Pojken låg framstupa i gräset med hakan vilande på händerna. Plötsligt blev han häftigt medveten om de hoptrasslade stjälkarna och rötterna, en skog i mikrokosmos, en förvandlad värld av myror och skalbaggar och miljarder jordbakterier – som han inte kan ha känt till i detalj där han låg – som tyst och osynligt lagrade mikrovärldens livsmedel. Plötsligt tycktes gräsmattans mikrovärld svälla och förenas med universum och med pojkens hänryckta själ. Han tolkade upplevelsen i religiösa termer och till sist gjorde den honom till präst. Han prästvigdes i den anglikanska kyrkan och blev kaplan vid min skola, en lärare som jag tyckte mycket om. Det är tack vare hyggliga, liberala präster som han som ingen någonsin kan påstå att jag blev pådyvlad religionen mot min vilja.*
I en annan tid och på en annan plats kunde den pojken ha varit jag själv under stjärnhimlen, bländad av Orion, Cassiopeia och Stora Björn, rörd till tårar av Vintergatans tysta musik, yr av nattdofterna av frangipani och trumpetblommor i en trädgård i Afrika. Varför samma känslostämning förde min kaplan åt ena hållet och mig åt det andra är inte lätt att svara på. En kvasimystisk reaktion på naturen och universum är vanlig bland vetenskapsmän och rationalister. Den har ingenting med tro på det övernaturliga att göra. Åtminstone som pojke kände min kaplan troligen inte till de sista raderna i Om arternas uppkomst (och det gjorde inte jag heller) – det berömda avsnittet om ”den insnärjda flodbanken”, ”med fåglar som sjunger i buskarna, med olika insekter som pilar omkring och med maskar som krälar genom den fuktiga jorden”. Om han hade gjort det skulle han säkerligen ha identifierat sig med den, och i stället för att gå i kyrkans tjänst hade kan kanske kommit fram till Darwins uppfattning, att allt har ”skapats av lagar som verkar omkring oss”:
Direkt ur naturens krig, ur svält och död, uppkommer således det mest upphöjda ting vi kan föreställa oss, nämligen alstrandet av de högre djuren. Det ligger något storvulet i denna syn på livet, som med sina många olika krafter från början fått ande i några få former eller en enda, och i att från en så enkel början de vackraste och underbaraste former i oräkneligt antal har utvecklats och alltjämt utvecklas, medan denna planet har fortsatt att kretsa vidare i enlighet med gravitationens orubbliga lagar.
I Pale Blue Dot skriver Carl Sagan:
Hur kommer det sig att knappast någon större religion har betraktat vetenskapen och dragit slutsatsen: ”Detta är bättre än vi trodde! Universum är mycket större än våra profeter sade, ståtligare, elegantare, mer raffinerat”? I stället säger de: ”Nej, nej, nej! Min gud är en liten gud, och jag vill att han ska fortsätta att vara liten.” En religion, gammal eller ny, som underströk universums storslagenhet sådan den moderna vetenskapen har visat den för oss, skulle kunna locka fram reserver av vördnad och bävan som de konventionella trosriktningarna knappast har rört.
Alla Sagans böcker snuddar vid nervändarna på det transcendentala mirakel som religionen har monopoliserat under gångna århundraden. Mina egna böcker strävar efter samma sak. Följaktligen beskrivs jag ofta som en djupt religiös människa. En amerikansk student berättade för mig i ett brev att hon hade frågat sin professor om han hade någon åsikt om mig. ”Javisst”, svarade han. ”Han är säker på att vetenskapen är oförenlig med religionen, men han blir rent extatisk över naturen och universum. Enligt min mening är det religion!” Men är ”religion” det rätta ordet? Jag tycker inte det. Nobelpristagaren i fysik Steven Weinberg (som är ateist) formulerade tanken bättre än någon annan i Dreams of a Final Theory:
Somliga har åsikter om Gud som är så breda och flexibla att de ofrånkomligen finner Gud var de än letar efter honom. Man hör ofta uttalanden som ”Gud är det yttersta” eller ”Gud är vår bättre natur” eller ”Gud är universum”. Precis som alla andra ord kan vi ge ordet ”Gud” vilken innebörd vi vill. Om man har lust att säga att ”Gud är energi” finner man Gud i ett stycke kol.
Weinberg har rätt i att ordet Gud bör användas så som människor i allmänhet har uppfattat det, om det inte ska bli totalt meningslöst: som beteckning på en övernaturlig skapare som är ”ett passande föremål för vår dyrkan”.
Mycken olycklig förvirring orsakas av att man inte skiljer mellan vad som kan kallas för einsteinsk religion och övernaturlig religion. Ibland tog Einstein Guds namn i munnen (det är han inte ensam om bland ateistiska vetenskapsmän), och det gav upphov till missförstånd hos motsidans anhängare som ivrigt grep chansen att missförstå en så lysande tänkare och föra in honom i sitt eget stall. Den dramatiska avslutningen på Stephen Hawkings Kosmos: en kort historik är notoriskt misstolkad (formulerade Hawkings den på pin kiv?).* Den har föranlett många att tro, naturligtvis felaktigt, att Hawking är religiös. I sin bok The Sacred Depths of Nature låter cellbiologen Ursula Goodenough mer religiös än Hawking och Einstein. Hon älskar kyrkor, moskéer och tempel, och mängder av formuleringar i texten ropar på att ryckas ur sitt sammanhang och användas som ammunition för övernaturlig religion. Hon kallar sig till och med för en ”religiös naturalist”. Men om man läser boken noggrant ser man att hon verkligen är en lika ståndaktig ateist som jag.
”Naturalist” är ett mångtydigt ord. För mig manar det fram min barndoms hjälte, Hugo Loftings Doktor Dolittle (som för övrigt hade mer än en nypa av ”naturfilosofen” på Beagle inom sig). På 1700- och 1800-talen hade det samma innebörd som det har för de flesta i dag: en person som studerar naturen. Många präster har varit naturalister i denna mening. I sin ungdom ämnade Darwin själv gå i kyrkans tjänst, i hopp om att den föga betungande sysslan som präst på landet skulle ge honom möjlighet att ägna sig åt sina älskade skalbaggar. Men filosoferna ger ”naturalist” en helt annan betydelse, som motsatsen till supernaturalist. I Atheism: A Very Short Introduction förklarar Julian Baggini innebörden i en ateists engagemang i naturalismen: ”De flesta ateister är förvissade om att det visserligen bara finns ett slags ämne i universum och att det är fysiskt, men att intellekt, skönhet, känslor, moraliska värden uppkommer ur detta ämne – kort sagt hela raden av företeelser som gör människolivet rikt.”
Mänskliga tankar och känslor framträder ur ytterligt komplicerade samband mellan fysiska element i hjärnan. En ateist i betydelsen filosofisk naturalist är övertygad om att det inte finns något bortom den naturliga, fysiska världen, ingen över-naturlig skapande intelligens som lurar bakom det iakttagbara universum, ingen själ som lever längre än kroppen och inga mirakel – utom i betydelsen naturfenomen som vi ännu inte kan förklara. Om det finns något som förefaller ligga bakom den naturliga världen sådan den för närvarande är, ofullständigt klarlagd, hoppas vi att till sist kunna bringa klarhet i det och föra in det inom det naturliga. En regnbåge blir inte mindre förunderlig därför att vi vet hur den uppkommer. Så är det alltid.
Vår tids stora vetenskapsmän som låter religiösa visar sig inte vara det när man studerar deras uppfattningar närmare. Detta gäller utan minsta tvekan Einstein och Hawking. Martin Rees, hovastronom och ordförande i Royal Society, har berättat för mig att han går i kyrkan som ”icke-troende anglikan … av lojalitet mot stammen”. Han är inte teist men delar den poetiska naturalism som kosmos utlöser hos de övriga vetenskapsmän jag har nämnt. Under ett tv-samtal som sändes för en tid sedan försökte jag förmå min vän obstetrikern Robert Winston, en respekterad gestalt i Storbritanniens judiska minoritet, att erkänna att hans judiska tro hade exakt denna karaktär och att han egentligen inte trodde på något övernaturligt. Det var nära att han medgav det, men han drog sig tillbaka vid den sista häcken (i rättvisans namn ska jag nämna att det var han som skulle fråga ut mig, inte tvärtom).3 När jag pressade honom sade han att judendomen gav honom fasta regler som hjälpte honom att strukturera sin tillvaro och leva rättrådigt. Det är möjligt, men det har givetvis inte det minsta att göra med sanningsvärdet i något av dess övernaturliga anspråk. Det finns många intellektuella ateister som stolt kallar sig judar och iakttar judiska riter, kanske av lojalitet mot en urgammal tradition eller mot mördade anhöriga, men också på grund av en oklar och förvirrande beredvillighet att sätta etiketten ”religion” på den panteistiska vördnad som många av oss har gemensam med dess mest framstående exponent, Albert Einstein. De tror det kanske inte själva, men de ”tror på tron”, för att låna filosofen Daniel Dennetts formulering.4
Ett av Einsteins mest entusiastiskt citerade uttalanden är att ”vetenskap utan religion är halt, religion utan vetenskap är blind”. Men Einstein sade också:
Det var förstås en lögn, det ni läste om mina religiösa övertygelser, en lögn som upprepas systematiskt. Jag tror inte på en personlig Gud och det har jag aldrig förnekat utan sagt uttryckligen. Om jag har något inom mig som kan kallas religiöst, så är det en gränslös beundran för världens struktur, såvitt vår vetenskap kan avslöja den.
Ser det ut som om Einstein motsade sig själv? Som om man kan välja och vraka bland hans uttalanden till stöd för båda sidor i ett resonemang? Nej. Med ”religion” avsåg han något helt annat än ordets konventionella innebörd. Medan jag fortsätter att klargöra skillnaden mellan övernaturlig religion å ena sidan och einsteinsk religion å den andra ber jag läsaren hålla i minnet att de enda gudar jag kallar illusoriska är de övernaturliga.
Här följer några fler citat av Einstein för att läsaren ska få känna vittringen av den einsteinska religionen.
Jag är en djupt religiös icke-troende. Detta är en ganska ny typ av religion.
Jag har aldrig tillskrivit naturen något syfte eller mål, eller något som skulle kunna uppfattas som antropomorfiskt. Det jag ser i naturen är en storartad struktur som vi endast kan bilda oss ofullständiga begrepp om och som måste fylla en tänkande människa med ödmjukhet. Detta är en äkta religiös känsla som inte har något med mysticism att göra.
Idén om en personlig Gud är fullständigt främmande för mig och ter sig rentav naiv.
I allt större skaror sedan Einsteins död har religionens apologeter förståeligt nog gjort anspråk på Einstein som en av sina egna. Några av hans religiösa samtida uppfattade honom på ett helt annat sätt. 1940 skrev han en berömd uppsats där han motiverade sitt uttalande ”Jag tror inte på en personlig Gud”. Detta och liknande uttalanden ledde till en ström av brev från de religiöst renläriga, av vilka många tog upp Einsteins judiska ursprung. De följande utdragen är hämtade ur Max Jammers bok Einstein and Religion (som också är min främsta källa till citat av Einstein själv i religiösa frågor). Den romersk-katolske biskopen i Kansas City yttrade: ”Det är sorgligt att se en man, som härstammar från Gamla testamentets folk och dess läror, förneka detta folks ädla tradition.” Andra katolska präster instämde: ”Det finns ingen annan Gud än en personlig Gud … Einstein vet inte vad han talar om. Han har alldeles fel. Somliga tror att de duger till att yttra sig om alla områden bara för att de har skaffat sig stor lärdom på ett.” Tanken att religionen är ett legitimt kunskapsområde där man kan påstå sig vara expert bör inte gå skottfri. Den citerade prästen skulle nog inte ha böjt sig för expertisen hos en ”feolog” för att få veta hur en fes vingar ser ut och vilken färg de har. Både han och biskopen ansåg att Einstein, som inte studerat teologi, hade missuppfattat Guds natur. Tvärtom förstod Einstein mycket väl exakt vad han förnekade.
En amerikansk katolsk jurist som var verksam i en ekumenisk koalition skrev till Einstein:
Vi beklagar djupt att ni gjorde ert uttalande … där ni förlöjligar tanken på en personlig Gud. Under de senaste tio åren har ingenting varit så perfekt lämpat som ert uttalande att inge allmänheten föreställningen att Hitler hade orsak att utvisa judar från Tyskland. Ni åtnjuter visserligen yttrandefrihet, men jag hävdar fortfarande att ert uttalande gör er till en av de största källorna till osämja i Amerika.
”Einstein är otvivelaktigt en stor vetenskapsman, men hans religiösa åsikter är diametralt motsatta judendomen”, sade en rabbin i New York.
”Men”? ”Men”? Varför inte ”och”?
Ordföranden i ett historiskt sällskap i New Jersey skrev ett brev som på ett så förödande sätt blottar det religiösa tänkandets svaghet att det är värt att läsas två gånger:
Vi respekterar er lärdom, dr Einstein, men det finns en sak som ni tydligen inte har lärt er: att Gud är en ande och inte går att hitta med teleskop eller mikroskop, lika litet som människans tankar och känslor går att hitta genom att man analyserar hjärnan. Som alla vet bygger religionen på tro, inte på vetande. Alla tänkande människor drabbas nog då och då av religiösa tvivel. Min egen tro har vacklat mången gång. Men av två skäl har jag aldrig berättat för någon annan om mina andliga förvillelser: (1) därför att jag fruktar att jag, enbart genom suggestion, ska oroa och skada någon medmänniskas liv och förhoppningar och (2) därför att jag instämmer med den författare som sade: ”Det finns ett elakt drag hos den som vill tillintetgöra en annan människas tro.” … Jag hoppas, dr Einstein, att ni blev felciterad och att ni så småningom kommer att yttra något som är mer tilltalande för de många amerikaner som håller er i den högsta aktning.
Vilket totalt avslöjande brev! Varje mening dryper av intellektuell och moralisk feghet.
Brevet från grundaren av Calvary Tabernacle Association in Oklahoma var mindre underdånigt men än mer chockerande:
Professor Einstein, jag är förvissad om att alla kristna i Amerika kommer att ge er följande svar: ”Vi ämnar inte överge vår tro på vår Gud och hans son Jesus Kristus, men om ni inte tror på det amerikanska folkets Gud uppmanar vi er att återvända till den plats som ni kom från.” Jag har gjort allt i min makt för att vara till välsignelse för Israel, och så kommer ni och skadar ert folks sak mer med ett enda uttalande från er hädande tunga än alla ansträngningar som de kristna som älskar Israel förmår göra för att utrota antisemitismen i vårt land. Professor Einstein, alla kristna i Amerika kommer omedelbart att svara er: ”Ta er galna, falska teori om evolutionen och res tillbaka till Tyskland som ni lämnade, eller sluta att slå sönder tron hos ett folk som tog emot er med öppna armar när ni blev tvungen att fly från ert hemland.”
Den enda punkt där Einsteins teistiska motståndare hade träffat rätt var att han inte var en av dem. Han blev alltid förargad då det påstods att han var teist. Var han alltså deist, som Voltaire och Diderot? Eller panteist, som Spinoza, vars filosofi han beundrade: ”Jag tror på Spinozas Gud som röjer sig i den ordnade harmonin i allt som existerar, inte på en Gud som bryr sig om människors öden och gärningar”?
Låt oss friska upp terminologin. Teisten tror på en övernaturlig intelligens som utöver sin främsta insats, att skapa universum, stannar kvar och övervakar och påverkar ödet för sitt ursprungsverk. I många teistiska trossystem är gudomen intimt engagerad i mänskliga angelägenheter. Han besvarar bön, förlåter eller bestraffar synder, ingriper i världen genom att göra under, fingranskar goda och onda gärningar och vet när vi begår dem (eller så mycket som tänker på att begå dem). Deisten tror också på en övernaturlig intelligens men att den enbart sysslade med att stifta de lagar som styr universum. Deisternas Gud ingriper aldrig därefter och intresserar sig inte specifikt för mänskliga angelägenheter. Panteisten tror inte alls på någon övernaturlig Gud utan använder ordet Gud som en ickeövernaturlig synonym för naturen, för universum eller för det lagbundna system som styr dess rörelser. Till skillnad från teisten tror inte deisten att hans Gud besvarar bön, intresserar sig för synder eller syndabekännelser, läser våra tankar eller ingriper med nyckfulla mirakel. Till skillnad från panteisten tror deisten att Gud är något slags kosmisk intelligens, inte panteistens metaforiska eller poetiska synonym för universums lagar. Panteism är uppsminkad ateism. Deism är urvattnad teism.
Det finns all anledning att förmoda att berömda yttranden av Einstein som ”Gud är subtil men inte ondsint” eller ”han spelar inte tärning” eller ”hade Gud något alternativ då han skapade universum?” är panteistiska, inte deistiska och absolut inte teistiska. ”Gud spelar inte tärning” bör översättas som ”Det slumpartade är inte kärnan i allting”. ”Hade Gud något alternativ då han skapade universum?” betyder ”Kunde universum ha uppkommit på något annat sätt?” Einstein använde ”Gud” i en rent metaforisk, poetisk betydelse. Det gör Stephen Hawking också, och det gör de flesta av de fysiker som ibland halkar in i den religiösa metaforens språkbruk. I huvudet på Gud av Paul Davies verkar sväva någonstans mellan einsteinsk panteism och en obskyr form av deism. För detta belönades Davies med Templetonpriset, en mycket stor summa som årligen delas ut av Templeton Foundation, för det mesta till en vetenskapsman som är villig att säga något vänligt om religionen.
Låt mig sammanfatta den einsteinska religionen i ytterligare ett citat av Einstein själv: ”Att ana att det finns något bakom det vi kan uppleva och som vårt intellekt inte förmår fatta och vars skönhet och upphöjdhet når oss endast indirekt och som en matt avglans – det är religiositet. I den bemärkelsen är jag religiös.” I den bemärkelsen är också jag religiös, med förbehållet att ”inte förmår fatta” inte nödvändigtvis betyder ”för alltid bortom vår fattningsförmåga”. Men jag vill helst inte kalla mig religiös därför att det är missvisande. Det är destruktivt missvisande därför att de allra flesta sätter likhetstecken mellan ”religion” och ”övernaturligt”. Carl Sagan formulerar resonemanget väl: ”… om man med ’Gud’ menar det system av fysikaliska lagar som styr universum, finns det uppenbarligen en sådan Gud. Denna Gud uppfyller inte våra känslomässiga behov … det tjänar inte mycket till att be till tyngdlagen.”
Lustigt nog förebådades Sagans argument av professor Fulton J. Sheen, prästvigd professor vid Catholic University of America, som deltog i en häftig attack på Einstein när denne 1940 tog avstånd från tanken på en personlig Gud. Sheen frågade sarkastiskt om någon var beredd att offra livet för Vintergatans skull. Han tycktes tro att han polemiserade mot Einstein och inte ställde sig på hans sida, för han tillade: ”Det finns bara ett fel med hans kosmiska religion: han har skjutit in en bokstav i ordet, ett s.” Det finns ingenting komiskt i Einsteins åskådning. Jag önskar ändå att fysikerna ville upphöra att använda ordet Gud i den speciella metaforiska betydelse som de ger det. Fysikernas metaforiska eller panteistiska Gud ligger ljusår från Bibelns ingripande, undergörande, tankeläsande, syndabestraffande, bönbesvarande Gud, från prästernas, mullornas, rabbinernas och det gängse språkbrukets Gud. Den som medvetet blandar ihop de båda begreppen begår enligt min mening intellektuellt högförräderi.
Den titel jag har valt för den här boken, Illusionen om Gud, syftar inte på den Gud Einstein och de andra upplysta vetenskapsmännen i det föregående avsnittet tror på. Det var därför jag var tvungen att få den einsteinska religionen ur vägen från första början. Den har beprövad förmåga att röra till det i tankevärlden. I resten av boken behandlar jag enbart övernaturliga gudar, av vilka majoriteten av mina läsare bäst känner till Jahve, Gamla testamentets Gud. Jag återkommer strax till honom. Men innan jag avslutar detta inledande kapitel måste jag ta upp ännu en fråga som annars skulle ställa till oreda i hela boken. Den här gången handlar det om etikett. Det är möjligt att religiösa läsare tar illa vid sig av vad jag har att säga och inte finner tillräckligt stor respekt för sina egna uppfattningar (om än inte för de uppfattningar som andra hyllar). Det vore synd om de blev så sårade att de inte ville läsa vidare, så jag ska klargöra saken redan här, i början.
En utbredd åsikt som praktiskt taget alla i vårt samhälle godtar, även de som står utanför religionen, är att religiös tro är särskilt ömtålig och måste skyddas av en abnormt tjock mur av respekt, av ett annat slag än den som alla människor bör visa varandra. Douglas Adams formulerade det så väl i ett improviserat tal han höll i Cambridge kort före sin död5 att jag aldrig tröttnar på att citera hans ord:
Religionens kärna … är vissa idéer som vi kallar heliga eller något liknande. Vad det betyder är: Här är en idé eller ett begrepp som man inte får säga något kritiskt om. Så är det bara.” ”Varför får man inte det?” ”För att man bara inte får.” Om någon röstar på ett parti som man själv inte gillar får man diskutera det så mycket man vill; alla har något argument att komma med men ingen känner sig kränkt av det. Om någon tycker att skatterna bör höjas eller sänkas får han dryfta det så mycket han vill. Men om någon säger: ”Jag får inte röra vid en strömbrytare på lördagar”,* svarar man: ”Det respekterar jag.”
Hur kommer det sig att det är fullt legitimt att rösta på labourpartiet eller det konservativa partiet, det republikanska eller det demokratiska, den ena nationalekonomiska modellen kontra den andra, Macintosh i stället för Windows – men att ha en åsikt om hur universum uppkom, om vem som skapade universum … nej, det är heligt. … Vi är vana vid att inte ifrågasätta religiösa idéer, och det är mycket intressant att se vilket tumult Richard ställer till när han gör det! Alla blir fullständigt vilda, för sådant får man inte säga. Men när man ser på det rationellt finns det ingen anledning till att de idéerna inte ska kunna debatteras lika mycket som alla andra, utom att vi på något sätt har kommit överens om att man inte ska göra det.
Här har vi ett speciellt exempel på vårt samhälles allt överskuggande respekt för religionen, ett som verkligen betyder något. Att hänvisa till religionen är det med bred marginal enklaste sättet att slippa aktiv krigstjänst och klassas som samvetsöm. En lysande moralfilosof, prisbelönad för sin doktorsavhandling som klarlägger krigets ondska, manglas ändå hårt av en nämnd som ska ta ställning till hans begäran att klassas som samvetsöm. Den som kan säga att en eller båda föräldrarna är kväkare slinker igenom nålsögat hur lätt som helst, hur otydlig och okunnig han än är om pacifismens teori eller rentav om kväkarsamfundets doktriner.
I skalans andra ände finner vi en räddhågad tvekan att använda religiösa namn om parterna i en väpnad konflikt. I Nordirland får katoliker och protestanter förskönande omskrivningar och blir ”nationalister” respektive ”lojalister”. Själva ordet ”religioner” förvandlas i samma censurerande anda till ”folkgrupper”, som i ”krig mellan folkgrupper”. Till följd av den brittisk-amerikanska invasionen 2003 slits Irak sönder av ett sekteristiskt inbördeskrig mellan sunni- och shiamuslimer. Det är helt klart en religiös konflikt, men i den brittiska tidningen Independents nummer för den 20 maj 2006 betecknades den som ”etnisk rensning” i rubriken på första sidan och i huvudledaren. ”Etnisk” är en annan eufemism i detta sammanhang. Det som pågår i Irak är religiös rensning. Uttrycket ”etnisk rensning”, som första gången användes i det forna Jugoslavien, kan också sägas vara en eufemism för religiös rensning som berör ortodoxa serber, katolska kroater och muslimska bosnier.6
Jag har tidigare pekat på den privilegiering av religionen som förekommer i offentliga etikdebatter i medierna och i den politiska världen.7 Så fort det uppstår en kontrovers om sexual- eller reproduktionsmoral kan man slå vad om att religiösa ledare i olika samfund får framträdande platser i inflytelserika kommittéer, eller i paneldiskussioner i radio eller tv. Jag menar inte att vi ska ta till extraordinära åtgärder för att censurera dessa personers åsikter, men varför trampar vårt samhälle upp en stig till deras dörr, som om de satt inne med en expertis jämförbar med till exempel en moralfilosofs, en familjerättsadvokats eller en läkares?
Här följer ett annat kusligt exempel på att religionen ges särskilda privilegier. Den 21 februari 2006 avgjorde USA:s högsta domstol i enlighet med författningen att en församling i New Mexico skulle undantas från den lagbestämmelse, i kraft för alla andra, som förbjuder bruk av hallucinogena droger.8 De trogna medlemmarna av Centro Espirita Beneficiente Uniao do Vegetal tror att de kan få kontakt med Gud enbart genom att dricka hoascate, som innehåller det förbjudna hallucinogena ämnet dimetyltryptamin. Lägg märke till att det räcker med att de tror att drogen hjälper dem att nå Gud. Några bevis behöver de inte lägga fram. Omvänt finns det rikliga belägg för att cannabis lindrar illamåendet och obehaget hos cancerpatienter som genomgår cellgiftsbehandling. Ändå bestämde högsta domstolen 2005, återigen i enlighet med författningen, att alla patienter som använder cannabis i medicinskt syfte riskerar åtal av den federala staten, även i den minoritet delstater där sådant specialiserat bruk är legaliserat. Som alltid är religionen trumfkortet. Låt oss säga att deltagarna i en kurs där man lär sig förstå konst hävdar i domstol att de ”tror” sig behöva en hallucinogen drog för att få ett bättre begrepp om impressionistiska eller surrealistiska målningar. Skulle de få rätt att använda en sådan drog? Men när en sekt hävdar ett likvärdigt behov får den stöd av landets högsta juridiska instans. Sådan är religionens makt som talisman.
För sjutton år sedan var jag en av trettiosex skribenter och konstnärer som fick i uppdrag av tidskriften New Statesman att skriva inlägg till stöd för den framstående författaren Salman Rushdie,9 då under dödshot för en roman han hade skrivit. Uppbragt som jag var över den ”medkänsla” med muslimerna för att de blivit ”sårade” och ”förfördelade” som kristna ledare och även en del sekulära opinionsbildare gav uttryck för, drog jag följande parallell:
Om förespråkarna för apartheid vore kvicktänkta skulle de – såvitt jag vet sanningsenligt – hävda att rasblandning strider mot deras religion. En stor del av motståndsfalangen skulle aktningsfullt smyga bort på tå. Och det är meningslöst att påstå att detta är en orättvis parallell med hänvisning till att apartheid inte kan rättfärdigas rationellt. Hela poängen med den religiösa tron, dess styrka och främsta företräde, är just att den inte är beroende av att rättfärdigas rationellt. Vi andra väntas försvara våra fördomar. Men om man ber en religiös person att rättfärdiga sin tro kränker man ”religionsfriheten”.
Föga anade jag att något liknande skulle inträffa på 2000-talet. Los Angeles Times uppgav den 10 april 2006 att mängder av kristna grupper vid universitet runt om i USA stämde ledningen för sina lärosäten för att den genomdrev regler mot diskriminering, bland annat förbud för trakasserier eller våld mot homosexuella. Ett typiskt exempel kom 2004 då den tolvårige James Nixon i Ohio fick tillstånd i domstol att ha på sig en T-shirt i skolan med texten ”Homosexualitet är synd, islam är en lögn, abort är mord. Somligt är bara svart och vitt!”10 Skolledningen ville förbjuda honom att ha tröjan på sig, men då gick föräldrarna till domstol. De kunde eventuellt haft grund för sin stämning om de hade hänvisat till det första konstitutionstilläggets garanti för yttrandefrihet. Men det gjorde de inte. I stället för yttrandefriheten åberopade familjen Nixons advokater den författningsenliga religionsfriheten. Deras segerrika process stöddes av Alliance Defense Fund of Arizona, som ägnar sig åt att ”driva den legala striden för religionsfrihet”.
Prästen Rick Scarborough, som stöder vågen av liknande kristna rättsprocesser i syfte att etablera religionen som lagligt skäl att diskriminera mot homosexuella och andra grupper, har kallat den för 2000-talets medborgarrättsrörelse: ”De kristna kommer att få stå upp för rätten att vara kristna.”11 Återigen skulle man kanske sympatisera, om än motvilligt, ifall sådana människor stod upp för yttrandefriheten. Men det är inte det saken gäller. I det här fallet tycks ”rätten att vara kristen” betyda ”rätten att rota i andra människors privatliv”. Den juridiska motiveringen till förmån för diskriminering mot homosexuella konstrueras som en motprocess mot påstådd religiös diskriminering! Och detta tycks lagen respektera. Man slipper inte undan ostraffad med att säga: ”Om du försöker hindra mig från att förolämpa homosexuella kränker du min rätt att ha fördomar.” Men man slipper undan ostraffad med att säga: ”Det kränker min religionsfrihet.” Vad är då skillnaden, när man tänker efter? Återigen övertrumfar religionen allt.
Jag avslutar kapitlet med en särskild fallstudie som belyser samhällets överdrivna respekt för religionen, något vida utöver all vanlig mänsklig respekt. Fallet blossade upp i februari 2006 – en skrattretande episod som svängde våldsamt mellan komedins och tragedins ytterligheter. I september 2005 hade den danska tidningen Jyllands-Posten publicerat tolv skämtteckningar där profeten Muhammed förekom. De tre följande månaderna underblåstes indignationen noggrant och systematiskt i hela den islamska världen av en liten grupp muslimer som bodde i Danmark, med två imamer i spetsen som hade fått en fristad där.12 I slutet av 2005 reste dessa ondsinta flyktingar från Danmark till Egypten medförande en dossier som kopierades och spreds därifrån till hela den islamiska världen, bland annat till dess största land Indonesien. I handlingarna ingick falska uppgifter om att muslimer behandlats illa i Danmark och även den tendentiösa lögnen att Jyllands-Posten var en statligt styrd tidning. Där fanns också de tolv teckningarna som imamerna – och detta fick avgörande betydelse – hade kompletterat med ytterligare tre. Deras ursprung var dunkelt men hade ingenting med Danmark att göra. Till skillnad från de första tolv var dessa tre tilllägg verkligt stötande, eller skulle ha varit om de hade föreställt Muhammed, som de nitiska propagandisterna påstod. En särskilt belastande teckning av de tre var inte alls någon teckning utan ett faxat foto av en skäggig man med ett gristryne på ett gummiband för ansiktet. Senare visade det sig att det var ett foto från Associated Press av en fransman som hade deltagit i en tävling i gristjut på en marknad någonstans på den franska landsbygden.13 Fotot hade inte den ringaste anknytning till profeten Muhammed, ingen anknytning till islam och ingen anknytning till Danmark. Men i Kairo spred de orostiftande muslimska aktivisterna ryktet att dessa anknytningar fanns … med förutsägbara resultat.
Den omsorgsfullt odlade upprördheten över denna ”oförrätt” fick ett explosivt utbrott fem månader sedan de tolv teckningarna hade publicerats i Jyllands-Posten. Demonstranter i Pakistan och Indonesien brände danska flaggor (var fick de dem ifrån?) och hysteriska krav restes på att Danmark skulle be om ursäkt. (För vad då? Det var inte regeringen som hade ritat teckningarna eller publicerat dem. I Danmark råder pressfrihet, något som folk i många islamiska länder har svårt att förstå.) Tidningar i Norge, Tyskland, Frankrike och till och med USA – Storbritannien lyste med sin frånvaro i det sammanhanget – tryckte teckningarna som en gest av solidaritet med Jyllands-Posten, och det lade bränsle på elden. Ambassader och konsulat attackerades, danska varor bojkottades, danskar och västerlänningar i allmänhet hotades med misshandel. Kristna kyrkor i Pakistan, helt utan band till Danmark eller Europa överhuvudtaget, brändes. Nio personer miste livet då libyska huliganer anföll och brände det italienska konsulatet i Benghazi. Som Germaine Greer skrev är kaos vad dessa människor älskar och är bäst på.14
En pakistansk imam utlyste en belöning på en miljon dollar för ”den danske skämttecknarens” huvud. Han visste tydligen inte att de danska skämttecknarna var tolv stycken och sannolikt inte att de tre mest stötande bilderna överhuvudtaget inte hade publicerats i Danmark (och var skulle förresten den där miljonen komma ifrån?). I Nigeria brände muslimska demonstranter ner flera kristna kyrkor och anföll och dödade (svarta nigerianska) kristna med machete på gatorna. En kristen placerades inuti ett gummidäck, begöts med bensin och antändes. I Storbritannien fotograferades demonstranter som hade banderoller med texten ”Dräp dem som förolämpar islam”, ”Slakta dem som driver gäck med islam”, ”Du ska få betala, Europa: nu börjar vi demolera” och ”Halshugg dem som smädar islam”. Lyckligtvis fanns våra politiska ledare till hands och kunde påminna oss om att islam är en fredens och människokärlekens religion.
I svallvågorna efter allt detta intervjuade journalisten Andrew Mueller Storbritanniens ledande ”moderate” muslim, sir Iqbal Sacranie.15 Han må vara moderat enligt dagens islamiska synsätt, men i intervjun håller han fast vid den kommentar han fällde när Salman Rushdie dömdes till döden för att ha skrivit en roman: ”Döden är kanske alltför lindrigt för honom”. De orden ställer honom i vanhedrande kontrast till sin modige företrädare som Storbritanniens mest inflytelserike muslim, framlidne dr Zaki Badawi, som erbjöd Rushdie en fristad i sitt eget hem. Sacranie berättade för Mueller att han var mycket oroad av de danska skämttecknarna. Mueller var också oroad men av en annan anledning: ”Jag är orolig för att den löjeväckande, oproportionerliga reaktionen på några dåliga teckningar i en liten skandinavisk tidning ska bekräfta att … islam och väst är fundamentalt oförenliga med varandra.” Sacranie däremot lovordade den brittiska pressen för att inte ha tagit in teckningarna, varvid Mueller gav uttryck för misstanken hos majoriteten av befolkningen att ”de brittiska tidningarna hade avstått mindre av rädsla för muslimskt missnöje än av rädsla för att få sina fönster sönderslagna”.
”Profeten, frid vare med honom, vördas djupt i den muslimska världen, med en kärlek och en tillgivenhet som inte kan förklaras med ord”, sade imamen. ”Den går utöver kärleken till föräldrar, närstående, barn. Det ingår i själva tron. Det finns också en regel som säger att man inte får avbilda profeten.” Som Mueller påpekade innebär detta
att islams värderingar övertrumfar alla andras – och det är därför som alla anhängare av islam, liksom alla anhängare av alla religioner, utgår ifrån att deras väg, sanning och ljus är de enda rätta. Om människor vill älska en förkunnare som levde på 600-talet mer än sina egna familjer är det deras sak, men ingen annan är tvungen att ta det på allvar …
Utom att man hotas med misshandel om man inte tar det på allvar och visar det tillbörlig respekt, i en omfattning som ingen annan religion har strävat efter sedan medeltiden. Man kan inte låta bli att undra varför sådant våld är nödvändigt, med tanke på vad Mueller framhåller: ”Om någon av er pajaser har rätt om något alls kommer tecknarna att hamna i helvetet under alla förhållanden – räcker inte det? Vill ni hetsa upp er om skymfer mot muslimer så kan ni fördriva tiden till dess med att läsa Amnesty Internationals rapporter om Syrien och Saudiarabien.”
Många har observerat kontrasten mellan muslimernas hysteriska gormande om ”oförrätter” och de arabiska mediernas beredvillighet att publicera stereotypa judefientliga skämtteckningar. Vid en demonstration i Pakistan mot de danska teckningarna fotograferades en kvinna i svart burka med en fana i handen där texten lydde ”Gud välsigne Hitler”.
Som en reaktion på all denna frenesi beklagade anständiga liberala tidningar våldet och anförde pliktskyldigast yttrandefriheten. Men samtidigt uttryckte de ”respekt” och ”medkänsla” för den svåra ”oförrätt” som muslimerna hade ”lidit”. Kom ihåg att ”oförrätten” och ”lidandet” inte bestod av våld eller verklig smärta av något slag som tillfogats någon person, utan av lite trycksvärta i en tidning som ingen utanför Danmark någonsin skulle ha hört talas om, ifall inte en avsiktlig kampanj för anstiftan av våld och förödelse hade startats.
Jag vill inte att någon människa ska förolämpas eller skadas för principens skull. Men jag förstår inte varför religionen har fått sådana orimliga privilegier i våra i övrigt sekulära samhällen. Alla politiker måste vänja sig vid att få sitt utseende elakt karikerat, och ingen går ut och slåss för att försvara dem. Vad är det som är så märkvärdigt med religionen att vi beviljar den sådan unik respekt? Som H. L. Mencken sade: ”Vi måste respektera vår nästas religion, men enbart i den bemärkelse och i den utsträckning som vi respekterar hans teori om att hans fru är vacker och hans barn intelligenta.”
Det är i ljuset av den exempellösa förmätenheten i respekten för religionen* som jag inför en egen friskrivningsklausul för min text. Jag kommer inte att göra mig extra besvär med att såra eller förolämpa, men jag tänker inte heller ta på mig silkesvantar och behandla religionen mildare än jag skulle behandla något annat.
* På lektionerna roade vi oss med att locka bort honom från undervisningen i kristendomskunskap till spännande historier om jaktplanskommandot och piloterna i slaget om Storbritannien. Han hade gjort krigstjänst i RAF och det var med ett igenkännande leende, och med något av den tillgivenhet som jag alltjämt hyser för den anglikanska kyrkan (i varje fall jämfört med konkurrenterna), som jag längre fram läste John Betjemans dikt:
Our padre is an old sky pilot,
Severely now they’ve clipped his wings,
But still the flagstaff in the Rect’ry garden
Points to Higher Things …
* ”Om vi finner svaret [på frågan varför vi och universum finns till] skulle det vara det mänskliga förnuftets slutgiltiga triumf, ty då skulle vi veta hur Gud tänker.”
* Ortodoxa judar får inte röra vid en strömbrytare, trycka på en hissknapp, använda elektriska apparater och så vidare under sabbaten. (Ö.a.)
* Ett häpnadsväckande exempel på sådan ”respekt” har återgetts i New York Times. I januari 2007 hade en tysk muslimsk kvinna ansökt om snabbskilsmässa med hänvisning till att hennes man upprepade gånger misshandlat henne grovt från allra första början av deras äktenskap. Rättens ordförande Christa Datz-Winter förnekade inte fakta men avslog kvinnans ansökan med hänvisning till Koranen. ”I ett märkligt beslut som understryker spänningen mellan muslimska seder och europeiska lagar skrev rättens ordförande, Christa Datz-Winter, att paret kom från en marockansk kulturmiljö där det var vanligt att männen misshandlade sina hustrur. Koranen sanktionerar sådan fysisk misshandel, hävdade hon” (New York Times 23 mars 2007). Denna otroliga historia kom i dagen i mars 2007 då den arma kvinnans advokat avslöjade den. Till sin heder entledigade domstolen i Frankfurt genast Datz-Winter från målet. Ändå avslutas artikeln i New York Times med en förmodan att episoden kommer att svårt skada andra muslimska kvinnor som misshandlas i hemmet: ”Många är redan rädda för att stämma sina män inför domstol. En rad så kallade hedersmord har förekommit här där turkiska muslimska män har mördat kvinnor.” Datz-Winters domskäl förklarades med ”hänsyn till kulturella olikheter”, men det finns en annan beteckning för dem: nedlåtande oförskämdhet. ”Vi européer skulle naturligtvis inte drömma om att bete oss på det viset, men hustrumisshandel ingår i ’deras kultur’ och sanktioneras av ’deras religion’, och det ska vi ’respektera’.”