När de sociala klyftorna ökar, när segregationen växer mellan bostadsområden och när stad och land glider isär är högerpopulister och högerextremisters svar att det är invandrarnas, muslimernas eller romernas fel. Rasismen och främlingsfientligheten blir en pysventil för social stress och en politisk misstro. Kritiken riktas neråt, mot personer i utanförskap och med ännu lägre inkomster. Fruktan för att själv bli en förlorare formuleras i termer av kulturkrig. Genom att avleda ett missnöje som kunde ha riktats uppåt fungerar högerpopulism och högerextremism som en murbräcka för att slå sönder gemensamma strukturer. De med skyhöga inkomster och förmögenheter kan vara nöjda. De tillhör samhällets vinnare och slipper krav på omfördelning. Fram tonar ett auktoritärt klassamhälle, ett samhälle där statlig och ekonomisk elit flyter samman.
Människor med höga inkomster och lång utbildning bosätter sig i höginkomstområden, flyttar sina barn till högpresterande skolor, köper läxhjälp från läxhjälpsföretag och söker privata lösningar inom vård och omsorg. Viljan att betala för den gemensamma välfärden riskerar att fräta sönder. Osäkerheten sipprar in i varje hörn av samhället. När jämlikheten inte längre är möjlig tvingas människor att rusta för ojämlikhet. Likt ett självspelande piano förstärks den sociala uppdelningen, vilket skapar ny livsluft för högerpopulister och högerextremister som riktar aggressionen neråt.
Högerpopulister och högerextremister försöker framställa sig själva som de enda sanna företrädarna för folkets vilja, de enda som vågar berätta sanningen. Numera har den bilden fått en rejäl törn. I Ungern och Polen utgör högerpopulisterna den politiska makten i nära symbios med näringslivets och kyrkans eliter. I Sverige låter sig det välavlönade ledarskiktet inom SD bli bjudna på lyxrestauranger av näringslivets lobbygrupper. Kännetecknande för SD:s toppfigurer är inte längre att de står utanför etablissemanget, utan att de tycker att de äntligen fått en upprättelse, att näringslivets behandling av dem visar hur de bör bli behandlade, det vill säga som en del av samhällets elit.
Högerpopulistiska och högerextrema partier har en nationalistisk och konservativ syn på invandring, familj, jämställdhet, kultur och medier, men på det ekonomiska området kan kompassen snurra i vilken riktning som helst. Överraskande ofta har partierna en marknadsliberal agenda. I Sverige har SD i rask takt rört sig i marknadsliberal riktning och bytt politik i en rad frågor. En förklaring är att näringslivets lobbying påverkat SD:s politik. En annan är SD:s dröm om att få komma in i den politiska värmen och styra Sverige, helst tillsammans med Moderaterna och KD. En tredje förklaring är att SD påverkats av tillströmningen av före detta moderater, ofta Natovänliga personer som betraktar SD som det invandringskritiska alternativet i den borgerliga paletten. En fjärde förklaring är att SD i likhet med just Moderater, KD och näringslivets kampanjorganisationer betraktar arbetarrörelsen som en huvudmotståndare, det är också förklaringen till att flera personer obehindrat har rört sig mellan det nationalistiska och det nyliberala fältet.
SD:s politiska förskjutning har stärkt Alliansens position i riksdagen. I frågor som gäller vinster i välfärden, skattesänkningar och försämrad anställningstrygghet kan den traditionella borgerligheten räkna med stöd från SD. Ibland krumbuktar sig SD:s företrädare, men när det kommer till kritan ställer sig SD nästan alltid bakom Alliansens förslag i blockskiljande frågor som handlar om ekonomi och fördelning. SD är också berett att sälja ut egna förslag, som en höjd a-kassa, om det leder till att Alliansen kan vinna politiska segrar över de rödgröna.
SD:s politiska förskjutning i ekonomiska frågor bör ses i ljuset av andra scenförändringar. Nyliberaler har alltid förespråkat ökade löneklyftor. Under de senaste åren har de uppfunnit ett nytt argument för en gammal idé, att integrationen av flyktinginvandrare kräver fler låglönejobb. Detta har blivit den andra murbräckan för att skapa ett skarpare klassamhälle. Här finns en gemensam beröringspunkt mellan nyliberaler och dagens SD – i deras ögon utgör ökad ojämlikhet inte ett politiskt problem, även om argumenten för den antiegalitära hållningen skiljer dem åt.
Ett besläktat resonemang går ut på att ensidigt förklara den ökade ojämlikheten med att Sverige tagit emot flyktingar. Ojämlikheten har i själva verket ökat kontinuerligt i Sverige under de senaste 35 åren, både genom att de i toppen dragit ifrån och genom att de längst ner sjunkit ännu mer.333 De ökade klyftorna beror på en mängd faktorer varav en del är politiskt tillverkade i Sverige, som ett mindre omfördelande skattesystem, nedskärningar av sociala transfereringar och en bostadspolitik som gynnar dem som äger sina bostäder. Trots att statistiken inte visar att klyftorna ökat mer än annars i samband med stor flyktinginvandring kan det ändå vara sant att fler flyktingar med kort utbildning är en av många faktorer som bidrar till ökade klyftor. Slutsatsen borde vara att flyktinginvandring motiverar en politik för jämlikhet, inte en politik för att sänka inkomsterna för dem som redan har det sämst. Framför allt behövs en massiv satsning på utbildning av vuxna med kort utbildning och reformer för att skapa en likvärdig grundskola.
Kombinationen av högerpopulisters och högerextremisters uppmaning att sparka neråt, deras uppslutning bakom högerns ekonomiska politik och nyliberalernas försök att slå mynt av flyktingströmmarna för att förverkliga sina politiska drömmar underminerar det gemensamma samhällsprojektet. Hotet är riktat mot välfärdsstaten, mot fackligt inflytande på arbetsplatserna och mot idealet om ett jämlikt samhälle.
I Sverige har SD länge ökat i styrka, även om den trenden för tillfället ser ut att vara bruten. Det som har störst betydelse är emellertid inte om SD fortsätter att öka eller minska något, en fortsatt stor uppgång är inte trolig, utan hur relationen mellan Moderaterna och SD kommer att utveckla sig på sikt. Den frågan kommer att vara central för svensk politik under lång tid framöver. Starka krafter inom M, men också inom KD, är beredda att styra Sverige även om det kräver ett aktivt stöd från SD. Andra borgerliga krafter, som utifrån liberala argument ser faran med att göra sig beroende av SD:s auktoritära nationalism, stretar emot. Hur dessa styrkeförhållanden utvecklas kommer att få stor betydelse. Men det är inte säkert att en moderat politik som öppnar för att ta över styret med stöd av SD får önskad effekt. Det kan lika gärna leda till att Moderaterna tvingar fram blocköverskridande samarbeten som resulterar i att både Moderaterna och SD blir isolerade.
Högerpopulister och högerextremister har aldrig kunnat hantera kritiken mot sociala orättvisor. I deras ögon innebär sådana åsikter ett förräderi som riskerar att splittra den heliga nationen. Det betyder att de aldrig tar upp frågan om ojämlikhet när de själva kan formulera dagordningen. Länder där vänster-högerskalan blivit osynlig utgör ett växthus för högerpopulism och högerextremism. I Österrike där arbetarrörelsen och konservativa regerar tillsammans är i dag det högerpopulistiska FPÖ största parti. När motsättningen mellan vänster och höger är framträdande blir utrymmet tvärtom mindre för högerpopulistiska och högerextrema partier. I södra Europa har de nationalistiska krafterna inte vuxit lika mycket som i Norden, Central- och Östeuropa. En direkt orsak är att de nya vänsterpartierna Syriza i Grekland och Podemos i Spanien lyft vänster-högerdimensionen i politiken vilket har krympt utrymmet för högerpopulism.
Sociologen Jens Rydgren, en av Sveriges ledande forskare om högerpopulism och högerextremism, skrev 2002 en akademisk artikel som förklarade varför det då inte hade vuxit fram något betydande radikalt högerparti i Sverige. Nu har Rydgren tillsammans med statsvetaren Sara van der Meiden skrivit en ny text som förklarar vad som hände sedan och varför SD kom att växa. Enligt dem är fyra faktorer avgörande: (1) Den minskande betydelsen av klasspolitik i Sverige, ett fenomen som bland annat tar sig uttryck i en svagare klassröstning. (2) Politiseringen av invandringsfrågan som tagit utrymme från fördelningsfrågan, där SD särskilt har gynnats när invandringen stått i fokus och övriga partier har haft en likartad invandringspolitik. (3) De minskande skillnaderna mellan Socialdemokratin och Moderaterna, i sin tur orsakade av att båda partierna rört sig mot mitten i jakten på medelklassväljare. (4) SD:s strategi att fjärma sig från sitt bruna förflutna genom uteslutningar av nazistinfluerade medlemmar och påstådd nolltolerans mot rasism.334 Åter igen är en slutsats central: En otydlig vänster-högerdimension i politiken innebär en starkare högerpopulistisk och högerextrem extrem flank.
Analysen kan emellertid inte bara handla om vad som gynnat högerpopulism och högerextremism. De nationalistiska krafternas framgång i Europa handlar lika mycket om arbetarrörelsens, de socialliberala krafternas och det politiska mittfältets tillbakagång. En spegelbild av de förras framgångar är de senares misslyckanden. Inte minst behöver den europeiska arbetarrörelsen kritiskt ompröva och förnya det egna arbetet. Men det är en annan historia.
333 Se rapporten: Almqvist, Anna, Den ekonomistiska ojämlikheten i Sverige, LO, 2016. https://www.lo.se/home/lo/res.nsf/vRes/lo_fakta_1366027478784_den_ekonomiska_ojamlikheten_i_sverige_pdf/$File/Den_ekonomiska_ojamlikheten_i_Sverige.pdf
334 Rydgren, Jens & van der Meiden, Sara, Sweden, Now a Country Like All the Others? The Radical Right and the End of Swedish Exceptionalism, Working Paper Series, no 25/2016, Department of Sociology, Stockholms universitet. http://www.sociology.su.se/polopoly_fs/1.285332.1465300036!/menu/standard/file/wps25.pdf