80 000 soldater övar vid våra gränser.
Toomas Hendrik Ilves, Estlands president
Efter det första kalla krigets slut vid inledningen av 1990-talet ändrades säkerhetsläget kring Östersjön radikalt. Den tidigare ”terrorbalansen” under mer än fyra decennier mellan kärnvapnen i öst och väst byggde på att supermaktsdiktaturen Sovjetunionen i kraft av konventionell militär överlägsenhet i området hade kunnat ockupera tre tidigare självständiga baltiska stater. Ett halvsekel tidigare hade länderna i stället för självständighet efter andra världskrigets slut fått ockupationsstyren med direktiv från Kreml som omsattes i praktisk förtryckarpolitik av lokala kommunistledare i Quislingregeringar.222
För ester, letter och litauer blev krigsslutet 1945 aldrig en ”befrielse”, lika lite som för polacker, tjecker, slovaker, rumäner, bulgarer, serber, kroater och andra medborgare i östra Europa; en brun diktatur ersattes av en röd. Den finländska författaren Sofi Oksanen har i flera prisbelönta romaner skildrat vardagen i Estland under de olika ockupationerna på ett sätt som visar hur förtrycksmekanismerna verkade in i minsta detalj och hur motståndet ändå levde vidare, sida vid sida med förräderiet. Det förklarar varför dagens ryska desinformation och propaganda trots långvarig historieförfalskning i dessa länder inte fungerar som tänkt utanför de betalda quislingarnas led; folk känner igen den från förr. För sin generation har Oksanen skapat en litterär förståelse av ett skede i historien som påminner om den insats Alexander Solzjenitsyn gjorde på 1960-talet med romanen om Ivan Denisovitjs liv i de sovjetiska fånglägrens Gulagarkipelag.223
Efter Sovjetunionens sammanbrott kunde de baltiska folken inte utan offer i slutskedet själva välja framtid. Få medborgare valde kommunismen, inte ens de ryska minoritetsgrupperna ville bevara det påtvingade styret, än mindre återvända till det moderland från vilket många av dem var utkommenderade under Stalintiden. I upprepade fria val stödde breda majoriteter en anslutning till väst, baserad på demokrati och marknadsekonomi, småningom medlemskap i Europeiska unionen och Nato. Ekonomiska reformer och frihandel ledde till snabb tillväxt, som trots hård åtstramning under några år efter finanskrisen 2008 har fortsatt att leverera standardökningar, framtidshopp och politisk stabilitet. Både Lettlands premiärminister Valdis Dombrovskis och Estlands Andrus Ansip omvaldes 2011, trots chockterapi.
Genom Baltikums vägval västerut utgör de forna sovjetrepublikerna numera mål för rysk revanschism; den demokratiska ”smittan” får inte sprida sig över gränsen till Ryssland. Vore inte priset för Kreml för högt – en direkt konfrontation med Nato – skulle Estland, Lettland och Litauen redan ha mött den aggression som delat Georgien och Ukraina. Det innebär att de baltiska staterna vid Östersjön, vårt Mare Nostrum224, utöver rollen som öppna ekonomiska marknader och politiska allierade i Norden också utgör en militär skyddsvall mot öster. Därför är den baltiska saken också vår, men svår.
* * *
För oss som började resa till Estland i slutet av ockupationsåren är Tallinn numera sig inte riktigt likt. Så sent som 1988 kunde den lokale kommunistledaren Karl Vaino begära att Moskva skulle sätta in stridsvagnar mot 100 000 sjungande demonstranter under sångfestivalen i juni, dessbättre utan gehör hos cheferna i Kreml. Åtta månader senare hissades Estlands blåsvartvita flagga på Domberget.
Nu står skyskrapor i centrum bland blommande stadsdelar där förr realsocialismens hyreskaserner i grågrått dominerade. Visst syns fortfarande att planekonomin och diktaturen höll utvecklingskapaciteten nere under ett halvt sekel och orsakade stora sociala skador som ännu inte kunnat läkas fullt ut.
Men det är ett annat land i en annan tid. Det gamla storhotellet Virus tjugotredje tidigare icke-existerande våning, där KGB härskade över avlyssningen av gästerna, är bevarad som museum. Bland styrelseledamöterna i det företag som driver hotellet återfinns Indrek Toome, Estlands siste kommunistiske premiärminister som snabbt ställde sig på rätt sida när den ”sjungande revolutionen” svepte fram och blev entreprenör i en framtidsbransch.
Sådana har ofta klarat sig från den lustration som rensat ut många gamla förtryckare i östra Europas omvälvningar, om de inte alltför uppenbart bidragit till KGB:s ”våta” operationer. När jag hade Toome som talare på ett seminarium i Stockholm under tiden som Timbrochef krävde han förutom det sedvanliga kuvertet med dollar bara nya vindrutetorkare till bilen, ty sådana var stöldbegärliga i transitionsekonomin.
På den tiden lockade frihetskampen till insatser från svensk sida. Här fanns chansen att göra skillnad i praktisk gärning. Ljusgestalten hette Andres Küng, journalist, outtröttlig liberal antikommunist och baltpatriot av härkomst, vars gärning ändade när hans pacemaker i juletid 2002 inte längre hjälpte ett skadat hjärta att slå. Långt dessförinnan fick han i slutet av 1980-talet via ordföranden Sture Eskilsson näringslivets tankesmedja Timbro att starta utbildning i marknadsekonomi och entreprenörskap i Tallinn.225 Vi gjorde det under täcknamnet Svensk-estniska utvecklingsfonden (upphörde 1993) med hjälp av professor Ingemar Ståhl vid Lunds universitet och lärare från bland annat Handelshögskolan i Stockholm som senare kom att under rektor Staffan Burenstam Linders ledning 1994 grunda Stockholm School of Economics i Riga, en betydelsefull ny institution för modernisering av det akademiska livet i Baltikum. När vi rekryterade studenter till vår enklare kursverksamhet var deras budskap vid intervjuerna tydligt: de ville resa, bilda sig, lära engelska, starta eget, göra ”bizniz” i en fri ekonomi i ett fritt land. Det var en särskilt stor glädje att stödja deras ambitioner med hjälp av svenska biståndspengar.
I början av 1990-talet huserade vårt kontor Market Economy Center tack vare assistans av Küngs affärskollega Viktor Siilats i det kommunistkontrollerade LO-högkvarteret i centrala Tallinn. Den unge LO-ordföranden Siim Kallas välkomnade oss med en mottagning för stadens nästa generation av unga ledare som snart skulle ta över makten. Själv blev han senare riksbankschef, liberal statsminister och EU-kommissionär.
En annan högst tillfällig bekantskap från den tiden var Toivo Kuldsepp, biträdande utrikesminister i den gamla ockupationsregimen som ansågs ha ”ett mörkt förflutet”, som kodorden löd på den tiden. Dock bjöd han på Black Label hemma i sitt kök, när vi informerade om våra ambitioner att göra honom arbetslös. Hos den siste sovjetpresidenten Arnold Rüütel i Kadriorgpalatset var spisningen enklare, lankigt kaffe och torra kakor.226
Det var ännu så att folk gärna berättade släktminnen från förvisningslägren i Sibirien. Vid svenskhotellet stod barn med näsorna tryckta mot fönstren i baren för att få syn på något de aldrig hade sett förut – bananer. I det mindervärdesskapande planekonomiska systemet kostade en ”mountainbike” i varuhuset bara några rubel, sannolikt importerad från Nordkorea och därför tung som en pansarvagn.
Det var då, i ett känsligt läge när det ännu stod och vägde, som svenska socialdemokrater tog ställning. 1983 hade Olof Palme som statsminister kallat det för ”korstågsanda” att vilja befria öst och den som ville det utgjorde en ”säkerhetsrisk” för den svenska utrikespolitiken, särskilt Carl Bildt. Fram till Murens fall präglade denna låsning socialdemokraternas motstånd mot balternas frigörelse.
En av de främsta i esternas frihetsarbete var historikern Mart Laar, grundare av Estlands kulturminnesförening, en oppositionsrörelse i vars regi han cyklade runt på landsbygden för att intervjua motståndsmänniskor och bevara deras minnen undan ockupanternas historieförfalskning. Vi träffades första gången på Timbro när han som ung student forskade för en avhandling vid Tartuuniversitetet om Estlands gerillarörelse under sovjetockupationen, skogsbröderna. Den bestod som mest av 30 000 man som likviderades under en lång kamp som ebbade ut efter att Sovjetunionen hade kväst Ungernrevolten 1956 (den siste soldaten greps 1978).227 Vårt hjältemod inskränkte sig till att via svensk-esten Peeter Luksep bistå Laar, som hemma hotades av åtal för förtal av Sovjetunionen (!), med dator och kontor som kunde fungera som plattform för svenska kontakter.
Få kunde väl då ana att denna tomteliknande figur i korridorerna snart skulle bli den förste demokratiskt valde statsministern i den befriade republiken, 1992–1994 (som ledare för en koalition av konservativa och kristdemokratiska grupper i Fosterlandsfronten), omvald 1999–2002. En bidragande orsak till hans popularitet hemmavid var att han utöver förankringen i historien, så central för en nation som ska återskapa egen legitimitet, också behärskade modern ekonomisk marknadsteori. Det demonstrerade han vid internationella kongresser i Friedrich Hayeks International Mont Pelerin Society, där vi sågs.
Vid den årliga Merikonferensen228 i Tallinn, en av norra Europas största säkerhetspolitiska konferenser, kunde man som ciceron på historisk rundvandring från svensktiden och framåt få just Laar som sakkunnigt orienterade om livet i kvarteren runt det rosa slottet som hyser riksdagshuset, Riigikogu. Under skälvande dagar av uppbrott från det onda imperiet januarivintern 1991 försökte en trupp lokala kommunister och KGB-agenter storma byggnaden för att ockupera den. I dag fylls gränderna av glada turister. Föga påminner om den dåtida dramatiken, än mindre om de över 100 000 ryska soldater som under ockupationstiden behövdes för att kontrollera den miljon estländare som inte hade deporterats österut till Stalins läger, eller flytt västerut, varav 30 000 till Sverige.
En samtida kollega till Laar var socialdemokraternas partiledare, det svenskfödda flyktingbarnet Toomas Hendrik Ilves, nu republikens president. Med uppväxt i USA, examen från Columbiauniversitetet och arbete som journalist vid Radio Free Europe i München fram till det första kalla krigets slut blev han det fria Estlands första ambassadör i USA. Som utrikesminister 1996–2002 spelade han en avgörande roll för närmandet till väst och steget in i EU och Nato. Sedan tillträdet som president 2006 har Ilves varit en klippa i förankringspolitiken och i hög grad personligen bidragit till bilden av Estland som ett modernt tillväxtland.
President ”Tom”, som han populärt kallas, är en ovanlig statsman i dessa tider; en som säger vad han menar och menar vad han säger. Här ska inte återges vad som förekommit i samtal utanför protokollet, men det är uppenbart att Estlands statschef trivs med det fria tankeutbytet mellan intellektuella, utan nödvändigheten av diplomatisk hänsyn.
Han kan göra det med självförtroendet hos en statsledning som lyckats dra till sig en av Natos nya institutioner, Cyber Defence Centre 2008, numera även ett amerikanskt kompani vid garnisonen i Tapa och en flygbas i Ämari. Cyberförsvarets oansenliga byggnad kanske inte utanpå ser ut som den fria världens främsta bastion mot de gamla förtryckarna, och föga kan berättas om den hemliga verksamheten, men ingen besökare kan undgå symbolvärdet av lokaliseringen i förhållande till Moskva. De utländska officerarna tillför ett internationellt inslag som i likhet med gatubilden i stort markerar att Estland för länge sedan lämnade östepoken. Som komplement till centret har esterna skapat ett slags IT-hemvärn, Cyber Defence League, som med hundratalet volontärer av nördar på fritiden gör en patriotisk insats på ett allt viktigare konfliktområde, särskilt som vakthundar mot en upprepning av den förmodat ryska cyberattacken 2007 då även svenska insatser bidrog till en motattack.229
En ljummen majkväll i Tallinn bjuder presidenten på invigning av det nya hamnhangarmuseet. En gång stor marinbas med fartygsvarv får de snart hundra år gamla hangarerna nu i renoverad tappning tjäna som kombination av kulturhus och minnesmärke för sjöfartsnationen. Den från sovjettiden återvunna ubåten Lembit utgör huvudattraktion, ett brittiskt lyxbygge från 1936 som nu förevisas i restaurerat toppskick.
Estland rankas av Freedom House som etta i världen för ITfrihet. Trots närheten till de ryska oligarkerna och bolag som Gazprom tillhör man topp-30 i rankingen mot korruption från Transparency International. Som ett av få medlemsländer i Nato uppfyller man kravet på att anslå 2 procent av BNP till försvaret, något presidenten sällan försitter chansen att påpeka för svenskar.
I Tallinn talar man om Ukrainakriget, inte ”krisen”. Ordet kris leder tanken fel, till något övergående som kan glömmas när problemet är löst och ordningen återställd. Men den ryska invasionen har i kombination med det andra kalla kriget ändrat verkligheten, vi är bortom återställarpunkten.
Medan Stockholm ännu ursäktade det ryska agerandet skrev president Ilves rakt på sak om den nya världsordningen, när den gamla hade raserats:
För amerikanska och europeiska ledare har ett churchillskt ögonblick uppstått. Vi måste svara på prövningen med styrka, klarhet och snabbhet… Ryssland måste betala för sin aggression. Det är en fråga om trovärdighet… Inget kostar mer än förlorad frihet.230
Ilves kan som många baltiska politiker känna stolthet, inte bara för att de haft rätt hela tiden – medan de skälldes för rysskräck och krigshets – utan också för att de fått rätt. Klarsynen i frontstaterna kring Mare Nostrum kan bero på att man av egen erfarenhet från det nyss förflutna känner igen en ockupant.
I Tallinn talar man inte om att ”förstå” Kreml; man känner redan regimens avsikter. Här talar man hellre om den nya fasen i Europaförsvaret, att amerikanska soldater landat i de baltiska staterna. ”American boots on the ground”, första gången sedan befrielsen från sovjetoket. Och hjälpen kommer inte bara i stövlar, nu landar också amerikanska flygplan på Natobaserna.
När jag hör sådant tänker jag att det inte skulle skada med lite fler svenska kängor på marken, inte bara på Gotland. Ingen behöver längre måla fan på väggen. Han syns där av egen kraft, sedan länge. Det är inte bara Estlands försvarsminister, den unge socialdemokratiske ledaren Sven Mikser, som har anledning att vara bekymrad för läget; även hans svenske kollega Peter Hultqvist är fullt kapabel att ta till sig all information.
Det är i Tallinn man frågar mig om Sverige måste ha en konsul i Schweiz, Torbjörn Törnqvist, som uppmärksammas i utländsk press i samband med sanktionsmyndigheternas sökande efter Putins förmögenhet.231 Där väckte det också viss förvåning att Sverige efter lång betänketid accepterade en ny rysk ambassadör i Stockholm, Viktor Tatarintsev, som på sin post på Island utmärkte sig som propagandist och under en tidigare sejour i Stockholm gjorde sig känd hos svenska myndigheter. Hans ankomst har satt sina spår, enligt svenska Säkerhetspolisen232:
Under 2014 kunde Säkerhetspolisen konstatera att det största underrättelsehotet mot Sverige utgörs av Ryssland. Rysslands spionage i och mot Sverige är omfattande. Det har dessutom ökat i anslutning till krisen i Ukraina.
Det var inte i Stockholm utan främst i de baltiska huvudstäderna man talade om den offensiva ryska militärövningen Zapad hösten 2013. Utan Mikael Holmströms rapportering hade denna demonstrativa markering av ryska avsikter sannolikt varit okänd för svensk allmänhet. Då testades Rysslands ”triad” på allvar, när ubåtar, rakettrupper och flygplan sattes i stridsberedskap.233 Ett nytt attackflygplan, Su-34 Fullback, testades.
Medan ledande svenska politiker ännu mumlade sitt mantra ”det finns inget hot” samlade president Ilves i tankesmedjan ICDS regi i samband med Zapad en rad av regionens ledande experter till säkerhetspolitiskt seminarium. Det var tillägnat den då nyss avlidne Max Jakobson, en av Finlands veterandiplomater som var en drivande kraft bakom Finlands västorientering, en man på rätt sida i det första kalla kriget som redan på 1990-talet förespråkade finländskt Natomedlemskap.234
Samsynen hos ICDS var betydande: man förstod avsikten med den väldiga Zapadövningen, utöver att skrämmas med ny militär kapacitet, och varför offensiva insatser tränades. Det sades rakt ut att det var en lycka för de baltiska republikerna att de hann bli medlemmar i Nato 2004, medan möjlighetens fönster stod öppet. I dag hade Nato knappast varit lika intresserat av en utvidgning till norra flanken.
Senare samma höst välkomnades det svenska deltagandet i Natoövningen Steadfast Jazz, den viktigaste i Atlantpakten på sju år. I stället för att vara konsument av kollektiv säkerhet kring Östersjön bidrog Sverige till det kollektiva försvaret som hade man varit ett artikel 5-land i Nato – i en hel vecka. I samma riktning verkar vår anslutning till Natos slagstyrka Nato Response Force, till vilken vi vid behov kommer att kunna tillföra flyg, fartyg och trupp. Att även Finland tagit detta steg hälsar man i Tallinn som en förstärkning av den nordiska försvarsgemenskapen.
I detta vårt östra broderland är man inte bara oroad över grannens hårda makt utan också den mjuka. Den ryska avsikten är tydlig, om man får tro det ryska utrikesministeriets MR-talesman Konstantin Dolgov som i ett tal till baltiska ryssar i Riga deklarerade att:
Ett stort antal av våra patrioter utomlands, hela delar av den ryska världen, fortsätter att möta allvarliga problem när de ska säkra sina rättigheter och lagliga intressen. Ett av de uppenbara skälen, grunden för detta tillstånd, är den ohämmade tillväxten av xenofobi och nynazistiska stämningar i världen, och deras konsekventa djupa inträngande i medvetandet hos det politiska etablissemanget i många utländska stater, i synnerhet bland länderna inom EU.235
I Tallinn vet man vad den ökade ryska Internetövervakningen innebär, inte bara för rysk opposition på hemmaplan utan också för den signalspaning som bedrivs mot de baltiska republikerna. Via det ryska SORM-systemet intensifieras kontrollen av utländska servrar.
”Strategiskt tålamod” är ett begrepp som används där och det som ska väntas ut är den ryska aggressionen. Det är en tonsättning som antyder visst självförtroende; Estland är inte skräckslaget av rädsla inför kommande prövningar från herrarna i Kreml, men så finns också hög försvarsvilja och amerikansk trupp på plats i de tre baltiska republikerna. På goda grunder.
Utsikten från Riga236
Det går en isande vind genom Hasselbackens välfyllda konferenssal när Lettlands försvarsminister Artis Pabriks berättar om ryska militära träningsläger för lettisk ungdom, ett led i återförandet av forna sovjetrepubliker till imperiet genom skapandet av en femtekolonn.
Det är i slutet av maj, några dagar innan Försvarsberedningens omvärldsanalys publiceras. Pabriks håller ett för ministrar ovanligt öppenhjärtigt inledningsanförande vid tankesmedjan Frivärlds säkerhetspolitiska konferens om läget kring Östersjön, med fokus på de baltiska staternas utsatta situation i slagskuggan av det ryska rustningsprogrammet.
Pabriks timme handlar om ryska flygkränkningar, om ryska helikoptrar baserade vid gränsen, om rädslan inom EU att förarga ryssarna med Natos höstövning Steadfast Jazz, om allt det där som sällan rapporteras i svenska medier från vårt närområde.
Lettlands försvarsminister påpekar att man lever tryggare än någonsin säkerhetspolitiskt tack vare Natomedlemskapet. Ändå förbereder man sig för det värsta eftersom grannar som Ryssland och Belarus inte är stabila demokratiska stater. Ett bekymmer är att Rysslands ”soft power” ökar, inte minst tack vare Kremls propaganda-tv Russia Today. Kanalens budskap att Putin sköter allt till det bästa, till skillnad från ledarna i det ineffektiva Europa, går hem hos den del av befolkningen där liberala värderingar aldrig slagit rot efter sovjettiden.
Mot den bakgrunden ligger en diskussion om svenskt och finskt medlemskap i Nato helt i Lettlands nationella intresse, enligt Pabriks. Öppen debatt skulle motverka en krypande anpassning till ryskt inflytande i hela den nordisk-baltiska regionen, medan fortsatt tystnad i Natofrågan sänder fel signal till Kreml; mjukhet är svaghet, i ryska ögon.
Som arrangör gläds jag åt att dagen efter (Svenska Dagbladet 30/5 2013) läsa en stort uppslagen intervju med Pabriks där hans budskap förmedlas av Mikael Holmström. Det var innan JK hade insett att Holmströms avslöjande av ”påskincidenten” inte var åtalbar.
Som medborgare tänker jag att en välinformerad befolkning är bra försvar, att det är bra att svenskarna får reda på vad ryssarna gör och att den kunskapen inte förbehålls den militära underrättelsetjänsten och dess exklusiva krets av avnämare i kanslihus och riksdag.
Som politiker tänker jag att Baltikums sak är svår, men vår. Ett svenskt bidrag som vi förfogar över gratis, utöver behovet att stärka försvarsbudgeten, är just att bryta tystnaden om Natomedlemskapet. Som Försvarsberedningen skriver:
Som ett led i att klargöra vilka prioriteringar Sverige bör göra gällande i det nordiska samarbetet är det viktigt att utvärdera hur Sveriges försvarspolitiska samarbete i Norden, inom EU, med Nato och andra berörda fora kan utvecklas. Hur dessa samarbeten ska kunna förbättras ytterligare, bör analyseras och utvecklas i särskild ordning.
Dags för en officiell svensk Natoutredning, således.
Det krävdes två krig, de ryska invasionerna i Georgien 2008 och Ukraina 2014, och ännu har inte alla vaknat i Europa; inte sydeuropéer som hanterar sina egna kriser, inte tyskar som fortfarande predikar ”förståelse” för ryska intressen, inte nynationalister till höger och vänster som i antiamerikansk anda gärna låter sig städslas i Kremls kampanjer för att splittra EU och Nato. Och framförallt inte de regeringar som ännu inte vänt trenden från nedrustning till upprustning. ”Ukraina var en väckarklocka, men efter att ha vaknat måste man stiga ur sängen också”, heter det i en besk kommentar till dem som inte låter pengar följa orden. Nya insikter om ryska avsikter och dystra utsikter måste leda till stärkta försvarsresurser.
Medan svenska politiker våren 2015 förhandlade färdigt om hur litet tillskottet kunde göras till Försvarsmaktens ansträngningar att leva upp till 2009 års beslut om insatsorganisation signalerade president Ilves att hans land behöver en amerikansk brigad permanent baserad.237 Det var ett tecken på att man i våra östra broderländer inte riktigt litar på samtalsklubben Natos förmåga att reagera och agera, utan vill ha ”the real thing”, 5 000 amerikanska soldater som förstärkt så kallad snubbeltråd. Löftet från Natos toppmöte i Wales 2014 att skicka en snabbinsatsstyrka på lika många man lider av logistikhindret att kriget kan vara över innan styrkan mobiliserats och hunnit fram.
Ibland brukar hävdas av dem som vill ”förstå” Ryssland att landet skulle vara ett större hot mot sig själv än mot sina Natogrannar. Även efter invasionen i Ukraina finns det sådana som fortfarande hävdar att den skärpta konflikten mellan öst och väst skulle bestå av ”missförstånd” från båda håll, när det för varje insatt betraktare borde stå klart att motsättningen grundas på antagonistiska världsbilder och värdegrunder. Oavsett vad ledaren i Kreml heter är det KGB:s reformprogram från Andropovs 1980-tal som nu genomförs med målet att splittra ”väst” och Nato. De försöken lär bestå så länge ”systemet” i Ryssland styr långsiktigt, vilket inte utesluter nya diplomatiska försöksballonger från rysk sida, till exempel propåer om ett nytt Helsingforsavtal för att legitimera Kremls mål att återupprätta sfärtänkandet så att EU erkänner ryska ”skyddsbehov”.
Sådant tal kan säkert ha resonans i till exempel europeiska affärskretsar men också i amerikanskt tänkande om att europeisera konflikten med Ryssland och minska USA:s roll i Europa. Det är en del av den ryska ”berättelsen” som nu upprepas av sådana som borde veta bättre.
Det andra kalla kriget pågår för fullt men med utsikt från Baltikum är det inte främst hybridkrigets ”gröna män” man håller utkik efter utan Röda arméns sentida reguljära efterträdare. Ja, om Kreml får för sig att, med dess eget språkbruk, rädda de ryska minoriteterna även i Baltikum från den härskande ”fascismen” i väst.
Folk som har egna upplevelser, eller släktingars, av hur det är att leva under rysk dominans brukar ha mindre lätt att hemfalla åt en ursäktande hållning till dagens Ryssland än svenskar i ”Man måste förstå…”-skolan, sådana som i dag trots de nu allmänt kända bevisen för att den store grannen faktiskt tränar bombattacker mot vårt land så fort de öppnar munnen känner sig tvingade att säga att ”det finns inget ryskt hot”, som vore de drabbade av Tourettes syndrom. Eller kanske de har tillgång till den hemliga ryska militärplaneringen?
* * *
Även i Vilnius möter besökaren blandningen av stolthet och oro. Det är 25 år sedan vårt grannland Litauen befriade sig från det kommunistiska förtrycket och normalt skulle nationaldagsfirandet präglas av fest, till minnet av att självständighetsförklaringen undertecknades av ett folkvalt parlament med Vytautas Landsbergis i ledningen den 11 mars 1990. Friheten vanns inte utan blodspillan; den 13 januari 1991 dödades 23 och skadades 900 vid en rysk massaker på civila vid kampen om tv-tornet och parlamentet. Det var ända till slutet vad Moskva hade att erbjuda grannfolket efter decennier av fängslanden, deportationer och avrättningar av hundratusenden.
Men en nygammal oro har smugit sig in och förändrat stämningen. Utrikesminister Linas Linkevicius tvekar inte om enighetens betydelse för den mörkare framtid som väntar efter Ukrainakriget. Inför journalister och opinionsbildare från hela västvärlden klargör han att någon återvändo till normala relationer med Ryssland inte längre är möjliga.
Vi inleder minneskvällen i parlamentet, där man sparat kulhålen från 1991, med en tyst minut för en ryss, den mördade demokraten Boris Nemtsov. Emanuelis Zingeris, en av hjältarna från den baltiska frihetskampen, hade inbjudit just Nemtsov att inviga ett parlamentariskt forum för demokrati, och vad hade varit mer lämpligt än att anförtro just Kremls huvudmotståndare denna hedersuppgift. Det gick inte att ta miste på vännen Zingeris känslor denna kväll, lika lite som dagarna i Stockholm 1991 när han och kolleger från Estland och Lettland sammanträdde som exilregeringar på tankesmedjan Timbro på flykt under en väntan på sovjetisk återockupation av Baltikum.
Dessbättre tog historien inte den vägen, men efter ett kvartssekel är det sorgligt att med värdarna för frihetsfirandet behöva konstatera att ett nytt mörkare kapitel i historieboken är på väg att skrivas och balterna gör sig inga illusioner. Här tror man inte på en feministisk oberoende utrikespolitik i allianslöshet utan på upprustning och Natomedlemskap. Som vanligt tackar man för den svenska solidaritetsdeklarationen men undrar fortfarande med vad konungariket avser att komma till hjälp i händelse av ofred? Får de svenska stridsflygplanen då landa på Natobaserna?
Just denna dag behövdes det inte, eftersom Nato passade på att genomföra operation Atlantic Resolve med 3 000 amerikanska soldater på plats i de baltiska staterna och marinövningar i Svarta havet. Det kändes tryggt att den ryska aggressionen i Ukraina fick någon liten motvikt i närområdet, låt vara symbolisk.
Den ryska forskaren Lilia Sjevtsova var inte imponerad. Med utsikt från tankesmedjor runtom i världen, senast ansedda Brookings Institution i Washington, DC, har hon länge kritiserat västledare för att underskatta Kremls avsikter och med ett saktfärdigt agerande förvärra säkerhetsläget. Vid ett seminarium i Vilnius om rysk desinformation som ett vapen i det andra kalla kriget talade hon om ett sovande EU, ett passivt Nato och ett ointresserat USA som låter Moskvaregimen missbruka friheten i väst för den egna propagandan.238
Flera veterankorrespondenter från ledande västmedier vittnade om redaktioners oförmåga att hantera kampanjerna; i stället för fakta söker man en balanspunkt mellan lögn och sanning, som vore det två likvärdiga parter som förhandlade om resultatet i nyhetsförmedlingen. Det kan heller inte uteslutas att det finns en ovilja att ta ställning för sanningen hos många västjournalister som privat har en antiamerikansk hållning; Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg har många motsvarigheter runtom i Europa.
Det går inte att ta miste på omslaget i stämningsläget hos våra grannar på andra sidan Östersjön. Inte så att de tvekar över demokratins och marknadsekonomins långsiktiga livskraft i försvaret mot Moskvaregimen, men västs passivitet i Georgien och Ukraina väcker för dem obehagliga minnen från det 1970-tal då västledarna mentalt såg på de ockuperade staterna i öst som en naturlig del av sovjetimperiet. Nu är vi där igen; kan balterna lita på deras efterträdare?
Likt sin ryska kollega Sjevtsova är Andrej Illarionov helt utan illusioner. Det går en ängel genom auditoriet när han använder k-ordet, säger kärnvapen. Han talar inför den säkerhetspolitiska konferensen i Riga, Lettlands årliga motsvarighet till Estlands Lennart Meri-konferens, om hur vi i väst inte har förstått den ryska militärdoktrinen och dess politiska implikationer. Det inkluderar användning av taktiska kärnvapen, om det skulle behövas i fortsatt restauration av imperiet.
Illarionov borde veta. Han var en av Putins närmaste ekonomiska rådgivare 2000–2005, dennes representant till G8, innan han i öppen protest mot regimen lämnade landet för en forskarposition vid tankesmedjan Cato i Washington, DC. Även med avdrag för avhopparens frestelse att göra sig intressant genom överdrifter är hans varningar för Kremls avsikter skrämmande för många i publiken, några hundra av västs ledande säkerhetspolitiska opinionsbildare. För oss andra är orden en bekräftelse av vad vi sedan länge har insett.
Invasionen av Ukraina med reguljära ryska förband på plats är enligt Illarionov ett första steg i en lång process, förberedd sedan elva år och med invasionsplaner publicerade redan 2008. Han hånar alla dem som säger att kriget kom som en chock och att ”vi inget visste”. Det omfattar det politiska etablissemanget i Europa och USA, inklusive ansvariga svenska politiker som i åratal missletts av dåliga rådgivare och eget önsketänkande. Dessa var mer bekymrade för ”rysskräcken” än för upprustningen.
Andra tar krigshotet på allvar. Janis Berzins, forskare vid Lettlands försvarsakademi, analyserar ryskt strategiskt tänkande i en studie av Kremls syn på Nato som huvudmotståndare. Med ett citat från Jevgenij Basjanov, rektor för det ryska utrikesministeriets diplomatiska akademi: ”Makthavarna motsatte sig inte utan välkomnade västs ansträngningar att plantera demokratiska värden i Ryssland och lära nationen hur man lever i en ’fri stat’. I dag framstår detta som ett försök att försvaga makten i Ryssland och ’tvinga det på knä’.”239 Denna ideologiska världsbild är paranoid, men poängen är att slutsatserna är inom-rationella och värdegrunden logisk; demokratispridningen måste stoppas i närområdet, annars destabiliseras diktaturen och då tar fascismen över världen, västs slutliga mål. Temat ekar i den svenska medievänstern i dessa dagar när allt som ogillas kallas fascism.
Men det finns ingen anledning till oro, enligt de tre Natogeneraler som hösten 2014 lät sig intervjuas med Natobefälhavaren i Europa Philip Breedlove i spetsen. Visserligen täcker de ryska luftstridskrafterna nu en tredjedel av Polen och hela Baltikum, men Nato är i bättre form än på mycket länge, även för den nya typen av blixtkrig.240
Desto viktigare att Sverige vårdar partnerskapet med Nato och våra åtaganden i värdlandsavtal och snabbinsatsstyrka, så att vi kan gå vidare till medlemskap.
Europa, här har du din framtid241
BRUNSSUM. Major Bergman hälsar välkommen när den tvärpolitiska riksdagsdelegationen besöker Natos stridsledningscenter i Holland, ett stenkast från högkvarteret i Bryssel. Han är en av de svenska officerare som tjänstgör i försvarsalliansen som förbindelseman för att underlätta vårt deltagande i kommande Natooperationer. I april tränas gemensamt stabsarbete i Operation Viking i Sverige och hösten 2015 ska vi medverka på förbandsnivå i den stora övningen Trident Junction i Sydeuropa.
Regionalisering pågår i Nato, och vi ingår i det som kallas ”the Northern family”, tillsammans med Finland och grannarna i Baltikum, för vilka det numera finns en krigsplanering. Det är nog bra att vi förbereder oss, för när det gäller har vi, som en av värdarna uttrycker det, ”30 minuter på oss när telefonen ringer”.
Vid säkerhetskonferensen i München för någon vecka sedan talades klarspråk. Budskapet verkar ha undgått svenska medier och de diplomater som krampaktigt håller fast vid en inaktuell verklighetsbild. Natos generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen uppdaterade den växande motsättningen mellan Ryssland och Nato i det nya kalla kriget på ett sätt som gör att ingen behöver tveka om att relationerna är på väg mot en ny nollpunkt, kallare än någonsin sedan Sovjetunionen upplöstes.
Det som oroar är inte bara rysk styrkeuppbyggnad, väl marknadsförd vid senare års ryska övningar i vår närhet. Det nya är det ryska talet om ”utplacering av offensiva – inte defensiva – vapensystem” i Belarus, Kaliningrad och Arktis. Särskilt anmärkningsvärd fann Rasmussen Kremls falska beskrivning av Natos missilförsvar som ett hot mot Ryssland, samt landets vägran att återuppta samtal om begränsningar av konventionella vapen.
I en färsk rapport från Natos försvarshögskola (Heidi Reisinger, 31/1) talas om samarbetet med Ryssland i det gemensamma rådet som en ”institutionaliserad Potemkinkuliss” som på grund av ryskt ointresse numera helt saknar substans.
Länder i vår närhet har tagit till sig nyrealismen. Polen har beslutat om den största investeringen i militär utrustning någonsin för över 40 miljarder dollar kommande tioårsperiod. Pengarna ska gå till missiler, drönare, fartyg, helikoptrar, stridsvagnar och handvapen, en modernisering av gammal sovjetmateriel som gör landet till en plusnation inom Natofamiljen, där nedrustande finansministrar länge kunnat hantera försvarsbudgeten som handkassa.
I Finland har man just beslutat att lägga en miljard euro på nya fartyg i marinen och lika mycket på förnyelse av luftförsvaret. Nyligen beslöts om ett nytt amerikanskt robotsystem till armén som kompletterar ännu modernare USA-missiler, JASSM, som kan nå långt in i Ryssland. På inköpslistan står hundra Leopardstridsvagnar och småningom ersättare till amerikanska Hornetplan.
Mot vad är det Finland och Polen förbereder sig, tror de svenska ”neutralisterna” som ständigt försäkrar oss att ”det finns inget hot för det finns inget hot”?
I Tyskland kallas de ”Putin-Versteher”, sådana som säger sig förstå Rysslands aggressioner och nygamla stormaktspolitik. Deras främste talesman är förre kanslern Schröder, ”Gas-Gerd” kallad, väl lönad för sin mångåriga vänskap med Kremls härskare. Förståelsens röster hörs från vänster men även i näringslivet och på högerkanten (Die Welt, 20/3 2014).242
Det sker inte bara i det land där många ännu minns vad det brukar leda till när starka män ropar efter lebensraum. Denna längtan tycks nu åter finnas i länder runtom i Europa. Även i vårt land hörs de fortfarande i medierna, ”man måste förstå…”, låt vara att de har blivit färre efter ockupationerna i Georgien och Ukraina.
Det är ingen tillfällighet att all denna förståelse funnit fäste bland extrempartier. Ideologiskt har ytterligheterna alltid berört varandra, behövt varandra, för en dödsdans. Det är inte bara i Frankrike, i presidentkandidaten Le Pens parti, som Kreml har vänner. Stödet för projektet Novorossija och dess teoretiska underbyggnad, formulerad av den rödbruna ideologen Alexander Dugin, attraherar växande stöd även i Belgien, Bulgarien, Grekland, Italien, Storbritannien och Österrike. Gemensamma nämnare är EU-fientliga stämningar, antisemitism, homofobi och utlänningshat i en häxbrygd, kryddad av generösa ryska anslag till europeiska konferenser på teman som har ett enda syfte: att splittra EU för att försvaga motståndskraften i detta nya kalla krig, stundtals hett.
Värst i klubben är nog Ungern. I denna den europeiska upplysningens mörka undervegetation frodas det mesta, inklusive ett maktmissbruk som strider mot den värdegrund på vilken EU-bygget vilar. Göteborgs-Postens kulturchef Gabriel Byström har i en välkommen reportagebok, Tystnadens triumf, tecknat en färsk bild av en nation som lyckats förena flera dåliga idéer under ett tilltagande auktoritärt styre, av den ungerska filosofen Agnes Heller kallat för bonapartism: inte diktatur, inte demokrati.
Kejsar Orban tävlar i grenen extrema uttalanden med fascistpartiet Jobbik, belönat med över 20 procent av rösterna i vårens parlamentsval. I ett sommartal (26/7) som uppmärksammats över hela Europa deklarerade Orban att Ungern nu ska gå den antiliberala vägen likt Ryssland, Kina och Turkiet. Ett ryskt mångmiljardlån till kärnkraftsbyggen i Ungern kan ha underlättat Orbans identifikation med Putin.
Där som i Ryssland pågår restauration. Det gamla imperiet ska om inte återupprättas så frammanas som ett löfte om återvunnen storhet. I Ryssland dödas minnet av det mindre ärorika förflutna, när forskningsorganisationen Memorial stängs, historieböckerna skrivs om och Lenins folkmördare Felix Dzerzjinskij återupprättas som nationalsymbol. I Ungern är det amiral Horthy som idealiseras.
Putin, Le Pen, Erdogan och Orban; Europa, här har du din framtid.
222Den norske nationalsocialisten Vidkun Quisling, försvarsminister 1931–1933, genomförde den 9 april 1940 i samband med den tyska invasionen en statskupp och installerades som diktator under den tyske rikskommissarien Josef Terboven. Han dömdes efter krigsslutet för landsförräderi och avrättades.
223För en mycket lång skildring, se Anne Applebaums prisbelönta dokumentation Gulag (2005).
224Ursprungligen romarnas namn på Medelhavet.
225En utförlig berättelse om den baltiska frihetskampen finns i Küngs memoarbok Ett liv för Baltikum (2002).
226Egentligen ordförande i sovjetrepubliken Estlands högsta sovjet.
227Laars avhandling utkom även på engelska: War in the woods (1992).
228Författaren Lennart Meri (1929–2006), uppväxt med svensk mor i läger i Sibirien, var Estlands president 1992–2001.
229Computer Sweden, 12/6 2007: ”Svenska datorer del i ryskt-estniskt cyberkrig”.
230Washington Post, 27/3 2014: ”The United States and Europe need a new rulebook for Russia”.
231New York Times, 27/4 2014: ”Sanctions revive search for secret Putin fortune”.
232Säkerhetspolisens årsbok 2014.
233Svenska Dagbladet, 2/10 2013: ”Ryska övningen större än vad som aviserats”.
234När Jakobson på 1970-talet stoppades av Moskva från att bli FN:s generalsekreterare var det en merit, särskilt som FN i stället valde Kurt Waldheim, en man med nazistiskt förflutet.
23513/9 2014.
236Axess, 6/2013.
237David Blair: ”Estonia’s president urges Nato to send troops to defend his country”, Daily Telegraph, 11/4 2015.
238Den brittiske journalisten Peter Pomerantsev har tillsammans med Michael Weiss samlat avslöjande exempel i rapporten ”The menace of unreality: how the Kremlin weaponizes information, culture and money”, Institute of Modern Russia 2014.
239Janis Berzins, Riga Conference Papers 2014.
240Breaking Defense, 22/9 2014: ”What the US, NATO must do to counter Russia”.
241Svenska Dagbladet, 15/2 2014.
242Andra kända tyskar i denna kategori är förre kanslern Helmut Schmidt (SPD) och Matthias Platzeck (SPD), ordförande för lobbygruppen German-Russia Forum, som krävt att den ryska ockupationen av Krim ska erkännas (Reuters 19/11 2014).