Anders Neergaard
Sverigedemokraterna och kvinnorna
”Som Sverigedemokrat ser jag detta (islam och muslimsk invandring) som vårt största utländska hot sedan andra världskriget och jag lovar att göra allt som står i min makt för att vända trenden när vi går till val nästa år.”1 Så skrev Sverigedemokraternas partiordförande Jimmie Åkesson i en debattartikel i Aftonbladet elva månader före valet 2010, då partiet kom in i riksdagen första gången. Inför valet 2014 utgör fortfarande ”de andra” hotet, vare sig det är muslimer, romer eller någon annan grupp. Samtidigt försöker SD bli bättre på att attrahera kvinnliga röster. För medan SD är det tredje största partiet bland män så är det ett av de svagare partierna i riksdagen sett till kvinnliga väljare.
Kvinnor spelar en viktig roll i Sverigedemokraternas agenda. Främst då svenska kvinnor, som ska skyddas från hot och våld i ett land där de enda som våldtar och använder sexualiserat våld är män med migrantbakgrund. Därtill driver SD en politik som syftar till att ”svenska” kvinnor stimuleras producera barn – kopplat till nationens överlevnad – och att deras svenska barn ska få ett ”riktigt hem”, definierat som en biologisk pappa och en biologisk mamma.
Den här artikeln handlar om SD och kvinnor på lite olika sätt. Vi inleder dock med att definiera rasism, för att på så sätt illustrera det som lett oss fram till en förståelse av Sverigedemokraterna som ett parti vilande på en kulturrasistisk grund. Med detta menar vi att en specifik form av rasistisk ideologi utgör partiets röda tråd, även om den fascistiska profilen vad gäller lag och ordning, och inte minst förräderiet mot nationen (genom angrepp på ”kulturmarxister”, ”feminister” med flera) stundtals lyfts fram. Ur den här förståelsen av SD som ett kulturrasistiskt parti med fokus på att bevara, skydda och rensa nationen följer också per automatik ett intresse för att förstå synen på kön, familj och sexualitet.
Vår utgångspunkt är en ”öppen” förståelse av rasismen, inspirerad av postkolonial och feministisk teori. Detta står i motsats till mainstream statsvetenskaplig och politisk-sociologisk forskning, inte minst från Tyskland och Nederländerna, där rasism huvudsakligen definieras som tankemönster och/eller praktiker med ursprung kring början av 1900-talet. Idéer om ras har enligt denna förståelse i huvudsak varit reserverade för biologiska och hierarkiska föreställningar förenade med nazism och kolonialism.
Vi utgår istället från forskning som benämner de nya formerna för rasismen, där antaganden om hierarkiska rasskillnader skiftat till antaganden om grundläggande och oföränderliga kulturella skillnader. Vi definierar rasism som en ideologi och en diskriminerande social (inklusive språklig) praktik.
Rasismer kännetecknas av skapandet av social betydelse genom en betoning på utseendemässiga och eller kulturella/religiösa skillnader där grupperna tillskrivs ytterligare egenskaper. Dessa egenskaper måste i sin tur vara negativt värderade och/eller användas som skäl för att motivera negativ särbehandling av den definierade gruppen. Rasismer används här i pluralis för att understryka fenomenets grundläggande egenskaper, men också dess specificitet; antisemitism, antiziganism, islamofobi, afrofobi, rasismen mot migranter och mot ursprungsbefolkningar i olika historiska och sociopolitiska kontexter.
Den syn på rasism som vi här argumenterar för är medvetet bred och inkluderar mer än vad den dominerande forskningen fångar. Vi menar att det är en betydande styrka, då den öppnar upp för en analys av såväl historiska som platsbundna skillnader, och för möjligheten att närma sig en fördjupad förståelse av olika former av samtida rasism.
Innan fokus riktas mot Sverigedemokraterna och dess kvinnliga aktivister vill vi kortfattat utveckla den här diskussionen något, för att undvika att rasism reduceras till ett parti eller till en historiskt given form.
SD utgör ett exempel på ett politiskt projekt som arbetar hårt för att formulera ett alternativ som inte kan anklagas för att falla tillbaka på klassiska rasbiologiska definitioner. Dess ideologiska beståndsdelar bygger dock på en syn på kultur som är statisk, där grupper och generationer får en närmast pseudobiologisk karaktär. Därför menar vi att det ”förbjudna” ordet ras inte ligger speciellt långt borta.
Även om forskningen i regel väljer bort rasism som begrepp och istället använder begrepp som xenofobi, främlingsfientlighet, nativism och invandrarkritisk, så finns det en samsyn om att dessa partiers politik kännetecknas av en exkluderingens princip.2 För att analytiskt synliggöra detta benämner vi dessa partiers politiska projekt som exkluderande rasism.
Vi relaterar vad vi kallar exkluderande rasism till en annan förståelse av rasism, något vi kallar den exploaterande rasismen. Med detta menar vi praktiker kring ”den andra” som gör att hen kan utnyttjas som lågbetald arbetskraft med sämre arbetsvillkor, det vill säga den liberala kapitalistiska förlängningen av vad som kallats ofritt arbete. Den exploaterande rasismen kännetecknas av att klassprivilegier och rasism sammanfaller. Vår förståelse av rasism i två olika modaliteter – exkluderande och exploaterande – undviker därmed att förlägga rasism till ett fenomen i samhällets periferi.
Dessa två former av rasism bär olika sätt att förhålla sig till kön och sexualitet. Den exploaterande rasismen skapar och ser migranta kvinnor som billig arbetskraft som ska anställas under osäkra arbetsförhållanden inom service, omsorg eller sexindustri. Den omges av en positiv rasism där kvinnor exotiseras och översexualiseras eller infantiliseras i omsorgsarbete då ”de är så snälla”.
Den exkluderande rasismen uppfattar de andras genuskultur som farlig (muslimska män är farliga, medan kvinnor är förtryckta) eller som ett hot mot den svenska välfärden. Medan migranta kvinnor inom den exploaterande rasismen är en resurs för att expandera profit, är de i relation till den exkluderande rasismen en börda som ska uteslutas från nationen samt ett offer för den patriarkala Andra.
Vi fokuserar nu på vad vi ovan definierade som en exkluderande rasism, och då särskilt Sverigedemokraternas syn på kön, familj, jämställdhet och nation. Diskussionen bygger på intervjuer med knappt 20 kommunal- och landstingspolitiskt aktiva kvinnliga sverigedemokrater, genomgångar av SD:s politiska program och andra texter från partiets hemsida samt annan litteratur. Vi börjar med en kort redogörelse för partiets parlamentariska genomslag 2010 och hur det ser ut med den kvinnliga representationen.
I valet år 2010 slog SD igenom som ett nationellt parti och fick med 5,7 procent representation i riksdagen. Samtidigt fick SD mandat i 15 landsting och 246 (av 290) kommuner.
Inför valet 2014 försöker partiet bli bättre på att attrahera kvinnliga röster. För medan SD är det tredje största partiet bland män så är det ett av de svagare partierna i riksdagen sett till kvinnliga väljare. Sverigedemokraterna har ett medlemsantal på över 9 000 medlemmar, varav en femtedel är kvinnor. Kvinnorna står för endast 15 procent av partiets riksdagsledamöter (den näst lägsta representationen av kvinnor har Centerpartiet med ungefär en tredjedel). I regioner/landsting och kommuner är representationen något högre, 17 respektive 19 procent. Uppskattningar från vallokals- och opinionsundersökningar av stödet från kvinnor ligger ofta mellan spannet en fjärdedel till en tredjedel, och trendmässigt har det inte ökat. Detta är i linje med röstningsmönster i andra europeiska länder.
Samtidigt är det viktigt att lyfta fram att Sverige skiljer sig när det kommer till åsikter om invandrare och invandring i relation till kön. Enligt opinionsundersökningar är kvinnor i Sverige i allmänhet mer positiva till både invandring och invandrare än män, medan statsvetaren Cas Mudde argumenterar för att det finns mycket liten skillnad beroende på kön mellan de flesta andra länder.3 Enligt statsvetaren Anders Sannerstedt är den betydande könsskillnaden vad gäller inställning till invandring, flyktingar och mångkulturalism en av de mer avgörande faktorerna för att förstå varför kvinnor relativt sett är betydligt mindre benägna att rösta på SD.4
Denna bakgrund förklarar vissa av de strategier och utmaningar Sverigedemokraterna hade inför EU-valet i maj, liksom inför de allmänna valen i september 2014. Det finns tydliga indikationer på att partiet försöker öka stödet från kvinnliga väljare. Inför EU-valet toppades SD:s lista av en kvinna, vilket indikerar en medvetenhet kring behovet av representation. Denna medvetenhet syns även på den riksdagslista som partiet går till val på, där 6 av de 20 toppnamnen är kvinnor (inklusive kandidat 2 och 3) – att jämföra med i dag, då 4 av 20 riksdagsledamöter är kvinnor efter en valsedel där 15 av listans 60 namn var kvinnor.
I Sverigedemokraternas världsbild finns det mycket ondska. När vi gick in i vårt forskningsprojekt5 trodde vi att det i huvudsak var migranterna som skulle representera de onda, men partiets rasism och inte minst nationalism förhindrar representanterna att lägga all tyngd på migranter som handlande aktörer. I deras berättelse är migranter alltid ett problem, en kostnad och ett hot. Alltid ett dehumaniserat ting som nationen kan prata om, aldrig med.
I partiets världsbild har migranter ingen status som människor: våra medborgarskap (för vi som skriver denna text identifierar oss som ”blattar”) betyder ingenting. Även om vi har bott i Sverige i hela/stora delar av våra liv kan detta i Sverigedemokraternas värld tas ifrån oss om vi begår kriminella handlingar. Om en är svensk kan en aldrig förlora sitt medborgarskap. Migranterna är med andra ord andra klassens medborgare – och andra klassens människor.
Hur är det då med svenskarna? Svenskar är en svår utmaning för partiet. Det har, för att uttrycka det milt, gått dåligt med talet om vanligt folk när det är just vanligt folk som börjat göra motstånd på sjukhus, brandstationer, skolor, gator och torg varje gång Sverigedemokraterna vill komma in i deras vardag.
Ännu tydligare blir utmaningarna när kvinnor som Sverigedemokraterna uppfattar som svenska fortsätter att producera icke-vita, icke-kristna och icke ”svenska” barn – trots partiets försök att informera dem om risken med migranta män. Kvinnor väljer också insemination för att få rätt att älska vem de vill och skapa en familj med vem de vill.
Andra bestämmer sig för att älska barn, men att inte ha några biologiska barn själv. Eller går och blir feminister! Sådana som enligt Sverigedemokraterna inte accepterar att skillnader mellan kvinnor och män är biologiska, att flickor är flickor och pojkar är pojkar. Att vara en feminist (och kulturmarxist) är att vara en nationsförrädare. Det är nästan värre än att vara blatte.
Genusforskare har tydligt visat att kulturell förståelse av kön och sexualitet ligger till grund för hur det ”vi” som skapar exkluderande gränser mellan människor är grundat i föreställningar om etnicitet, kultur, religion eller nationstillhörighet. I Sverigedemokraternas värld blir jämställdhet bara relevant när det kan förvandlas till en egenskap som enbart svenskar förkroppsligar. Jämställdheten är bara viktig när den kan anses hotad av ”de andra”.
Som tidigare nämnts är det Sverigedemokraternas uppfattning att det existerar medfödda skillnader mellan de flesta män och de flesta kvinnor som går bortom det som kan observeras med blotta ögat. Vi är också av den uppfattningen att de manliga och kvinnliga egenskaperna i många fall kompletterar varandra.6
Den biologistiska uppfattningen kring kön, där kvinnor och män styrs av ”medfödda skillnader mellan de flesta män och de flesta kvinnor som går bortom det som kan observeras med blotta ögat” betyder inte att SD är emot jämställdhet. Snarare är det så att de definierar denna jämställdhet utifrån en konservativ grundsyn, där de sällan uppfattar diskriminering av kvinnor. På så sätt kan de argumentera för en formell jämställdhet, som innebär att samhället eller staten inte ska blanda sig i.
Balansen mellan att å ena sidan vara kritiska till vad de ser som ett förtryckande feministiskt projekt, å andra sidan koppla nation till jämställdhet, stammar på många sätt ur en markering mot ”de andra” som konservativa och kvinnoförtryckande, samtidigt som partiet kan argumentera för en konservativ men befriande jämlikhet.
Detta innebär att Sverigedemokraterna ofta hamnar i situationer där de kritiserar förslag som syftar till att stärka diskrimineringslagstiftning eller utveckla aktiva åtgärder för minskad ojämställdhet, och samtidigt använder den jämställdhet som uppnåtts i Sverige för att markera mot ”de andra” och ”deras” patriarkala kultur.
Det sägs att kvinnan förr förtrycktes av mannen, att hon på grund av det patriarkala samhällssystemet var fast i hemmet. Det sägs också ofta att kvinnans oavlönade hemarbete nedvärderades, och fortfarande nedvärderas. Men varifrån kommer det egentliga förtrycket och nedvärderandet idag? Från männen? Jo, det händer förstås ibland. Precis som att det händer att män förtrycks av kvinnor. Men det kommer i ännu högre utsträckning från de som säger sig kämpa för kvinnans rättigheter, det vill säga från en del av feministerna och framförallt från genusvetarna.7
Citatet ovan kommer från Therese Borg, ordförande i SD-kvinnor, och är intressant för att det på ett så tydligt sätt visar att Sverigedemokraterna ser feminister och genusvetare som ett större hot mot kvinnors rättigheter än män. Vidare används ett visst språkbruk (”det sägs att”) för att helt osynliggöra patriarkatet, samt argumentera för att könsförtryck är ovanligt och kan gå åt båda hållen. Det senare är en direkt parallell till det som Sverigedemokraterna och andra rasistiska rörelser brukar kalla omvänd rasism.8
Partiet engagerar sig också i migranta kvinnors liv, dock enbart i frågor som hjälper dem att kriminalisera andras kulturella bakgrund, som hedersmord.9 De vill gärna förbjuda och diskutera burka10 (även om antalet kvinnor som bär burka i Sverige är extremt litet). Och de påminner oss gång på gång om att Sverige skulle ha en fantastisk sjukvård, med korta köer till akuten och bättre äldrevård, om kommuner och landsting inte investerade så stora summor av våra pengar i kostsamma projekt som modersmålsundervisning och antirasistiska filmdagar. För enligt SD är det detta som kostar och förklarar den svenska välfärdskrisen.
Det är viktigt att förstå partiets längtan till den värld som aldrig har funnits, men som målas upp som ett mål. Inte minst måste vi försöka förstå partikvinnornas längtan.
Vi vet ju med våra kroppar och vårt minne att det inte var bättre förr; en tystnad bredde ut sig när det talades om moster eller grannen som saknade ”egna” barn, som levde ensam eller enbart träffade andra kvinnor. Det var inte bättre förr, när kvinnor var tvungna att följa sitt biologiska ”kall” och inte störa i de manligt dominerade rummen. För om kön sitter i hjärnan så är det bättre att njuta av kvinnligheten och låta männen vara brandmän och professorer i matematik. Det var inte bättre förr, då sexualiserat våld (oavsett kulturell bakgrund) kallades privat – en familjeangelägenhet. Det var inte bättre förr, då ett begrepp som ”oäkta barn” ens kunde existera.
Varför organiserar sig kvinnor i ett parti som vill återföra samhället till den världen, den ”tiden”, som innebar så mycket lidande för så många kvinnor (och män) och inte minst för alla som överskred kategorierna kvinnor/män?
Våra informanter uttrycker att den värld som vi lever i är mycket svårare än den som har varit. Den ställer krav på att vi ska välja våra liv. Vi kan vara det vi vill, inte minst enligt den nyliberala retoriken. Och de flesta av oss misslyckas. För nyliberalismens frihetsretorik går hand i hand med frånvaron av resurser för att vara det vi vill.
I gapet mellan en värld full av möjligheter och en vardag full av begränsningar, mellan en jämställdhetsretorik och en vardag där kvinnors krav har expanderat till både familj och arbete, blir Sverigedemokraternas förslag om en värld där kvinnor och män vet sin plats en möjlighet. Inte minst när partiet kan erbjuda enkla förklaringar till den stress och ångest vi alla känner. Det är migranternas och feministernas fel. En tacksam förklaring.
De kvinnor som attraheras av Sverigedemokraterna representerar en grupp som har haft svårt att skapa en fungerande livsform inom ramen för (den nyliberala) omvandlingen av den svenska välfärdsstaten. En omvandling som har inneburit ett tuffare arbetsmarknadsklimat som bejakar effektivitet och kräver att arbetstagare ska vara konkurrenskraftiga. De har sett sina livsvillkor försämras på grund av besparingar vad gäller sjukpension, sjukpenning och arbetslöshet. Det sociala skyddsnät som har funnits har försvagats (i alla fall för vissa: fråga romerna, fråga samerna…).
Våra informanter har upplevt att deras position som beroende av välfärdsstatliga institutioner, grundade i solidariskt och samhälleligt ansvarstagande, från början av nittiotalet har förvandlats till en diskurs som definierar bidragstagare i termer av samhällsbörda och fuskare. Det är mycket möjligt att för de kvinnor som vi har pratat med (med två undantag: en ung tjej och en kvinna med stark yrkesidentitet), är det att representera partiet (inom ramen för deras positioner som sjukskriven, sjukpensionär, arbetslös) ett sätt att skapa gränser, eller rättare sagt att mobilisera det enda kapital som de har: sin svenskhet.
Genusforskare har visat på den direkta koppling som finns mellan behovet att skydda vita kvinnor i kolonier och behovet att skydda kolonier. Beskyllningar om sexöverfall kom ofta i samband med konflikter inom den europeiska gemenskapen både i Sydafrika och Rhodesia (nuvarande Zimbabwe), där en tydlig koppling har dokumenterats mellan rapportering av sexöverfall och strejker bland vita gruv- och järnvägsarbetare.
Skyddet av ”europeiska kvinnor” skapade former för gemenskap i en kontext där gemenskapen var totalt upplöst. Sverigedemokraterna argumenterar för skydd av svenska kvinnor och talar om det svenska i en kontext där det gemensamma har blivit ifrågasatt av många års nyliberal politik. Det är med andra ord ett förnekande av klass och klassidentiteter som de grundläggande formerna för solidaritet och gemenskap, i en tid då ojämlikheten har vuxit mer i Sverige än i alla andra europeiska länder.11
Vi avslutar denna del i analysen med att påpeka att Sverigedemokraterna trots folkhemsretoriken är ett parti som nästan genomgående röstar höger.12 Av våra knappt 20 informanter är en majoritet kvinnor som är arbetslösa, sjukskrivna eller har osäkra anställningar och deltidsanställningar. Samtidigt är det viktigt att påpeka att det finns många arbetslösa, sjukskrivna och personer med sjuk- eller aktivitetsersättning som väljer andra vägar för att förändra de svåra villkor de lever under, och att det bland partiets väljare inte finns en stark, om ens någon, överrepresentation av dessa grupper.13
Många väljer andra vägar än den förenklade och enkelriktade förklaring som rasismen erbjuder inför den kriminalisering och stigmatisering som dessa grupper upplevt från 1990-talet och framåt. Många av de kvinnor som vi har intervjuat har reagerat mot stigmatiseringen genom att projicera den på andra, på en hel kategori människor – invandrare.
Att välja världsbild är en politisk handling. Att ta ifrån Sverigedemokratiska kvinnor deras politiska aktivism är att infantilisera kvinnor och göra dem till offer. SD:s kvinnliga aktivister väljer ett politiskt projekt. De kunde (som de flesta i samma situation) välja ett annat.
De kvinnliga SD-aktivisterna formulerade i våra intervjuer sitt politiska engagemang på ett sätt som skiljer sig något från den exkluderande rasism som diskuterades tidigare. Social inbäddning (att tillhöra sociala sammanhang där man känner mening) och omsorg framstår som centrala faktorer. Vi förvånades tidigt av hur viktigt partiet och det sociala livet kring partiet var för aktivisterna. Med undantag för en informant, som definierade sig i relation till sin yrkesidentitet, framstod (löne-)arbete som relativt perifert i informanternas liv.
Tidigare forskning har lyft fram att kvinnor som stödjer partier av Sverigedemokraternas typ ofta har en genuskonservativ uppfattning där familjelivet är det mest grundläggande. De informanter som intervjuades kan i huvudsak inte sägas bekräfta detta. Familjen var visserligen viktig, vilket stämmer väl överens med partiets syn, och det finns en bild av en könsmässig komplementaritet – män är män och fädrar, kvinnor är kvinnor och mödrar – som kommer till uttryck i en del av informanternas berättelser. Samtidigt visar de berättelser som framfördes inte på särskilt positivt upplevda personliga erfarenheter vad gäller traditionellt familjeliv.
De kvinnliga politikerna i SD hade däremot en positiv bild av engagemanget i partiet, ett engagemang som de menade förklarades av omtanke om andra. De ser inte, som en informant uttryckte det, ”en ideologi av hat, det är därför att vi älskar, inte för att vi hatar, som vi är med i SD”. Ett annat exempel är följande:
Jag har väl alltid, även som barn om man säger så (varit omsorgstagande). Om det var någon som var undanskuffad eller mobbad att man liksom tog dem till sig på något sätt, och där har jag inte låtit mig påverkas utav omvärlden, vad de tyckte, utan jag har liksom följt min egen inre röst när det gäller att kämpa och stödja den lille utsatte människan.14
Från informantens berättelse framträder en självbild av en entusiastisk person som brinner för rättvisefrågor och vars främsta syfte är att skydda ”den lilla utsatta människan”.
Enligt kvinnornas världsbild tillhör de ett parti som vill omfördela resurser och inkludera dem som står utanför samhället. Intervjucitatet är också intressant eftersom det implicit målar upp en tydligt närvarande tankefigur inom partiet: att det är de som SD representerar som utgör ”den lilla utsatta människan”. De som utsätts för invandring och invandrare, vilket kontrasteras till ”den stora, icke utsatta människan”, det vill säga alla som tillhör etablissemanget.
Forskning kring medborgarskap och nation har identifierat hur konstruktionen av medborgaren står i centrum för socialpolitiska visioner i en globaliserad värld. I våra informanters berättelser blir det tydliga spänningar när det gäller vem som förtjänar omsorg och det är i övergången från omsorg till ”omsorg för våra egna” som partiets ideologi blir tydlig.
Muslimer och invandrade är inte alltid närvarande i berättelserna, men utgör ändå ofta ett implicit tyst problem som etablissemanget utsätter ”den lilla människan” för. Denna form av omsorgsdiskurs, byggd kring ett svenskt vi, återkom i flera intervjuer: omsorg för närstående (familj) expanderas till att inkludera alla (riktiga) svenskar.
Som påpekats ovan hanterar Sverigedemokraterna kritiken om rasism genom att aktivt försöka ändra sitt språkbruk, men också genom att utesluta medlemmar som uttrycker sig öppet rasistiskt. Ett annat sätt att bemöta kritiken är genom en etnopluralistisk omsorgsdiskurs. Denna förs sedan fram som ett bevis för att partiets politik egentligen syftar till att skydda migranter mot den svenska flyktingpolitiken, något som illustreras i intervjucitaten nedan från en informant:
Det är ju den här alltså flyktingproblematiken som jag tycker vi har… alltså jag har ingenting emot flyktingar för jag är själv andra generationens invandrare […]
Och det är därför jag har engagerat mig, för jag vill ändra på det, vi har ju segregation, vi har kulturkrockar, vi har etniska motsättningar och sen har vi ju då de här enklaverna där invandrare bosätter sig i ett och samma område, och kommer inte ut i svenska samhället. Och det har man alltså tillåtit. Och det, det, jag säger återigen att det är vi som inte har styrt upp detta här i Sverige. Utan vi alltså bara låtit detta gå, och invandrarna säger ju själva det att de ser ju detta att det har blivit problem. De har ju, då när de har kommit hit de har ju fått problem med sina barn, de kanske då inte har kommit rätt in i samhället. Många utav våra invandrare har ju också fallit i kriminalitet, vilket många av våra egna ungdomar har gjort, men vi måste alltså ta tag i problemen och det är ju svårt när det då accelererar hela tiden. Och man gör inte någonting.
Det är intressant att se hur informanten pendlar mellan att vara svensk och att vara invandrare. Hennes berättelse är byggd på tre argument som återkommer i varierande kombinationer hos några av informanterna.
Det första är en variant på talet om invandring som annalkande katastrof (”alltför många flyktingar”, ”rasa samman”). Det andra är en friskrivning från rasism genom att lyfta fram sitt eget eller närståendes ”invandrarskap” (jag är invandrare själv, ibland nämns invandrade vänner eller att ”många invandrare jag träffar tycker samma som jag”), något som används för att bemöta kritiken om rasism.
Det tredje är att göra åtskillnad mellan ”oss svenskar” som bedrivit en felaktig politik och ”de andra”, invandrarna, som kommer hit och tar våra resurser, men som trots det inte mår bra, och som vi svenskar nu har ansvar för. I SD:s offentliga retorik är den här bilden inte framträdande, men informanterna berättar att partiet också oroar sig för framtiden för invandrarfamiljer och generationskonflikter.
Informanten ovan ger också uttryck för idén om att det finns goda invandrare, bland annat informanten själv, som stundtals ser sig som invandrad och stundtals som svensk, medan andra är och förblir invandrade. Det är fortfarande ett ”vi” som inkluderar henne själv som invandrad. Nästa citat är ett exempel på en annan retorik kring omsorg, som vi menar ger uttryck för en etnopluralistisk omsorgsrasism:
Så största biten som man som man parti fokuserar sig på det är ju faktiskt invandringen och vad den liksom har underminerat och undergrävt vår […] i landet, mycket, mycket har ju fått stått till sidan på grund utav dessa utgifter som har kommit i samband med en invandring som har varit hemsk både för de som kommer hit och de som bor här. Det är ju inte humant något av det.
Här börjar informanten med en övergripande bild, i likhet med citatet tidigare, där invandring länkas till undergrävandet av Sverige. Här finns även ett direkt ekonomiskt argument om hur kostnader för invandring förhindrar andra satsningar. I nästa moment är det dock inte bara svenskar som drabbas av detta utan det är ”hemskt … för de som kommer hit”. En hemskhet som inte är human.
Här tydliggörs vad vi menar är innehållet i en etnopluralistisk omsorgsrasism. Invandrarna är inte hemska, utan det är invandringen och underförstått blandningen som förstör Sverige och för svenskarna. Men hemskheten drabbar även de som kommer hit, och implicit är det mer humant för dem att återvända dit de kom ifrån.
En central grundsats i feministisk forskning i Skandinavien har varit sambandet mellan välfärdsstaten och kvinnors reproduktiva omsorgsarbete. Denna forskning har fokuserat på obetalt, privat betalt och offentligt betalt reproduktivt omsorgsarbete. Närmast en självklarhet i den här forskningen har varit det goda i omsorg, att omsorg är positivt, inkluderande och generöst, och det kritiska perspektivet har huvudsakligen fokuserat på hur kvinnor (över)exploateras inom omsorgsarbete.
Det perspektiv som växer fram i analysen av våra intervjuer har en annan betoning. Omsorg ses som något positivt, och detta medieras genom ett kulturrasistiskt prisma, vilket å ena sidan skapar ett svenskt ”vi” som behöver omsorg och som å andra sidan ser omsorg om ”de andra” som något som ska ske någon annanstans där ”de” hör hemma – i alla fall inte Sverige. Omsorg blir en del av en snäv nation:
Jag har alltid varit en människa som är liksom… vi bor här, men alla människor har lika värde och bor här folk som är muslimer eller ditten eller datten eller kineser, det spelar mig ingen roll, för vi är bara människor allihopa, så har jag alltid tyckt innan. Så har jag försökt uppfostra mina barn, men det har inte gått, för de har levt i en helt annan värld, där det har varit väldigt mycket gäng, där det har varit väldigt mycket misshandel, där det har varit väldigt… och det har alltså varit invandrare. Och det var nog då jag också började reagera och tänka att; nä men [eget namn], din ideologi den håller faktiskt inte, den är en fin tanke, men den håller inte i verkligheten. Och likadant när jag började prata då med de som kommer från forna Jugoslavien, och där de liksom riktigt hatar varandra, och då tänkte jag, de har ändå bott i samma land, och de hatar varandra nu, de är ju rårasister tänkte jag […] Och då känner jag att liksom att även om vi tar hit, eller, det kommer hit en massa människor, men de vill ju inte leva i harmoni med oss ju […] Vissa vill det givetvis och det är en helt annan sak, men de som inte vill det, det känns inte riktigt, varken bra för dem eller för oss.
I citaten ovan beskriver informanten en resa från en ideologi om alla människors lika värde till en verklighet som kännetecknas av invandrare som hatar och tar med sig rasism till Sverige. Hon konstaterar följaktligen att ideologin inte håller. I slutet konstaterar hon att något måste göras, inte bara grundat i omsorg om oss – svenskar; jag och mina barn – utan även för dem. Vare sig det handlar om repatriering (flyktingars återvändande till sina hemländer) eller om att hindra dem från att komma till Sverige, så är det inte bara en omsorgsegoism för vår skull som uttrycks, utan även en omsorg om ”de andra”.
Två skilda versioner av omsorgsrasismen synliggörs genom en jämförelse av den första informanten och den andra. Å ena sidan finns en defensiv och egoistisk version, där omsorg bara är förunnat ”oss svenskar” och ”de andra” enbart utgör ett hot mot detta.
Mer intressant är dock den etnopluralistiskt inspirerade varianten. Här blir invandring synonymt med ”varken bra för dem eller för oss”, det vill säga en omsorg som kan uppnås för både ”oss svenskar” och ”de andra” genom att få slut på invandringen och att de får komma hem till sig. Omsorg kan bara uppnås ”hemma”.
Relevant är också en självförståelse att rasismen är något som ”importeras” till Sverige genom migranter och att SD-medlemmar tvingas reagera mot det hat som migranter förkroppsligar. Här understryks kärleken till nationen och de egna. Grunden för den kärleken är ett hat och en misstänksamhetens ideologi, där alla utanför Sverigedemokraternas norm (och de/vi är många) är en fara för nationen.
Ibland känns det som att allt som måste sägas om Sverigedemokraterna redan är sagt. Eller, rättare sagt, att de offentliga diskussionerna upprepar sig i all oändlighet och att vi inte kommer vidare. För faktum kvarstår: trots massivt motstånd fortsätter partiet att sprida sitt budskap, skyddade av piketbussar och poliser. Men inte minst är Sverigedemokraterna skyddade av de dryga fem procent de fick i förra valet.
Med sin plats i riksdagen har SD formellt blivit ett etablerat parti. Ett parti som genom en betydande normalisering också har normaliserat en social rörelse som kännetecknas av en blandning av populism, rasism och fascism.
Som forskare som har upplevt rasismen känner vi dess närvaro, inte bara som ett studieobjekt utan även i vår vardag – en närvaro som stundtals är obehaglig, speciellt när den genererar mejl, telefonsamtal eller inlägg i sociala medier. Sverigedemokraterna och den sociala rörelsen som de kanaliserar är därför inte bara ett intressant fenomen att studera. En konsekvent implementering av partiets politik skulle förvägra oss och våra familjers och vänners existens. En konsekvent implementering av deras politik skulle innebära att regnbågsflaggor som stolt möter besökare på torget förvandlas till ett stycke tyg som ska gömmas i källaren och vars betydelse aldrig ska berättas för barnen av rädsla för repressalier. En konsekvent implementering av deras politik skulle innebära att både kvinnor, män och barn skulle lida i tysthet och ensamhet för att upprätthålla det kärnfamiljsideal som partiet så varmt förespråkar.
Att föreställa sig den värld som Sverigedemokraterna önskar sig är outhärdligt. Det innebär en utplåning av det mesta som vi älskar och värderar i livet. Den rädsla vi känner är inte en reaktion i affekt. Förverkligandet av deras politik skulle innebära att med våld (hur annars?) förändra människors vardag på ett radikalt plan, bland annat genom en våldsam förändring av våra mest intima förhållanden. SD vill reglera inte bara vem vi ska få älska, utan också hur vi ska leva tillsammans.
Ett bra tips när du tappar hoppet och tröttheten tar över (det händer oss ofta), inte orkar bråka på fikapausen, skriva protestlistor mot ytterligare en deportation eller visa ditt avståndstagande från rasismen i en av de tusentals demonstrationer som äger rum, är att föreställa dig den värld som Sverigedemokraterna vill skapa. En värld där vi alla kommer att blir mindre mänskliga. En värld där stora delar av vad det innebär att vara människa, att älska vem man vill, vara nyfiken och lära från andra med andra erfarenheter, kommer att vara förbjuden. En värld där ingen bara är människa, utan där vi är tvungna att vara kvinnor och män och bära våra kroppar för nationen.
Diana Mulinari, professor vid genusvetenskapliga institutionen, Lunds universitet
Anders Neergaard, docent, REMESO, Institutet för forskning om migration, etnicitet och samhälle, Linköpings universitet
1 Åkesson, Jimmie. Muslimerna är vårt största utländska hot. Aftonbladet, 091019, http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/politik/article12049791.ab (hämtat 140526)
2 Mudde, Cas (2007). Populist radical right parties in Europe. Cambridge: Cambridge University Press.
3 Ibid, Mella, Orlando & Palm, Irving (2013). Mångfaldsbarometern 2013. Uppsala: Uppsala University, Department of Sociology.
4 Sannerstedt, Anders (2013). Vem älskar Sverigedemokraterna? En undersökning av partiets sympatisörer i Skåne. I Ohlsson, Jonas & Bergström, Annika (red.). Vanor och attityder i förändring. Samhälle, opinion och medier i Skåne, sid. 59-73. Göteborg: SOM-institutet.
5 En omöjlig ekvation? Kvinnors och invandrares aktivitet inom extrema högerpopulistiska partier: en fallstudie av Sverigedemokraterna.
6 Sverigedemokraterna (2014). https://sverigedemokraterna.se/var-politik/familjen/ (hämtat 140529)
7 SD-Kvinnor (2011). http://sdkvinnor.se/2011/07/13/jamstalldhetsarbete-som-gatt-overstyr/ (hämtat 140529) Therese Borg, underlag inför Almedalstal 110705
8 För en kritik av varför omvänd rasism är en självmotsägelse, se Wellman, David T. (1977). Portraits of white racism. Cambridge.
9 SD-Kvinnor (2012). ”Minskad invandring krävs för att få bukt med hederskultur”, http://sdkvinnor.se/2012/10/10/sd-kvinnor-bemoter-gudrun-schyman-angaende-hederskultur/ (hämtat 140529)
10 Motion 2011/12:K258, http://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Forslag/Motioner/Niqab-och-burka-pa-offentlig-p_GZ-02K258/?text=true (hämtat 140529)
11 OECD (2011). Divided we stand: Why inequality keeps rising. OECD Publishing: Paris.
12 Larsson, Mats J. Sverigedemokraterna väljer regeringens sida. Dagens Nyheter, 140115, http://www.dn.se/nyheter/politik/sverigedemokraterna-valjer-regeringens-sida/ (hämtat 140526)
13 Sannerstedt (2013) op cit.
14 För citat se Neergaard, Anders (2014). Tankar om rasism: den nya extremhögern, etnopluralism och könad omsorgsrasism. I Sandell, Kerstin, Sager, Maja och Räthzel, Nora (red.). Feministiska dialoger med marxistiska förtecken. Lund: Lunds universitet.