Evolutionen utrustade inte människan med förmågan att spela fotboll. Den gav oss visserligen ben att springa med, axlar att tackla med och munnar att svära med, men allt detta gör oss bara i stånd att lägga straffar för oss själva. För att komma med i en match med främlingar på en skolgård en eftermiddag behöver vi inte bara samverka med tio lagkamrater vi kanske aldrig har träffat tidigare – vi måste också veta att de elva spelarna i motståndarlaget spelar enligt samma regler. Andra djur som möter främlingar i ritualiserad aggression gör detta mestadels i kraft av instinkt – hundvalpar har reglerna för vild brottning genetiskt inprogrammerad. Tonåringar har däremot inga fotbollsgener. Men de kan ändå spela tillsammans med fullständiga främlingar för att de alla har lärt in samma idéer om fotboll. Dessa idéer är helt och hållet påhittade, men om de är gemensamma för alla kan de spela.
Detsamma gäller i större skala för kungariken, kyrkor och handelsnätverk, med en viktig skillnad. Fotbollsreglerna är ganska enkla och koncisa, ungefär som de som krävs för samarbete inom en grupp jägare-samlare eller en liten by. Varje spelare kan lätt lagra reglerna i minnet och ändå ha plats för sånger, bilder och inköpslistor. Men stora system för samarbete som omfattar inte tjugotvå utan tusentals eller miljontals människor förutsätter hantering och lagring av enorma mängder information, mycket mer än en enda mänsklig hjärna kan rymma och bearbeta.
De stora samhällen som finns hos andra arter, som myror och bin, är stabila och motståndskraftiga för att merparten av den information som behövs för att vidmakthålla dem är inkodad i artens genom. En honlarv från honungsbiet kan till exempel bli antingen drottning eller arbetsbi, beroende på vilken föda den får. Dess DNA innehåller program för båda rollernas beteenden: monarkisk etikett och proletärt flit. Bikupor kan ha mycket komplexa sociala strukturer, med många olika slag av arbetsbin med skilda uppgifter som insamling av nektar, matning av larver och rengöring. Men hittills har forskarna inte lyckats finna några advokatbin. Bin behöver inte advokater eftersom det inte finns någon risk för att de skulle försöka kringgå kupans konstitution genom att frånkänna rengöringsbina rättigheterna till liv, frihet och strävan efter lycka.
Människor gör däremot sådant hela tiden. Eftersom deras samhällsordning är uppdiktad kan de inte bevara den information som behövs för att sköta den bara genom att kopiera sitt DNA och föra det vidare till sin avkomma. Medvetna ansträngningar krävs för att vidmakthålla lagar, sedvänjor, procedurer och uppförandekoder, annars skulle samhällsordningen snabbt falla samman. Kung Hammurabi kungjorde exempelvis att människor indelas i välborna, friborna och slavar. Detta är ingen naturlig indelning – det finns inget spår av den i det mänskliga genomet. Om babylonierna inte hade kommit ihåg denna ”sanning” hade deras samhälle upphört att fungera. Och när Hammurabi förde sitt DNA vidare till sin avkomma innehöll det ingen kodning av hans lagstadgande om att en välboren man som dödar en friboren kvinna måste betala 30 silversiklar. Hammurabi var tvungen att undervisa sina söner om rikets lagar, och de fick i sin tur undervisa sina söner.
Stora riken genererar stora mängder information. Förutom lagar måste man hålla reda på transaktioner och skatter, militära förnödenheter och handelsfartyg och datum för fester och segerjubileer. Miljontals människor lagrade information på ett enda ställe: i sin hjärna. Men människohjärnan är dessvärre ingen bra lagringsenhet för databaser av imperiestorlek, huvudsakligen av tre skäl.
För det första är hjärnans minneskapacitet begränsad. Vissa människor har visserligen förbluffande bra minne, och det fanns i forntiden personer som hade till uppgift att lagra hela provinsers topografi och hela staters lagsamlingar i sina huvuden. Men det finns gränser som inte ens en minneskonstnär kan övervinna. En jurist kan lära sig hela Massachusetts lagsamling utantill, men inte alla detaljer i alla rättegångar som hållits i Massachusetts sedan häxprocesserna i Salem på 1600-talet.
För det andra dör människor, och med dem deras hjärnor. All information som lagras i en hjärna kommer att raderas inom loppet av ett århundrade. Det går naturligtvis att överföra minnen från en hjärna till en annan, men efter några överföringar tenderar informationen att bli förvrängd eller gå förlorad.
För det tredje, och viktigast, har människohjärnan anpassats till att lagra och bearbeta särskilda typer av information. För att överleva behövde tidiga jägare-samlare komma ihåg utseende, egenskaper och beteende hos tusentals växt- och djurarter. De måste komma ihåg att en skrynklig gul svamp som växer under en alm på hösten förmodligen är giftig, medan en liknande svamp som växer under en ek på vintern är ett bra botemedel mot magont. Jägare-samlare behövde också komma ihåg åsikter och relationer bland flera dussin gruppmedlemmar. Om Lisa behövde en gruppmedlems hjälp för att förmå Lars att sluta trakassera henne, kunde det vara bra att komma ihåg att Lars i förra veckan hade brutit med Maria, som därför troligen skulle vara en hängiven bundsförvant. Evolutionen har följaktligen anpassat den mänskliga hjärnan till att lagra enorma mängder botanisk, zoologisk, topografisk och social information.
Men när komplexa samhällen började växa fram efter jordbruksrevolutionen blev en helt ny typ av information viktig: tal. Jägaresamlare var aldrig tvungna att hantera stora mängder matematiska data. Ingen jägare-samlare behövde exempelvis komma ihåg antalet frukter på varje träd i skogen. Därför anpassades inte den mänskliga hjärnan till att lagra och bearbeta siffror. Men för att förvalta ett stort kungarike var matematiska data av avgörande betydelse. Det räckte inte med att stifta lagar och berätta historier om skyddsandar. Man behövde också driva in skatter. För att driva in skatt från hundratusentals människor var det absolut nödvändigt att samla in data om inkomster och egendom, om betalningar, om skulder och böter, om rabatter och avdrag. Det blev miljontals databits som skulle lagras och bearbetas. Utan denna kapacitet hade staten aldrig kunnat veta vilka resurser den hade och vilka ytterligare resurser den kunde tillskansa sig. Ställda inför att memorera och hantera alla dessa tal skulle de flesta hjärnor bli överbelastade eller somna.
Denna mentala begränsning inkräktade allvarligt på de mänskliga kollektivens storlek och komplexitet. När mängden människor och egendom i ett visst samhälle passerade ett kritiskt tröskelvärde blev det nödvändigt att lagra och bearbeta stora mängder matematiska data. Eftersom den mänskliga hjärnan inte förmådde göra det brakade systemet samman. Under tusentals år efter jordbruksrevolutionen förblev de sociala nätverken relativt små och enkla.
De första som övervann detta problem var sumererna i södra Mesopotamien. En varm sol på en bördig slätt kunde där ge upphov till rika skördar och blomstrande städer. När antalet invånare växte ökade också mängden information som krävdes för att samordna deras affärer. Någon gång mellan 3500 och 3000 f.Kr. uppfann några okända sumeriska genier ett system för att lagra och bearbeta information utanför den mänskliga hjärnan, ett system som var som gjort för att hantera stora mängder matematiska data. Sumererna frigjorde därmed samhällsordningen från den mänskliga hjärnans begränsningar och banade väg för städer, kungariken och imperier. Det databearbetningssystem som sumererna uppfann kallas ”skrift”.
Skrift är en metod för att lagra information med hjälp av tecken. Det sumeriska skriftsystemet gjorde det genom att kombinera två sorters tecken, som trycktes in i lertavlor. Den ena sorten representerade tal. Det fanns tecken för 1, 10, 60, 600, 3 600 och 36 000. (Sumererna använde en blandning av numeriska system med basen 6 respektive 10. Från deras system med basen 6 har vi bland annat ärvt dygnets indelning i 24 timmar och cirkelns i 360 grader.) Den andra representerade människor, djur, handelsvaror, territorier, datum och så vidare. Genom att kombinera de båda sorterna kunde sumererna lagra mer data än någon mänsklig hjärna kunde komma ihåg eller någon DNA-kedja kunde koda in.
I sin barndom inskränkte sig skriften till att återge fakta. Om den stora sumeriska romanen någonsin fanns bevarades den inte på lertavlor. Skrivandet tog tid och läsekretsen var ytterst liten, så ingen såg anledning att använda skriften till annat än att föra bok. Om vi söker efter de första visdomsorden från våra förfäder för 5 000 år sedan kommer vi att bli mycket besvikna. Ett av de tidigaste meddelanden som finns bevarade från våra förfäder lyder: ”29 086 mått korn 37 månader Kushim.” Den mest sannolika uttydningen av detta är: ”Totalt 29 086 mått korn har levererats under loppet av 37 månader. Signerat Kushim.” Historiens första texter rymmer dessvärre inga filosofiska insikter, ingen poesi, inga legender, lagar eller ens kungliga segrar. De är tråkiga ekonomiska dokument om betalning av skatt, ackumulation av skulder och ägande av egendom.
En lertavla med en förvaltningstext från staden Uruk, 3400–3000 f.Kr. ”Kushim” kan vara en ämbetstitel eller ett personnamn. Om Kushim verkligen var namnet på en person kan han mycket väl vara den förste i historien som vi känner till namnet! Alla tidigare namn och beteckningar i historien – neandertalare, natufier, Chauvetgrottan, Göbekli Tepe – är moderna påfund. Vi har ingen aning om vad de som uppförde Göbekli Tepe kallade platsen. I och med skriftens uppkomst börjar vi höra historien genom aktörernas öron. När Kushims grannar ropade på honom sade de kanske verkligen ”Kushim”. Det är talande att det första dokumenterade namnet i historien bars av en bokhållare, inte av en profet, en skald eller en stor erövrare.42
Endast en annan typ av text finns bevarad från denna tid och den är ännu mindre upphetsande: ordlistor som har kopierats gång på gång som övning för skrivarlärlingar. Även om en uttråkad elev hade velat nedteckna några av sina dikter i stället för att kopiera ett kvitto kunde han inte ha gjort det. Den tidigaste sumeriska skriften var ett partiellt och inte ett fullständigt skriftsystem. Ett fullständigt skriftsystem kan med hjälp av tecken representera talat språk mer eller mindre fullständigt. Det kan därför uttrycka allt människor kan säga, inbegripet poesi. Ett partiellt skriftsystem kan däremot bara representera vissa typer av information inom ett visst verksamhetsfält. Det latinska alfabetet, de egyptiska hieroglyferna och punktskrift är fullständiga skriftsystem. Man kan använda dem till att skriva taxeringslängder, kärleksdikter, historieböcker, matrecept och affärsjuridik. Däremot var den tidigaste sumeriska skriften, i likhet med det moderna matematiska symbolspråket och notskrift, ett partiellt skriftsystem. Man kan använda matematiska symboler till att göra beräkningar, men inte till att skriva kärleksdikter.
Ett partiellt skriftsystem kan inte representera ett talat språk i hela dess vidd, men det kan uttrycka ting utanför talat språk. Partiella skriftsystem, som det sumeriska, och matematisk skrift kan inte användas till att skriva poesi, men är mycket effektiva för att hålla reda på inbetald skatt.
Sumererna stördes inte av att deras skrift inte lämpade sig för att skriva poesi. De uppfann den inte för att återge talat språk, utan snarare för att göra saker som det talade språket misslyckades med. Det har funnits en del kulturer, till exempel i Anderna före Columbus, som enbart använde partiella skriftsystem under hela sin historia, oberörda av dessas begränsning och utan att ha något behov av ett fullständigt system. Det andinska skriftsystemet var helt annorlunda än det sumeriska. Ja, det var så annorlunda att vissa skulle påstå att det alls inte var ett skriftsystem. Det var inte skrivet på lertavlor eller papperslappar. Det skrevs i stället genom att man gjorde knutar på färgglada trådknippen som kallades quipu. Varje quipu bestod av många ull- eller bomullstrådar i olika färger. På varje tråd knöts knutar på olika ställen. En quipu kunde ha hundratals trådar och tusentals knutar. Genom att kombinera olika knutar på olika trådar av olika färg kunde man lagra stora mängder matematiska data om till exempel skatteuppbörd och egendomsägande.43
En andinsk quipu från 1100-talet.
Under hundratals, kanske tusentals, år var bruket av quipu av avgörande betydelse för städers, kungarikens och imperiers affärer.44 Det nådde sin fulla potential i inkariket, som hade 10–12 miljoner invånare och sträckte sig över dagens Peru, Ecuador och Bolivia samt delar av Chile, Argentina och Colombia. Med hjälp av quipu kunde inkaindianerna lagra och bearbeta stora datamängder. Utan dem hade de inte kunnat sköta det komplexa administrativa maskineri som ett rike av den storleken behöver.
Faktum är att quipu var så effektiva och exakta att spanjorerna under åren efter erövringen av Sydamerika behöll dem för att administrera sitt nya rike. Problemet var att spanjorerna inte visste hur man skulle använda och läsa dem, varför de blev beroende av lokala experter. Kontinentens nya härskare insåg att detta försatte dem i en prekär situation – de infödda quipuexperterna kunde lätt vilseleda och lura sina herrar. När Spaniens överhöghet var fastare etablerad fasades quipu ut, så att det nya rikets dokumentation helt fördes med det latinska alfabetet och arabiska siffror. Mycket få quipu överlevde den spanska ockupationen, och de flesta som finns bevarade går inte längre att tyda eftersom konsten att läsa dem dessvärre har gått förlorad.
Människor i Mesopotamien började så småningom nedteckna annat än monotona matematiska data. Mellan åren 3000 och 2500 f.Kr. lades fler och fler tecken till det sumeriska systemet, så att det gradvis förvandlades till det fullständiga skriftsystem som vi i dag kallar kilskrift. Framemot 2500 f.Kr. använde kungar kilskriften för att utfärda dekret, präster för att dokumentera orakelspråk och medborgare i lägre ställning för att skriva personliga brev. Ungefär samtidigt utvecklade egyptierna ett annat fullständigt skriftsystem som kallas hieroglyfer. Andra fullständiga skriftsystem utvecklades i Kina omkring 1200 f.Kr. och i Centralamerika 1000–500 f.Kr.
Från dessa centra spred sig fullständiga skriftsystem vitt och brett, de antog nya former och fick nya funktioner. Människor började skriva poesi, historieböcker, äventyrsromaner, dramer, profetior och kokböcker. Men skriftens viktigaste uppgift förblev att lagra mängder av matematiska data, och den uppgiften hörde fortfarande samman med ett partiellt skriftsystem. Den hebreiska Torah, den grekiska Iliaden, den hinduiska Mahabharata och den buddhistiska Tipitika började alla som muntliga verk. Under många generationer hade de traderats muntligt, och de hade levt vidare även om skriften aldrig hade uppfunnits. Men skatteregister och komplexa byråkratier uppstod samtidigt som det partiella skriftsystemet, och de båda är till denna dag lika oskiljaktiga som siamesiska tvillingar – tänk bara på de kryptiska posterna i databaser och kalkylprogram.
När mer och mer information började nedtecknas och förvaltningarnas arkiv fick väldiga proportioner uppstod nya problem. Information som är lagrad i en människas hjärna är lätt att hämta fram. Min hjärna lagrar miljarder databits, men jag kan nästan omedelbart dra mig till minnes namnet på Italiens huvudstad, omedelbart därefter komma ihåg vad jag gjorde den 11 september 2011 och sedan rekonstruera vägen från mitt hem till Hebreiska universitetet i Jerusalem. Exakt hur hjärnan gör detta är alltjämt ett mysterium, men vi vet alla att hjärnans system för att hämta fram minnen är förbluffande effektivt, utom när man försöker komma ihåg var man lade bilnycklarna.
Men hur hittar man och hämtar fram information lagrad i en quipu eller på lertavlor? Om man bara har tio eller hundra lertavlor är det inget problem. Men hur går det när man har ackumulerat tusentals, som en av Hammurabis samtida, kung Zimrilim av Mari, hade gjort?
Vi tänker oss in i hur det var 1776 f.Kr. Två Mari-bor tvistar om äganderätten till ett vetefält. Jakob insisterar på att han köpte fältet av Esau för 30 år sedan. Esau svarar att han i själva verket arrenderade ut fältet till Jakob under 30 år och att när arrendetiden nu har löpt ut vill han återta det. De skriker och bråkar och börjar knuffa varandra innan de inser att de kan lösa tvisten genom att gå till det kungliga arkivet, där alla handlingar rörande fastigheterna i riket förvaras. När de kommer till arkivet hänvisas de från den ene ämbetsmannen till den andre. De väntar, dricker kopp efter kopp av örtte och får veta att de måste komma tillbaka i morgon. Så småningom ber en muttrande kanslist dem att följa efter honom för att leta efter den relevanta lertavlan. Han öppnar dörren och leder in dem i ett stort rum som från golv till tak är fyllt av tusentals lertavlor. Det är inte förvånande att kanslisten är surmulen. Hur ska han kunna hitta den handling som rör det omtvistade fältet och som skrevs för 30 år sedan? Och även om han skulle finna den, hur skulle han kunna kontrollera att den är det senaste dokumentet rörande fältet i fråga? Om han inte kan hitta den, bevisar det att Esau aldrig sålde eller arrenderade ut fältet? Eller bara att dokumentet gått förlorat eller förvandlats till sörja för att regnvatten läckt in i arkivet?
Att bara nedteckna ett dokument i lera är uppenbarligen inte tillräckligt för att garantera en effektiv, exakt och behändig databearbetning. Det behövs också organisationsmetoder som katalogisering, reproduktionsmetoder som kopiatorer, metoder för snabb och exakt dataframtagning som datoralgoritmer och pedantiska (men förhoppningsvis muntra) bibliotekarier som kan använda dessa redskap.
Att uppfinna sådana metoder visade sig vara mycket svårare än att uppfinna skriften. Flera olika kulturer, på stort avstånd från varandra i tid och rum, utvecklade egna skriftsystem. Varje årtionde upptäcker arkeologer nya bortglömda skriftsystem. Några av dessa kan visa sig vara ännu äldre än de sumeriska tecknen intryckta i lera. Men de flesta kommer att förbli kuriositeter eftersom de som skapade skriftsystemen inte lyckades uppfinna effektiva sätt att katalogisera och hämta fram data. Det som får det sumeriska riket, det faraoniska Egypten, det forntida Kina och inkariket att sticka ut är att dessa kulturer utvecklade effektiva tekniker för att arkivera, katalogisera och hämta fram skrivna dokument. De grundade också skolor för skrivare, kanslister, bibliotekarier och bokhållare.
En skrivövning från en skola i det gamla Mesopotamien, som moderna arkeologer upptäckt, ger oss en glimt av elevernas liv för omkring 4 000 år sedan:
Jag gick in och satte mig ner, och min lärare läste min tavla.
Han sa: ”Det är något som saknas.”
Och han gav mig spö.
En av ledarna sa: ”Varför öppnar du munnen utan tillåtelse?”
Och han gav mig spö.
En av den som ansvarade för reglerna sa: ”Varför reste du dig utan tillåtelse?”
Och han gav mig spö.
Portvakten sa: ”Varför går du ut utan tillåtelse?”
Och han gav mig spö.
Ölförvaltaren sa: ”Varför tog du något utan tillåtelse?”
Och han gav mig spö.
Den sumeriska läraren sa: ”Varför talade du akkadiska?
Och han gav mig spö.*
Min lärare sa: ”Din handstil är inte bra!”
Och han gav mig spö.45
Skrivarna lärde sig inte bara att läsa och skriva utan också hur man använder kataloger, kalendrar, formulär och tabeller. De studerade och lärde in tekniker för att katalogisera, hämta fram och bearbeta data som är vitt skilda från dem som hjärnan använder. I hjärnan är alla data fritt associerade med varandra. När jag och min fru går till banken för att underteckna ett bolån på vårt nya hus kommer jag att tänka på vår första gemensamma bostad, vilket påminner mig om vår smekmånad i New Orleans, vilken påminner mig om alligatorer, vilket påminner mig om drakar, vilket påminner mig om Nibelungens ring och plötsligt, innan jag vet om det, står jag och nynnar Siegfrieds ledmotiv inför en förbryllad banktjänsteman. I en förvaltning måste saker och ting förvaras åtskilt. Det finns ett fack för bolån, ett annat för äktenskapsbevis, ett tredje för skatteregistret och ett fjärde för stämningsansökningar. Hur skulle man annars kunna hitta någonting? Saker som hör hemma i mer än ett fack, som Wagners operor (lägger jag dem under ”musik” eller ”teater” eller ska jag uppfinna en helt ny kategori?) vållar huvudbry. Därför måste man alltid lägga till nya fack, ta bort andra och omdefiniera ytterligare andra.
För att fungera måste de människor som hanterar ett sådant facksystem omprogrammeras så att de upphör att tänka som människor och börjar tänka som kanslister och bokhållare. Skriftens största betydelse för den mänskliga historien är just detta: den förändrade undan för undan människors sätt att tänka och se på världen. Fria associationer och holistiskt tänkande har vikt undan för byråkrati och uppdelning i vattentäta skott.
När århundradena gick blev de administrativa metoderna för databearbetning alltmer annorlunda än hur människor tänker naturligt – och alltmer betydelsefulla. Ett avgörande steg togs någon gång före 800 e.Kr. genom att ett nytt partiellt skriftsystem uppfanns, ett som kunde lagra och bearbeta matematiska data med dittills aldrig skådad effektivitet. Detta partiella skriftsystem bestod av tio tecken som representerade talen mellan 0 och 9. Förvirrande nog kallas dessa tecken arabiska siffror trots att de uppfanns av hinduerna (och ännu mer förvirrande är att moderna araber använder siffror som ser helt annorlunda ut än västerländska). Men araberna fick äran eftersom de efter invasionen av Indien stötte på systemet, insåg hur användbart det var, förfinade det och spred det över Mellanöstern och sedan till Europa. När flera andra tecken senare lades till de arabiska siffrorna (till exempel tecknen för addition, subtraktion och multiplikation) hade grunden för det moderna matematiska skriftspråket lagts.
En ekvation för att enligt relativitetsteorin beräkna en massas acceleration under gravitationens påverkan. De flesta människor som ställs inför en sådan ekvation får panik och ”fryser”, likt ett rådjur som fångats i en framrusande bils strålkastarljus. Reaktionen är helt naturlig och tyder inte på bristande intelligens eller nyfikenhet. På få undantag när är mänskliga hjärnor helt enkelt oförmögna att tänka igenom relativistiska och kvantmekaniska begrepp. Fysiker lyckas ändå göra det genom att åsidosätta vanliga mänskliga sätt att tänka och lära sig tänka på nytt med hjälp av externa databearbetningssystem. Avgörande delar av deras tankeprocesser sker inte i deras huvuden, utan i datorer eller på svarta tavlan.
Trots att detta skriftsystem alltjämt är partiellt har det blivit det dominerande språket i världen. Nästan alla stater, företag, organisationer och institutioner – oavsett om man talar arabiska, hindi eller engelska – använder matematiskt skriftspråk för att lagra och bearbeta data. All information som kan översättas till matematisk skrift lagras, sprids och bearbetas med en svindlande hastighet och effektivitet.
En person som vill påverka regeringars, organisationers och företags beslut måste därför lära sig räknetalens språk. Experter gör sitt bästa för att översätta till och med begrepp som ”fattigdom”, ”lycka” och ”ärlighet” till tal (”fattigdomsgränsen”, ”nivåer av subjektivt välbefinnande”, ”kreditvärdering”). Hela kunskapsfält som fysik och ingenjörskonst har nästan förlorat all kontakt med talat mänskligt språk och stödjer sig enbart på matematiskt skriftspråk.
Mer nyligen har matematisk skrift gett upphov till ett ännu mer revolutionerande skriftsystem, en datoriserad binär skrift bestående av endast två tecken: 0 och 1. De ord jag nu skriver på mitt tangentbord skrivs inuti min dator som olika kombinationer av ettor och nollor.
* * *
Skriften föddes som det mänskliga medvetandets tjänare, men blev alltmer dess herre. Våra datorer har problem med att förstå hur Homo sapiens talar, känner och drömmer. Så vi lär Homo sapiens att tala, känna och drömma på talens språk, som datorerna kan förstå.
Och detta är inte slutet på historien. Inom ”artificiell intelligens” försöker man skapa ett nytt slags intelligens som bygger enbart på datorers binära skrift. Science fiction-filmer som The Matrix och Terminator berättar om en dag då den binära skriften kapar banden till mänskligheten. När människor försöker återta kontrollen över den rebelliska skriften kontrar den med att försöka utplåna hela människosläktet.
*Sumeriska förblev förvaltningsspråk när akkadiska blivit det talade språket, och alltså det språk som nedtecknades i skrift. De som skulle bli skrivare var därför tvungna att kunna tala sumeriska.