Trots perioden med borgerliga regeringar 1976–82 bestod Välfärdssveriges ekonomiska system i stort sett oförändrat fram till mordet på Olof Palme 1986. Därefter har socialdemokratiska och borgerliga regeringar tävlat i avregleringar, privatiseringar och skattesänkningar som förvandlat Sverige till en ordinär marknadsekonomi i Europas periferi. EU-inträdet skyndade ytterligare på förändringarna. Ställningen som socialt föregångsland har försvunnit. Men också rollen som världsledare i levnadsstandard och ekonomisk tillväxt.
Nya honnörsord kom med det nya klimatet. Sedan ett kvartssekel tillbaka är »småföretagare» och »entreprenörskap» det finaste som finns i den ekonomiska debatten. Därför är det något av en paradox att det är mycket svårt att hitta någon ny, bestående förmögenhet som skapats kring en snilleidé av det slag som under välfärdsåren gav upphov till Tetra Pak, Ikea, Gambro, H&M eller till exempel ABBA och musikundret.
I mycket kan det hela istället tyckas som en återgång till de ekonomiska förhållanden som rådde under mellankrigstiden, börsklipp och återkommande kriser. Det är en händelse som ser ut som en tanke att ungefär samtidigt med Palmemordet, i februari 1986, inträffade den första stora svenska finansskandalen sedan Ivar Kreugers dagar. Den egyptiskfödde spekulanten Refaat El-Sayed var just i färd med att genomföra en sorts fusion med Volvo när han ertappades med den egentligen obetydliga lögnen att ha påstått sig ha doktorsexamen. Hans låtsasimperium hade byggt på en urmodig fabrik för dåligt råpenicillin och sedan utvecklats till en sorts kedjebrev i aktier, inte olik Kreugers luftbubbla. El-Sayed hade varit god för den dåförtiden imponerande summan tre miljarder i aktier i sitt bolag Fermenta som nu gick upp i rök tillsammans med ett fåtal ovana småsparares tillgångar och betydligt fler naiva storföretagsledares satsningar på luftaffären.
Eftersom spekulanternas minne är kort skulle det hela upprepas flera gånger framöver i det nya klimatet, mest markant i form av det omöjliga dataföretaget Framtidsfabriken ägt av Jonas Birgersson. Svårbegriplig, förmodat modern teknologi såld av ett konstigt geni tävlar precis som under mellankrigstiden med överbelånade fastigheter om att skapa spekulationspsykoser. Andra bubblor och tillfälliga förmögenheter uppkom direkt i finansbranschen genom insatser av börsklippare eller, som de en tid kallades, »finansvalpar». Ett egenartat fall är Erik Pensers uppgång, fall och oväntade återkomst. Vi har redan berört namnet Carnegies återkomst i storfinansen i samband med dessa affärer. Penser och dennes kumpan Tomas Fischer hade tagit upp namnet igen då de förvärvat bankirfirman Langenskiöld med rötter i det gamla porterbolaget. Varpå Carnegie med nya ägare dels hamnade i blåsväder i ett par nya bankskandaler 2007–08, dels ändå kunde förvärva det än mer skandaldrabbade HQ Bank 2010. Fortsättning följer förmodligen. En kortvarig storförmögenhet skapades även av Anders Wall med Beijerinvest. En annan av den gåtfullt försvunne storspekulanten Carl-Eric Björkegren.
Av de förmögenheter som i skrivande stund hunnit ärvas och därmed kan ses som bestående rikedom till skillnad från de nyssnämnda klipparnas är den mest ärevördiga förstås huset Wallenbergs. Kanske är medlemmarnas ställning inte riktigt lika stark i det ekonomiska systemet som den varit. Men den är fortfarande formidabel och absolut unik för en så gammal förmögenhet.
Det är löjeväckande när man ibland hävdar att det inte kan vara mycket bevänt med Wallenbergarnas makt i den nya klippekonomin. Man påpekar att ingen av dem finns med på listan över landets miljardärer och att deras personliga ägande i maktbolaget Investor bara uppgår till cirka en halv procent. Visserligen ägde som vi sett varken Oscar eller Knut så mycket mer i Enskilda Banken när de började och lyckades ändå berika sig och de sina. Men framförallt vilar de nutida Wallenbergarnas makt helt på Wallenbergstiftelserna, som äger 48 procent av rösterna i Investor och dessutom poster i övriga sfärbolag där man tillsammans med Investor utövar kontrollen. Lite beroende på dagskurserna på börsen pendlar stiftelsernas nominella värde kring 60 miljarder. Och maktvärdet för ägarna och de ekonomiska belöningar som makten ger gör det praktiska värdet ännu högre.
Att säga att Wallenbergs inte »äger» sina stiftelser är en lek med ord. »Ägande» är absolut inget entydigt begrepp. Redan i Norge är reglerna för att disponera fast egendom annorlunda. Och vem »äger» en svensk bostadsrätt? Och så vidare. Kontrollen över svenska stiftelser påminner om ärftliga feodala jordförläningar i äldre tid. Tvånget att bekosta rustning och ryttare motsvaras av det nominella tvånget att pytsa ut allmosor till forskning. I övrigt råder precis som på adelsjorden obegränsad familjemakt utan beskattning eller insyn. Så länge familjen håller sams och lagstiftningen inte ändras sitter man lika tryggt som någonsin adeln på medeltiden. Det ska en närmast osannolik trätgirighet och inkompetens till för att som familjen Kempe förlora kontrollen över sina stiftelser och därmed företagen.
Vi lämnade senast Wallenbergs i konvulsionerna kring och efter sammanslagningen av den gamla familjebanken med Skandinaviska banken till SE-Banken. Då Enskilda Banken upphört måste stadgarna för Knut och Alice Wallenbergs stiftelse, den största och helt dominerande av familjestiftelserna förstås ändras. Den korsvisa familjemakten där bankstyrelsen utsåg stiftelsens ledning som i sin tur utsåg bankledningen måste räddas på nytt sätt. Och samtidigt skyddas mot staten. Fortfarande nämns inte namnet Wallenberg i stadgarna, samtidigt som medlemmarna, precis som släktingarna i familjen Söderbergs stiftelser, förblivit i absolut majoritet och ärvt ordförandeposten. Man gick helt enkelt in för att låta styrelsen förnya sig själv efter samma modell som Söderbergs. För att lugna statsmakt och skattemyndighet bestämde man sig dock för att knyta universitet och forskningsinstitut till stiftelsen. Det vill säga en hord »huvudmän» rekryterades från dessa organ. Dessa representanter fick i sin tur välja en ledamot av cirka tio i styrelsen samt utse revisorer. För säkerhets skull fick dock styrelsen rätt att utse extra »huvudmän» för att försäkra sig om lydig majoritet i den gruppen.
Makten över Wallenbergsfären som förut legat i familjebanken kom efter fusionen härmed att efter hand flyttas till Knut och Alice Wallenbergs stiftelse, vars ordförande blev konstitutionell monark i imperiet. De övriga maktposterna var ordförande i Investor och, åtminstone till en början, ordförande i SE-Banken. VD-posterna i maktbolaget och banken kom däremot att allt oftare överlämnas till ekonomer utan blodsband med familjen. Dessa liksom direktörerna för sfärens större bolag tilläts berika sig nästan lika skamlöst som familjemedlemmarna, så länge de förblev lydiga och lojala, men inte inkräkta på den ärvda, skattebefriade makten i stiftelserna. Och stiftelserna växte med donationer från nya generationer som på detta sätt, så länge arvskatten fanns kvar, räddade undan vad de fått ut men inte hunnit förbruka.
Jacob Wallenberg fick behålla ordförandeposten i stiftelsen till sin död 1980. Marcus Dodde Wallenberg regerade först imperiet från sin post som ordförande för den nya SE-Banken, innan han 1978 tog över ordförandeklubban i Investor och slutligen vid Jacobs död 1980 även i Knut och Alice Wallenbergs stiftelse. Hans envälde varade emellertid bara i två år. Vid hans död 1982 övertog den förlorade sonen Peter Pirre Wallenberg, i brist på andra arvingar, båda posterna och makten i imperiet.
Under Peters aktiva tid genomfördes bland annat 1992 en fusion mellan Investor och Providentia till ett enda maktbolag under namnet Investor, som även 1994 slukade ett mindre maktbolag. Peter Wallenberg behöll ordförandeklubban i Investor till 1997. Den dagliga ledningen av bolaget hade dock redan 1978 av Jacob och Marcus överlämnats till ekonomen Claes Dahlbäck (f 1947) som förblev VD fram till 1999 – lojal, gynnad, med tiden mycket förmögen, men samtidigt länge något av en doldis inför offentligheten. Mer allmänt känd blev under sin storhetstid i sfären den likaledes högt betrodde ekonomkollegan Percy Barnevik (f 1941). Han var VD för Asea 1980–87 och genomförde den väldiga fusionen med schweiziska Brown Boveri, varigenom det nuvarande ABB skapades. Därefter VD i ABB till 1996 och därpå bolagets ordförande. Han var samtidigt ordförande även i Sandvik och styrelseledamot i många andra bolag, tills han 1997 vederfors den extraordinära äran att överta Peter Wallenbergs ordförandepost i Investor. Peter Wallenberg erhöll därvid en pension från Investor om 13,5 miljoner årligen fastän han inte varit anställd. Plus en del andra ersättningar. Barnevik fick i sin tur ett minst sagt lysande avgångsvederlag från ABB.
Det var det sistnämnda som innebar en av sfärens och familjens få offentliga katastrofer på senare tid. Avtalet som godkänts av Peter Wallenberg visade sig ha givit Barnevik en pension på nästan en miljard. Wallenberg hävdade att han blivit förd bakom ljuset. Barnevik tvingades betala tillbaka 548 miljoner samt avgå från posten som ordförande i Investor. Dahlbäck kallades in som ny ordförande. Frågan var i vad mån Peter Wallenberg ändå sett det hela som ett utbyte mot vad han själv beviljats från Investor eller helt enkelt blivit lurad. Lika pinsamt bådadera.
Men dessutom gjorde den bisarra belöningen att andra frågor kunde ställas kring styrningen av sfären. Vad var Percy Barnevik och liknande figurer egentligen så bra på? Peter Wallenberg hävdade att han omsider förstått att ABB under Barneviks ledning tvärtemot vad han inbillats att tro varit närmast konkursmässigt. Men vad berättade det om ledningen i stort? Hur var det med den stora fusionen, som avkastat så stora summor i bonusar och belöningar? I den kris som snart drabbade ABB verkade det vara den gamla svenska Aseadelen som fortsatte att fungera. Det sas att redan tomtmarken i Västerås förmodligen var värd vad det hopskrumpnade internationella aktievärdet nu uppgick till sedan Brown Boveris förluster vägts in.
En våldsam debatt rasade vid samma tid även kring andra bonusar till chefspersoner med tveksamma prestanda och än tveksammare moral i gamla företag och nya klippbyggen. Men Barnevik och därmed Wallenbergsfären tog onekligen hem priset. Som vi flera gånger sett är bonusar ingen nyhet, allraminst hos Wallenbergs. Men aldrig att familjens medlemmar låtit sig luras i sådana affärer!
Via Barneviks manövrer har Wallenbergs i praktiken förlorat kontrollen över ABB. Via andra bonusdigra fusioner över Astra, numera AstraZeneca, och det forna Stora Kopparberg, numera Stora Enso. Den feltänkta försäljningen av SAAB:s biltillverkning och det företagets tragiska öde kastar en skugga över sfären, liksom avyttringen av Scania. Man tvingades sälja Alfa Laval (se kapitel V:4). Investor har alltmer blivit ett bolag som satsar på icke börsnoterade företag, medan makten över storindustrin spelar något mindre roll.
Peter Wallenberg släppte under 1990-talet flera av sina funktioner för att bereda plats åt en yngre generation. Hans 1971 avlidne bror Marc, alias Boy-Boy, hade med Olga Wehtje fyra barn. Sonen Marcus (f 1956), kallad Husky, efterträdde under åren 1999–2005 Claes Dahlbäck som VD i Investor och är för närvarande ordförande i SE-Banken, Electrolux och SAAB. Liksom givetvis ledamot av ett stort antal andra styrelser, inklusive den för Knut och Alice Wallenbergs stiftelse. Den yngre sonen Axel, som haft färre uppdrag, avled 2011. Yngsta dottern Caroline Ankarcrona (f 1968) fick 2012 plats i stiftelsestyrelsen. Det var dock fel när tidningarna jublade över att en kvinna äntligen fått plats där. Kompetenta damer hade redan tidigare suttit med som statliga och vetenskapliga representanter. Det nya var att en kvinnlig familjemedlem tvärtemot tidigare principer släpptes in i det högsta maktorganet varifrån lukrativa poster fördelas. Det finns ytterligare en syster, Mariana (f 1965). Peter, Pirre, själv har tre barn. Jacob (f 1956), gift med Marie Wehtje vilken ju även är Huskys kusinbarn, var en period VD i SE-Banken, därpå dess ordförande och sedan 2005 Claes Dahlbäcks efterträdare som ordförande för Investor, samt även han ledamot av alla relevanta styrelser. Hans yngste bror Peter »Poker» Wallenberg (f 1959) har varit chef för Grand Hôtel och sitter numera i de vanliga styrelserna, medan systern Andrea (f 1957) än så länge i enlighet med familjetraditionen tycks stå utanför de stora sammanhangen.
En lite kuriös episod är det försök som 2002 gjordes att ytterligare slå mynt av stiftelsemakten. Maktutövningen i dessa och liknande ideella stiftelsers styrelser har alltid varit oavlönad. Men Peter Pirre Wallenberg, Jacob, Marcus Husky och Peter Poker bildade nu bolaget W Capital Management för att mot skyhögt arvode »ge råd» åt stiftelserna om deras placeringar. Eftersom stiftelsernas styrelser ju dessutom bestod av dem själva kan det knappast ha varit betungande. Men givetvis ändå ett bekvämt sätt att lägga vantarna på pengar som annars skulle ha gått förlorade till forskning. Fram till 2002 hade driften av stiftelserna med experter och ordinarie personal kostat 10 miljoner om året. År 2007 kostade den 138 miljoner och bör ha kostat ungefär lika mycket varje år sedan »rådgivningen» började. Då försök gjordes att uppmärksamma myndigheter på hanteringen lades emellertid W Capital Management ned 2007. Istället grundades förvaltningsbolaget Foundation Asset Management AB med stiftelserna själva som ägare för att förvalta stiftelsernas investeringar. Ingen kunde längre säga att en ideell stiftelse pungslogs av sina styrelsemedlemmar. Nu var det ju dotterbolaget som betalade investeringsexperterna marknadsmässiga löner. Experterna var Marcus och Jacob Wallenberg samt Claes Dahlbäck och ytterligare en Investordirektör.
Peter den äldre behåller i skrivande stund ordförandeklubban i Knut och Alice Wallenbergs stiftelse. Hans utslagsröst ger familjen fortsatt absolut kontroll. Poker är vice ordförande, Caroline Ankarcrona, Jacob och Husky vanliga ledamöter. De båda sistnämnda tycks vara menade att uppträda som en ledarduo som Knut och häradshövdingen eller Jacob den äldre och Marcus den yngre. Den utanför sfären stående »huvudmannarepresentanten» saknar varje praktisk betydelse utom i skattehänseende.
Wallenbergs inflytande förblir formidabelt – i den mån de har kompetens att utnyttja det. Via stiftelsen och Investor kontrollerar man utöver de onoterade bolagen fortfarande – med reservation för eventuella omstruktureringar innan detta gått i tryck – på betryggande sätt Atlas Copco, Electrolux, SE-Banken, Ericsson och Husqvarna på börsens A-lista, samt via stiftelsen även SKF och SAAB:s överlevande flygplansdel. Av dessa är det väl i skrivande stund bara Electrolux som att döma av börskursen går riktigt bra. Massajerna i Kenya står stödda på spjutet och vaktar sin hjord talande i mobiltelefon men har fortfarande inte något kylskåp för mjölken och blodet samtidigt som de inte berörs av eurokrisen eller bostadsbubblan i USA. Och en bank som SE-Banken kan trots bonusfester alltid räkna på stöd från staten när det går dåligt och optimism från investerarna när det går bra.
Så länge Sverige tillåter ordningen med röststarka A-aktier och familjestiftelser utan statlig styrning och så länge man själv kan hålla sams och antalet delägare inom rimliga gränser kommer Wallenbergs, eller åtminstone de inom familjen som bevärdigas med en plats på toppen, förmodligen att behålla en avsevärd makt. Och allt talar för att det blir ganska länge.