Den rysskräck som finns i Sverige och andra länder är överdriven. Ryssarna är inga farliga människor.
Roy Andersson, filmregissör262
Etiketter är den intellektuellt lates sätt att undvika tankemöda, komplikationer. En vanlig etikett i debatten om Rysslandsbilden är begreppet ”rysskräck”. Ordet används av dem som vill stämpla kritik mot systemet i Ryssland som lite efterbliven, något okunnigt från antikommunismens ordbok på 1950-talet, med en doft av hets mot folkgrupp. Så hoppas man bekvämt kunna avfärda kritiker utan att deras argument behöver bemötas. För vem vill betraktas som riden av skräck?
Tänk på det, nästa gång någon använder ordet i tal eller skrift. Det är självmarkerande; här är en person som har ett intresse av att ta en genväg förbi verkligheten.
Rysslandskritik handlar ju inte om en rädsla för det ryska folket. Detta kan lika lite som andra folk tillskrivas kollektiva egenskaper, även om det inte kan frigöra sig från kultur, tradition och historia. Få talade dock om ”kinesskräck” under olympiska spelen i Kina 2008, när regimen i Peking i hela västvärlden kritiserades för förekomsten av förtryck, dödsstraff, tortyr och organhandel. Och vad med kubanskräcken hos dem som ifrågasätter värdet av Fidel Castros insatser för världsfreden?
Saken gäller det system som plågade ryssarna och deras grannar i 80 år, kommunismen, och dess omvandling i ett liknande totalitärt tillstånd där dogmatiken bytt innehåll och bärande elit. Med kärnvapenbestyckning som yttersta försvar, nu som då. För egen del har jag inget otalt med en enda ryss, möjligen någon KGB-officer på den gamla sovjetambassaden.263 Under åtta års promenader till riksdagen mötte jag ryssar varje dag på Drottninggatan och tänkte välkomnande: ja, sänd oss era turister, inte ubåtar eller flygplan.
Tidigare Moskvaambassadören Sven Hirdman är en av dem som har liknat varningar för regimens agerande för gammeldags ”rysskräck”. Det gör ett egendomligt intryck för att komma från någon som borde veta bättre efter att i tio år (1994–2004) ha varit ytterst ansvarig för rapporteringen därifrån. Sanningen är ju den omvända, som Sveriges Televisions mångårige utrikeskommentator och Moskvakorrespondent Stig Fredrikson skriver: ”Länge har vi i väst blundat för vad som skett i Ryssland under Putin och dragit oss för att tala klartext.”264
Eller skulle även systemkritiker som Boris Nemtsov, Anna Politkovskaja och Masha Gessen lida av russofobi? Kanske även Stig Fredrikson som varnar för att Gessen kan gå samma öde till mötes som Politkovskaja?
Att döma av innehållet i Gessens bok finns goda skäl för varningen. Hennes skildring av maktens strukturer i dagens Ryssland och hur männen på toppen utnyttjar detta pyramidspel för privata syften går på tvärs med propagandabilden från Kreml som syftar till att framställa Ryssland som ett normalt land med legitima intressen och vänliga avsikter, fähigt att inta sin rättmätiga plats i Europa och världen med ordningen återupprättad.
Men så är det inte, och så blir det inte, hur många miljarder den ryska oljan och gasen än ger i investeringar i den törstande europeiska ekonomin. Visserligen kan Kreml ännu köpa sig inflytelserika vänner i Europas politik, inte minst bland konservativa i rubelstinna London, men korruptionen och manipulationerna är numera så kartlagda och allmänt kända i väst att ingen längre kan säga sig vara oupplyst om förhållandena och därmed riskerna att ge sig i lag med Rysslands organiserade intressen.
Förvisso kan ”förståelse” vara eftersträvansvärd i betydelsen att korrekt uppfatta en motståndares logik och argument, men det är skillnad på att förklara och att försvara. Hos ”realister” finns en tendens att legitimera både Kremls övergrepp mot det egna folket och demokratirörelser i grannländerna med just ”förståelse”; det heter att man måste förstå att de principer vi grundar västerländsk demokrati på inte kan tillämpas på Ryssland eftersom de aldrig tillämpats i Ryssland – ett praktfullt cirkelbevis.
Men rätten till trygga gränser förverkas om dessa gränser grundas på våld mot grannen och endast baseras på militär övermakt. I dagens Ryssland är det dessutom Kremls gränser mot folket som försvaras, inte ryssarnas mot ”Nato”. Verklig förståelse grundas inte på underkastelse utan på respekt som vinns genom förtroende. Den finske veterandiplomaten Jaakko Iloniemi, en socialdemokrat som i likhet med förre presidenten Martti Ahtisaari (1994–2000) förespråkar finländskt medlemskap i Nato, har uttryckt distinktionen väl:
Respekt får den som åstadkommer saker. Inom vetenskapen, konsten och musiken finns otaliga landvinningar för vilka vi respekterar Ryssland. Och den respekten har man förtjänat, för mycket av det som Ryssland har åstadkommit på dessa områden håller världsklass.
På politikens område förhåller det sig annorlunda, enligt Iloniemi:
Det förefaller ibland som om man i vissa ryska kretsar inte förstår skillnaden mellan respekt och bävan, eller för den delen – rädsla. Om den iakttagelsen är korrekt försöker man i ordets snävaste betydelse vinna respekt med skrämseltaktiken som medel.265
Om det tidigare fanns en ursäktande och ännu förhoppningsfull falang bland Europas makthavare när det gällde Rysslands ”normalisering” och modernisering har de senaste valen och framförallt invasionen i Ukraina orsakat en tillnyktring. I länder som Serbien och Kroatien kanske sådana faktorer väger lätt i förhållande till lockelserna från rubelmiljarderna men i mognare demokratier har utrymmet för Kremls vänner minskat.
Det sedan 2000 oavbrutet försämrade rättighetsläget borde i sig ha räckt för att omöjliggöra fortsatt tal om ”rysskräck” som metod för att bagatellisera regimkritik och krav på en ändrad säkerhetsbedömning för vårt närområde. För ingen kan väl mena att hela den ryska oppositionen lider av denna påhittade åkomma? Eller att det var georgiernas ”rysskräck” som tvingade Ryssland att invadera 2008?
Dagens Nyheters Moskvakorrespondent Ingmar Nevéus sammanfattar förändringen till det sämre rakt på sak: ”14 år senare har Putin blivit världens mest avskydde person utanför sitt hemland… Propagandan och den storryska ideologin är grundbultarna i hans maktutövning och samtidigt förutsättningar för hans popularitet. Och deras logiska följd är kriget i Ukraina, konfrontationen med väst och Rysslands isolering.”266
Enligt en opinionsundersökning utförd av det ryska institutet Liberal Mission Foundation 2008 finns en kritik från ryska eliter utanför dagens styrande skikt i Kreml mot maktkoncentration och slutenhet. Uppåt hälften av de tillfrågade ansåg att ”maktvertikalen” inte tjänar syftet att effektivisera landet.267 Förhoppningsvis kan sådana värderingar trots allt som sedan hänt sprida sig åtminstone bland unga välutbildade storstadsbor, särskilt i sämre tider när det blir uppenbart att ekonomin inte längre levererar. Men man undrar om det finns ett bättre liv för dem att vänta på, efter den sittande regimen.
För några år sedan talade jag inför en grupp ryska ungdomspolitiker på besök i riksdagen. Man kan känna skepsis över det meningsfulla i sådan resebyråverksamhet som odlas i diffusa samarbetsprojekt, då Nordiska rådets ”parlamentarikerutbyte”; ryska parlamentariker är inte legitima representanter för medborgarna, inte demokratiskt valda i fri konkurrens. Men visst var det intressant att få lägga ut texten om demokratins grunder inför svårt behövande.
Föreläsningen behandlade folkstyrets byggstenar: lagstyre, maktdelning, politisk konkurrens, oppositionens betydelse, mänskliga rättigheter, jämställdhet, minoriteters status, fria medier, folkrätt, grannrelationer. Jag kompletterade med en vers om EU:s fyra friheter: flödet av varor, tjänster, kapital och människor – och adderade som jag brukar en femte, behovet av fritt flöde av idéer och information. Det är i den fria konkurrensen mellan idéer, goda och dåliga, som samhällen utvecklas.
Den efterföljande frågestunden blev mycket kort. Framförallt ville de unga ryssarna veta vem som bestämde i Sverige. Kanske kände de svenskskräck.
Desinformationen äter sig in268
Affischen förvånade mig, där den hade placerats; fel budskap, fel stad, fel tid.
Under senaste besöket i Washington passerade jag Vita huset men dröjde vid ett skyltskåp där det fanns en teckning av George W Bush. Budskapet i texten gick ut på att det är farligt när en man bestämmer, när det inte finns någon som säger emot. Förbipasserande upplystes om att ”sanningen” om Irakkriget fanns att ta del av hos avsändaren – Kremls propagandakanal RT.
Det kan tyckas bisarrt att Kreml under brinnande Ukrainakrig försöker sig på en offensiv i USA. Men poängen med att rikta psykologisk krigföring mot flera amerikanska storstäder är uppenbar; att visa motståndaren att denne inte kan skydda sig.
Inte för att Putins aktier står högt i kurs i Washington, inte efter Snowdenaffären eller Magnitskijlagen, hans vägran att hedra minnet av Förintelsen eller invasionen i Ukraina. Nyligen avslöjade FBI tre ryssar som spioner, varav två FN-diplomater och en bankman med kontakter i finanskretsar. Deras mål angavs vara att motverka sanktioner och satsningar på alternativ energi.
Men det kan ändå finnas en receptiv publik för desinformation. Det saknas inte uppgifter om hur Kreml köper sig opinion med hjälp av pengar. I Washington Times uppges (2/2) att hundratals miljoner dollar läggs på insatser för att stoppa alternativ till rysk gas och olja. I Washingtonmagasinet Free Beacon återges (27/1) uppgifter ur en rapport från Environmental Policy Alliance, kallad ”From Russia with love?”, om hur utländska pengar strömmat till välkända miljögrupper. En akademisk strid har utbrutit kring professor Stephen Cohen, en av USA:s ledande Putinkramare och nestor i Rysslandsforskningen, vars forskningsdonationer ifrågasätts (New York Times 28/1).
Anne Applebaum redovisar i en artikel (Spectator 21/2) hur Kreml vinner propagandakriget i Europa med ryska pengar till europeiska partier och politiker, främst franska Nationella fronten. Jakob Ljungman har i studier från Lettland och Litauen tecknat bilden av hur rysk desinformation äter sig in.
Nu strömmar pengarna till Aten, Prag och Budapest, till länder med mjuka strukturer som passar rysk psykkrigföring. Där finns Putins vänner som arbetar för hans intressen när det gäller att försvaga Nato, splittra EU, förhindra fracking, stoppa handelsavtalet USA–EU, häva sanktionerna.
Så varför skulle det som nu sker i Europa inte hända i USA? Politico Magazine (jan/feb) har en sedelärande berättelse om hur Kreml via lobbyingfirman Ketchum köper sig opinion, från republikanska kongressmän till skådespelare, tankesmedjor och kommentatorer.
Kanske kan någon svensk journalist inspireras till motsvarande studie?
Demokrati var fram till mitten av 1970-talet förbehållet västvärlden. När vågen nådde delar av Asien och Latinamerika, fläckvis även Afrika, kom halva världen till slut (?) att leva med fria val; antalet valdemokratier ökade från ett 40-tal till cirka 120 i slutet av millenniet.269
Men efter kommunistimperiets upplösning och de senaste omvälvningarna i Nordafrika har den demokratiska vågen avstannat. Tankesmedjan Freedom House skriver i sin senaste årsrapport (2015) att dess frihetsindex försämrats för nionde året i rad. Länder som Thailand, Ungern, Indonesien, Sydafrika, Ecuador, Venezuela, Argentina, Sydkorea går åt fel håll. I andra länder sprids utvecklingen i Kina som förebild, den auktoritära ”statskapitalismen”, och en studie från Council on Foreign Relations visar att i närmare tjugo unga demokratier har stödet för ett demokratiskt styresskick svalnat i takt med försvagad tillväxt.270
Ryssland är i gott sällskap. Två tredjedelar av dess övre medelklass vill att deras barn ska studera utomlands, en tredjedel önskar att barnen ska lämna landet för gott.271 Det finns en anledning.
Prognosen är dyster, men förfäras ej du lilla hop. Låt oss hålla huvudet kallt, hjärtat varmt, krutet torrt. Och hoppet levande; att demokrati i längden segrar över diktatur.
262Dagens Nyheter, 3/9 2014.
263Dock krävde jag i en artikel (Expressen, 19/2 2007) att den dåvarande ryske ambassadören Alexander Kadakin skulle hemkallas efter att ha dömt ut gasledningskritiker som ”idioter”, däribland Ulrica Messing (S), då ordförande i riksdagens försvarsutskott.
264I förord till Masha Gessens porträtt Mannen utan ansikte (2012).
265Inlägg i antologin Ukraina väcker opinionen (2014).
266”Putins dröm: ett Ryssland som liknar Sovjet”, Dagens Nyheter, 5/9 2014.
267Eurasia Daily Monitor, 22/9 2008.
268Svenska Dagbladet, 1/3 2015.
269Francis Fukuyama: ”The future of history”, Foreign Affairs, januari 2012.
270Joshua Kurlantzick: ”Freedom’s fizzle”, Business Week, 23/1 2012.
271The Economist, 3/11 2012.