En förmögenhet är en väldigt stor summa pengar. Men inte pengar som tillhör en stat, en organisation eller ens ett mer anonymt bolag. Den som är förmögen är en enskild person och möjligen hennes eller hans familj. Det rör sig om reda pengar eller tillgångar som snabbt låter sig förvandlas till penningar eller penningars värde. Vanligen avkastar förmögenheten nya pengar till glädje för sin ägare, varför all privategendom som avkastar pengar är förmögenhet eller blir det. Ett gammaldags adelsgods, grevskap eller furstendöme brukar inte ses som en förmögenhet. Det var knappast möjligt att avyttra och gav sällan utdelning i reda pengar trots de andra förmåner det erbjöd sina ägare. Det var dessutom vanligen kringgärdat av stränga regler för arv och innehavarens förpliktelser mot överheten och någon gång även mot de underlydande.
Men även en modern förmögenhet innebär makt på ett sätt som vanliga fickpengar inte gör. Det svensk-tyska ordet förmögenhet har med »förmå» och »förmåga» att göra, det vill säga möjligheten eller makten att åstadkomma saker med hjälp av tillgångarna. Det internationellt spridda adjektivet »rik» – rich, riche, ricco – har egentligen samma betydelse. Det är släkt med »regera», latinets rex, kung, eller tyskans Reich, rike.
Det finns förstås många andra ord för privatägda penningmängder på olika språk. Det engelska wealth, ibland felaktigt översatt som »välde» till exempel i »Brittiska samväldet», är släkt med vårt »väl», det vill säga livets goda i allmänhet, som i »välstånd». Men välstånd är inte exakt samma sak som förmögenhet. Det latinsk-engelska fortune för stor penningsumma kan ju också betyda både lycka, tur och öde. Men en förmögenhet behöver inte innebära lycka, inte heller bero på turen eller ödet, åtminstone inte enligt de flesta innehavares uppfattning. Det latinsk-italienska ordet för saken, patrimonio, engelskans patrimony, »fädernearv», signalerar att det rör sig om en sammanhållen summa som överantvardas eller åtminstone skulle kunna överantvardas genom generationer, precis som släktjorden i forna dagar.
Moderna förmögenheter är dock som sagt av en mer flyktig materia än gamla tiders feodala jordagods. Förmögenheter baserade på penningar, lån och räntor uppstod redan i antiken, men de blev mycket kortvariga i jämförelse med de adelsvälden rotade i jorden och blodet som föregick och efterträdde dem. Guld kunde rövas eller förslösas med större lätthet än jord och var dessutom lättare att dela och skifta ut i småposter bland sönerna, ibland rentav till döttrar. Köpmän och bankirsläkter blev på nytt vanliga i Europa under senmedeltiden, främst i ullhandels- och vävarbältet från Mellanitalien över Burgund, Rhenlandet och Nederländerna till mellersta England, med utlöpare i Hansan och de italienska sjörepublikernas orienthandel. Men banker fallerade ideligen. Verkligt förmögna släkter som De la Pole på 1300-talet i England och Medici på 1400-talet i Florens såg till att i tid förvärva jord och överleva som furstliga feodalherrar.
Först med industrialismen på 1700- och 1800-talen finner vi mer allmänt den moderna typen av förmögenhet. Men förmögenheterna bildades inte bara genom den enorma produktivitetsökningen och de marknader som den nya mot kontant betalning arbetande stads- eller brukssamhällesbefolkningen erbjöd. Förutsättningen för den verkligt moderna typen av förmögenhet och finansfamilj var de nya sätten att handskas med pengar i moderna banker och aktiebolag. Ursprungligen kommer förstås kapitalet från produktivt arbete. Sedan löner och andra omkostnader betalts hamnar överskottet av verksamheten – kallat »mervärde» eller »vinst» beroende på om vi är marxister eller marknadsliberaler – i händerna på företagaren. Det kan användas till lyxkonsumtion eller investeringar, det vill säga sparande och förmögenhetsbildning. Men den sparade delen av vinsten fortsätter ofta sin väg genom det ekonomiska systemet. Passiva aktieägare och aktiva långivare, det vill säga investmentbolag och banker, blir de stora vinnarna. Härmed inte sagt att de inte spelar en nyttig roll i systemet. Men det är, särskilt om man betraktar vårt land, markant i hur liten grad de stora, bestående förmögenheterna skapats av klassiska företagsbyggande kapitalister av den modell som Karl Marx skildrade. De bestående förmögenheterna har främst skapats via hantering av pengar längre fram i kretsloppet – i handelshus, banker och investmentbolag.
Så har det dock i viss mån varit i alla tider och förblivit överallt. Det tycks vara något av en naturlag att ju mer pengar som strömmar genom en verksamhet, desto rikare blir administratörerna. De mest chockerande bonusarna utbetalas alltid, även efter finansiella motgångar, till cheferna i banker och försäkringsbolag med tillräckligt hög omsättning. Även i den offentliga sektorn tenderar chefer att ha mer betalt och bättre villkor ju mer pengar man omsätter eller förbrukar.
Uppfinnaren blir sällan själv förmögen. Entreprenören bygger ibland ett stort företag kring uppfinnarens idé. Investeraren tar ofta över efter någon generation och behåller makten och härligheten.
En ofta förbisedd faktor i förmögenhetsbildning är den offentliga sektorn. En stark stat är naturligtvis nödvändig för att skydda en kapitalistisk ekonomi där fabriksägare och fondförvaltare till skillnad från feodala jordägare inte kan sätta upp privata arméer för att hindra plundring och förstörelse. Men framförallt erbjuder de enorma värden som flyter genom statsapparaten eller andra organ för våld, vård och välgörenhet fantastiska möjligheter för kapitalisten. Det rör sig om större summor än något producerande företag kan drömma om. Huset Medici blev sin tids och kanske världshistoriens rikaste familj som påvens bankirer på 1400-talet. De förmedlade genom fiffiga utbytesmetoder kyrkans skatteinkomster, som den helige fadern annars inte kunnat inkassera, från Nordeuropa till Italien. Givetvis stannade en viss procent av intäkterna hos Medici som tack för trolleriet. Historiens kanske mest legendariska förmögenhet, familjen Rothschilds, grundlades genom förvaltningen av ett tyskt furstendömes statskassa under Napoleonkrigen. Pengarna skulle placeras via London, men på vägen hann de också utnyttjas i Rothschilds spekulationer. Senare ökades och stabiliserades familjens kapital genom utlåning till brittiska staten och finansieringen av Wellingtons fälttåg i Spanien. Krig har nästan alltid blivit lika lönsamma för enskilda investerare som de varit ruinerande för stater. Att klä massor av värnpliktiga i uniform blev en lysande affär för textilindustrin. Moderna krig med allt dyrare materiel har inneburit allt större vinster för den tunga industrin. Även fredlig infrastruktur som vägar och järnvägar kräver vanligen investeringar av ett format som gör att det förr eller senare blir skattebetalarna som får träda in om projekten ska kunna fullföljas. I bästa fall tjänar kapitalägarna dubbelt, både som långivare till staten och som leverantörer till projekten. Även på sikt bidrar oftast offentliga investeringar till den privata förmögenhetstillväxten. Utan folkhemmet och miljonprogrammet hade det inte funnits något för Kamprad att möblera.
Samtidigt är det svårt att mäta och jämföra förmögenheter på den maktnivå vi här talar om. Marknadsvärdet på aktieinnehav i börsnoterade bolag kan förstås uppskattas exakt. Värdet på jordbruksmark, naturtillgångar och onoterade företag liksom det verkliga värdet bakom aktiekursen i börsbolag är redan det svårare. I den mån man beaktar just maktaspekten blir det än mer vanskligt. Hur ska man värdera familjen Wallenbergs och andra finansdynastiers makt över familjestiftelserna? De »äger» dem inte men kan ändå använda dem för att styra investmentbolag och storföretag och därigenom fortsätta att berika sig rent privat. Systemet med röststarka A-aktier och röstsvaga B-aktier förskjuter också perspektivet. För den som redan har en stark ägarposition är A-aktien oerhört värdefull även om den inte avkastar mer. För mig som småsparare är skillnaden ointressant. Till allt annat kommer viljan att i bouppteckningar och andra deklarationer undervärdera tillgångar av skatteskäl. De förmögenheter och familjer vi framöver möter kan därför inte sägas vara ett absolut rättvisande urval, men förhoppningsvis ge en någorlunda bild av utvecklingen och läget. Samt tänkvärda inblickar.
*
Man kan fundera över synen på förmögenhet. En rik mans kvickhet roar alltid, om man får tro Mark Twain. Men alla pengar är ändå inte lika fina. Vi tycks i vår kultur beundra rikedom mer ju mindre ägaren gjort sig förtjänt av den. Gamla, ärvda pengar är finast. Ju hårdare man själv slitit för pengarna desto skamligare är de. Extremfallet är det gamla brittiska klassamhället sådant det kan studeras i Jane Austens romaner. Finast var jordägande adel, landed gentry. Dess manliga medlemmar, gentlemen, kändes igen på att de inte arbetade eller ens befattade sig med egendomens skötsel, bara lyfte arrenden. Affärsmän och företagare var föraktliga. De kunde bjudas in till fina familjer om de lagt av med sin hantering, men deras döttrar var fortfarande hänvisade till att gifta sig med prästmän eller sjöofficerare, som inte var riktiga gentlemän eftersom de utförde någon form av arbete och i sjöofficerens fall rentav kunde tjäna reda pengar på yrket. Den som levde på räntor från företag skapade av förfäder tolererades men var fortfarande inte the real thing. I Sverige har den sociala pyramiden varit mindre brant. Man kunde avancera från bonde till präst och vidare till adlad ämbetsman. Kapitalister accepterades om de ärvt sina pengar, adlades ibland också, och deras döttrar gjorde som vi ska se adliga giften. Men »uppkomlingar» betraktades med stor skepsis oavsett om de var skoningslösa rövarbaroner eller bara dugliga företagsbyggare – både av dem som blivit kvar i ursprungsmiljön och bland de nya ståndsbröderna.
I någon mån gäller samma värderingar fortfarande i vår kultur. Vi tolererar spekulanter om de börjat på någorlunda överklassnivå. Men entreprenören som själv skapat sitt företag och driver det är fortfarande sällan omtyckt vare sig till höger eller vänster. Vi läser hela tiden kritiska uttalanden om Ingvar Kamprad, färre om H&M-familjen Persson och aldrig om enskilda medlemmar i den senaste generationen av familjen Wallenberg. Detta i bjärt kontrast mot hur de sistnämndas stamfader ofta omtalades under den epok där vi strax ska möta upphovet till deras förmögenhet.
*
Sveriges välstånd har alltid vilat på trä och järn. Nya metoder för gruvdrift och smide hade vid början av 1800-talet redan underlättat järnhanteringen. Svenskt trävirke började efterfrågas utomlands. Befolkningen växte till följd av »freden, vaccinen och de välsignade potäterna», för att tala med biskop Tegnér. Med hjälp av nyodlingar, nya redskap och nya grödor fick landet vid samma tid överskott på spannmål som kunde exporteras.
För att råvarorna ska kunna utvinnas, bearbetas och eventuellt omvandlas till konsumtionsvaror samt efter transport och byte eller försäljning ge upphov till förmögenheter krävs som sagt i första hand arbete. Utan arbetskraft kan inte ens en guldgruva skapa rikedom. Arbetskraftens värde är emellertid inte som en del marxister verkar ha trott identiskt med muskelenergi. En kunnig och välmotiverad anställd avkastar mer till mindre kostnad. En viktig faktor för industrialiseringen i Sverige på 1800-talet blev således vår höga folkbildning. Skapad genom den lutherska kyrkans indoktrineringsvilja gav den som biprodukt läskunnig, lättinstruerad och väldisciplinerad arbetskraft. Men därtill kom att det högre utbildningsväsendet var unikt rättvist och tillgängligt för talanger ur folkdjupet. En vanlig karriärväg var som sagt från bonde till präst och ämbetsman, men också uppfinnare och entreprenörer hade god hjälp av studier vid trivialskola eller universitet. När exploateringen av skogen och järnet ökade, kunde inhemska »snilleindustrier» skapas och ytterligare öka vinsterna. Den lite föraktfulla inställningen mot ihoparbetat kapital balanserades av luthersk arbetsmoral i underklassen. Så länge arbetet är lågavlönat är det i högsta grad hedervärt än i våra dagar – jämför politiska plusord som »arbetslinjen».
Vid sidan av råvaror och arbete krävs för industrialisering och därpå grundad förmögenhetsbildning också maskinell utrustning, »kapital». Samtidigt som kapital i denna mening ofta är identiskt med förmögenhet i vanlig mening. Det är som sagt fabriksägarna som i första vändan blir rika. Genom investeringar i ytterligare utrustning växer förmögenheterna. Låt vara att dessa, eller snarare deras symboler i form av pengar, aktiebrev eller elektroniska konton, med tiden ofta uppslukas av ägarintressen långt från bullriga järnverk och luktande pappersbruk.
I Sverige är det mekaniseringen av järnbruk och sågverk som först skapar förmögenheter av modern sort. Städernas fabriker kommer senare.
Vid början av 1800-talet bildade fortfarande brukspatronerna i Bergslagen en sorts övergångsform mellan feodalbaroner och företagsledare. Men de stora vinsterna på järnhanteringen hade redan via statliga privilegier i hög grad övertagits av handelshus, i Stockholm ibland omtalade som »Skeppsbroadeln». Samma familjer hade tidigare ofta även haft intressen i Ostindiska kompaniet. Här fanns namn som Plomgren, Hebbe, Beskow, Tottie, Finlay, Jennings, Bedoire och Grill. De sju senare berättar om det starka inslaget av invandrare i svensk företagselit – två tyska familjer, två skotska, en irländsk, en fransk och en italiensk.
Men än mer inriktad på förvärv inom den framväxande industrin var den något yngre köpmanna- och handelshusaristokratin i Göteborg. Den var än närmare förknippad med Ostindiska kompaniet. Sahlgrenska sjukhuset och Chalmers tekniska högskola minner ännu om förmögenheter som under 1700-talet samlats den vägen. Men det var framförallt handeln på England som gjorde dess företrädare efter dåtida mått omätligt rika. Napoleons försök att från 1806 strypa handeln mellan England och kontinenten minskade ingalunda utbytet, tvärtom. Göteborg i det Napoleonfientliga Sverige blev den främsta hamnen för brittisk kontinenthandel, och sedan Sverige efter nederlaget 1809 tvingats med i det franska »kontinentalsystemet» snarast ännu viktigare som stapelplats för smyghandel med Storbritannien. Sådan smuggling, »lurendrejeri», var överhuvudtaget ett markant inslag i handelshusens tidiga verksamhet som framgår till exempel av Emilie Flygare-Carléns romaner. Att det brittiska inflytandet var starkt framgår av namn som Hall, Carnegie och Dickson, vilka vi strax återkommer till. Men här fanns också tyska invandrare som Willerding och Lorent samt inhemska släkter som Beckman, Bagge och Wijk som genom giften och kompanjonskap förenades med de skotsk-brittiska husen.
Bland mer regelrätta industriföretag i Sverige märks under tidigt 1800-tal Motala verkstad som grundats 1840 i anslutning till det statsstödda bygget av Göta kanal. Otto Carlsund (1809–84) övertog verksamheten 1843 och utvecklade för kommersiellt bruk bland annat den propeller för att driva ångfartyg som John Ericsson (1803–89) uppfunnit 1837. Redan 1850 hade Sverige Europas näst största ångbåtsflotta och fick snart en betydande varvsindustri. Bröderna Jean och Carl Bolinder (1813–99 respektive 1818–92) grundade 1845 Bolinders mekaniska verkstad i Stockholm, som växte sig stor som tillverkare av just ångpannor samt än mer som leverantör av maskiner till sågverksindustrin. Sågverken blev genom mekaniseringen den mest expansiva industrin, och trävirke gick snart om både järn och spannmål som exportnäring. Det blev också, som vi ska se, det främsta målet för handelshusens expansion. Bolinders drevs fram till 1930 av Carl Bolinders son. Delar av företaget kom senare att ingå i traktortillverkaren Bolinder-Munktell som senare uppgått i Volvo och styckats på olika sätt. Om brödernas forna härlighet minner ännu Bolinderska huset, ritat av Helgo Zettervall, på Blasieholmen i Stockholm, bredvid Grand Hôtel och mittemot Kungliga slottet. Men till de riktigt dominerande finansdynastierna kom de aldrig att höra.
Moderna banker och aktiebolag är som sagt en förutsättning för den moderna typen av förmögenhet. I Sverige dröjde bådadera till mitten av 1800-talet, och det tog ytterligare nästan ett halvsekel innan de helt ersatte de gamla handelshusen. Genom 1848 års aktiebolagslag blev det möjligt att skapa bolag där man bara kunde förlora det insatta kapitalet om något gick på tok och således inte ansvarade för bolagets skulder med sin privata förmögenhet i andra papper eller reda pengar. Samtidigt som det förstås blev möjligt att på ett helt annat sätt handla med andelarna, aktierna, i ett sådant bolag än det varit med kompanjonskap i gammaldags firmor. Men länge var regeringen ytterst restriktiv med att ge tillstånd till sådana bolag, särskilt vad gällde riskabla branscher som rederier eller banker. Således startades de moderna banker som framförallt Oscar Wallenberg ivrat för, inklusive hans egen, fortfarande som gammaldags bolag, där ägarna av »lotter» i banken var ansvariga för dess skulder vid en krasch i förhållande till antalet lotter eller fullt ut.
Det som drev på både aktiebolagsbildandet och bankgrundandet var framförallt järnvägsbyggandet. En privatfinansierad järnväg hade påbörjats 1852 och öppnats på sträckan Örebro-Ervalla 1856. John Ericssons bror Nils (1802–70) organiserade från 1855 de statsstödda stambanebyggena. Hans staty vid Centralstationen i Stockholm minner om hans insats. Sträckan Stockholm-Göteborg var färdig redan 1862. Nils Ericson, som upphöjts till friherre vid Karl XV:s kröning två år tidigare, avgick med furstliga pensionsvillkor men skapade ingen bestående förmögenhet.
Järnvägsutbyggnaden fortsatte i rask takt, både i offentlig och privat regi. Den kom att spela en stor roll både som marknad för metallindustrin och för transporterna inom övriga näringar, men också som hävstång för den högre finansens operationer. Bankirer och andra spekulanter kunde genom att ge direkta lån, köpa obligationer och teckna aktier göra väldiga vinster eller ruineras. Även förmedlandet av andras kapital till sådana affärer kunde vara ytterst lönsamt, och ofta säkrare.
Typfallet av svensk snilleindustri var Jönköpings Tändsticksfabrik grundad 1845. Det är en ytterst snårig historia hur fosfortändstickor och säkerhetständstickor som »tända endast mot lådans plån» egentligen uppfanns. Men det var två bröder Lundström, söner till den från en dikt av Viktor Rydberg bekante boktryckaren »Lundström i Jönköping», som lyckades utveckla produkten. Den äldre, Janne (1815–88), var den originelle uppfinnaren som emellertid snart lämnade företaget, utvecklade pappersbruk men övergav även dessa och avled fattig men respekterad. Den yngre, Carl Frans (1823–1917), var entreprenören, som emellertid 1863 lämnade ledningen av företaget för andra verksamheter. De efterföljande ledarna av familjen Hay lyckades stärka bolagets ställning på marknaden. Andra tändsticksfabriker flyttade till orten bara för att kunna snylta på namnet Jönköpings renommé. Men Hay skapade sig ingen bestående maktposition. Omsider uppgick bolaget i Ivar Kreugers finansimperium och blev därefter åtminstone på papperet för en tid extremt lönsamt för sina ägare. Den kanske snabbaste typen av förmögenhetsbildning. Som det sägs om Kreuger i Ruben Nilssons visa om Fimpen och tändstickan: »Han skapte oss av ingenting, och därför blev han rik!» (Se kapitel III:1.)
Men för att finna verkligt stora förmögenheter som skapats under det industriella genombrottet och bestått under en lite längre tid får vi istället återvända till de göteborgska handelshusen.