Under åtta år i riksdagen 2006–2014, innan jag avböjde omval, talade jag ofta om riskerna för ett nytt kallt krig i vardande. Vanligtvis skedde det för döva öron, ty förhärskande talepunkter (regeringens språkorder till riksdagsledamöter) sade annat: Sveriges försvar är starkt, vårt förhållande till främmande makt är gott, det finns ingen anledning till oro. Så skulle man säga, och tänka.
Attityden påminde starkt om den officiella hållningen inför andra världskriget, som den uttrycktes i statsminister Per Albin Hanssons klassiska men lögnaktiga ord i ett tal i augusti 1939:
Vår egen vilja är samlad och beslutsam. Vi ha intet otalt med andra, vi känna icke någon vår fiende, ingen kan ha något reellt intresse av att driva oss ut ur neutraliteten. Men om branden bryter ut måste alla vara på sin vakt. Regeringen har vidtagit alla anstalter för vakthållning och skydd, som nu kan anses påkallade. Dessa komma att utvidgas och stärkas i den mån så befinnes nödvändigt. Vår beredskap är god.
I modern version hette det 70 år senare att våra relationer till Ryssland var goda, att något krigshot inte fanns eftersom dess militär var så försvagad, att det inte fanns några problem med Sveriges försvarsreform, och att frågan om medlemskap i vår försvarsallians Nato inte var ”aktuell”. Rättning i leden anbefölls, och vi oliktänkande behandlades med överseende medlidande. Vi var reliker från förra årtusendet som inte hade hängt med, lite skojiga äldre män som längtade efter lumparåren och inte hade förstått att det var nya tider nu; tihi.
Varningar för fredsillusioner ägnade jag mitt så kallade jungfrutal i riksdagen, i den årliga utrikesdebatten (februari 20071), och följde upp med interpellationer och skriftliga frågor på liknande temata. Samt hundratals artiklar och publika framträdanden, inte minst med anledning av denna boks första utgåva 2013–2014. Det medges; jag har alltid haft svårt att sitta där jag blivit satt.
Sedan svängde det. Efter ÖB Sverker Göransons bekännelse 2012 för Svenska Dagbladets dåvarande försvarsreporter Mikael Holmström att Sverige inte kunde försvara sig ensamt2 och Holmströms avslöjande av rysk flygaggression under den hemlighållna påskincidenten3 började ryggdunkarna i riksdagen försäkra att ”du hade ju rätt hela tiden”. Det var så dags, kamrater!
Sakta och motvilligt har opinionen bland beslutsfattare ändrats till det bättre, tyvärr inte tack vare mina insatser utan Kremls. Men verkligheten består. Den inrikespolitiska situationen i Ryssland har gått från auktoritärt styre till totalitärt. Putins tredje krig (Tjetjenien II, Georgien, Ukraina) har stärkt hans ställning, nationalismen triumferar i revanschistisk anda.4 Den utrikespolitiska situationen har drastiskt försämrats i de nya krigens Europa, där Sverige står allianslöst och ”fredsskadat”.5
Utanför den svenska bubblan ritas kartans gränser om med våld. Där inne har försvarets brister blivit allt mer uppenbara för allt fler medan beslutsfattandet släpar efter. I väntan på realpolitik, upprustning och medlemskap i vår försvarsallians Nato måste den säkerhetspolitiska debatten och opinionsbildningen sättas högst på den politiska agendan.
Ja, det är verkligen nya tider nu. Därför dessa texter, en del först utgivna 2008 (Det nya kalla kriget), utvecklade hösten 2012 (Kalla kriget 2.0) och här uppdaterade efter den ryska invasionen i Ukraina vintern 2014. Ungefär hälften är nyskrivet. En del har varit publicerat i andra medier: Axess, Dagens Nyheter, Expressen, Frivärlds Magasin, Göteborgs-Posten, Neo, Svenska Dagbladet, SvD:s utrikesblogg Säkerhetsrådet, Svensk Tidskrift, Bengt Albons nu nedlagda Utrikesbloggen, Vårt Försvar. I urval återpubliceras här några in extenso. Repetition är kunskapens moder.
Förhoppningsvis kan framställningen bidra till att täcka kunskapsluckor hos yngre läsare som i brist på historieundervisning under skoltiden inte kommit i kontakt med fakta om sin närmaste omvärld. Jag möter dem ofta, ungdomar som inte hört talas om Sovjetunionen, Warszawapakten, DDR och Muren, KGB och Stasi. De har att begrunda vad den spanske filosofen George Santayana sade: De som glömmer det förflutna är dömda att upprepa det. Eller med den amerikanske författaren William Faulkners ord: Det förflutna är aldrig dött. Det är inte ens förflutet.
Stockholm i juni 2015
Mats Johansson
PS. Ett särskilt tack till översättaren Bengt Eriksson för hjälp med en del citat från ryska.
1Riksdagens protokoll 2006/07:60 14/2 2007.
2Svenska Dagbladet, 30/12 2012.
3Svenska Dagbladet, 22/4 2013.
4Två tredjedelar av ryssarna välkomnar att Ryssland nu är en supermakt igen och anser att landet är hotat av yttre och inre fiender, enligt opinionsmätaren Levada Center (25/3 2015).
5Det senare uttrycket användes av en ledande försvarsbloggare, örlogskaptenen Niklas Wiklund (Skipper), i en kolumn i Svenska Dagbladet 19/3 2015. Det betecknar frånvaro av psykologisk beredskap för ofred, oförståelse för omvärldens betydelse för vår säkerhet, ovilja att stärka försvaret.