I föregående kapitel såg vi att även om sapiens redan hade befolkat Östafrika för 150 000 år sedan började de spridas över resten av jorden och driva övriga människoarter till utrotning för bara cirka 70 000 år sedan. Under årtusendena däremellan hade dessa tidiga sapiens – trots att de såg ut som vi och hade lika stora hjärnor som vi – ingen markant fördel gentemot andra människoarter, de tillverkade inte några särskilt avancerade redskap och kunde inte stoltsera med andra utmärkande bedrifter.
I själva verket vann neandertalarna den första kända sammandrabbningen mellan sapiens och neandertalare. För ungefär 100 000 år sedan vandrade några grupper sapiens in i Levanten och norrut, in på neandertalarnas territorium, men lyckades inte få fotfäste där. Det kan ha berott på ilskna infödingar, strängt klimat eller främmande parasiter. Vilken anledningen än var slog de till sist till reträtt, och neandertalarna förblev herrar över Mellanöstern.
Denna brist på landvinningar har lett forskare till att spekulera om att dessa sapiens kan ha haft en inre hjärnstruktur som skilde sig från vår. De såg ut som vi, men deras kognitiva kapacitet – deras förmåga att lära sig, minnas och kommunicera – var mycket mer begränsad. Att försöka lära en sådan tidig sapiens engelska, övertyga honom om sanningen i kristna trossatser eller få honom att förstå evolutionsteorin skulle förmodligen ha varit hopplöst. Omvänt skulle vi ha haft svårt att lära oss hans språk och förstå hans sätt att tänka.
Men så, någon gång för omkring 70 000 år sedan, hände något. Då vandrade grupper av sapiens ut ur Afrika för andra gången. Den här gången drev de bort neandertalarna och alla andra människoarter inte bara från Mellanöstern utan från jordens yta. På anmärkningsvärt kort tid nådde sapiens Europa och Östasien. För ungefär 45 000 år sedan lyckades de korsa det öppna havet och landstiga i Australien – en kontinent där det dittills inte funnits några människor. Under perioden för 70 000–30 000 år sedan uppfanns också båtar, oljelampor, pilbågar och nålar (som behövdes för att sy varma kläder). De första föremål som tveklöst kan kallas konst och smycken härrör från denna period, liksom de första säkra bevisen för religion, handel och social stratifiering.
En elfenbensfigurin föreställande en ”lejonman” (eller ”lejonkvinna”) från Stadelgrottan i Tyskland (cirka 32 000 år före nutid). Den har en människas kropp men ett lejons huvud. Denna figurin är ett av de första exemplen på konst, och förmodligen också på religion och den mänskliga hjärnans förmåga att föreställa sig saker som inte finns.
De flesta forskare tror att dessa framsteg var resultatet av en revolution när det gäller sapiens kognitiva förmåga. De hävdar att de människor som drev neandertalarna till utrotning, som koloniserade Australien och snidade lejonmannen som hittades i Stadelgrottan var lika intelligenta, kreativa och förnuftiga som vi. Om vi mötte konstnärerna från Stadelgrottan skulle vi kunna lära oss deras språk och de vårt. Vi skulle kunna förklara allt vi vet för dem – från Alices äventyr i underlandet till kvantfysikens paradoxer – och de skulle kunna lära oss hur deras folk såg på världen.
Uppkomsten av nya sätt att tänka och kommunicera, för mellan 70 000 och 30 000 år sedan, sammanfattas under rubriken ”den kognitiva revolutionen”. Vad orsakade den? Vi vet inte säkert. Enligt den vanligaste teorin förändrades den inre strukturen i sapiens hjärna av en genetisk mutation, vilket ledde till att sapiens kunde tänka på helt nya sätt och kommunicera genom ett helt nytt slags språk. Vi skulle kunna kalla det Kunskapens träd-mutationen. Varför ägde den rum i sapiens DNA, men inte i neandertalarnas? Såvitt vi vet rörde det sig helt enkelt om en slump. Men det är viktigare att förstå konsekvenserna av Kunskapens träd-mutationen än dess orsaker. Vad var då så speciellt med det nya sapiensspråket att det ledde till att vi erövrade världen?*
Det var inte det första språket. Alla djur har något slags språk. Till och med insekter, som bin och myror, kan kommunicera på sofistikerade sätt för att tala om för varandra var det finns mat. Det var inte heller det första ljudspråket. Många djur, inklusive alla apor, har ljudspråk. Den gröna markattan kommunicerar exempelvis med läten av olika slag. Zoologer har identifierat ett varningsläte som betyder: ”Se upp! En örn!” Ett ganska snarlikt varningsläte betyder: ”Se upp! Ett lejon!” När forskare spelade upp en inspelning av det första lätet för en grupp markattor stannade aporna genast till och tittade skräckslaget uppåt. När samma grupp hörde en inspelning av det andra lätet, som varnade för ett lejon, klättrade de snabbt upp i närmsta träd. Sapiens kan producera många fler distinkta ljud än gröna markattor, men valar och elefanter har lika imponerande förmågor. En papegoja kan säga allt Albert Einstein kunde säga och dessutom härma oräkneliga andra ljud som telefonsignaler, dörrar som slår igen och tjutande sirener. Vilken fördel Einstein än hade gentemot papegojan så hade den inte med röstresurser att göra. Vad är det då som är så speciellt med vårt språk?
Det vanligaste svaret är att vårt språk är så oerhört tänjbart. Genom att foga samman ett begränsat antal ljud och tecken kan vi producera ett oändligt antal satser, var och en med en distinkt betydelse. På så vis kan vi ta in, lagra och vidarebefordra en häpnadsväckande mängd information om omvärlden. En grön markatta kan ropa ”Se upp! Ett lejon!” till sina kamrater. Men en modern människa kan berätta för sina vänner att i morse såg hon ett lejon smyga på en flock bufflar i närheten av flodkröken. Hon kan beskriva den exakta platsen och de olika vägar som leder dit. Med denna information kan medlemmarna i hennes grupp slå sina kloka huvuden ihop och diskutera om de ska ta sig ner till floden för att jaga iväg lejonet och försöka fälla en buffel.
En annan teori innehåller också antagandet att vårt unika språk utvecklades som ett sätt att dela information om omvärlden. Men den information som var viktigast att förmedla handlade om andra människor, inte om lejon och bufflar. Vårt språk utvecklades som ett sätt att skvallra. Enligt denna teori är Homo sapiens först och främst ett socialt djur. Samarbete är vår nyckel till överlevnad och reproduktion. Det räcker inte för enskilda män och kvinnor att veta var lejon och bufflar finns. Det är mycket viktigare för dem att veta vem i deras grupp som avskyr vem, vem som ligger med vem, vem som är ärlig och vem som luras.
Den mängd information man måste inhämta och lagra för att hålla koll på de ständigt skiftande relationerna mellan några dussin individer är hisnande. (I en grupp på 50 individer finns det 1 225 en till enrelationer och oändligt många fler komplexa sociala sammansättningar.) Alla apor är intensivt intresserade av den typen av social information, men de har svårt att skvallra på ett effektivt sätt. Neandertalare och tidiga sapiens hade förmodligen också svårt att baktala varandra – en mycket kritiserad förmåga som i själva verket är helt nödvändig för samarbete i stora grupper. De nya språkliga färdigheterna som de moderna människorna tillägnade sig för omkring 70 000 år sedan gjorde det möjligt för dem att skvallra i timtal. Tillförlitlig information om vem man kunde lita på innebar att små grupper kunde slås ihop till större grupper, och att sapiens kunde utveckla närmare och mer sofistikerade typer av samarbete.2
Skvallerteorin kanske låter som ett skämt, men den stöds av många studier. Än i dag utgörs den absolut största delen av mänsklig kommunikation – vare sig det är mejl, telefonsamtal eller tidningskrönikor – av skvaller. Det är så naturligt för oss att det verkar som om vårt språk utvecklades för detta syfte. Tror du att historielärare diskuterar orsakerna till andra världskriget när de träffas för att äta lunch, eller att kärnfysiker ägnar kafferasterna under vetenskapliga konferenser åt att prata om kvarkar? Ibland. Men oftare skvallrar de om professorn som kom på sin man med en annan kvinna, eller bråket mellan prefekten och dekanen, eller ryktet om att en kollega använde sitt forskningsanslag till att köpa en Lexus. Skvaller handlar för det mesta om försyndelser. Ryktesspridare är den ursprungliga tredje statsmakten. De informerar samhället om, och skyddar det därmed mot, bedragare och snyltare.
* * *
Förmodligen ligger det något i både skvallerteorin och ”det är ett lejon vid floden”-teorin. Den helt unika egenskapen hos vårt språk är dock inte dess förmåga att förmedla information om människor och lejon. Det är i stället förmågan att förmedla information om sådant som inte existerar. Såvitt vi vet är det bara sapiens som kan tala om storheter som de aldrig har sett, rört vid eller känt lukten av.
Legender, myter, gudar och religioner uppstod för första gången i samband med den kognitiva revolutionen. Många djur och människoarter hade haft förmåga att säga: ”Se upp! Ett lejon!” Tack vare den kognitiva revolutionen kunde Homo sapiens säga: ”Lejonet är vår stams skyddsande.” Denna förmåga att tala om fiktiva föreställningar är den mest unika egenskapen hos det mänskliga språket.
Det är ganska lätt att bli ense om att det bara är Homo sapiens som kan tala om sådant som faktiskt inte existerar, och tro på sex omöjliga saker före frukost. Man kan aldrig förmå en apa att lämna ifrån sig en banan genom att lova den oändligt många bananer i aphimlen när den är död. Men varför är det så viktigt? Föreställningar kan ju vara riskabelt vilseledande och distraherande. Människor som går till skogs för att leta efter älvor och enhörningar verkar ha sämre överlevnadschanser än människor som letar efter svamp och eller jagar hjort. Och om man ägnar timmar åt att be till skyddsandar som inte finns, slösar man då inte bort dyrbar tid som bättre hade kunnat användas till att samla mat, strida eller para sig?
Men det föreställande språket har gjort det möjligt för oss inte bara att föreställa oss saker, utan också att göra det kollektivt. Vi kan dikta upp gemensamma myter som den bibliska skapelseberättelsen, aboriginernas drömtidsmyt och de moderna staternas nationalistiska myter. Sådana myter ger sapiens deras enastående förmåga att samarbeta flexibelt i stora grupper. Myror och bin kan också samarbeta i mycket stora grupper, men de gör det inom rigida ramar och enbart med nära släktingar. Vargar och schimpanser samarbetar på ett mycket mer flexibelt sätt än myror, men de kan bara göra det med ett begränsat antal andra individer som de känner väl. Sapiens kan samarbeta på oerhört flexibla sätt med oändligt många okända människor. Det är därför sapiens styr över världen, medan myror äter våra rester och schimpanser sitter inspärrade i våra djurparker och forskningslaboratorier.
Våra kusiner schimpanserna lever oftast i flockar om några dussin djur. De knyter nära vänskapsband, jagar ihop och slåss tillsammans mot babianer, geparder och fientligt sinnade schimpanser. Den sociala strukturen är vanligen hierarkisk. Den dominanta flockmedlemmen, som nästan alltid är en hanne, kallas alfahannen. Andra hannar och honor visar sin underkastelse genom att krypa ihop inför alfahannen och utstöta grymtande läten, inte olikt mänskliga undersåtar som bugar inför en kung. Alfahannen strävar efter att upprätthålla harmoni i sin flock. När två flockmedlemmar slåss ingriper han och avbryter slagsmålet. Men han är inte bara en välvillig härskare utan kan också använda sin makt till att lägga beslag på särskilt eftertraktad mat och hindra hannar som står lägre i rang från att para sig med honorna.
När två hannar strider om ledarpositionen gör de det vanligen genom att bilda koalitioner med många anhängare, både hannar och honor, ur gruppen. Banden mellan medlemmarna i koalitionerna bygger på daglig intim kontakt – kramar, smekningar, pussar, putsning och ömsesidiga tjänster. Precis som politiker på valturné går omkring och skakar hand och kysser småbarn ägnar aspiranterna på toppositionen i en schimpansgrupp mycket tid åt att krama, klappa och kyssa schimpansungar. Alfahannen erövrar vanligtvis ledarpositionen för att han leder en stor och stabil koalition, inte för att han är fysiskt starkare. Sådana koalitioner spelar en central roll inte bara under den öppna kampen om alfapositionen, utan i nästan alla dagliga aktiviteter. Medlemmarna av en koalition tillbringar mer tid tillsammans, delar på mat och hjälper varandra i besvärliga stunder.
Det finns tydliga begränsningar för storleken på grupper som kan bildas och upprätthållas på ett sådant sätt. För att gruppen ska fungera måste dess medlemmar känna varandra väl. Två schimpanser som aldrig har träffats, som aldrig har slagits eller putsat varandra, kan inte veta om de kan lita på den andra, om det lönar sig för dem att hjälpas åt och inte heller vem av dem som står högst i rang. I naturen består en schimpansflock vanligen av mellan 20 och 50 individer. När antalet schimpanser i en grupp ökar rubbas den sociala strukturen, vilket så småningom leder till att den splittras och några av djuren bildar en ny grupp. Endast ett fåtal gånger har zoologer sett grupper med över 100 djur. Grupperna samarbetar sällan med varandra, och de konkurrerar om revir och föda. Forskare har dokumenterat långvariga krig mellan grupper, och till och med ett fall av ”folkmord” där en flock systematiskt dödade de flesta medlemmarna i en grannflock.3
Förmodligen präglades de tidiga människornas – inklusive tidiga sapiens – sociala liv av liknande mönster. Liksom schimpanser har människor sociala instinkter som gjorde det möjligt för våra förfäder att knyta vänskapsband och skapa hierarkier, och att jaga eller slåss tillsammans. Men liksom hos schimpanser var dessa människors sociala instinkter anpassade till små grupper. När gruppen blev för stor rubbades den sociala strukturen och gruppen splittrades. Även om en särskilt fruktbar dal kunde ge föda åt 500 tidiga sapiens kunde så många främlingar omöjligt leva ihop. Hur skulle de kunna komma överens om vem som var ledare, vem som skulle jaga var eller vem som skulle para sig med vem?
Efter den kognitiva revolutionen hjälpte skvallret Homo sapiens att bilda större och mer stabila grupper. Men till och med skvaller har sina begränsningar. Sociologisk forskning har visat att den maximala ”naturliga” storleken hos en grupp som hålls samman av skvaller är cirka 150 individer. De flesta kan inte vara närmare bekanta med och inte skvallra effektivt om fler än 150 människor.
Än i dag finns en tröskel för mänskliga organisationers storlek någonstans runt detta magiska tal. Under denna tröskel kan företag, sociala nätverk och militära förband huvudsakligen fortbestå genom nära bekantskap och ryktesspridning. Det behövs ingen formell rangordning, inga titlar och inga lagböcker för att upprätthålla ordningen.4 En pluton med 30 soldater och till och med ett kompani med 100 soldater kan fungera väl på basis av nära relationer, med ett minimum av formell disciplin. En respekterad furir kan bli ”kung över kompaniet” och till och med göra sig gällande mot högre befäl. Ett litet familjeföretag kan klara sig och blomstra utan verkställande direktör, styrelse eller ekonomiavdelning.
Men när man väl har kommit över tröskeln vid 150 individer fungerar det inte längre så. Man kan inte leda en division med tusentals soldater på samma sätt som man leder en pluton. Framgångsrika familjeföretag genomgår vanligen en kris när de växer och anställer mer personal. Om de inte klarar av att omorganisera verksamheten går de omkull.
Hur lyckades Homo sapiens ta sig över denna kritiska tröskel och så småningom bygga upp städer med tiotusentals invånare och imperier med flera hundra miljoner undersåtar? Hemligheten var uppkomsten av föreställningsförmåga. Ett stort antal främlingar kan samarbeta framgångsrikt genom att de tror på gemensamma myter.
Alla storskaliga mänskliga organisationer – oavsett om det rör sig om en modern stat, en medeltida kyrka, en antik stad eller en förhistorisk stam – grundas på gemensamma myter som existerar enbart i människornas kollektiva föreställningsvärld. Kyrkor grundas på gemensamma religiösa myter. Två katoliker som aldrig har träffats tidigare kan ändå dra ut på korståg tillsammans eller samla in pengar till ett sjukhus eftersom båda tror att Gud blev till kött och lät sig korsfästas för att befria oss från våra synder. Stater grundas på gemensamma nationella myter. Två serber som aldrig har träffats kan riskera livet för att rädda varandra eftersom båda tror på existensen av den serbiska staten, det serbiska fosterlandet och den serbiska fanan. Rättssystemet grundas på gemensamma rättsliga myter. Två jurister som aldrig har träffats kan ändå med gemensamma ansträngningar försvara en främling eftersom båda tror på existensen av lagar, rättvisa och mänskliga rättigheter – och på de pengar som betalar advokatarvodena.
Men inget av allt detta existerar utanför de berättelser som människor skapar och förmedlar till varandra. I universum finns inga gudar, inga nationer inga pengar, inga mänskliga rättigheter, inga lagar och ingen rättvisa utanför människornas gemensamma föreställningsvärld.
Peugeotlejonet.
Vi har inga problem med att förstå att ”primitiva människor” upprätthåller den sociala strukturen genom att tro på spöken och andar och dansa runt elden varje fullmåne. Det vi inte inser är att moderna institutioner fungerar på exakt samma sätt. Ta till exempel företagsvärlden: Dagens affärsmänniskor och jurister är i själva verket mäktiga trollkarlar. Den huvudsakliga skillnaden mellan dem och schamaner är att dagens jurister berättar mycket märkligare historier. Ett bra exempel på det är legenden om Peugeot.
* * *
En symbol som har en viss likhet med lejonmannen från Stadelgrottan finns i dag på bilar, lastbilar och motorcyklar från Paris till Sydney. Det är kylarmärket som pryder fordon tillverkade av Peugeot, en av Europas äldsta och största biltillverkare. Peugeot började som ett litet familjeföretag i byn Valentigney, bara 30 mil från Stadelgrottan. I dag har företaget omkring 200 000 anställda över hela världen, varav de flesta är främlingar för varandra. Dessa främlingar samarbetar så effektivt att Peugeot år 2008 tillverkade över 1,5 miljoner bilar och hade intäkter på runt 55 miljarder euro.
På vilket sätt kan vi säga att Peugeot SA (företagets officiella namn) existerar? Det finns många Peugeotbilar, men de är naturligtvis inte företaget. Även om alla Peugeotbilar i världen skulle samlas in och skrotas skulle Peugeot SA inte försvinna. Det skulle fortsätta tillverka nya bilar och lägga fram årsrapporter. Företaget äger fabriker, maskiner och utställningslokaler och sysselsätter verkstadsarbetare, ekonomer och sekreterare, men allt detta sammantaget utgör inte Peugeot. En katastrof skulle kunna döda alla dessa Peugeotanställda och förstöra alla tillverkningslinjer och kontorslokaler. Men företaget skulle ändå kunna låna pengar, anställa ny personal, bygga nya fabriker och köpa nya maskiner. Peugeot har chefer och aktieägare, men de utgör inte heller företaget. Alla cheferna skulle kunna sägas upp och alla aktierna säljas, men företaget skulle ändå finnas kvar.
Det innebär inte att Peugeot SA är osårbart eller odödligt. Om en domare beordrade att företaget skulle upplösas, fanns dess fabriker kvar och dess arbetare, ekonomer, chefer och aktieägare var fortfarande i livet, men Peugeot SA skulle omedelbart försvinna. Kort sagt tycks Peugeot SA inte ha någon egentlig förbindelse med den fysiska världen. Existerar det då verkligen?
Peugeot är en produkt av vår gemensamma fantasi. Juristerna kallar det en rättsfiktion. Man kan inte peka på det; det är inget fysiskt föremål. Men det existerar som juridisk person. Precis som du och jag måste den juridiska personen följa lagarna i de länder där den verkar. Den kan öppna bankkonton och äga tillgångar. Den betalar skatt och den kan åtalas utan att några av de människor som äger eller arbetar åt det berörs.
Peugeot tillhör ett särskilt slag av rättsfiktioner som kallas aktiebolag [eller mer specifikt sociétés anonymes, vilket anges av SA i företagsnamnet. Ö.a.], alltså företag där ägarna har begränsat personligt ansvar. Idén bakom sådana företag är en av mänsklighetens mest sinnrika uppfinningar. Homo sapiens levde i oräkneliga årtusenden utan dessa. Under större delen av vår historiska tid kunde tillgångar endast ägas av människor av kött och blod, den sort som gick på två ben och hade stora hjärnor. Om en Jean i 1200-talets Frankrike öppnade en verkstad som tillverkade vagnar var han själv företaget. Om en vagn som han tillverkat gick sönder en vecka efter köpet skulle den missnöjde köparen ha stämt Jean personligen. Om Jean hade lånat 1 000 guldmynt för att öppna sin verkstad och företaget gick omkull skulle han vara tvungen att betala tillbaka lånet genom att sälja sin privata egendom – sitt hus, sin ko, sin mark. Han kanske till och med skulle ha tvingats sälja sina barn som trälar. Om han inte kunde betala skulden kunde han kastas i fängelse av staten eller tvingas arbeta utan lön åt sina fordringsägare. Han var helt ansvarig, utan begränsningar, för sitt företags alla skulder.
Om man hade levt då hade man förmodligen tänkt sig för både en och två gånger innan man startade ett eget företag. Denna juridiska situation uppmuntrade alltså inte till entreprenörskap. Folk var rädda för att starta nya företag och sätta sin ekonomi på spel. Det var knappast värt risken att deras familjer skulle hamna på bar backe.
Detta var skälet till att människor kollektivt började föreställa sig företag med begränsat ägaransvar. Sådana företag var juridiskt fristående från de personer som startade dem, investerade i dem och drev dem. Under de senaste århundradena har denna typ av företag blivit de huvudsakliga aktörerna på den ekonomiska arenan, och vi har blivit så vana vid dem att vi glömmer att de bara finns i vår fantasi. I USA kallas denna typ av företag corporation, vilket är ironiskt eftersom termen har sitt ursprung i latinets corpus som betyder ”kropp” – just det som sådana företag saknar. Trots att dessa företag inte har några verkliga kroppar behandlar det amerikanska rättssystemet dem som mänskliga varelser av kött och blod.
Det gjorde också det franska rättssystemet 1896, när Armand Peugeot, som hade ärvt ett stålgjuteri som framställde sågblad, fjädrar och cyklar, beslöt sig för att börja tillverka bilar. För detta ändamål startade han ett företag med begränsat ansvar. Han döpte företaget efter sig själv, men det var fristående från honom. Om en bil som han sålt gick sönder kunde köparen stämma Peugeot, men inte Armand Peugeot. Om företaget lånade miljontals franc och sedan gick i konkurs var Armand Peugeot inte skyldig dess fordringsägare en enda franc. Lånet hade ju getts till företaget Peugeot, inte till människan Armand Peugeot. Armand Peugeot dog 1915. Företaget Peugeot lever fortfarande i högönsklig välmåga.
Hur gick då människan Armand Peugeot tillväga när han skapade företaget Peugeot? På ungefär samma sätt som präster och schamaner genom historien har skapat gudar och andar, och tusentals franska kyrkoherdar fortfarande skapar Kristi lekamen varje söndag i församlingskyrkorna. Det handlade om att berätta historier, och att få människor att tro på dem. När det gäller de franska prästerna var den centrala historien den om Jesus liv och död så som den berättades av den katolska kyrkan. Enligt denna historia förvandlas vanligt bröd och vin till Kristi kött och blod om en katolsk präst klädd i sin heliga skrud uttalar rätt ord i rätt ögonblick. Prästen förkunnar ”Hoc est corpus meum!” (latin för ”Detta är min kropp”) och hokus pokus förvandlas brödet till Kristi kött. När prästen på ett strikt och omsorgsfullt sätt har följt den rätta ritualen beter sig miljontals franska katoliker som om Gud verkligen existerade i det helgade brödet och vinet.
När det gäller Peugeot SA var den centrala historien den franska lagstiftningen, som skapats av det franska parlamentet. Enligt de franska lagstiftarna fungerade det så att om en auktoriserad jurist följde den föreskrivna liturgin, skrev alla de nödvändiga ederna och magiska formlerna på ett vackert utsmyckat pappersark och präntade ner sin sirliga namnteckning på dokumentet, så, hokus pokus, hade ett nytt företag uppstått. När Armand Peugeot år 1896 ville skapa sitt företag betalade han en advokat för att denne skulle ombesörja hela denna heliga ceremoni. När advokaten så hade utfört alla de rätta ritualerna och uttalat alla de nödvändiga ederna och magiska formlerna betedde sig miljoner oförvitliga franska medborgare som om företaget Peugeot verkligen existerade.
Att berätta effektiva historier är inte lätt. Svårigheten ligger inte i att berätta historien, utan i att övertyga alla andra att tro på den. En stor del av mänsklighetens historia kretsar kring frågan: Hur kan man övertyga miljontals människor att tro på vissa berättelser om gudar, nationer eller aktiebolag? Men när det lyckas ger det sapiens en enorm styrka, eftersom det gör det möjligt för miljontals människor att samarbeta och sträva mot gemensamma mål. Tänk hur svårt det hade varit att skapa stater, kyrkor eller rättssystem om vi endast kunde tala om ting som verkligen existerar – som floder, träd och lejon.
* * *
Med åren har människor vävt ett otroligt invecklat nätverk av berättelser. De föreställningar som finns i det, som Peugeot, har en oerhörd makt. Det människor skapar genom detta nätverk av berättelser kallas i akademiska kretsar ”fiktioner”, ”sociala konstruktioner” eller ”uppdiktade verkligheter”. En uppdiktad verklighet är ingen lögn. Jag ljuger när jag säger att det finns ett lejon nere vid floden fast jag mycket väl vet att det inte finns det. Det är inget speciellt med lögner. Gröna markattor och schimpanser kan ljuga. Exempelvis har man iakttagit en grön markatta skrika ”Se upp! Ett lejon!” när det inte fanns något lejon i närheten. Varningsropet skrämde iväg en flockmedlem som just hade hittat en banan, så att lögnaren kunde lägga beslag på frukten.
Till skillnad från lögner är en uppdiktad verklighet något som alla tror på, och så länge den gemensamma övertygelsen upprätthålls har den uppdiktade verkligheten reellt inflytande i världen. Skulptören från Stadel kanske uppriktigt trodde att en skyddsande i en lejonmans skepnad existerade. En del trollkarlar är bluffmakare, men de flesta tror uppriktigt att det finns gudar och andar. De flesta miljonärer tror uppriktigt att det finns pengar och aktiebolag. De flesta människorättsaktivister tror uppriktigt att det finns mänskliga rättigheter. Ingen ljög när FN år 2011 krävde att Libyens regering skulle respektera det libyska folkets mänskliga rättigheter, trots att såväl FN och Libyen som mänskliga rättigheter är produkter av vår livliga fantasi.
Ända sedan den kognitiva revolutionen har sapiens alltså levt i en dubbel verklighet. Å ena sidan den objektiva verkligheten bestående av floder, träd och lejon, och å andra sidan den uppdiktade verkligheten bestående av gudar, nationer och företag. Med tiden blev den uppdiktade verkligheten allt mäktigare, så att flodernas, trädens och lejonens överlevnad i dag på nåd och onåd är utlämnad åt uppdiktade storheter som gudar, nationer och företag.
Förmågan att skapa en uppdiktad verklighet med hjälp av ord gjorde det möjligt för stora grupper av främlingar att samarbeta effektivt. Men den möjliggjorde mer än så. Eftersom storskaligt samarbete baseras på myter kan det sätt som folk samarbetar på förändras genom att man förändrar myterna – genom att man berättar andra historier. Under rätt omständigheter kan myter förändras väldigt snabbt. År 1789 ersatte Frankrikes invånare nästan över en natt sin tro på myten om kungar av Guds nåde med tron på myten om folkets suveränitet. Ända sedan den kognitiva revolutionen har sapiens haft förmåga att snabbt anpassa sitt beteende efter förändrade omständigheter. Denna kulturella evolution gav dem en snabbfil som gjorde att de kunde undvika den genetiska evolutionens trafikstockningar. När den moderna människan gasade iväg i denna snabbfil lämnade hon snart alla andra människo- och djurarter bakom sig när det gällde förmågan att samarbeta.
Andra sociala djurs beteende bestäms i stor utsträckning av deras gener. DNA är ingen envåldshärskare. Djurs beteende påverkas också av miljömässiga faktorer och individuella avvikelser. Men i en stabil miljö tenderar djur av samma art att bete sig på samma sätt. Betydelsefulla förändringar i det sociala beteendet kan i allmänhet inte äga rum utan genetisk mutation. Vanliga schimpanser har till exempel en genetisk benägenhet att leva i hierarkiska grupper, ledda av en alfahanne. En närbesläktad schimpansart, bonobon, lever vanligen i mer egalitära grupper styrda av allianser mellan honor. Vanliga schimpanshonor kan inte lära av sina bonobosläktingar och genomdriva en feministisk revolution. Schimpanshannar kan inte sammankalla en riksdag för att avskaffa alfahannens ämbete och deklarera att från och med nu ska alla schimpanser behandlas som jämlikar. Sådana dramatiska förändringar i beteendet kan bara inträffa om något i schimpansernas DNA förändras.
Av samma anledning startade de tidiga människorna inga revolutioner. Såvitt vi vet var förändringar i sociala mönster, uppfinnandet av ny teknik och spridningen till främmande livsmiljöer resultatet av genetiska mutationer och miljötryck snarare än av kulturella initiativ. Det är därför det tog människorna hundratusentals år att ta dessa steg. För 2 miljoner år sedan gav genetiska mutationer upphov till en ny människoart kallad Homo erectus. Samtidigt utvecklades en ny teknik med stenverktyg, som nu anses vara utmärkande för arten. Så länge Homo erectus inte genomgick ytterligare genetiska förändringar förblev stenverktygen i princip likadana – i nästan 2 miljoner år!
Ända sedan den kognitiva revolutionen har sapiens däremot haft förmågan att förändra sitt beteende snabbt, och kunnat överföra nya beteenden till nya generationer utan att det har behövts några genetiska eller miljömässiga förändringar. Ett paradexempel är förekomsten av barnlösa eliter, som det katolska prästerskapet, de buddhistiska munkordnarna och de inflytelserika eunuckerna i det kejserliga Kina. Förekomsten av sådana eliter strider mot det naturliga urvalets mest grundläggande principer, eftersom dessa dominanta medlemmar av samhället frivilligt avstår från fortplantning. Medan alfahannarna hos schimpanserna använder sin makt till att para sig med så många honor som möjligt – och därigenom blir upphov till en stor andel av flockens ungar – avstår den katolska alfahannen helt från sexuellt umgänge och fortplantning. Denna avhållsamhet beror inte på några unika miljömässiga förhållanden som svår matbrist eller avsaknad av potentiella partner. Den beror inte heller på någon egendomlig genetisk mutation. Den katolska kyrkan har överlevt i århundraden, inte genom att föra någon ”celibatgen” vidare från en påve till nästa, utan genom att tradera berättelserna ur Nya testamentet och föra kyrkans kanoniska rätt vidare.
Medan beteendemönstret hos de tidiga människorna förblev detsamma under tiotusentals år kunde alltså de moderna människorna förändra sina sociala strukturer, sina mellanmänskliga relationer, sina ekonomiska aktiviteter och en rad andra beteenden på ett eller två årtionden. Ta till exempel en Berlinbo som föddes 1900 och nådde den aktningsvärda åldern 100 år. Hon tillbringade sin barndom under kejsar Vilhelm II av huset Hohenzollern, sitt vuxna liv i Weimarrepubliken, det nazistiska Tredje riket och det kommunistiska Östtyskland, och dog som medborgare i ett demokratiskt och återförenat Tyskland. Hon hade varit en del av fem vitt skilda politiska system, trots att hennes DNA var exakt detsamma.
Detta var nyckeln till sapiens framgångar. I ett slagsmål mellan en sapiens och en neandertalare skulle neandertalaren förmodligen ha vunnit. Men i en konflikt med hundratals deltagare skulle neandertalarna inte ha haft en chans. Neandertalarna kunde dela med sig av information om var det fanns lejon, men de kunde sannolikt inte berätta – och revidera – historier om skyddsandar. Utan förmågan att skapa fiktiva föreställningar kunde neandertalarna inte samarbeta effektivt i stora grupper, och de kunde inte heller anpassa sitt sociala beteende efter de snabbt förändrade omständigheterna.
Vi kan ju inte titta in i en neandertalares huvud för att förstå hur de tänkte, men vi har indirekta bevis för hur begränsad deras kognitiva förmåga var jämfört med deras sapiensmotståndares. Vid arkeologiska utgrävningar av 30 000 år gamla sapiensbosättningar i Europas inland hittar man då och då snäckskal från Medelhavskusten och Atlantkusten. De här snäckskalen har antagligen kommit dit genom långväga byteshandel mellan olika sapiensgrupper. Man har inte hittat några spår efter sådan handel vid utgrävningar av neandertalares bosättningar. Varje grupp tillverkade sina egna redskap av material från trakten.5
Ett annat exempel kommer från Stilla havet. Grupper av sapiens som levde på ön New Ireland, norr om Nya Guinea, använde obsidian, ett vulkaniskt glas, för att tillverka mycket tåliga och vassa redskap. Men det finns inga obsidianfyndigheter på New Ireland. Laboratorietester visade att den obsidian man använde kom från fyndigheter på New Britain, en ö som ligger 40 mil bort. En del av invånarna på dessa öar måste ha varit duktiga sjöfarare som seglade från ö till ö över stora avstånd.6
Handel kan kanske framstå som en mycket pragmatisk verksamhet som inte behöver någon fiktiv grund. Men faktum är att inget annat djur än sapiens idkar handel, och att alla handelsnätverk vi känner till byggde på sådana fiktioner. Handel kan inte existera utan förtroende, och det är mycket svårt att lita på främlingar. Dagens globala handelsnätverk bygger på sådana fiktiva storheter som dollarn, Federal Reserve och företags totemiska varumärken. När två främlingar i ett stamsamhälle vill handla med varandra kommer de ofta att skapa förtroende genom att åberopa en gemensam gud, en mytisk förfader eller ett totemdjur.
Om tidiga sapiens som trodde på sådana fiktioner idkade byteshandel med snäckskal och obsidian är det rimligt att anta att de också utbytte information, och på så vis skapade ett mycket tätare och mer vidsträckt kunskapsnätverk än det som neandertalarna och andra tidiga människor hade till sitt förfogande.
Dessa skillnader kan också illustreras av jakttekniker. Neandertalarna jagade vanligen ensamma eller i små grupper. Sapiens utvecklade däremot tekniker baserade på samarbete mellan flera dussin individer och kanske till och med mellan olika grupper. En särskilt effektiv metod var att omringa en hel hjord, till exempel vildhästar, och sedan jaga in dem i en smal klyfta där man kunde döda alla. Om det gick planenligt kunde en enda eftermiddags gemensamma ansträngningar ge flera ton kött, fett och djurhudar, som gruppen antingen kunde konsumera under en jättelik potlatch (offerfest) eller torka, röka eller frysa. Arkeologer har hittat fyndplatser där hela hjordar årligen slaktats på ett sådant sätt. Man har till och med hittat platser där man hade satt upp staket och andra hinder för att skapa konstgjorda fällor och slaktplatser.
Vi kan nog anta att neandertalarna inte blev så glada över att se sina traditionella jaktmarker förvandlas till slakthus kontrollerade av sapiens. Men om strider hade utbrutit mellan de båda arterna skulle neandertalarna inte ha mycket större chans än vildhästar. 50 neandertalare som samarbetade på ett traditionellt och statiskt sätt hade inte varit någon match för 500 allsidiga mångsidiga och uppfinningsrika sapiens. Och även om sapiens förlorade första omgången kunde de snabbt komma på nya strategier som skulle säkerställa vinsten i en returmatch.
| Ny förmåga | Vidare följder |
| Förmågan att förmedla stora mängder information om omgivningen. | Planering och genomförande av invecklade aktiviteter, som att undvika lejon och jaga bufflar. |
| Förmågan att förmedla stora mängder information om sociala relationer. | Större och mer sammanhållna grupper, med upp till 150 individer. |
| Förmågan att förmedla stora mängder information om sådant som egentligen inte existerar, som skyddsandar, stater, aktiebolag och mänskliga rättigheter. | a) Samarbete mellan mycket stora grupper av främlingar. |
| b) Snabba förändringar av socialt beteende. |
Den enorma mångfalden verkligheter som sapiens diktade upp, och motsvarande mångfald beteendemönster, är huvudingredienserna i det vi kallar kulturer. När kulturer en gång uppstått upphör de aldrig att förändras och utvecklas, och dessa ohejdbara förändringar är det vi kallar historia.
Den kognitiva revolutionen är följaktligen den punkt där historien förklarar sig självständig från biologin. Fram till den kognitiva revolutionen hörde människosläktets göranden och låtanden till biologins område eller, om man så vill, till förhistorien (jag försöker undvika termen ”förhistoria” eftersom den felaktigt antyder att människor var en särskild kategori redan före den kognitiva revolutionen). Från och med den kognitiva revolutionen blir biologiska teorier avlösta av historiska berättelser som vårt viktigaste redskap för att förklara Homo sapiens utveckling. För att förstå kristendomen eller franska revolutionen räcker det inte att förstå samspelet mellan atomer, molekyler och organismer. Man måste också beakta samspelet mellan idéer, föreställningar och fantasier.
Det betyder inte att Homo sapiens och den mänskliga kulturen höjdes över biologins lagar. Vi är fortfarande djur, och vår fysiska, emotionella och kognitiva förmåga formas fortfarande av vårt DNA. Våra samhällen är byggda med samma byggstenar som neandertalarnas och schimpansernas samhällen, och ju närmare vi undersöker dessa byggstenar – förnimmelser, känslor, familjeband –, desto mindre skillnad finner vi mellan oss och andra människoapor.
Det vore emellertid ett misstag att söka efter skillnader på individ- eller familjenivå. Om vi jämför oss en och en, eller rent av tio och tio, är vi genant lika schimpanser. Betydande skillnader uppkommer först när vi passerar tröskeln 150 individer, och när vi kommer upp i 1 000 eller 2 000 individer är skillnaderna häpnadsväckande. Om man skulle försöka trycka in tusentals schimpanser på Himmelska fridens torg, Wall Street eller i Vatikanen skulle det bli kaos. Men tusentals sapiens samlas däremot regelbundet på sådana platser. Tillsammans skapar de ordnade mönster – till exempel handelsvägar, stora fester och politiska institutioner – som de aldrig hade kunnat skapa på egen hand. Den verkliga skillnaden mellan oss och schimpanser är det mytiska kitt som binder samman ett stort antal individer, familjer och grupper. Detta kitt har gjort oss till skapelsens herrar.
Det behövdes naturligtvis också andra färdigheter, till exempel förmågan att tillverka och använda redskap. Men redskapstillverkning är inte betydelsefull om den inte kopplas till förmågan till samarbete med andra. Hur kan det komma sig att vi nu har interkontinentala missiler med kärnstridsspetsar, medan vi för 30 000 år sedan bara hade pinnar med spjutspetsar av flinta? Fysiologiskt har vår förmåga att tillverka redskap inte nämnvärt förbättrats under de senaste 30 000 åren. Albert Einstein var inte alls lika händig som en tidig jägare-samlare. Vår förmåga att samarbeta med ett stort antal främlingar har däremot ökat dramatiskt. Den forntida spjutspetsen av flinta tillverkades på några minuter av en enda person, som förlitade sig på några nära vänners råd och hjälp. Framställningen av en kärnstridsspets kräver ett samarbete mellan miljontals människor över hela världen, från gruvarbetare som bryter den uranhaltiga malmen djupt under jordytan till teoretiska fysiker som skriver ner långa matematiska formler som beskriver växelverkan mellan subatomära partiklar.
* * *
En sammanfattning av skillnaderna mellan biologi och historia efter den kognitiva revolutionen:
1.Biologin anger de grundläggande parametrarna för Homo sapiens beteende och förmåga. Hela historien utspelas på denna biologiska arena.
2.Men denna arena är enormt stor, vilket gör det möjligt för sapiens att spela en häpnadsväckande mängd olika spel. Tack vare sin förmåga att skapa berättelser kan sapiens hitta på mer och mer komplexa spel, som nästa generation utvecklar vidare.
3.För att förstå sapiens beteende måste vi följaktligen beskriva hur deras handlingar har utvecklats historiskt. Att bara ta upp människans biologiska begränsningar skulle vara som att en sportkommentator under VM i fotboll ger lyssnarna en utförlig beskrivning av spelplanen i stället för att rapportera om vad spelarna gör.
Vilka spel spelade då våra stenåldersförfäder på historiens arena? De människor som täljde lejonmannen från Stadelgrottan för omkring 30 000 år sedan hade såvitt vi vet samma fysiska, emotionella och intellektuella förmåga som vi. Vad gjorde de när de vaknade på morgonen? Vad åt de till frukost – och till lunch? Hurdana var deras samhällen? Hade de monogama relationer och kärnfamiljer? Hade de ceremonier, moralkoder, idrottstävlingar och religiösa riter? Krigade de? I nästa kapitel tar vi en titt bakom tidens ridå och undersöker hur livet tedde sig under årtusendena mellan den kognitiva revolutionen och jordbruksrevolutionen.
*När jag här och i det följande talar om sapiens språk avser jag artens grundläggande språkförmåga, inte något särskilt språk. Engelska, hindi och kinesiska är varianter av sapiensspråket. Även vid tiden för den kognitiva revolutionen hade olika grupper av sapiens med all säkerhet olika varianter av detta språk.
