedan försvarsreformen inleddes 2008 har grava problem uppstått med rekryteringen till armén, där kontrakterade soldater skulle ersätta tvångsinkallade, lågpresterande, smitbenägna värnpliktiga. Det fanns länge svenska debattörer som använde detta argument för att motivera den svenska avrustningen; se hur rostig den ryska flottan är! Men är det verkligen en faktor att lita på i längden, att korruptionen ska hålla i sig?
En ovanligt tydlig reaktion om motsatsen noterades i maj 2012, då militärstrategen Konstantin Sivkov, vice ordförande i akademin för geopolitiska problem som förutspår ett tredje världskrig, riktade förnyad kritik mot dåvarande försvarsminister Anatolij Serdjukov:
Han har inte lyckats med en enda uppgift för att öka effektiviteten hos våra väpnade styrkor. Det råder heller ingen ordning när det gäller pengar. Jag kan gå ännu längre: Hans tid på posten har resulterat i en drastisk reduktion av vår försvarskapacitet. Han har främst genomfört utläggningar, vars syfte är att gynna vissa privata intressen. Han är upptagen av att säkra affärsmäns tillgång till militärbudgeten. Jag skönjer ett personligt intresse här.193
Även generalstabschefen Nikolaj Makarov uttalade sig i samma riktning, med klagomål över att man genomförde en modernisering bort från den gamla ineffektiva värnpliktsarmén men saknade utrustning som matchar kvaliteten i väst (pansar, drönare).194 För detta fick han bannor av Dimitrij Rogozin, biträdande premiärminister för försvarsindustrin och tidigare Natoambassadör (2008–2011), som bekräftade problemen men inte ville ha dem offentliggjorda.
Kritiken skulle få konsekvenser. Nyhetsrapporteringen under hösten 2012 siktade in sig på dåvarande försvarsministern Anatolij Serdjukovs roll. Rykten om hans avsättning började figurera i medierna, särskilt efter det att talesmannen för en undersökningskommitté i slutet av oktober överraskade Moskva med ett uttalande om att korruption och bedrägeri inom försvarsdepartementets holdingbolag Oboronservis uppgick till minst hundra miljoner dollar som berövats rustningsprogrammet.195
Några veckor senare ersattes Serdjukov med förre räddningsministern Sergej Sjojgu och de båda biträdande försvarsministrarna och generalstabschefen Makarov sparkades. Efterträdarna fick i uppdrag att återupprätta ett gott samarbete med rustningsindustrin, vilket förklarar avsättningarna; militärledningen och dess förtrogne Rogozin vann helt enkelt maktkampen om pengarna.196 Enligt en annan tolkning var en utlösande faktor Serdjukovs vilja att handla utomlands i stället för att betala överpriser för inhemsk produktion.
Maktkampen mellan Serdjukov, Makarov och Rogozin visar att om kartan och verkligheten inte stämmer överens gäller kartan; den öppna kritiken var ett medel för högsta ledningen att nå ambitiösare mål. Utgifterna för militären, federala polisen och säkerhetstjänsterna skulle nå 40 procent av statsbudgeten 2014 mot 27 procent 2011. Då skulle supermakten på några år ha fördubblat sin andel av BNP, till 5 procent. Det var inget utslag av rysskräck när Aleksej Kudrin, finansminister 2000–2011, efter avhoppet sade att Ryssland hade förvandlats till en militariserad polisstat som folket får betala notan för. Det är priset för att nå nationalisten Rogozins mål att skapa 17 miljoner nya ”hightech”-jobb i den vitaliserade rustningsindustrin, med målet att kunna använda de nya vapnen ”inte på globala militära expeditioner” utan närmare hemmaplan.197
Det innebar att de 1 400 strategiska företagen i det militärindustriella komplexet prioriterades. Det är förståeligt; de finns över hela Ryssland och sysselsätter 1,5 miljon människor, mer än hela krigsmakten i sig. Därtill ska läggas att programmet för storskaliga övningar har utökats, så att världen ska se den nya kapaciteten, som skedde i vårt närområde med operationerna Zapad och Ladoga 2009. Dessa samlade uppåt 60 000 soldater i syfte att bland annat träna försvar av Gazproms gasledning i Östersjön. Uppmärksamheten var stor i medier i Finland och Norge, minimal i Sverige där bristen på säkerhetspolitiskt medvetande styrde redaktionernas prioriteringar, åtminstone fram till Ukrainakriget.198
Säkerhetsläget har mot denna bakgrund långt tidigare oroat dem i väst som velat se försvagningen av den transatlantiska länken i ljuset av den ryska militärapparatens expansion. Efter invasionen i Georgien publicerade 2009 en grupp centraleuropeiska ledare med Vaclav Havel och Lech Walesa i spetsen ett öppet brev till president Obama där man uttryckte oro över den amerikanska politiken gentemot Europa. Tjugo år efter det kalla krigets slut föreföll USA tro att stabilitet och välstånd i Europa skulle vara för evigt, vilket enligt brevskrivarna var en förhastad slutsats:
Allt står inte väl till vare sig i vår region eller i det transatlantiska partnerskapet. Central- och östra Europa står vid ett vägskäl och i dag råder en växande känsla av nervositet i regionen… Många länder blev djupt störda av att se Atlantalliansen stå vid sidan när Ryssland /i Georgien 2008/ förbröt sig på huvudprinciperna från Helsingforsavtalet, Parisstadgan och den territoriella integriteten hos ett land som är medlem av Natos partnerskap…
I östra Europa hyste man inga tvivel över framtiden:
Ryssland är tillbaka som en revisionistisk stormakt med en agenda från 1800-talet men taktik och metoder för det tjugoförsta århundradet. På global nivå verkar Ryssland i de flesta frågor för status quo, men regionalt och gentemot våra länder agerar man revisionistiskt. Man ifrågasätter våra egna historiska erfarenheter och utnyttjar en privilegierad ställning för att diktera våra säkerhetsval.
Vid den tiden kunde beslutsunderskottet i Sverige inte förklaras av bristande kunskap. Flera FOI-studier hade fördjupat de nära framtidsperspektiven. Forskarna Bo Ljung, Tomas Malmlöf och Karlis Neretnieks skrev 2010 i en studie om det ansvar som vilar på grannar och euroatlantiska institutioner för att ländernas säkerhetspolitiska frihet inte ska påverkas av ryska påtryckningar och intrång i den ekonomiska sfären. Natos trovärdighet förutsätter förmåga att bryta en eskalering i en krissituation i detta område, medan otillräckligt stöd skulle innebära att större krav ställs på Sverige och Finland.199
Till obalansen mellan rysk upprustning och växande osäkerhet om Natos förmåga ska läggas den ekonomiska sfärens ryska infiltration. En omfattande kartläggning i ämnet av Tomas Malmlöf 2010 kan inte lämna någon läsare oklar över färdriktning och konsekvenser. Det som i andra sammanhang av Moskvatrogna i den svenska debatten brukar avfärdas som ”rysskräck” får här tyngden av fakta och analys från en myndighet som ger beslutsunderlag för regeringen och berörda säkerhetsorgan.200
Utgångspunkten för studien är att Ryssland har återupptagit ”tidigare gällande stormaktsanspråk” och när det gäller de baltiska staterna ”finns ett kontinuerligt och pågående ryskt ifrågasättande av deras statsrättsliga legitimitet”. Byggandet av en rysk inflytelsesfär sker utan hänsyn till andra staters legitima säkerhetsbehov. Ett vapen är ryska företags agerande i utlandet som styrs ”inte enbart av ekonomisk rationalitet utan även av frivilliga eller påtvingade hänsyn till Rysslands övergripande utrikespolitiska mål… Syftet är att skapa asymmetriska ekonomiska relationer vilka kan användas till att utöva påtryckningar.”
Så tecknas bilden av en kompletterande rysk doktrin med ekonomisk inriktning: If you can’t beat them, buy them. Denna form av nyimperialism fokuseras som envar med kunskap om Gazproms gasledningsprojekt kan konstatera till energisektorn, men enligt FOI är även ”allt större banker med ryskt ägarkapital en källa till fortsatt oro”. Förgreningarna blir allt svårare att följa, men studiens detaljrikedom är tillräcklig för att teckna bilden av ett ogenomskinligt maktsystem avsett att dölja pengars väg till självberikande, manipulation och köpta intressen.
Det strategiska målet är dock klart: att återskapa en rysk buffertzon riktad mot USA och de euroatlantiska institutionerna, vilket har direkt bäring även på Sverige. Som det heter i studien:
En svagare transatlantisk länk i Östersjöregionen ligger inte i Sveriges intresse. En ökad rysk närvaro kan även påverka Sveriges möjligheter att samarbeta med de baltiska staterna inom EU-ramen. Därmed riskerar en viktig del av EU-samarbetets nordliga dimension att gå förlorad.
I ännu en studie från FOI om baltisk säkerhet (2012) görs den korrekta nyanseringen att i det korta perspektivet hade det ryska upprustningsprogrammet för 2006–2015 inte gått i mål; få nya vapensystem hade kunnat slutlevereras. Men författarna drar ändå slutsatsen om fullföljandet i det längre perspektivet till 2020:
Trots detta, även om andelen nya system når bara 30–40 procent av nuvarande förråd, kommer en större andel av den ryska arsenalen att vara nyare än motsvarande system i Natoländerna, givet den långsamma takten för ersättning där. Den tekniska överlägsenheten hos Nato som ofta tas för given kan mycket väl vara borta inom tio år.201
Och vad händer då med styrkebalansen kring Östersjön?
Det var en gång ett försvar202
Lundaprofessorn Wilhelm Agrell har gjort det igen – skrivit en faktarik analytisk översikt över den långsiktiga förändringen på ett politikområde av tidigare brett allmänt intresse: försvaret. Den typen av ”smal” politisk historia är i Sverige normalt förvisad till statliga utredningar och når därför oftast endast de närmast sörjande i branschen. Heder åt bokförlaget Atlantis som med denna utgivning har täckt ett hål i historieskrivningen, därtill under ett högaktuellt skede i försvarspolitiken.
Det borde tala för en stor läsekrets. Det finns trots allt ännu en kvardröjande känsla för militära spörsmål i vårt land, inte bara i form av historietörstande generationer som slukar den ena bästsäljaren efter den andra på ett växande utgivningsområde om krig och hjältar.
Dessvärre är väl risken stor att det är tystnaden kring Agrells verk som breder ut sig, inte trängseln till bokhandelsdiskarna, i den mån sådana finns kvar. Det som inte finns kvar är den gamla försvarsmakten; reservofficerare är ett utdöende släkte, värnpliktens årskullar ett minne blott och försvarsindustrin under avveckling. Liksom den mediala bevakningen där Mikael Holmström i Svenska Dagbladet203 snart är den enda specialisten, med tillräcklig kunskap för att skriva om annat än förkomna kvitton och andra skandaler.
Agrells bok är dock inget för nostalgiker som anser att det var bättre förr, ju förr dess bättre. Kalixlinjen och kryssaren Göta Lejon i all ära, men det finns föga att vara nostalgisk över, åtminstone för den som under sin värnplikt undrade om det var med rostiga cyklar och 1898 års mauser från Huskvarna som ryssen skulle nedkämpas.
Fokus i framställningen är en tämligen snustorr studie av irrationellt beslutsfattande, utredning efter utredning, försvarsgren för försvarsgren. Undertiteln ”Det svenska försvarets nedgång och fall 1988–2009” sammanfattar vad det handlar om, med författarens ord ”en sönderfallsprocess där utfallet i allt högre grad kunde tolkas som oförutsedda och outredda konsekvenser av kedjor av snabba och improviserade beslut”. Den fråga som ställs är central: ”Hur var det möjligt att en svensk försvarsstruktur som i mitten av 1990-talet var den på papperet mest moderna som Sverige någonsin förfogat över försvann på bara några år?”
Efter läsning blir man förvisso klarare över vad som faktiskt förekommit, men något tydligt svar på frågan ges inte. Trots vad som ser ut som gediget forskningsarbete tycks Agrell mena att det hela egentligen är ett mysterium. Ur statsvetenskaplig synvinkel är det förstås en högintressant tes att fortsätta testa; det kan inte uteslutas att liknande studier på andra stora politikområden kommer till samma resultat, att politikens oavsedda konsekvenser visar sig starkare än aldrig så goda intentioner och planmässig styrning. En riktning täcks av en annan i en slumpmässig och kontraproduktiv stokastisk process, alltså.
En av Agrells teser är att processen varit budgetrelaterad: ”Den internationella miljön och en eventuell hotbild förefaller inte vara faktorer som på något självklart sätt korrelerar med försvarsanslagen i stort. … den bärande principen bakom budgetfördelningen torde vara revirförsvar.”
Hans betyg över de senaste decenniernas försvarspolitik, oavsett regering, är skoningslöst:
Det system som Robert McNamara en gång överfört från bilindustrin till det amerikanska försvaret för att skapa överblick och resultatansvar hade i sin svenska tappning förvandlats till en planeringskuliss bakom vilken en till stora delar ineffektiv och kanske till och med obrukbar försvarsmakt maskerats.
Och det är väl där marschkängan klämmer än i dag, trots aktningsvärda insatser av försvarsminister Sten Tolgfors att bringa ordning och reda i affärerna. Det började långt tidigare med en felsyn, att historien var slut; Muren hade fallit och Sovjetunionen upplösts. Finansministrar i många länder och partier förenade sig; nu skulle fredsdividenden inkasseras och försvarsbudgetarna slaktas.
Det var förvisso en ny och bättre värld som avtecknade sig i Europa, men därav följde inte att den tusenåriga freden och eviga friden hade utbrutit. Och där står vi nu, snart 30 år senare. Det handlar inte bara om läget ”här och nu” utan också om läget i går och framförallt i morgon, läs den ryska färdriktningen med militär upprustning i vårt närområde.
Fortfarande måste Gotland kunna försvaras, i händelse av krig. Men det får väl Nato sköta om. Inte mig emot.
164Möten med bland andra estniska försvarsministrar har övertygat mig i skuldfrågan.
165Försvarsberedningens betänkande Försvar för en ny tid (2004).
166Tidningen Pax, 2/2007.
167Försvarsberedningen (2007).
168Presskonferens 5/9 2007.
169Försvarsberedningen (2008).
170Tomas Valasek: ”Obama, Russia and Europe”, Centre for European Reform, juni 2009.
171Ariel Cohen: ”Russian reset a cold war restart”, National Interest, 8/8 2011.
172Tomas Valasek: ”Nato, Russia and European security”, Centre for European Reform, november 2009.
173Vendil Pallin (2012).
174Uttrycket härstammar från den irakiske informationsministern Mohammed Said as-Sahaf som under det amerikanska intåget i Bagdad 2003 förnekade att ett sådant pågick, medan tv-tittarna i realtid kunde se detta.
175Svenska Dagbladet Brännpunkt, 10/10 2012.
176”Building security in an age of austerity’”, tal i München 4/2 2011.
177”Facing realities”, tal i Bryssel 19/9 2012.
178Nato är i sig ingen dyr apparat; kostnaden för samordning av 28 medlemsländers nationella försvar uppgår till cirka 1,2 miljarder euro per år (2015), främst till personal. Den egna Natoarsenalen begränsas till ett antal övervakningsplan, Awacs.
179SIPRI Military Expenditure Database.
180För en översikt, se studien ”Indefensible: the Sequester’s mechanics and adverse effects on national and economic security”, Bipartisan Policy Center White Paper 2012.
181Till det kan vicepresidenten Joe Bidens möte med Putin 2011 ha bidragit då följande meningsutbyte ägde rum, enligt Biden: ”I said, ’Mr. Prime Minister, I’m looking into your eyes, and I don’t think you have a soul. He looked back at me, and he smiled, and he said, ’We understand one another’.” New Yorker, 28/7 2014.
182Se t ex studien Advancing US–Nordic–Baltic security cooperation (2014), ledd av Sverigevännen Daniel Hamilton, chef för tankesmedjan Center for Transatlantic Relations.
183Vedomosti, 10/8 2012.
184Kommersant, 23/3 2012.
185”Asiatisk instinkt: hur rysk utrikespolitik formas och vart den leder”, Novaja gazeta, 7/7 2012.
186Collective Security Treaty Organization, en militärallians av en handfull f d sovjetrepubliker från 1992, ombildad 2002.
187”Russia: rebuilding an empire while it can”, Geopolitical Weekly, 31/10 2011.
188”Hur länge förblir Ryssland evigt?” Kungl Krigsvetenskapsakademiens handlingar och tidskrift 1/2013.
189Rossijskaja Gazeta, 20/2 2012.
190Sputnik News, 27/2 2012.
191Maria Svetkova, Reuters, 1/8 2011.
192”A breeze of cold war”, securityconference.de.
193Svobodnaja Pressa, 14/5 2012.
194Interfax, 14/2 2012.
195Pavel Felgenhauer, Eurasia Daily Monitor, 25/10 2012.
196kremlin.ru, 9/11 2012.
197Rossiyskaya Gazeta, 26/9 2012.
198Militärhistorikern Lars Gyllenhaal ger en bild av svenskt ointresse i antologin Kalla kriget (2012).
199Baltisk säkerhet: handlingsfrihet och försvarbarhet.
200Malmlöf (2010).
201Winnerstig (2012).
202Svensk Tidskrift, 11/3 2011.
203Holmström anställdes på Dagens Nyheter 2014 efter 25 år på Svenska Dagbladet.