Partier med högerpopulistiska drag är till stora delar ideologiskt oförutsägbara – det är just detta som är kärnan i populismen. Det gäller även när dessa partier har en nationalistisk grundton. Ofta är nationalismen tydlig i frågor som handlar om kultur, medier, migration och familjepolitik. När det handlar om den ekonomiska politiken är politiken mer vag och vinglig. Vad som sällan uppmärksammas är att det inte är ovanligt att nationalistiska, högerpopulistiska och högerextrema rörelser lånar argument från marknadsliberala ekonomer. Detta är förstås uppseendeväckande eftersom nationalister för det mesta beskriver sig själva som antiliberaler.
Idémässigt befinner sig den nationalistiska och den liberala föreställningsvärlden på kollisionskurs med varandra, särskilt när det gäller synen på statens uppgifter. Men inget hindrar ett parti från att anamma oförenliga idéer, det har skett förr. Förklaringarna till mixen av nationalism och marknadsliberalism är flera. En är att eran av Reagans och Thatchers styre satte avtryck inom hela det politiska fältet och även i den bruna politiska strömningen.
En annan förklaring har att göra med de högerextrema8 och högerpopulistiska9 partiernas bakgrund. Närmare bestämt har en del av dessa partier bruna rötter med historiska kopplingar till nazism och fascism. Andra har uppstått ur missnöjespartier, liknande det tidigare svenska Ny demokrati. Hit hör också det danska Dansk folkeparti och norska Fremskrittspartiet (FrP). Missnöjespartierna har de ljusblå stänken med sig från födseln. Högt på dagordningen stod frågor som kraftigt sänkta skatter, fri försäljning av alkohol och slopande av parkeringsböter, men också en stark tilltro till den oreglerade marknaden. För att utveckla den ekonomiska politiken sökte partierna ofta kontakt med utpräglade marknadsliberaler. Den nyliberala debattören och Timbromedarbetaren Fredrik Segerfeldt var exempelvis flera gånger och föreläste för FrP innan partiet kom in i stortinget. I ett blogginlägg från 2009 beskriver Segerfeldt FrP som en ”säregen blandning av nyliberalism och populism”.10 Det framgår att Segerfeldt ogillade FrP:s syn på invandring men sympatiserade med partiets syn på skatter och ekonomisk politik. Samma år träffade Johan Ingerö, vid den tiden redaktör för det nyliberala och numera nedlagda magasinet Neo, Frp:s ledare Siv Jensen vid ett lunchseminarium i Stockholm. På sin blogg skrev han uppskattande om Jensen och återgav hennes svar på frågan om skillnaden mellan FrP och norska Høyre. Enligt Jensen var dessa ”försumbara” och snarare ”motiverade av historiska omständigheter än av ideologiska skiljelinjer”.11 Året därpå reste Ingerö till Norge för att intervjua Jensen för den nyliberala tidskriften Neo. Samtalet handlar om skillnader och likheter mellan FrP, SD och Dansk Folkeparti. Jensen berättar att FrP bekämpar välfärdsstaten. På hyllan bakom hennes skrivbord står en byst av Ronald Reagan.12 Ingerö är i dag ansvarig för välfärdsfrågor på Timbro, tidigare har han varit anställd av både Liberalerna och KD.
Samtidigt är bilden ännu mer komplicerad. SD:s rötter är främst bruna, även om en del av basen för partiets framväxt också var lokala och regionala missnöjespartier, däribland Framstegspartiet där Björn Söder började sin politiska bana. SD var aldrig intresserat av att samverka med Ny demokrati. Ny demokrati var ett antiinvandrings- och antietablissemangsparti, men utan nationalistiska rötter. Skillnaderna gentemot SD var också tydliga på symbolplanet. Bert Karlsson kunde vandra runt i riksdagen i strumplästen.13 Det skulle Jimmie Åkesson aldrig nedlåta sig till. I dag är relationen till de gamla rivalerna mer avspända och Jimmie Åkesson har sedan valrörelsen 2010 anlitat Ny demokratis tidigare ledare Ian Wachtmeister som rådgivare.
De bruna rötterna till trots har SD sedan Jimmie Åkesson blev partiledare 2005 haft Dansk folkeparti som förebild. Dansk folkeparti har å sin sida antagit en mer nationalistisk approach och förskjutits i riktning mot SD. Dansk folkeparti är en utbrytning ur Fremskrittspartiet som Mogens Glistrup bildade 1972. Fremskrittspartiet ville drastiskt sänka skatterna och skrota det offentliga välfärdssystemet. Glistrup lärde själv ut skatteplanering och hävdade att ”en krona som man betalar till staten har man betalt till fäderneslandets fördärv”.14 Glistrup blev dömd till fängelse för skattebrott och det var först i samband med frigivningen som ett nytt element fördes in i partiets politik, den grova invandringskritiken och rasismen. Glistrup hävdade att Danmark ”håller på att invaderas av en massa muhammedaner som tar med sig knark och hotar danskheten”.15
Efter att Dansk folkeparti bildades 1995 blev de nationalistiska dragen tydligare, men det blev också mer uttalat att Dansk folkeparti var en del av borgerligheten. Mellan 2001 och 2011 var Dansk folkeparti stödparti till den borgerliga regeringen. Dansk folkeparti var bland annat med och drev igenom språktester i danska som skulle ligga till grund för medborgarskap. När alltför många invandrare klarade proven tillfogades uppgifter om dansk historia vilket minskade andelen som blev godkända.16 I dag är Dansk folkparti återigen stödparti åt en borgerlig regering.
I flera länder i Europa ser vi hur missnöjespolitik, högerpopulism, högerextremism och nationalism vuxit samman. I Finland har Sannfinländarna drivit en nationalistisk politik med udden riktad mot den svenskspråkiga minoriteten samtidigt som partiet ingår i en borgerlig regering och med nyliberala argument försvarat beslutet om nedskärningar i a-kassan. I Ungern kombinerar det elitistiska partiet Fidesz en nationalistisk kulturpolitik med en nyliberal ekonomisk politik. Skatten har inga omfördelande effekter och den sociala välfärden har skurits ned, däribland är a-kassan helt skrotad. De som kräver förbättrad välfärd blir tystade med argumentet att romerna inte ska få mer pengar.17 Premiärministern Viktor Orbáns retorik har förvandlats från radikal marknadsliberalism till socialkonservatism. Från 1992 till 2000 var han vice ordförande i Liberala internationalen, numera är han husgud för högerextremister i hela Europa. I Ukraina ser vi en märklig korsning av nationalism och marknadsliberalism. På Majdantorget i Kiev tillåts Azovbataljonen marschera med fanor med en modifierad variant av den nazistiska varghaken18 medan parlamentet fattar beslut om neddragningar av välfärden som särskilt drabbar lågavlönade. Orsaken är att landets egen armé är i så dåligt skick att staten blivit beroende av nationalistisk paramilitär för att klara fronterna vid vid Donetsk och Luhansk, de har i sin tur gett högerextremister ett större inflytande än vad som avspeglar sig i valresultaten. I Tyskland växer partiet Alternativ för Tyskland (AfD), där nyliberalism, nationalism och anti-EU-politik utgör en säregen mix. Industriarbetsgivarnas ledare Hans-Olaf Henkel har kallat AfD för ”Tysklands sista liberala parti”, men under senare tid har de högerextrema och nationalistiska falangerna flyttat fram sina positioner.19 I Storbritannien har Ukip blivit det största högerpopulistiska partiet. Den tidigare partiledaren Nigel Farage beskriver partiet som ett ”libertarianskt, icke-rasistiskt, euroskeptiskt”20 parti, i praktiken en kombination av främlingsfientlig retorik och ekonomisk thatcherism.
Inom såväl ungerska Fidesz, tyska AfD som brittiska Ukip är kraven på protektionism nedtonade, även om spänningarna kring handelspolitiken har ökat. Kritiker utanför Ukip menar att partiet bluffar när det kallar sig för libertarianskt samtidigt som partiledningen flirtat med tanken att skydda brittisk industri.21 I AfD har den tidigare grundaren Bernd Lucke lämnat partiet efter att den marknadsliberala falangen inom partiet förlorat flera omröstningar. Trots motstridiga mönster är det ändå något som har hänt. Traditionellt har nationalistiska partier präglats av en långtgående protektionism, men denna bild är inte längre lika entydig. I dagens Europa kännetecknas nationalistiska partier av en kulturell etnocentrism och en vägran att ta emot flyktinginvandrare, den ekonomiska politiken kan se ut på många olika sätt. Inte sällan pågår en inre kamp inom partierna, som i Tyskland, mellan marknadsliberala och mer protektionistiska falanger. Vilken falang som har övertaget växlar snabbt och när grupperingarna lyckas enas blir den ekonomiska politiken för det mesta marknadsliberal.
Vidgar vi perspektivet finns många likartade exempel på ideologiska blandningar. I USA präglas högern inom Republikanerna av en växande nationalism och islamofobi samtidigt som man hyllar nyliberalism och kräver en avveckling av Obamacare. Ännu mer extrem är den amerikanska patriotiska rörelsen som kombinerar en våldsam nationalism och rasism med skatterevolt och kritik mot offentliga välfärdssystem. USA präglas också av betydligt mer protektionistiska tongångar än vad som är vanligt i Europa, det gäller både Donald Trump och Bernie Sanders.
Ett tecken i tiden är blandningen av partier i ”Frihet och direktdemokrati i Europa” (EFDD), det vill säga den grupp i Europaparlamentet som SD efter en hel del vinglande hit och dit valde att ansluta sig till. För att kunna ingå i en partigruppering i Europaparlamentet måste man vara villig att kompromissa och de flesta partier är angelägna om att ingå i en grupp även om man inte gillar alla andra medlemmar i gruppen. Ändå är sammansättningen av EFDD talande. Den består framför allt av en samling EU-motståndare, men också av en osannolik mix av marknadsliberaler och nationalister. Utöver SD ingår sex andra partier i EFDD. Störst är brittiska Ukip. Historikern Alan Sked, som tog initiativ till bildandet av Ukip 1993, var noga med att partinamnet inte skulle innehålla ordet ”British”, det skulle kunna tolkas nationalistiskt och få människor att förknippa partiet med det högerextrema British National Party (BNP). Ukip delar med andra ord inte alls SD:s nationalistiska idéarv. Eller kan någon tänka sig att SD tar bort ordet Sverige i partinamnet? Näst störst parti inom EFDD är italienska Femstjärnerörelsen, grundat av komikern och internetskribenten Beppe Grillo. Partiet blandar EU-skepticism, marknadsliberalism och blixtsnabbt förändrade budskap beroende på vart vindarna blåser. Inom EFDD finns också ett antal småpartier utöver SD. Hit hör den polska Koalitionen för förnyad republik, frihet och hopp (KORWIN) som förutom ett polskt utträde ur EU kräver sänkta skatter, en nedmontering av välfärden och dödsstraff. En annan medlem är litauiska Ordning och rättvisa, som leds av den tidigare presidenten Rolandas Paksas och brukar beskrivas som både socialkonservativt och liberalt. Ännu ett medlemsparti är det tjeckiska Fria medborgares parti, grundat 2009 av Petr Mach, en nationalekonom som vill skrota välfärdsstaten och som går under epitetet höger-libertarian.22 Under våren 2016 blev tyska AfD ny medlem i EFDD.23 Bakgrunden var att den ena av AfD:s två representanter i Europaparlamentet, Beatrix von Storch, skrev på twitter att polisen borde få använda skjutvapen mot flyktingar som olagligt försöker ta sig in i Tyskland.24 Det var ett alltför hårdsmält budskap för den konservativa gruppen ECR, som beslöt att kasta ut AfD. Kvar i ECR finns Dansk folkeparti och Sannfinländarna, största parti i gruppen är brittiska Tories. Som en konsekvens av Brexit kommer både Tories och Ukip så småningom att försvinna från Europaparlamentet. Det kommer att omstöpa de två grupper som hyser högerpopulistiska partier, hur grupperingarna kommer att se ut när Storbritannien lämnat EU är ännu oklart.
EFDD består sammanfattningsvis av en blandning av ytterst olika partier. Den gemensamma nämnaren är inte nationalism, flera av medlemmarna är inte alls nationalistiska. Däremot förenas partigruppen av EU-skepticism och ett visst mått av marknadsliberalism – men framför allt av att man uppfattar arbetarrörelsen som en huvudmotståndare.
Den klassiska 1930-talsfascismen hyllade ultranationalism och protektionistisk ekonomisk politik. Flera av de post-fascistiska och högerextrema partierna i Europa i dag, som Jobbik i Ungern och Gyllene gryning i Grekland, kännetecknas också av ultranationalism med en udd riktad mot flyktingar, arbetskraftsmigranter och etniska minoriteter. Samtidigt har kritiken mot det globala kapitalet ofta tonats ned. Inte sällan välkomnar dessa partier en avreglering som syftar till att länderna ska dra till sig utländskt kapital, som i Ungern. Det är alltför lätt att dra en rak linje från 1930-talsfascismen fram till i dag, men det ger en förenklad bild av den nuvarande europeiska extremhögern. Bilden är betydligt mer komplex. Dagens europeiska högerpopulism och högerextremism är inte enhetlig, men överlag skiljer den sig tydligt från 1930-talsfascismen, inte minst när det gäller den ekonomiska politiken.
Ett annat tankespår hos delar av extremhögern, som i viss mån kan hamna i strid mot nationalismen, är att de härskande globala eliterna måste utmanas av en ny och alternativ transnationell elit. Den självskrivna ledaren för det projektet är Vladimir Putin. Under senare år har en rad högerextrema partier i Europa uttalat sig positivt om Putin och idén om ett Eurasia som skulle utmana maktaxeln EU–USA. Även i detta sammanhang har Jobbik och Gyllene gryning gått i bräschen, men även andra partier har varit inne på samma tanke, däribland Ataka i Bulgarien, Vlaams belang i Belgien, Front national i Frankrike och Lega nord i Italien. Från Putins horisont handlar strategin om att splittra EU och få ljuskäglan att falla på något annat än Ukraina och annekteringen av Krim, han är en fullfjädrad maktstrateg och har även i den inhemska politiken spelat ut det nationalistiska kortet i hopp om att vinna taktiska fördelar.
Relationen mellan å ena sidan högerpopulism, högerextremism och nationalism och å den andra marknadsliberalism är komplex och oförutsägbar. Även i Europa går trenderna i olika riktningar. Ibland har högerpopulistiska och högerextrema partier infogat marknadsliberala element, ibland har utvecklingen gått åt motsatt håll. Under de senaste 20 åren har exempelvis franska Front Nationals ekonomiska politik snarast blivit mer protektionistisk. Under perioden efter bildandet 1972 var den ekonomiska politiken traditionellt marknadsliberal och under 1980-talet uttryckte partiledningen sin beundran för Reagan och Thatcher. Statsvetaren Steve Bastow menar att förskjutningen var ett uttryck för att Front national försökte slå in på en tredje väg mellan ”kapitalism och kommunism”.25
Inom det växande nationalistiska Österrikiska frihetspartiet, FPÖ, har den marknadsliberala jargongen varierat i betydelse. Under perioden efter att Jörg Haider blev partiledare 1986 präglades partiets politik av en hårdför nationalism i kombination med krav på nedskärningar av offentlig välfärd. Haider beskrev den offentliga välfärden som ett ”dekadent” system som bidrog till att göra människor lata, det vill säga samma tankar som i Fredrik Reinfeldts bok Det sovande folket.26 Haider blev guvernör i delstaten Kärnten och föreslog neddragningar av a-kassan. När Socialdemokraterna kritiserade planerna på lägre a-kassa svarade Haider bland annat att ”man hade en ordentlig sysselsättningspolitik i Tredje riket”.27 Den mer marknadsliberala falangen inom FPÖ lämnade emellertid partiet 1993 och bildade Liberalt forum och partiets ekonomiska politik kom att bli mer socialkonservativ. Efter att FPÖ gick in i en koalitionsregering med det konservativa ÖVP år 2000 skedde ett nytt skifte. Koalitionsregeringen presenterade en marknadsliberal ekonomisk politik med nedskärningar av offentlig välfärd, en mindre progressiv beskattning och dyra köp av stridsflygplan, där svenska Jas var ett alternativ. Resultatet blev att FPÖ tappade i stöd och många medlemmar lämnade partiet i protest. I dag pekar siffrorna uppåt igen och enligt flera opinionsundersökningar är FPÖ landets största parti. Partiledaren Norbert Hofer gick vidare till slutomgången i presidentvalet våren 2016, med bara 0,6 procent förlorade han mot de Grönas tidigare ledare Alexander van der Bellen. Partiets valspråk lyder: ”FPÖ – Die Soziale Heimatpartei”, det vill säga ”Det sociala hembygdspartiet”. I början av juli 2016 beslutade Österrikes regering att presidentvalet måste göras om på grund av misstag vid räkningen av poströster. Det betyder att Norbert Hofer får en ny chans att bli president.
8 Med högerextrema partier åsyftas partier med en rasistisk, främlingsfientlig grundton och som vill montera ner eller försvaga den parlamentariska demokratin och som uppmanar till våld. Uttrycket nationalism är också centralt i detta sammanhang, betydelsen utvecklas i ett särskilt kapitel.
9 Med högerpopulistiska partier åsyftas partier med en rasistisk, främlingsfientlig och nationalistisk grundton, men som verkar på den parlamentariska scenen och inte uppmanar till våld. Uttrycket används också för partier som vänder kappan efter vinden och där antietablissemang är ett kännetecken. Ofta överensstämmer dessa olika egenskaper.
10 Segerfeldt, Fredrik, Sluta jämföra FrP med SD, blogg, 14/9, 2009. http://metrobloggen.se/segerfeldt/sluta_jamfora_frp_med_sd/
11 Ingerö, Johan, Lunch med Siv Jensen, blogg, 26 /10, 2009, skärmdump.
12 Ingerö, Johan, Sverige är stenåldern, Neo, 5/2010. http://magasinetneo.se/artiklar/sverige-ar-stenaldern/
13 Samma metafor används av Mats Lindberg i artikeln En nytänkt och parlamentarisk nationalsocialism. Analys av SD:s ideologi och program, Nerikes Allehanda, 11/10, 2010.
14 Extremhögern, Anna-Lena Lodenius och Stieg Larsson, Tiden, 1994, sidan 221.
15 TT-telegram, 3/11, 1985.
16 Wirtén, Per, Søren Krarup, Konservatismens tredje våg, Arena Idé, nr 28, 2015.
17 De la Reguera, Erik, Gáspar Miklós Thamás: This is post-fascism, Arbetet Global, 27/5, 2016. http://arbetet.se/global/2015/09/26/gaspar-miklos-tamas-this-is-post-fascism/
18 Författaren har tagit bilder på soldater från Azovbataljonen som marscherar på Majdantorget och där soldaterna bär på fanor med varghaken. Bilderna är tagna under våren 2015.
19 Open Europe Blog, What does Alternative für Deutschland really stand for?, 25/3, 2014. http://openeuropeblog.blogspot.se/2014/03/what-does-alternative-fur-deutschland.html
20 Siân, Ruddick, What lies behind UKIP’s success?, Socialist Worker, 2009.
21 Snell, James, Ukip is not the home for true libertarians, The Commentator, 25/1, 2013. http://www.thecommentator.com/article/2574/ukip_is_not_the_home_for_true_libertarians
22 Källor: (a) Panitch, Leo & Albo, Greg (red), The Politics of the Right, 2015. (b) http://www.efddgroup.eu, (c) European Journal of Political Research, 2006-2015, (d) https://en.wikipedia.org/wiki/Europe_of_Freedom_and_Direct_Democracy
23 Mischke, Judith, MEP Beatrix von Storch leaves ECR group to join EFDD, EU-reporter, 25/5, 2016. https://www.eureporter.co/politics/2016/04/09/afd-mep-beatrix-von-storch-leaves-ecr-group-to-join-efdd/
24 Quensel, Ann-Sofia & Vergara, Daniel, Politiker i SD:s EU-grupp vill skjuta flyktingar, Expo, 4/11, 2016. http://expo.se/2016/politiker-i-sds-eu-grupp-vill-skjuta-flyktingar_7060.html
25 Bastow, Steve, Modern & Contemporary France, volym 5, nr 1, sid 61–72, 1997.
26 Panitch, Leo & Albo, Greg (red), The Politics of the Right, 2015.
27 Rydgren, Jens & Widfeldt, Anders, Från Le Pen till Pim Fortuyn, 2004.