UPPDRAGET

Krusenstjernafejden

Bokförläggaren Karl Otto Bonnier hade femtio år tidigare rest till Schweiz för att hämta hem en motvillig August Strindberg till rättegången mot Giftas. Han hade tvingats uppleva att även en annan av hans författare, den populäre Gustaf Fröding, utpekats som snuskgubbe. Nu var han åldrad och trött på uppslitande bråk och insinuationer om att en viss ras utmärkte sig genom att spekulera i osedlighet. Han sökte inte strid.

Men en kylig novemberkväll 1932 tvingades han ur sängen i sin villa på Djurgården. Tjänstefolket påstod att en förvirrad författarinna vägrade acceptera att han sov. Och när han väl kom fram till dörren smet hon förbi honom in i huset och krävde en förklaring: Hur kunde de göra så mot henne?

Det hjälpte inte att han sa att det finns en gräns över vilken inte ens den största författare får gå. Hon lyssnade inte, hon var uppenbart berusad. Ert namn får inte dras i smutsen, sa han men visste att det redan var försent. Han kunde ändå inte låta bli att nämna att hon borde ha lyssnat till förlagets förslag till ändringar i de delar av romanen som redan getts ut, då hade de sluppit höra talet om att hon var så överdrivet intresserad av erotik. Kära fru von Krusenstjerna, sa han, ni vet att jag sätter er högre än någon annan nu levande svensk författarinna – Selma Lagerlöf givetvis undantagen – men ni måste ha förtroende för mig.

Det hade hon uppenbart inte, men han kunde ju inte låta henne stå där och huttra i sina tunna strumpor. Han tillkallade sin hustru Lisen, som genast ordinerade ett varmt bad.

Ungefär så var det.1

Trots att Bonniers förlag insåg att Agnes von Krusenstjernas roman Fröknarna von Pahlen i många avseenden var ett mästerverk refuserades delarna fyra och fem sedan författaren vägrat stryka sådant »som man inte talar om«. Då de kom ut på det lilla förlaget Spektrum blev det helt tyst, en förtegenhet som Karin Boye, när hon äntligen recenserade böckerna i Social-Demokraten, liknade vid »den dödstystnad som välvilliga äldre män svepa kring ett litet felsteg hos en nervös ung kvinna, som man förut höjt till skyarna«.²

Två dagar senare skrev ledarskribenten på det frikyrkliga Svenska Morgonbladet att han förstod att tyskarna lät bränna högar av sådant ruskigt skräp på bål. Krusenstjernafejden eller Pahlenstriden hade därmed brutit ut. Den skulle pågå i flera år. Otaliga artiklar skrevs. Debattböcker gavs ut, seminarier hölls, protester organiserades. Bildningssyner kolliderade och läger konsoliderades. Några deltagare skapade sig namn i kulturlivet. Någon förnekade att striden överhuvudtaget ägt rum.³

Hitler hade gripit makten i Tyskland och hans anhängare i Sverige krävde samma sunda kultur här. Många debattörer ville visa sig lika »moraliska« och krävde stopp för den »förgiftande smutsflod« av tryckalster som upphöjde sinnesextasen till religion; det gällde inte bara Krusenstjernas snusk utan också de unga arbetarförfattarnas alster. Den nya litteraturen påstods vara pornografisk, stödd av samvetslösa intressen som önskade underminera folkets moral. Det kristna bildningsförbundet tillsatte en nämnd som skulle recensera böcker utifrån moraliska i stället för estetiska synpunkter. Sedan en grosshandlare med åtta barn upprörts över några statyer med älskande par på en utställning uppmanade polisen konstnären Bror Hjorth att avlägsna dem.⁴

Krusenstjerna ansåg att hon visade upp människorna som de var. Hennes motståndare påstod att hon och arbetarförfattarna bara var sanna mot den undermänskliga sidan av varelsen, nattsidan. Själva poängterade de viljans betydelse – just viljestyrka och självkontroll kännetecknade den nordiske mannen. (Till skillnad från den judiske, tillade en del.) Moralens försvarare samlade in namnunderskrifter även mot sexualupplysande skrifter, som inte bara hotade sedligheten utan med sin propaganda för preventivmedel även avfolkade landet. Som talesman för de kristna gymnasisterna fruktade biskopsämnet Bo Giertz att dörrarna då skulle öppnas för Österns horder så att det kom att talas främmande tungomål på gudstjänsterna kring Siljan och Hjälmaren.5

En av de mest ihärdiga av Krusenstjernas försvarare var licentiaten Per Meurling som spåtts en lysande framtid som religionshistoriker. Han hade dock gått och blivit marxist och förklarade hatet mot Krusenstjerna med att hon framställt människan med de drifter som den härskande klassen förnekade för att hålla folket nere. Han påstod att makthavarna alltid försöker skydda folket mot kunskapen, medan de som vill ge folket frihet tvärtom vill ge dem vetande. »De förras vapen äro polisen och censuren, de senares vapen förnuftet och det fria ordet.« Den unge författaren Eyvind Johnson knöt också samman den kulturella reaktionen med den politiska och varnade för att en censur av sexuellt kontroversiella böcker kunde leda till att förläggarna inte vågade ge ut böcker med politisk tendens heller.⁶

Det var varken första eller sista gången som intellektuella och konstnärer misstroddes. 1600-talets puritaner påstod att ju lärdare en person var, desto mer lämpad var han att gå djävulens ärenden. Sommaren 2009 hävdade ledaren för det kristdemokratiska partiet Göran Hägglund att han företrädde ett »verklighetens folk« som länge trakasserats av kulturvänstern för sin inskränkthet; till hösten återkom han med anklagelsen att »Sveriges radikala elit« blivit den nya överheten som med den ena idén mer akademiskt tillskruvad än den andra förkastade vanligt folks sätt att tänka. Själv månade han om de samtal folket förde vid köksborden om hushållskassan och familjepusslet. »Det börjar bli hög tid att återupprätta det sunda förnuftet i svensk politisk debatt«, manade han. »Och inte minst respektera vanligt folks rätt att vara precis som de är.«7

Göran Hägglunds utspel resulterade inte i några omedelbara opinionsvinster. Inte heller Krusenstjernafejden engagerade massorna, men kulturstrider som dessa berör trots allt oftast fler än de direkt inblandade. Per Meurling hävdade att striden kring diktens frihet handlade om vem som skulle få tala. Och så var det. Den handlade om vad som ska få sägas i offentligheten och vem som ska bestämma det. Den striden fortsätter än i dag.

Berättaren och hans vägledare

I min bok Förrädare. En bok om omöjliga och nödvändiga lojaliteter intresserade mig Per Meurling (1906–1984) i sin egenskap av landsförrädare, renegat och avfälling. Han visade hur komplex den intellektuella dygden trolöshet är, och jag har fortsatt att fascineras av hans motsägelsefulla gestalt och de märkliga vändningar hans liv tog. Det här är dock ingen regelrätt biografi, i meningen levnadsbeskrivning. Jag har varit mindre intresserad av detaljerna i hans liv och mer av det uppdrag han åtog sig och vad det medförde. Även om Meurling tveklöst är bokens huvudperson tar jag själv stor plats, eftersom jag hoppas att med hans hjälp kunna förstå de problem jag mött under fyrtio år som författare.

Per Meurling såg sig självklart som en intellektuell. Enligt Nationalencyklopedin är ordet »en mångtydig benämning på den som med sina idéer söker påverka samhällsutvecklingen. Ordet används i både en snävare och en vidare innebörd. Enligt den förra är det bara ett fåtal som förtjänar beteckningen intellektuella, nämligen de som obundna av yttre intressen tar till orda i tidens stora frågor. Enligt den senare är intellektuella alla de som mer eller mindre yrkesmässigt skapar eller förmedlar kunskaper, värderingar och attityder, alltså grupper som forskare, författare, lärare, präster osv.«

Jag har sällan använt termen om mig själv. I den vida bemärkelsen har jag definitivt tillhört skrået, och i min förra bok Lärarna. Om utövarna av en svår konst underströk jag lärarnas stora betydelse som kulturarbetare. Bland dem finns förstås individer som kan räknas in även i den snävare genren, men själva yrket hindrar snarare än befordrar en verksamhet där det gäller att tala helt fritt. I den här boken är jag främst intresserad av dem som eftersträvar detta. Att villrådigheten kring begreppet är stor märktes dock i tidskriften Bangs temanummer om de intellektuella 2008, liksom i den debatt om de intellektuella och offentligheten som utspann sig i den norska Aftenposten sommaren 2010. När jag tog kontakt med personer som jag uppfattade som »typiska intellektuella«, om än med skilda framtoningar, visade de sig vid våra samtal också ha mycket olika uppfattningar om vad en intellektuell är. I flera fall räknade de inte ens sig själva till gruppen.

Ibland definieras intellektuella utifrån sitt uppträdande och utseende. Huvudpersonen i Richard Yates roman The Easter Parade (1976) känner väl till hur en intellektuell är. Hon »kan råka förlora sin oskuld till en soldat i en park, men hon kan också lära sig att se tillbaka på händelsen med ironisk, road distans. En intellektuell kan ha en mor som visar underbyxorna när hon blir berusad, men låter inte det bekymra henne« (min övers.). Jag är emellertid mer intresserad av de intellektuellas funktioner i samhället.

Vid vårt samtal sa sig Tore Janson, professor emeritus (latin och afrikanska språk) och upphovsman till flera storsäljande böcker om språk och romersk historia, aldrig ha tänkt på sig själv som en intellektuell. Han ser till rollen i offentligheten och eftersom han aldrig åstundat att delta i den vida samhällsdebatten kallar han sig hellre akademiker och folkbildare. Själv ser jag det mer som att vi går in i och ut ur den intellektuella rollen och att relativismen är uppenbar. För sextio, sjuttio år sedan spelade en folkskollärare på landet ofta en större roll i sin bygds offentlighet än kollegan i staden, och i landsortsstäderna utpekades läkaren, apotekaren och läroverkslärarna som de intellektuella. Ingetdera gäller i dag. Den funktion en intellektuell får är uppenbart beroende av tid och rum.8

Historikern Anders Björnsson, som utmärkt sig som vetenskaps journalist på radion och chefredaktör för Dagens forskning, tvekar inte att kalla sig intellektuell. Genom att använda termen utfyllnadsintellektuell understryker han att offentligheten inte bara behöver intellektuella bjässar. »Kanske är den utfyllnadsintellektuelles uppgift att se till att det som vill växa får göra det«, skriver Anders Björnsson till mig, »rensa inte bort för mycket ogräs!« Han stärker mig i föresatsen att inte idka begreppsexercis och pedantiskt dra gränser.

Jag har inte tvingat Per Meurling att bli min vägledare därför att jag ser honom som någon exemplarisk intellektuell utan mer för att jag tror att hans drastiska ställningstaganden gör problemen synliga. Jag träffade honom aldrig i livet men har läst merparten av vad han publicerat och mött personer som stod honom nära, framför allt Barbro Asplund, hans stora kärlek i mer än tjugo år, och Jan Lindhagen som var hans vän och arbetskamrat nästan lika länge. Få personer torde annars ha haft så många ovänner. Kanske skulle jag själv ha blivit en av dem om han fått läsa den här boken, som knappast är något idolporträtt. Jag hade dock inte umgåtts länge med honom förrän jag insåg att de problem han mött under ett drygt halvsekel som skriftställare inte varit enbart hans. Och att hans avgrunder finns även i mig.