Noter

Det här är ingen akademisk avhandling och noterna redovisar inte fullständigt uppgifternas ursprung; många uppgifter som hämtats ur Säpo-arkivet och PM:s efterlämnade papper har inte preciserats. Noterna tjänar i många fall mest till fördjupning.

1 Byggt på Per Gedin: Litteraturens örtagårdsmästare (2003) och dokumenten om fejden samlade i Förläggarna, författarna, kritikerna. Om Agnes von Krusenstjerna och hennes senaste arbeten, red: David Sprengel (1935).

2 Karin Boye: »Då vinden vänder sig«, SocD 28/1 1934. Det kom en positiv recension före Boyes, i Uppsalastudenternas Ergo 24/1 1934, men den väckte inte samma uppmärksamhet. Även studenttidningarna Gaudeamus i februari och Lundagård 2/1934 (Per Meurling) var positiva. SvMorr om Krusenstjerna 30/1 1934, 4/5 1935.

3 Ulf Örnkloo: »Kärlekens marodörer«, BLM 1/1972 samt »Preludier till Krusenstjernafejden« i Litteratur och samhälle nr 45 (1968); Berndtsson & Hildén: »Det mänskligas livsluft« (Magisteruppsats från Bibliotekshögskolan, 2005); Stig Ahlgren: Krusenstjernastudier (1940); Olof Lagercrantz: Agnes von Krusenstjerna (1951). Sven Stolpe skrev förutom boken Diktens frihet (1935) även om Magister Sundqvists litterära ideal och hans litterära nämnd i Fönstret 5/1935. Karin Boyes reportage i Idun 42/1935 om konferens på Sigtunastiftelsen; debatten utgavs i bokform under titeln Dikten, diktaren och samhället (1935); Harald Källström: Litteraturfejden (1935). AB hade en serie inlägg 4/5–10/5 1935. ND svarade: 11/5 Arnold Ljungdal, 14/5 Karin Boye, 16/5 Ivar Lo-Johansson, 18/5 Eyvind Johnson, 22/5 Gunnar Hirdman o. ILJ II, 24/5 Krusenstjerna & Sprengel, 4/6 Harry Martinson, 8/6 Margit Palmær.

4 Harald Källström, som till och med startat en särskild tidskrift för att bekämpa »primitivisterna«, blev väldigt glad när han i en debatt mot PM och Arnold Ljungdal på Kungsholmens gymnasium fick hjälp av en känd »bolsjevikdödare« – fascisten, Nysvenska rörelsens Per Engdahl. Denne påstår i sina memoarer (Fribytare i folkhemmet, 1979) att han till och med kallats dit av de kristna. Erik Hjalmar Linder förklarar i sina memoarer (Mitt levande förflutna 2: Ur de troendes liv, 1979) de genanta förbindelserna med att man konkurrerat om att vara »mest moralisk«. Om reaktionen i de kyrkliga leden, se Nils Runeby: Dygd och vetande (1999).

5 Harald Källström: »Krusenstjernafejden«, Janus 1/10 1935. Populär tidskrift för sexuell upplysning och hälsolära åtalades som ett »synnerligen motbjudande geschäft«, och en lista med mer än hundratusen namnunderskrifter uppmanade riksdag (och hov!) att ta itu med dem som förhånade moralen. Tidskriften frikändes, men Pressbyrån vägrade distribuera den. För tidskriften skrev PM 1935 bl. a. »Kärleks konsten hos de exotiska folken«.

6 Eyvind Johnson i ND 18/5 1935. I romanen Krilon själv (1943) gör Eyvind Johnson en parafras på aktionen mot Bror Hjorths utställning.

7 »De som under flagg av att företräda minsta lilla påfunna rättviseanspråk har satt upp ett formidabelt minfält av ideologiska teorier, där konstruktioner, kategorier och förtryckarstrukturer ligger om vartannat«, skrev Hägglund. Han definierade inte eliten särskilt tydligt, men den omfattade uppenbart akademiker med humanistisk inriktning och konstnärer som skapade en konst som vanligt folk inte förstod (DN Debatt 3/7 och 17/9 2009).

8 Monica Lauritzen, som varit såväl docent i engelska som kulturjournalist på radion och numera skriver biografier, ser sig som intellektuell eftersom hon läser mycket, följer med i debatten, reflekterar över vad som sker runt henne och låter detta styra hennes handlande i det dagliga livet. Karl Erik Lagerlöf, fil. dr i litteratur, skulle aldrig kalla någon intellektuell bara för att denna är akademiker, men i och med att han flitigt deltagit i samhällsdebatten som kulturjournalist anser han sig ha utfört en intellektuells uppgifter. Jag tycker att flera i min »panel« haft för höga krav. Nog har Tore Janson som akademiker och folkbildare påverkat det intellektuella klimatet. Även Åsa Linderborg, historikern, romanförfattaren och samhällsdebattören, visade sig vid vårt samtal ha väldiga krav; hon ville inte se sig själv som intellektuell eftersom hon som kulturchef på Aftonbladet tyckte sig ha blivit en administratör som inte hann tänka. »Som intellektuell ska du ha en världsåskådning som aldrig ska vara konstant men ändå gedigen«, sa hon, »och jag tycker mig ha fastnat.« Under samtalets gång gled hon dock allt mer över till att tala om sig själv som en intellektuell i en mening där kraven skurits ned till den realistiska nivå som den skönlitteräre författaren Joakim Forsberg företräder: »Jag går ju inte omkring och presenterar mig som eller tänker att jag är en intellektuell. Men vid närmare eftertanke så har jag ju en sådan funktion.«

9 Räknade man in kvinnolinjen hade släkten Meurling besatt kyrkoherdeposten i Kristdala sedan 1582.PM: »Sjuhundra år i samma socken«, Vi 35/1961. PM:s far berättar samma historia om kallelsen från sin far (med det märkliga namnet Charodotes Meurling) i Från gamla prästhem i Linköpings stift (1926). Kristdala tillhörde alltså detta stift, fastän det ligger i Småland. PM om fadern i Linköpings stiftsbok 1962–63, om farfadern i Fabian Månsson och bondesocialismen (1972).

10 PM påstod att han fått ihop sammanlagt nitton »betyg«, vilket skulle motsvara lika många terminers heltidsstudier. Om tiden i Lund har PM själv skrivit i boken Tage Erlander (1953) och i kapitlet »Lund mellan världskrigen« i Under Lundagårds kronor, 4:e samlingen (1957). I samma samling berättar Stellan Arvidson om sitt Clarté; Tomas Forser: Marxism, positivism och litteratur (1980) och Bööks 30-tal (1976); Britt Hultén: Kulturtidskrifter på 30-talet (1977); Per Nyström berättade om sina erfarenheter i Tomas Forser: Jag har speglat århundradet (1996) samt i »Marxist i borgerlig idyll«, O&B 7/1972.

11 Ögat i pottan, ännu opublicerad. Jag har läst den i manus, sammanställt av C-M. Edenborg, förlaget Vertigo.

12 PM i Lundagård: »Fåfängligheters fåfänglighet«; 1/1929, »Akademiskt nöjesliv eller vad?«3/1929, »Majkonfetti«, 6/1929, »Akademici och politisk beskäftighet«, 11/1929.

13 Thomas von Vegesack: Tankens aristokrater eller pennans betjänter (1986).

14 Berättat av PM för lokalradion i Kalmar på 1970-talet (ljudband i Barbro Asplunds ägo).

15 Henri Barbusses tal i Salle Pleyel 1934 återges bland annat i Cl 4/1934, Den blodiga arenan, i Vår kyrka 35/1969 och i förordet till Kautskys Kristendom och socialism (1973). PM skrev om Upton Sinclair i Cl 3/1931 och »Religionen och vi«, Cl 4/1934. I Ateneum bl. a.: »Sexuell religion hos naturfolken« (1/1934) och »Faderrätt och moderrätt« (3/1934). Den polemiske litteraturkritikern framträder i »Arbetaren i svensk diktning«, Cl 9/1934; »Blotta eller inte blotta«, Ateneum 3/1933; »Litteratur och sedlighet«, Ateneum 1/1934. Nödvändigheten av att kasta sten på de bildade i Cl 5/1932.

16 Hon var förebild för Frideborg i Fröknarna von Pahlen, kommenterade PM i »Minnen av Agnes von Krusenstjerna«, FiB 38/1947; Opubl. manus: »Haile Selassie och den bedårade författarinnan.«

17 Magnus Hedlund finner i Regnet föll över Järntorget (2007) paret löjligt och ser ett stort glapp mellan hur de ville vara och hur de verkligen var. David Sprengel: Från sidan (förord av Crister Enander, 1990). PM: »Agnes von Krusenstjerna och älskande par«, MA 4/1965; AB 25/4 1967. Börje Teijler: Agnes von Krusenstjerna och David Sprengel (1977).

18 PM:s och Héléne Aperias dotter fick namnet Agnes Marianne men kallades Madeleine. Hon ska i dopgåva ha fått en silverskål med ursprung i den krusenstjernska/geijerska släkten (PM i brev till Krusenstjerna och Sprengel, odat. på KB, Krusenstjernas samling). Meurling skrev aldrig någon bok om Krusenstjerna. Hans förtjusning över hennes skoningslösa skildringar av en steril civilisation och de högre samhällslagrens degeneration delades inte av det litterära etablissemanget.

19 Allmänt om tidens humanister, se Jonas Hansson: Humanismens kris (1999); Kristoffer Holt: Publicisten Ivar Harrie (2008); Ingmar Lundkvist: Kulturprosten: Torsten Fogelqvist som DN-publicist och folkbildare (2005); Ingvar Törnquist: Oscar Olsson, folkbildaren (1996). Det fanns betydande nyanser mellan nyhumanisterna. Hans Larsson påstod exempelvis att elever och studenter skulle välja bildningsstoff och arbetsformer i samklang med livet självt. Hans elev Oscar Olsson, »Olsson med skägget«, IOGT:s riksstudieledare, hade gjort studiecirkeln till ett begrepp och ville gärna förena personlighetsbildningen med praktisk medborgarbildning. Men socialisten Gunnar Hirdman kunde försvara teologen Manfred Björkquist med appellen »idealister i alla länder, förena eder« (Lars Arvidsson: Folkbildning och självuppfostran, 1991).

20 Det var med argumentet att bildningsarbetet kunde minska klassmotsättningarna som folkbildarna övertygade konservativa riksdagsmän om att bevilja bidrag till de folkliga biblioteken. Det svenska vänsterpartiet hade 1918 ansett det nödvändigt att medlemmarna utvecklades personligt för att bli mogna att överta samhällsstyret. Tre år senare ville det som kommunistparti skola kamraterna till dugliga kämpar i klasskampen. Ture Nerman kopierade det sovjetiska Proletkult och sa att rörelsen behövde krigare och inte lexika; Shakespeare och grekiska pelare var nog intressanta och nyttiga, men nu borde arbetarna främst lära sig revolutionär taktik och att förvalta det samhälle de snart skulle erövra. Den gamla agitatorn Kata Dalström protesterade: förkrympta människor blir i längden värdelösa i uppbyggnadsarbetet. Per Sundgren ser i Kulturen och arbetarrörelsen (2008) inte Proletkult som någon proletär yttring utan som en skapelse av en elit som ville uppfostra arbetarklassen.

21 Motdebattören var tidigare rektorn för Brunnsvik och kulturredaktören för DN Torsten Fogelquist, Kulturprosten kallad. PM:s artiklar om censur i SocD 7/9, 9/9 1935; Fogelquists svar i Fönstret 10/1935; SvMorr svarade PM 14/9 och 24/9 1935. PM angrep humanisterna i »Litterär front«, Cl 2, 3, 7, 8/1935 och i serien »Bildningens väktare« Cl 9–10/1935 (Manfred Björkquist), 12/1935 (Gunnar Hirdman), 1/1936 (Olle Holmberg), 2/1936 (mera Gunnar H, John Landquist och Olle H), 4–5/1936 (Alf Ahlberg), 6/1936 (Ivar Harrie).

22 SocD referat 9/5 1936; ND 13/5 1936; Bang: »Sill och potatis i Högskoledebatt. Alf Ahlberg och Per Meurling slogo publikrekord« i DN (9/5 1936). Barbro Alving kommenterade debatten i sin dagbok (Personligt: dagböcker och brev 1936–1939, 1993): »[S]tor akademisk träta mellan Pelle Meurling och Alf Ahlberg – refererade till halv 2«. Ett Clartégräl, konstaterar hon i reportaget. En fin och prydlig diskussion, skriver hon också. Är hon ironisk?
Replikerna föll inte exakt som i min skildring – omdömet om den lönsamma humanismen avgavs egentligen av Arnold Ljungdal. Jag har låtit PM använda uttryck om Ahlberg som han egentligen skrev först i Stormklockan i dec. 1937; andemeningen är dock densamma. PM: »Alf Ahlberg som mytolog«, ND 6/4 1938, »Rektor Alf Ahlberg och ädelhumanismen« från 1939, i Kultur och politik (1942), »Alf Ahlberg på sentimentala vägar«, Folkviljan 23/10 1942.
Alf Ahlberg: Dikten, diktaren och samhället (1935). Gunnar Hirdman: Arbetsbildning – linjer och mål (1933), Synpunkter och meningar från skilda skeenden (1948) och Vår bildningssträvans paradoxer (1952), samt inlägg på Tollarekonferensen (1948). Kjell Krantz har skrivit en intressant och kritisk biografi: Alf Ahlberg (1998). Om Gunnar Hirdman har det inte skrivits någon särskild biografi, men det finns en hyllningsskrift, En bok till Gunnar Hirdman (ABF:s hyllning på 60-årsdagen, 1948). Efter PM:s angrepp på Hirdman tröstade Ahlberg denne: »Du har ingenting, absolut ingenting förlorat genom detta lika idiotiska som perfida angrepp.«

23 PM i »Litterär front«, Cl 2/1935. Om internationella kulturfronten i GHT 3/7 och 6/7 1936.

24 Ivar Lo slapp stryka något i Kungsgatan. Se Tröskeln (1982); om Johnsons dilemma: Per Anders
Wiktorsson: Den utvidgade människan, 2010. Tor Bonnier dolde inte för Olof Lagercrantz när denne skrev sin biografi om Krusenstjerna att antisemitismen påverkat förlagets beslut att refusera delar av Fröknarna von Pahlen.

25 PM om Sigtunastiftelsen Cl 9–10/1935. Om Stig Ahlgren: Gustav von Platen: Min vän Stig Ahlgren (1997); Crister Enander i FiB/K 10/1997, internetutgåvan).

26 PM om Voltaire: ND 11/5 1938.

27 Gunnar Ungers porträtt av PM Obs! 10/3 1948.

28 PM i AB 25/4 1967.

29 John Landquist i Jönköpingsposten 18/5 1935; Harald Källström: »Krusenstjernafejden«, Janus 1/10 1935.

30 PM i Cl 2/1936.

31 Paul Nizan kritiserade i Les chiens de garde (»Vakthundarna«, 1932) Bendas klerkmetafor. Själv hade Nizan inga skrupler att skapa tätast möjliga band med den klass som bar på revolutionen. Han vägrade godta en humanism som förringade praktisk verksamhet och skilde förståndet från människans övriga delar. Efter Stalins pakt med Hitler lämnade han franska kommunistpartiet (Vegesack a.a.).

32 Krusenstjerna dog 1940 och förlaget försökte efter hennes död få Sprengel att gå med på att en nämnd skulle redigera om Fröknarna von Pahlen, men Sprengel bestämde i sitt testamente att inget fick ändras (Crister Enander i förordet till Sprengel: Från sidan, 1990).

33 Jan Myrdal i förordet till Denis Diderots roman Jakob fatalisten, översatt av David Sprengel (nyutg. 1992).

34 Redaktör för Verdandis skriftserie var folkbildaren Carl Cederblad. Han var positiv till fortsatt samarbete med PM. »Censuren« som drabbade PM påstod att denne skulle komma att ses som exempellös när årtiondets bildningshistoria skrevs. Så blev det inte (Runeby: »Clarteisten Meurling i Verdandi«, ArbHist 48 [1988]).

35 Om Olles död skrev Lise Lindbæk i Internationella brigaden (övers. PM, 1938). Hans död rapporterades i såväl DN som SocD 8/1 1937. Ungkommunisternas Stormklockan höjde honom till skyarna, men även SSU framhöll honom som exemplarisk. Olles dagboksanteckningar återfinns bl.a. i broderns Den blodiga arenan. Brodern Karl skrev om honom i Cl 2/1956. Stormklockan 1/1937; Frihet 2/1937; Kulturfront 4/1941; Erland von Hofsten i Cl 2/1956 och Cl 4/1962.

36 I Den blodiga arenan (1937) skrev PM att hans hustru (alltså Héléne Aperia, som också gjort bokens omslag) lytt rådet att lämna pälsen hemma för att undgå att få halsen avskuren av anarkister, men att de i Barcelona tvärtom funnit en disciplinerad milis och att de kyrkor som skulle ha bränts av de röda strävade lika stiligt mot himlen som vanligt. De stannade bara en kort tid – kriget förskräckte honom. Barbro Asplund betvivlar att han någonsin var där, han sa i alla fall aldrig något om besöket.
Hans broschyr Österrike och Spanien (1938) gick ut i internationell jätteupplaga. Om kriget i Spanien, se Kaj Björk: Spanien i svenska hjärtan (2001) samt Ett 30-tal (1984); Ebbe Linde: Inre memoarer (1976); Rolf Yrlid: Till Madrid (2006).

37 PM skrev uttalandet från Clartés kongress 4–5/9 1937 (protokoll i John Takmans arkiv). Det publicerades i tidskriften 8/1937 och innehöll en vädjan till regeringen att sluta stödja noninterventions-överenskommelsen. Man krävde vapen åt den spanska republiken och hemställde att den lag som kriminaliserade de »svenska frivilligas hjältemodiga insatser i kampen mot fascismen« snarast måtte återkallas.

38 Kurt Singer, egentligen Kurt Deutsch, avhoppare från kommunistpartiet och verksam i tyska Leninbund, hade arbetat hårt för att få fredspristagaren Carl von Ossietzky frisläppt. Deutsch sågs av kommunisterna som trotskist (Anders Thunberg: Karin Lannby – Ingmar Bergmans Mata Hari; 2009). PM: »Den reaktionära maskeraden«, Cl nr 8, 9–10, 11–12/ 1937; Singer i Cl 11–12/1937.

39 Stephan Cohen: Bucharin och den ryska revolutionen (övers. Bernt Kennerström, 1981).

40 Intervjuerna ur Teresa Toranska: De ansvariga (övers. Anders Bodegård, 1986). ND 15/11, 17/11 1937; Folkets Dagblad kommenterade PM:s insats 19/1 1938. Socialistiska partiet hade tidigare kallats Kilbomskommunisterna, men dess huvudman hade övergått till Socialdemokraterna, och under Nils Flyg skulle SP utvecklas i nationalsocialistisk riktning.

41 Om sanning, se Sven-Eric Liedman: I skuggan av framtiden (1997, kap. »Det sanna och det goda«), Ett oändligt äventyr (2001), Stenarna i själen (2006). Sokrates förhållande till sanningen var ju inte heller så enkelt eftersom han samtidigt som han gjorde anspråk på att säga sanningen ansåg sig vara vis endast genom att han erkände sina bristande kunskaper.
Många historiker upprördes när den svenska riksdagen 2010 beslöt att turkarnas massakrer på armenier och assyrier 1915 ska kallas folkmord. Det finns i och för sig goda skäl för att kalla massakern folkmord, men historikern Kim Salomon undrar vilka ogärningar riksdagen ska fatta beslut om nästa gång. Hur långt tillbaks i tiden ska man gå? Det kan ju finnas danskar som upprörs över att Kristian II kallas Kristian Tyrann och kräver att riksdagen gör något (»Politiker ska inte agera historiker«, SvD 16/3 2010).

42 Svante Nordin: Humaniora i Sverige (2008). Stefan Jonsson: Rapport från sopornas planet (2010).

43 Bokstavstron härjar i ett USA fyllt av kristna radio- och tv-stationer. Dessa når över 140 miljoner lyssnare och tittare men anser sig ändå förföljda. Eftersom de strävar efter att krossa de icke-troende så måste dessa vara ute för att krossa dem (Chris Hedges: Amerikanska fascister, övers. Hans O. Sjöström, 2008).

44 De vänsterintellektuella hade organiserat sig i den antifascistiska föreningen Kulturfront. När denna sprack gick PM med i Antifascistisk samling, en organisation som rönte vissa framgångar eftersom västmakterna genom sin flathet inför Hitler beredde vägen för tyskarnas ockupation av Tjeckoslovakien. Organisationen kollapsade när Stalin slöt pakt med Hitler. Om Kulturfront och Antifascistisk samling, se Louise Drangel: Den kämpande demokratin (1976). PM ifrågasatte den nya organisationen Nordeuropa i ND 22/3 1938.

45 När PM anslöt sig till SKP är oklart. Han påstod i MoM (1/1950) att han kommit med i arbetarrörelsen i slutet av 20-talet, men först några år in på 30-talet anslöt han sig till den socialdemokratiska ungdomsklubben Frihet i Lund, varifrån han uteslöts 1934. I Kommunismen i Sverige påstår han att han deltagit i en kommunistisk ungdomskongress vid S:t Eriksplan och varit med vid överlämnandet av en protestskrivelse mot att kommunistledaren Thälmann fängslats till tyska legationen. I en intervju med Stefan Lindgren sa han sig inte ha blivit partimedlem förrän 1939 (ST 8/3 1984). 1942 skrev han i förordet till Kultur och politik att han var partilös. Året innan hade partiledaren Linderot blinkat åt de unga intellektuella i Kulturfront som slängt ut PM ur redaktionen och ängslades över att PM hotat dem med repressalier, att PM ju som bekant inte ens var med i partiet. De uppgifter som Lars Björlin, historiker vid Södertörn, tagit del av i PM:s personakt i Moskva (Arkivet för social och politisk historia) är också motstridiga. Både årtalen 1939 och 1940 anges. PM:s (ps. John Garters) artikel »Röda armén marscherar« (ND, mitten sept. 1939); Stig Ahlgrens kommentar i Cl 7–8 1939).

46 Landsfogden kallade honom doktor Meurle, men det är omisskännligt PM som flera gånger måste räddas ur handgemäng av partikamraterna. I Säpos filer finns också uppgiften om Alf Ahlbergs ryktesspridning.

47 Ungdomens röst kom ut i fyra nummer – och fick inte distribueras genom Pressbyrån.

48 En kommunistisk grupp i Clarté återupplivade 1941 tidskriften Clarté under namnet Kulturfront. Tidskriften inbjöd alla antinazistiska grupper till samarbete »mot den inre och yttre fascismen, för landets oavhängighet, för demokrati och frihet«.

49 Polisen avlyssnade Gustav Johansson, Ny Dags chefredaktör, när denne talade i telefon efter att ha träffat PM: »Ja, det är en dum historia. Pelle bestrider att han har något med det här att göra. Vi tror att det är en provokation av nassarna. Han har inte gjort annat än vad varje journalist bör göra.« PM bedyrade att han inte hade sänt Höglund till Finland: »Mannens intellektuella kvalifikationer är sådana att jag knappast skulle ha skickat honom att hämta posten en gång.«
Domarna: Slutligt utslag 22/12 1943, Högsta Domstolen nr 1123, RA. Om polisförhör m. m. finns ett enormt material i Säpos dossierer (Säpo P 193, RA).

50 Om fängelsetiden: ND 26/10 1943, Folkets Dagblad 9/2 1945, Arbetaren 29/7 1944. Om domslutet: Folkviljan 20/4 1944; PM: »Regeringskommittén ger en vrångbild av mitt mål«, Folkviljan 5/1 1945. Brev från fängelset till Zennström 16/4, 18/6, 29/10 1944 (ARAB); Per-Olov Zennström: Z:s bekännelser 1&2 (1976, 1977) och i ND 22/5 1944. Recension av Tack för sist... i Trots allt 16/3 1945.

51 Trots allt var också en tid belagd med transportförbud och även kommunisttidningarna utsattes för annonsbojkotter. Pressläget förändrades efter masskonfiskationerna 1942, vändpunkten i kriget och rapporterna om de nordiska judarnas öden. Alf W. Johansson: Per Albin och kriget (1985); Sverker Oredsson: Svensk rädsla (2001) och Svensk oro (2003); Klas Åmark: Att bo granne med ondskan (2011).

52 Anders Johnson: Ett porträtt av Torgny Segerstedt (2006); Kenne Fant: Torgny Segerstedt: en levnadsteckning (2007), varifrån min bearbetade dialog mellan kungen och TS är hämtad.

53 PM: »Ridderlighet« (1941) och »USA får fel för sig« (1941) i Kultur och politik (1942).

54 Om ansökan om nåd: SKP:s sekretariats protokoll 26/9 1944; om tiden efter: 3/1 1945. Justitieministern: SvD 2/2 1945; interpellation ST 14/2 1945.

55 Revyn Gullregn hade premiär på Folkan i Stockholm i slutet av juli 1940. Sedan en stor dalahäst rullats in på scenen och balettflickor iklädda tyrolerdräkter vällt ut ur den och sjungit smäktande sånger som övergått i marschtakt klev Karl Gerhard fram och sjöng: »Det är den ökända hästen från Troja/moderniserad till femte kolonn/Majoren Quisling är en papegoja/som imiterar så gott han har förstånn...«. Tyska legationen klagade hos UD, och såväl statsminister Hansson som utrikesminister Günter bad Gerhard stryka numret. När revykungen vägrade förbjöd polisen framförande av visan med hänvisning till den lokala ordningsstadgans paragraf om förargelseväckande beteende. Gerhard såg sig tvungen att lyda. Hästen stod dock kvar på scenen, med munkavle och nattmössa. Åke Pettersson: Ett bedårande barn av sin tid (1977); Uno »Myggan« Ericson: Från scen och kabaret (1978); Stig Ahlgren: Den okände Karl Gerhard (1966). Segerstedts sista kommentar: »I dag«, GHT 15/3 1945.

56 Sven Linderot försvarade journalisternas frihet i riksdagen 24/11 1943. På PM:s turné var uppslutningen god även i Borås (400), Hälsingborg (600), Malmö (400), Kalmar (300), Huskvarna (300). Hundratals kom också till mindre orter som Lidköping, Skara, Klippan och Skene.

57 Enligt Wiklander ska PM ha fått underrättelser om det förestående tyska anfallet och vidarebefordrat uppgifterna från en radio i Sonjas lägenhet. Enligt polisprotokollen träffades dock PM och Sonja först efter det tyska anfallet. Varningar om det lär i stället, enligt Wilhelm Agrell (Venona, 2003), ha kommit från en agent i Schweiz, »Rote Drei«. Denne var mycket välinformerad om militära rörelser och hade förmodligen direkt kontakt med Oberkommando der Wehrmacht. Stalin ville dock inte tro rapporterna och Sovjetunionen var därför inte alls berett att avvärja anfallet midsommaren 1941. Wiklander uppger sig också ha bevittnat Meurlings möten med den beryktade spionen Jane Horney som gett honom uppgifter om bland annat tyskarnas V2-raketer; Wiklander fick inte säga något om det till Sonja eftersom Meurling funnit Jane sexig.

58 Wilhelm Carlgren: Svensk underrättelsetjänst 1939–1945 (1985); Janne Flyghed: Utrikespolitiken och rätten (1993); Oredsson: Svensk rädsla (2001); Wilhelm Agrell: Venona (2003); Lennart W. Frick &Lars Rosander: Bakom hemligstämpeln (2004); Anders Thunberg: Karin Lannby – Ingmar Bergmans Mata Hari (2009). Frick och Rosander, ett par officerare med erfarenhet av säkerhetsarbete, utser i sin bok om den svenska säkerhetstjänsten PM till NKVD:s kanske viktigaste agent. De hänvisar dock huvudsakligen till uppgifterna hos Agrell. PM erkände spioneri i Allt 5 och 6/1949. Säkerhetstjänstkommissionens rapport återfinns i SOU 2002:93 (forskarrapport av Karl Molin, Magnus Hjort, Alf W. Johansson och Lars Olof Lampers).

59 Allt 5/1949. Och i Säpos papper från 1958. Enligt andra uppgifter ska PM ha berättat om Kotka 1939. Det finns också uppgifter om att han överlämnat en svensk affärsmans redogörelser om den tyska behandlingen av ryska krigsfångar och judar till ryssarna.

60 PM var en av 98 personer som 1940–1944 anhölls för prosovjetisk agentverksamhet, men det har antagits att många sovjetiska informatörer aldrig identifierats. En av PM:s kända kontakter var Anders Ek, som efter Dramatens elevskola fått engagemang på Vasa teater, men vid ett besök i Helsingfors gick i en polisfälla, uppträdde nervöst och skickades ut ur landet. PM skällde ut honom för att han inte spelat bättre vid förhören. Det har ryktats att journalisten Caleb J. Andersson (s.172) varit den verklige ledaren för Jacks grupp. Med Lindhagen talade PM dock om Caleb som »den lilla orkestern« och sig själv som »den stora orkestern«. Ryktena om att PM till och med ska ha varit Rybkins överordnade är än mindre trovärdiga. Vogel vittnade för polisen om att PM ägde en »nästan darrande« respekt för denne överste vid NKVD, i Stockholm under täckmantel som diplomat.

61 En hel del av pengarna gick åt på krogarna och kan möjligen ses som omkostnader för kontaktskapande. Samtidigt lät Pelle och Sonja sig själva väl smaka.

62 Om brittiska ambassadens spionage se Thunberg a.a. PM förklarade i slutet av 60-talet att Karl Vennberg varit skeptisk mot att engagera sig lika helhjärtat som han själv men ändå gjorde det (PM i Expr 8/9 1969; Vennberg om sin medverkan, AB 6/4 1984).

63 Viktiga för mina resonemang är Pierre Bourdieus texter och Donald Broadys introduktion av dem, bl.a. Kultur och utbildning (1985), Kultursociologiska texter (1986), Texter om de intellektuella (övers. Mats Rosengren, 1992), Kultur och kritik, (övers. Johan Stierna, 1997) och Moteld (övers. Bo Gustavsson, 1999).

64 Thomas von Vegesack ser den ägande författaren som den frie författaren (Tankens aristokrater eller pennans betjänter, 1986).

65 Antonio Gramsci: En kollektiv intellektuell (övers. Stig Herlitz, 1967); Peter Thomas: »Gramsci and the Intellectuals« (Bates a.a.); Giuseppe Fiori: Antonio Gramsci. Life of a revolutionary (1965); Anders Ehnmark: En stad i ljus (2005); Peter Ives: Gramsci's politics of language (2004).

66 Hella Wuolijoki arresterades och dömdes till döden för högförräderi – men blev vid krigsslutet chef för finländska radion.

67 Brev från John Takman till SKP:s partisekretariat 7/9 1947 (Takmans arkiv, 4.1.86, ARAB). Werner Schmidt: C-H Hermansson: en politisk biografi (2005). De ungas samtal med Linderot slutade med att C-H. skrev in sig i partiet.

68 Z:s recension av Ahlgrens Obehagliga stycken i ND 22/5 1944.

69 I Tro och vetande (1949) ställde Hedenius vetenskap och sunt förnuft mot religion och traditionell auktoritet och dömde som metafysik ut varje åskådning som inte kunde verifieras. Boken sålde första året i hela 12 000 exemplar (Svante Nordin: Ingemar Hedenius. En filosof och hans tid, 2004).

70 Det fanns gammelhumanister som anpassade sig till de nya idiomen, Oscar Olsson deltog i arbetet på en ny skola, mer inriktad på nutiden än på klassiker. Ivar Harrie väckte uppseende genom att acceptera posten som chefredaktör för den nystartade Expressen. Där försvarade han envist på kulturradikalt vis yttrandefriheten och öppenheten i sexualfrågor och hävdade en humanism som inte behövde vara kristet anknuten. PM fortsatte envist att bekämpa de borgerliga humanisterna och vad han såg som deras fadersfigur, professor Hans Larsson, »Kloke Hans«: »Folkbildningens husgud«, Obs! 21/1950, »Hans Larssons lärjungar i pressen«, Obs! 22/1950.

71 Reportage från Ryssland 19/10, 23/10, 31/10 och framöver i november 1945.

72 MT 7/11 1945.

73 De »erotiska memoarerna« tillhör förstås inte de säkraste av källor, men är rätt nöjsam läsning. Och några andra vittnesmål från resan, frånsett hans artiklar och SKP:s sekretariats förvirrade beslut, finns inte. Protokollen från AU:s sekretariat hos Vänsterpartiet F 3:1 (ARAB): 22/8, 24/8, 3/10 1945; 4/1, 22/1 1946. PM rapporterades återfunnen i ST 31/12 1945.

74 Simone de Beauvoirs Andras blod kom ut på svenska 1946 (övers. Eva Alexandersson), men det tycks ha varit den franska upplagan som PM anmälde.

75 Sartre hade i en recension av Främlingen hälsat Camus som en besläktad ande. Det betydde inte att de var lika. Fastän båda tidigt blivit faderlösa hade Camus (f. 1913) växt upp i en fattig del av Alger och fått gå i läroverk enbart tack vare en engagerad lärare, medan Sartre (f. 1905) dyrkats av sina borgerliga morföräldrar och i elitskolorna tidigt fått veta att han tillhörde kultureliten. Sartre uppskattade Camus som sin motpol, snygg och elegant, men samtidigt en algerisk gatuslyngel. Camus fann Sartre kreativ och mäktig men ändå vänlig och opretentiös.

76 Tingsten och Hedenius skilde sig i vissa avseenden. Tingsten ville skrota neutralitetspolitiken och skaffa atombomb, Hedenius önskade varken svensk anslutning till Nato eller svensk atombomb. Alf Ahlberg ville däremot att Sverige skulle skaffa sig taktiska kärnvapen; han såg atombomben som en folkuppfostrare, som en påminnelse om dödens närhet. Allmänt om kalla kriget, se Karl Popper: The open society and its enemies (1944); Ingemar Hedenius: Herbert Tingsten: människan och demokraten (1974) och I egen sak och andras (1976); Forser/Tjäder: Tredje ståndpunkten (1972). Alf W. Johansson: Herbert Tingsten och det kalla kriget (1995); Hotad idyll (red: Salomon, Larsson, Arvidsson, 2004).

77 Övers. Eyvind Johnson.

78 Av tredjeståndpunktarna uttryckte Sivar Arnér och Artur Lundkvist sig mest skeptiskt mot USA som de påstod främst drev på uppdelningen av världen med hjälp av ekonomiska påtryckningar. Andra var ännu försiktigare. »Vi ser oss om till höger och vänster och fattar sedan vårt beslut: i valet mellan Ryssland och Amerika väljer vi Europa« (Werner Aspenström). Den svenska socialdemokratin kan ange riktningen för en politik mellan två aggressiva maktblock (Stig Carlsson). Man måste tro att det ännu finns oprövade möjligheter att söka avspänning (Folke Isaksson). Konstvetaren Thomas Millroth ser i Rum utan filial? (1977) de fyrtiotalistiska konkretisternas måleri som en tredje väg, en väg inåt, ett existentiellt val.

79 Brev 7/9 1947 (Takmans arkiv, 4.1.86, ARAB).

80 Avhoppet: ND 12/10, 22/11, AT 20/11, AB 21/11, DN 24/11, SvD 24/11, GHT 25/11 1948.

81 Per Nyström berättade i Forser: Jag har speglat århundradet (1996). PM som renegat: Året runt 21/1949, 22/1949 etc. (7 nummer); Allt 6, 10, 11, 12 1948, 1, 2, 3, 4, 5 (nu under eget namn), 6, 8, 11 1949, 11/1950. Samuelssons rec. av Kommunismen i Sverige i DN 16/2 1950; Erik Hj. Linder i SvMorr 13/2 1950; Rickard Lindström i MT 26/3 1950; Ivar Harrie i Expr 29/1 1950; HK Rönnblom i AB 8/2 1950. Gunnar Unger: »Varför renegat?« Obs! 10/3 1948.

82 I protest mot kriget i Indokina hade de franska kommunisterna försökt förhindra leveranser till den franska krigsmakten. De parisiska gendarmerna angrep dem skoningslöst, och sedan en person dödats vid en demonstration arresterades PCF:s partisekreterare. Polisen fann två döda duvor i hans bil och påstod att de var brevduvor avsedda att bära rapporter om demonstrationen till Moskva. Alla andra begrep att duvorna var avsedda att ätas upp. En upprörd Sartre svor på att hata bourgeoisin till döddagar och sa sig ha konverterat till den revolutionära realismen.

83 Om Congress for Cultural Freedom: Peter Coleman: The liberal conspiracy (1989). Den svenska avdelningen av Congress for Cultural Freedom hade enligt sympatisören Ture Nerman till främsta uppgift att bekämpa den tredje ståndpunkten. Om den svenska kongressen, se Svante Nordin: Ingemar Hedenius. En filosof och hans tid (2004).

84 Karl Vennbergs artiklar återfinns i På mitt samvete (1987); i Expr 13/4 1948 och mot Eyvind Johnson i MT 20/5 1951. Johnsons tal finns delvis återgivet på skiva utgiven av EJ-sällskapet, Frihet är det bästa ting (2003).

85 Beauvoir betonade att hon inte skrivit någon nyckelroman, men Camus identifierade sig med en av huvudpersonerna och upprördes. När Simone de Beauvoir tilldelades Goncourtpriset för Mandarinerna såg han det som en personlig skymf. Resonemangen om motsättningen mellan Sartre och Camus bygger på: Sartre and Camus (red. David A. Sprintzer & André van der Hoorn, 2003); Leon Culbertson i Bates: Marxism, intellectuals and politics (2007); Ronald Aronson: Camus and Sartre (2003); Taylor Carman: Merleau-Ponty (2008).

86 Håkan Attius: Estetik och moral (1982).

87 Efter ett möte på Uppsala universitet 1949 var recensenterna eniga om att PM varit bäst och roligast (SvD 18/11; UNT 18/11; Uppland 18/11). Hans syn på behandling av kommunister i Samtid och framtid 10/1949 och VJ 11/1950; »Förberedelser för spionage. Namninsamlingen för Stockholmsappellen i nytt ljus« i Obs! 16/1950.

88 Om mötet med Dimitrov bl.a. i AB 25/4 1949.

89 De personliga angreppen var talrika, inte minst mot de kulturella »medlöparna«. Ett särskilt ont öga hade han till läkaren och antagonisten från Antifascistisk front Nils Silverskiöld, som i ett flertal artiklar hånades för sina utfall mot de rika, medan han i Karl Gerhards sällskap väntade på att kaviaren skulle bäras in på Operakällaren. I Obs! 1950 behandlade PM Stig Ödeen i nr 2; Albin Amelin i nr 3; Nils Silverskiöld i nr 4; Arnold Ljungdal i nr 5; Marika Stiernstedt i nr 6; Eskil Bergen i nr 8; Erland von Hofsten i nr 9; Andrea Andreen i nr 10; Stig Carlsson i nr 11; Skådespelarna (Anders Ek, Karin Kavli, Georg Fant, Bengt Ekerot, Hampe Faustmann) i nr 12; Erik Blomberg i nr 14. Om partiet: ST 21/11 1948; portvakten i Allt 1948.

90 PM påminde om att Filip Forsberg, som skrivit Olles nekrolog i Stormklockan och själv dömts till flera års fängelse för upploppet i Klemensnäs 1932, varit frälsningssoldat. PM såg honom som en hjärtegod idealist som inte begrep mycket om realpolitikens irrvägar – för honom var kommunismen inte vetenskap utan norrländsk väckelsereligiositet.

91 Utsagan om förhållandet mellan bröderna återfinns i den akt om PM som finns i den ryska statens arkiv för social och politisk historia och som lästs av Lars Björlin. Karl Meurling: »Min bror Olle«, Cl 2/1956. Karl Nilsson i SocD 8/1 1937.

92 Kaj Björk utpekar de intellektuella som särskilt aktiva, och Werner Schmidt nämner särskilt John Takman. Redaktionsmedlemmen var Nils Lalander, som jag dock bara hann tala med en kväll på telefon; han var sedan så sjuk att han avböjde samtal och avled en tid senare.

93 I PM:s recension av Ljungdals bok (ND 16/1 1948) påstår han att Ny Dag tidigare inte bedömt verket tillräckligt vidsynt. Han ser det som det första grundliga svenska originalarbetet i sitt slag, självständigt, intressant och värt stor spridning – ett ypperligt bidrag till det marxistiska tänkandets utveckling i Sverige. En Olle Carlsson (en pseudonym jag tror PM använde flera gånger) hade recenserat boken två månader tidigare (4/11 1947), 3/1 1948 skrev en »Olof Ericson« att boken var givande och viktig, även om den visade på bristen av konkret dialektik i Ljungdals historiesyn.

94 I spionboken publicerade PM intima uppgifter om de dömda spionerna, och när recensenter ogillade att de som sonat sina brott straffades på nytt påstod han att det inte fanns någon anledning att visa misskund (Bertel Janson i AB 2/12 1952; Hemming Sten Jr i ST 7/12 1952).
Processen mot »Enbomsligan« byggde helt på Fritiof Enboms bekännelser, där uppgifterna i många fall omöjligt kunde stämma, men lika lite som någon reagerade emot att DN:s politiske redaktör kommenterade målet i tidningen samtidigt som han var nämndeman nämndes ordet rättsskandal fastän polisen hjälpte till att göra Enboms berättelse mer trovärdig (Tomas Bresky: Kodnamn Mikael, 2009).

95 Perspektivs redaktör Ragnar Oldberg fann det ändå nödvändigt att försvara PM:s medarbetarskap: »Hans lärdom, hans skarpsinne och hans skrivkonst är framstående egenskaper, som dock blivit en smula lynnigt tillvaratagna.« PM:s politiska reträtt: »Kulturradikalismen förr och nu«, MoM 1/1950; »Folkrörelserna och samhörigheten«, MoM 9/1950; »Vårt kulturella välstånd«, Obs! 18/1950; »Den nya individualismen«, Obs! 23/1950; »Understödstagarnas paradis«, Obs! 5/1951; »Den ofelbara bostadsförmedlingen«, Obs! 8/1951; »Statens barmhärtighetsstyrelse«, Obs! 15/1951; »Författaren och byråchefen«, Obs! 14/1952; »De nya robotsamhällena«, Obs! 6/1952; »Trädet och de förträade«, Obs! 8/1952. Om clartéisterna på 50-talet i Obs! 22/1952.

96 AT:s recensent hade aldrig läst en mer engagerad och entusiastisk skildring av Shakespeare på svenska. Erwin Leiser ansåg i Tiden 1952 att boken rentav hörde till de mest stimulerande böckerna om Shakespeare över huvud taget. PM utgår dock från en kännedom om Shakespeares personhistoria som många kännare skulle ifrågasätta. Andra recensioner: Gunnar Bergman i AT 26/8 1952; Gunnar Sjögren i DN 28/8 1952; Allan Fagerström i AB 25/8 1952: »Boken är utomordentligt underhållande, för att inte säga kul.«
Om Erlanderboken: AT 28/9 1953, DN 28/10 1953, ST 28/9 1953. Hemming Sten Jr skrev i Expr 30/9 1953: »Det finns de som anser det vara klokare att plantera kål än att skriva böcker. Hade doktor Meurling följt det rådet hade det otvivelaktigt varit till större nytta för folkhushållet.« Den blivande folkpartiledaren Gunnar Helén beklagade att PM, »vårt lands spetsnäsigaste skvallertant«, inte låtit Tage Erlander förbli vad han är: »en virtuos yrkespolitiker som är värd åtskillig beundran men ingen avund«. Stig Ahlgren hade gratulerat PM till boken om Shakespeare, men vid läsningen av Erlander-boken hade han kommit att tänka på historien om den kände Sundsvallskrögaren Oscar Knaust som skulle bjuda på kalvbräss men bara hittat kall gröt – den förgyllde han med bechamelsås. »Men poängen med den historien är att det gick i gästerna«, skrev Ahlgren (VJ 34/1952 resp. 44/1953).
Tage anförtror sin dagbok (Tage Erlander 1949–1954, 1974) att han fruktat värre och förvånas över PM:s vänlighet – »så illa som jag behandlat honom«. Vid närmare eftertanke finner han dock behandlingen rättvis. »Det hela är verkligen förtumlande. Men vem köper en sådan här bok? Det lär väl inte bli många.« Han gruvar sig för övrigt över att behöva gå på en middag hos bokförläggare Carl Björkman, ihop med Stig Ahlgren, Erik Wästberg (journalisten) och PM: »En mer djävlig kvartett kan jag inte tänka mig. Där Per Meurling sannolikt är den bäste.« Han är ändå något nyfiken på hur »träbockarna« ser ut invärtes. Det blev enligt Erlander en trist tillställning trots herrarnas kvicka replikkonst.
PM skrev ett entydigt positivt porträtt av Erlander i Komm 11– 12/1961. (Men jag är mycket tveksam till att PM träffade Erlander i Lund 1926 och genast började diskutera om Bernstein och reformismen.)

97 PM: »Har kulturdebatten tappat tänderna?«, AB 13/3 1956.

98 Vid invigningen av kongressen i Wien talade Sartre ihop med bland andra den ryske litteraturpampen Alexander Fadejev som fyra år tidigare kallat Sartre »en hyena med reservoarpenna«. Sartre drog inte bara tillbaks teaterns rätt att spela hans pjäs utan förklarade att den i fortsättningen bara skulle få spelas om de lokala kommunistpartierna godkände det. Sartre erkände på ålderdomen att han bara ljugit avsiktligt en gång offentligt: det var när han efter Moskvabesöket hyllade förhållandena där.

99 Alf W. Johansson i Herbert Tingsten och det kalla kriget (1995). I sina memoarer berättar Tingsten att när han gömde sig i arbetet kunde han finna en entusiasm som höll ångesten på avstånd; nihilisten hade skaffat sig en provisorisk tro för att uthärda. Expressens chefredaktör Ivar Harrie, som själv förespråkade medlemskap i Nato, menade att Tingsten uppmuntrade till åsiktsförföljelse, vilket stred mot den västerländska rättsuppfattningen (Kristoffer Holt: Publicisten Ivar Harrie, 2008). Trots att Tingsten rasat mot alla upptänkliga historiefilosofier utmejslade han själv en »stor« berättelse om förnuftets kamp mot bakåtsträveri, vidskepelse och fanatism, och privat erkände han att även han gripit efter historien för att söka mening. I sin idéhistoriska avhandling Segrarnas historia (2008) visar Andrus Ers att Tingstens antihistoriska historieskrivning blev mer och mer monumental i takt med att hans inflytande ökade.
Även Hedenius plågades av oro och ångest men kämpade emot – melankoli var inget att yvas över. I Willy Kyrklunds Mästaren Ma (1953) skäller filosofen He I ut mästaren för att denne gråter över en vissen hundloka. Med sådan sentimentalitet tar han inte strid utan sitter på krogen och super med samme underofficer som huggit av mästarens tjänarinnas arm för att komma åt hennes armband av jade. Ma Svarar: »Vi spelar om jadearmringen. Jag försöker vinna den tillbaka. / He I gick förargad därifrån.«

100 »Har kulturdebatten tappat tänderna?«, AB 13/3 1956. PM hade redan på 40-talet medverkat i herrtidningen Adam, vilket Takman anfört emot honom.

101 Flera av dem som på 60-talet skulle bryta väg för vänstern hade också haft kontakt med Kongressen för kulturens frihet och dess tidskrift Kulturkontakt (Lars Bäckström, Anders Ehnmark, Göran Palm, Per Wästberg, Sandro Key-Åberg, Birgitta Stenberg, Kurt Salomonson).

102 Camus skrev romanen Fallet med mängder av allusioner på deras fejd och Sartre förklarade att Camus skrivit ett mästerverk. Efter Camus död hyllade Sartre vännen: »Vi hade grälat, han och jag, men ett gräl är ingenting [...] bara ett annat sätt att leva tillsammans på«; Camus hade varit oumbärlig för att skapa den spänning som gör det intellektuella livet till vad det är.

103 I Sverige anpassades idéerna från New Left Review till svenska förhållanden i bl.a. C-H. Hermanssons Vänsterns väg och Göran Therborns En ny vänster. I oktober 1965 bildades arbetsgruppen för FNL, och kultursidorna i AB och DN tillät kritik mot USA:s krig i Indokina. I gamla kulturtidskrifter som O&B och BLM accepterades numera politiken i kulturdiskussionen. Tidsbild i Karin Englund: Folkbildningens 60-tal (2007).

104 Sven Delblanc: »I diktens tempel«, DN 11/10 1967.

105 Jan Myrdal: Rescontra (1962), Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell (1964), Söndagsmorgon (1965), Skriftställning (1968).

106 Jens Ljunggren: »Vad är 68?« (HfKS 197, 2008); Kjell Östberg: 68 när allting var i rörelse (2002); U. Bjereld & M. Demker: I vattumannens tid (2005); Gerd-Rainer Horn: The spirit of '68' (2007). Dikten »Allt var liksom i rörelse« av Leif Nylén för Blå Tågets skiva Moderna material (1999).

107 »De nya revoltörerna har ingen humor«, Vi 40/1969.

108 »Det snedögda Clarté«, AB 8/6 1968; svar från Lennart Lundberg, Johan Mannerheim och Göran Rosenberg AB 25/6 1968. PM om Kina i MA 25/1968, 37/1970, 12/1975, 45/1975 och »Maoism och svensk socialism«, Komm 22/1971; Björn Håkanson på AB:s kulturredaktion såg sig i mars 1973 tvungen att refusera en artikel av PM eftersom den var fylld av nästan äreröriga angrepp på maoisterna: »Både du och partiet [det socialdemokratiska] skulle förlora många sympatisörer bland unga, aktiva, opinionsbildande socialister om din artikel kom i tryck« (brev t. PM, hos Barbro Asplund).

109 PM gav en eloge åt Socialdemokraternas ideolog Nils Karleby (»Nils Karleby och socialdemokratin«, Lant 1/1973). I andra sammanhang förklarade han dock att Karleby missförstått den marxistiska ekonomiläran.
PM: »Marx hade inte varit kommunist i dag«, SA 27/1966; »Marx«, AB 26/5 1968; om Pariskommunen (SIA 7/1971). Tvivel på vänstern i MA 47/1971; »Den svenska kommunismens nya ansikte«, MA 7/1964; »TV-ålderns kommunistledare«, Bygg 3/1964; Han tog klar ställning för SAP i deras idétidskrift Tiden 1972: »Vantrivsel i landet«.

110 Kurt Aspelin, AB 25/8, 2/9 1970.

111 Om gruppen för samhällsstudier: intervju med Jan Lindhagen.

112 »Socialdemokratins målsättning« (Gruppen för samhällsstudiers arkiv, ARAB; liknande tongångar återkommer i många av hans krönikor.)

113 Om PM:s syn på Marx: »Strukturalismen och Marx« AB 1/7 1968, »Humanism och politisk ekonomi«, AB 16/7 1968; »Västerländsk marxism i dag« (manus; i Barbro Asplunds vård; jag bedömer det som skrivet under 70-talets senare hälft). Intressanta artiklar: »Vänstern behöver tålamod«, Fönstret 15/1981; »Vad saknar socialdemokratin?« SIA 4/1972, »I spåmännens tid«, Komm 4/1973, »Tjänstemän är också arbetare«, Fönstret 15/1976; »Färre strejkdagar i mindre företag«, MA 24–25/1976; »Demokrati utan majoritet«, SIA 10/1974, »Minskande klasskamp i postindustriellt samhälle«, SA 7/1977«, »Ny kampfront mot kapitalismen«, SA 36/1977, »Regeringen och den hemliga lådan«, SA 39/1977; »Den svenska modellen«, SIA 20/1970; »Wickmans affärer«, SIA 9/1971. Om Fälldins tjänst åt demokratin i SA 36/82; om valförlusten i SA 40 och 50/1979. Om åldringar: »En spöklik stad fylld av faror«, Fönstret 7/1980. Om förhoppningar: Fönstret 15/1981.

114 Margareta Zetterström: Erik Blomberg, en kämpande intellektuell, 1977. PM:s artiklar: »Konsthimlen I–III«, SocD 31/12 1936, 3/1, 8/1 1937; Erik Blombergs svar 22/1 1937. Den 12/1 uttalade sig flera konstnärer om PM:s artiklar; Albin Amelin värjde sig: »Det väsentliga är äktheten och inte motiv eller målningssätt.« Även Tomas Forser finner att Meurling under denna tid företräder förenklade spegelteoretiska resonemang om litteraturens bundenhet till klasserna.

115 Zaine anser att Meurling egentligen föredrog en social kritisk realism, en litteratur som utifrån marxismens övergripande och vetenskapliga synsätt blottlade orsak och verkan i det socioekonomiska skeendet och klarlade sin tids innebörd genom att forma levande gestalter – inte i abstrakta begrepp.

116 Kerstin Ekman konstaterade att »våra idoler tycks vara till för att göra det vi själva inte vågar eller ens vill göra« (»I berömmelsens lavin«, De nio: litterär kalender, 2006). Om Ekman syftade på handfallenheten inför Kambodja så fanns det ändå unga diktare som ifrågasatte Myrdal. Göran Sonnevi, som tidigare fört in Vietnamkriget i den svenska dikten, blev skeptisk mot all propaganda: »Någon sanning/finns inte någon annanstans/än i det finfördelade/nätet av lögner/Och i våra kroppars liv.« För andra tog det tid att besinna sig. Fredrik Ekelund beundrade som ung Myrdal, men i sin roman m/s Tiden (2008) lyssnar »han« till gamla hamnarbetares uppfattning om vad som hänt med mannen som aldrig erkänt något avgörande misstag: »Han sitter där, högt upp, en vänstermaharadja, tebjudningen är över, liken ligger inte längre staplade i tusental, dom är brända nu, vad som sticker upp här och där är knotor, kvarglömda dödskallar som berättar en fruktansvärd historia där många hade fel, som i Srebrenica, man rider på uppgjorda stigar, ser inte dödens fält, ser bara vad man anbefallts att se.«

117 Två lektörer tyckte Grevarna borde ges ut, den ene dock med det tvivelaktiga argumentet att inget annat förlag skulle åta sig utgivningen på grund av dess begränsade läsekrets. I Aftonbladets debatt Mitt i 80-talet vittnade jag om den skepsis mot skönlitteratur som i början av 70-talet fanns inom vänstern. Med anledning av För att vi ska leva (med fortsättningen: måste kapitalismen dö!) tog Förbundet Kommunists politbyrå upp frågan om Förlaget Barrikaden skulle ge ut romaner eller ej. Beslutet blev positivt men jag generad: konsten sågs uppenbart inte självklart som drivande. »Själv kunde jag ju inte avstå från att söka svar på mina frågor i litteraturen, det var ändå där, och inte i dom politiska diskussionerna, som idéerna fick liv«, skrev jag tio år senare. Trettiofem år senare tycker jag nog att jag själv inte heller var så övertygad om litteraturens makt.

118 Många har mer djupgående personliga upplevelser av tiden. Anders Björnsson skriver om några omtumlande år, när han tillhörde ledningen av Stockholms Clarté och lojalitetsband knöts och bröts med svindlande hastighet, en tid när till och med kärleksakten fick en politisk dimension: »Gärna samlag, men först ordentlig diskussion« (Den uppskjutna debuten, 2011).

119 Ex. i Bygg 15/1965.

120 Enquist kommenterade sin artikel om utrymningen i boken Kartritarna (1992): »När man får fel ska man inte bara kasta bort det, då kan det ha stort värde, då får man tänka efter./När man gör fel på goda grunder gäller det att försöka bli klokare. Gör man fel av ren dumhet, då är fallet inte så svårt. Men har man haft goda grunder, då får man tänka efter./Jag bevarar alltså raderna, inte som fornminne, men som ett arv jag gett mig själv, och inte bör försnilla.« Per Ahlmark fortsatte att se honom som Pol Pot-anhängare. I »memoarerna« Ett annat liv (2008) säger Enquist sig visserligen skämmas över att ha varit så okunnig om förhållandena i Kambodja men tycker sig i övrigt ha haft fullständigt rätt i vad han skrev.

121 Pol Pots trogna fortsatte gerillakriget ända till 1998. Delegationens deltagare var medvetna om att de bara sett delar av landet och att de inte kunde språket, men när de klagat över att de hindrats från att gå ut på egen hand hade de fått den friheten och ingen försökte dölja att folk bodde i ruckel. En gedigen granskning gör Peter Fröberg Idling i Pol Pots leende (2006). För en överblick: Martin Alm om Kambodja på Levande historias hemsida; R.A.Burgler: The eyes of the Pineapple (1990); P. Axelsson, G. Bergström & J. Myrdal: Kampuchea, krigen, politiken, diplomatin (1993).

122 I en dokumentärfilm visad i svensk television säger han sig ha sett alla äta sig mätta på ris i de gemensamma matsalarna, och invändningarna slår han bort med ironi: »De stadsbor som förr bodde i villa med tjänare finner nog maten lite torftig.« Livet var hårt men rättvist och lika för alla. Myrdal menade också att Kampucheas försök att frigöra sig från utländsk dominans i Sovjetunionens ögon utgjorde ett farligt exempel som andra små marginella stater, till exempel Sverige, kunde följa. Jan Myrdal: Kampuchea hösten 1979 (1979); AB 28/3 2006.

123 Jan Myrdal i Expr 12/8 1983; PM i Expr 8/9 1969.

124 Staden Gorkij var stängd för utlänningar på grund av sin försvarsindustri (Richard Lourie: Sacharov, 2002; Donald R. Kelley: The Solzhenitsyn-Sakharov dialogue, 1982).

125 PM:s artikel om Lukács skrevs sedan denne dött (SA 33–34/1971). PM kommenterade: »Med Georg Lukacs [sic] gick en av andens stormän i vår tidsålder bort. Det finns inte längre på hans områden någon av hans gigantiska format.«

126 Boris Kagarlitsky: The thinking reed (1988); Peter Pringle: The murder of Nikolai Vavilov (2008). Vavilovs kolleger var så hängivna vetenskapen att de under tyskarnas nästan tre år långa belägring av Leningrad vägrade röra säden i genbanken. Nu hotas anläggningen av S:t Petersburgs tillväxt och för övrigt har Vavilovs förhoppningar om att ställa kunskapen till hela världens förfogande stäckts sedan stora företag skaffat sig patent på generna (SvD 29/8 2010).

127 Jennings: Intellectuals in politics a.a; Czesław Miłosz: Själar i fångenskap (övers. Ingrid Ekman Nordgaard, 1956), Mitt Europa (övers. Stellan Ottosson, 1981), Maktövertagandet (övers. Martin von Zweigbergk, 1982), Samlade dikter 1931–1987 (1990), To begin where I am; selected essays (2001).

128 Sokrates försvarstal i Jan Stolpes tolkning, Platons skrifter 1 (2000).

129 Diderots texter lästes av vännerna och av en exklusiv krets furstar och aristokrater som prenumererade på hans vän Grimms nyhetsbrev (bland andra den svenska drottningen Lovisa Ulrika och Katarina den stora). Men en stor del av hans verk publicerades först efter hans död.
Om Diderot: PM i Den franska revolutionen och den ryska (1939); P.N. Furbank: Diderot: a critical biography (1992); Arne Helldén: Diderot (1994).

130 Håkan Arvidsson: Vi som visste allt (2008).

131 Om biografier: Henrik Rosengren & John Östberg: Med livet som insats (2007). Jacques Derrida har påstått att beskrivningen av en annans liv blott och bart blir en summarisk dödsattest.

132 Sigrid Combüchen: Livsklättraren. En bok om Knut Hamsun (2006).

133 Nermans artikel hade vållat förvirring. Delblancs »predikan« hade ju tolkats som en attack på de opolitiska litteraturförespråkarnas predikantlater! Karl Vennberg påstod att det var Nerman som hade prästkappan på när han bespottade de politiskt intresserade med att »det konstnärliga kravet alltid och allenast är ett personligt sanningskrav«. Vid den tiden stod de flesta på Vennbergs sida, men Bengt Nerman har för mig uppgett att han privat fått instämmanden från bl. a. Lars Ahlin, Lars Gyllensten – och Ulf Linde, konstkritikern som på 1960-talet påstod att betraktaren skapar konstverket (Bengt Nerman: »Prästkappan«, DN 3/11 1967 – omtryckt i Människan som språk, 1970, där flera essäer berör ämnet; Karl Vennberg i AB 7/11 1967).

134 PM om historieskrivning i SvD 10/9 1933; »Vänstern behöver tålamod«, Fönstret 15/1981; »Världens äldsta stad«, Bygg 18/1963; »Väktare – vad lider natten?« SA 6/1984. PM erkände att han själv var skeptisk mot grunderna i Marx mervärdeslära eftersom denna inte erkänner initiativtagandet, uppfinnandet och organiserandet i produktionsprocessen.

135 I Sverige och Nazityskland. Skuldfrågor och moraldebatt (2007). Martin Erwall skriver: »Låt därför dåtidens aktörer fungera som avskräckande exempel snarare än som befriande syndabockar.«

136 PM om skepsis i Obs! 22/1952. Om livets mening: BLM 9/1965.

137 Naomi Klein anklagar i Chockdoktrinen nyliberalerna för att medvetet ha utnyttjat ekonomiska och politiska kriser för att sänka skatterna, privatisera tjänstesektorn och skära ned i offentliga sektorn. Hon anklagar dem till och med för att ha iscensatt kriser för att kunna utnyttja den känslostämning som följer i krisens spår. Spekulanter och ekonomer kunde i alla fall slå mynt av kollektiva trauman i Chile på 1970-talet, Kina i slutet av 1980-talet, Ryssland på 1990-talet och i USA efter den 11 september.

138 Om Svenskt Näringslivs opinionsbildning: John Andersson & Per Asplund: »Sanningsfabriken«, Tvärdrag 3/2009).

139 Foucault ville i stället ställa sin kompetens till förfogande för de grupper han sympatiserade med (Res publica 3/1985). François Lyotard skrev 1984 ett gravtal över de intellektuella.

140 Det är svårt att beskriva postmodernismen, inte minst som den kännetecknas av eklekticism. Medan Daniel Bell skyllde värdeupplösningen på »hip-drog-rock-kulten« lade Fredric Jameson skulden för den existentiella och politiska desorienteringen på kapitalismen som kommit in i sin tredje fas: den multinationella. (Postmoderna tider, red: Mikael Löfgren & Anders Molander, 1986). Svante Nordin påstår i Humaniora i Sverige (2008) att striden om sanningen på de svenska universiteten under 1970-talet mynnade ut i en mångkulturalism, där man nöjde sig med att ställa olika paradigm mot varandra. Historiematerialismen överlevde inom samhällsforskningen, men som vägledning för handling hade marxismen gjort fiasko. Svunnet var det politiska hoppet. Tony Blackshaw: Zygmunt Bauman (2005).

141 Karl Erik Lagerlöf: Moralisten och drakarna (2011) och i samtal.

142 De spekulerade i om de intellektuellas motvilja kunde bero på sådant som att de i skolan vant sig vid att få beröm och höga betyg men ute på marknaden mötte en annan värdeskala. Det gjorde bl. a. Harvardfilosofen Robert Nozick (Vad har intellektuella emot kapitalismen? övers. Magnus Eriksson, 1999). Johan Norberg beklagar sin ungdomstid då han slukade Kafka och Sartre och övertygades om att tillvaron var värdelös. Han finner de intellektuella illa lämpade att skriva om lyckan eftersom de är mer neurotiska än andra och lider mer av ångest och oro, jagade av behovet att prestera och visa upp sig. (Den eviga matchen om lyckan, 2009). Ayn Rand: För den nye intellektuelle (övers. Per-Olof Samuelsson, 1995). Gudmundson menade att detta bland annat visat sig i det hån som riktats mot regeringen för att den gett kronprinsessan en platt-tv och inte ett konstverk i födelsedagspresent – en regering »som till stor del utgörs av vanligt folk« (SvD 13/10 2007).

143 Det är inte enbart värdekonservativa som tyckt att postmodernisterna för mycket betonat synen på kunskapen som socialt konstruerad. Författaren P. C. Jersild röt till: »Tillbakaträngda humanister och samhällsvetare ansåg sig äntligen ha ett effektivt vapen mot förnuftstron. Nu skulle den framgångsrika naturvetenskapen hängas ut som bluff [...] Så kom gammal sumpig villfarelse att gå hand i hand med akademisk postmodernism« (DN 19/2 2005). I samma anda har författaren Lena Andersson varnat för en relativism där ingen kultur anses värd att föredras; hon accepterar inte att de intellektuella låter folk ha sina uppfattningar i fred utan vill se ett aktivt försvar för demokratiska värderingar (DN 27/2 2010). Foucault menade ändå att de intellektuella för att ha någon funktion måste acceptera att rationaliteten, trots att den innefattar många stora faror, är oundgänglig.

144 PM om marknadshushållning: SA 12/1983; Leif Edvinsson: Det intellektuella kapitalet, 1997.

145 Per Ahlmark: Vänstern och tyranniet (1994), Det öppna såret (1997); svar i TLM 2/1997. Se även Kim Salomon: »Det obegripliga knäfallet för Mao och Lenin«, SvD 12/2 2007 och »Knäfall för Mao gav livet mening i väst«, SvD 22/11 2010.

146 David Caute: The fellow-travellers (1973); Paul Hollander: Political Pilgrims (1981), The End of Commitment: Intellectuals, Revolutionaries and Political Morality (2006). Citatet från Ahlmarks Vänstern och tyranniet (1994).

147 Anders Björnsson: Den uppskjutna debuten (2011).

148 Said såg Camus som representant för det västerländska medvetande som blundar för de inbäddade strukturerna av makt och hegemoni, så även i hans romaner där fransmännen framträder som personligheter medan araberna är namnlösa. Enligt Said samma känslostruktur som legat bakom Frankrikes annektering av Algeriet. Om protester i Algeriet: notis i SvD 24/2 2010.

149 Norberg i SvD 4/3 2010.

150 Konservativ debatt: Johan Tralau, Expr 21/4 2007; Erik Wallrup, SvD 8/2 2010; Göran Hägglund, SvD 25/2 2010; PJ Anders Linder, SvD 28/2 2010; Roland Poirier Martinson, SvD 8/2 och 6/4 2010: SvD:s ledarskribent Per Gudmundson påstod att det var sedan »kulturvänstern« förlorat initiativet som den utvecklat sina översittardrag. Samma tidnings litteraturkritiker Magnus Eriksson skräms som liberal och kristen av det militanta antingen/eller-tänkandet hos borgerligheten och önskar att de konservativa intellektuella kunde påminna sina partier om dygden besinning. Timbros Poirier Martinsson var inte nöjd; han sa sig vämjas när han hörde protesterna mot USA:s försök att tysta Wikileaks med rättsliga och ekonomiska medel; han påstod att de som talade om skendemokrati och inte samtidigt tog i beaktande Sovjetunionens summariska nackskott hamnat i ett moraliskt moras (»Moraliskt moras under Wikileaks«, SvD 13/12 2010). Debatten Yvell-Liedman, DN 31/10 respektive 2/11 2010.

151 Redan Quintilianus, den gamle romerske retorikläraren, rekommenderade allegorin.
Sven-Eric Liedman: »Eleven som spargris«, DN 29/5 2009. Maurice Merleau-Ponty ansåg att endast konsten kan gräva sig ned till den nivå där tingen får sin »naiva påtaglighet«. Idéhistorikern Stefan Jonsson har i konsten med dess partikulära sanning funnit en motbild till nyhetsjournalistikens uniforma sanning (Världen i vitögat, 2005). När skådespelerskan Solveig Ternström blev riksdagsman fann hon att detta steg mot »verkligheten« inte alls förde henne närmare sanningen. Fysikern och författaren Helena Granström drar slutsatsen att man genom att på teatern ständigt ställa frågan är det här på riktigt? ofta når fram till en sanning som är djupare än den logiska utsagans.

152 Karl Erik Lagerlöf: Dostojevskij. Liv och dikt (2008). Bengt Nerman har hävdat att kraven på entydighet avslöjar en vilja att skära bort verklighet medan mångtydigheten, det sammansatta, bär frukt. Han har upplevt hur dikten kan locka fram sådana språkliga identiteter som samhället inte accepterar, sådant som dyker upp när diktaren så ärligt som möjligt undersöker och visar sina erfarenheter.

153 Lennart Hagerfors: Komma bort (2009).

154 Anders Olsson: Gunnar Ekelöf (1997), Ekelöfs nej (1983). Non serviam är enligt Tore Janson inte helt lätt att översätta. Det kan betyda såväl »jag vill inte«, »jag må inte« som »jag ska inte« tjäna – eller rättare »bli slav«.

155 Meurling ville se Lindegren, diktens revolutionär, som medkämpe till sig själv, »poeten i sak« (Fragment i PM:s »memoarer«). Det romantiska geniet är enligt Horace Engdahl bror till Satan och Kain. (Ärret efter drömmen, 2009).

156 Per Rydén: Till de folkhemske (1994). Ekelöfs dikt i Karl Meurling: »Min bror Olle«, Cl 2/1956.

157 PM: »Diktaren och samhället«, Tiden 1936; »Litteraturen och tiden«, Cl 11–12/1936; om Gorkij i BLM 8/1935; (som John Garter) »Marxismen och litteraturen«, ND 19/6, 20/6, 21/6 1938. Om Krusenstjernas I livets vår i Kultur och politik (1942); om Lindegren i ND 21/1 1948; »Avromantisera diktarna«, MA 9/1964. Om Goya och det konstnärliga engagemanget i BLM 9/1969. PM såg inte Krusenstjerna som den fulländade författaren, eftersom hon var omedveten och inte begrep att driftsutlevelse inte räckte till för att skapa den nya livskänslan. Men hon var progressiv. Och även om han tyckte att D.H. Lawrence i Lady Chatterley's lover fastnade i individualpsykologi såg han romanen som en framåtdrivande kraft – den uttryckte det liberala samhällets dödskramper genom att fixera klassamhällets och maskinkulturens problem i erotiska kategorier. Tommie Zaine utnämner i sin avhandling honom till en dialektisk litteraturkritiker: »Enskilda företeelser förklaras utifrån ett samhälleligt helhetsperspektiv och omvänt, helheten förstås utifrån de uttryck de enskilda företeelserna tar sig« (Tommie Zaine: Radikal 30-tals humanism, 1983). Övrigt om PM som kritiker: Tomas Forser: Marxism, positivism och litteratur (1980); Hans Lagerberg: »Den motsägelsefulle Per Meurling«, OM 9/2009.

158 I förordet till Kommunismen i Sverige – undertecknat 1/9 1949 – skriver han: »Min kommunism dikterades icke av vad man brukar kalla tarvliga skäl, lika litet som mitt avfall nu från kommunismen dikteras av sådana.« Om sin kommunism skrev han i AB 15/2 1950.

159 PM: »Engagemangets dilemma«, AB 4/8 1967.

160 Aron hävdade i sina memoarer att han antagligen skulle ha avstått från att delta i Congress for Cultural Freedoms verksamhet om han känt till CIA:s stöd. Arthur Koestler lovade efter avslöjandet om att kongressen stötts av CIA att aldrig mer ägna sig åt politik. Ingemar Hedenius hade en mer pragmatisk syn och försvarade sitt engagemang med att politiken varit lyckosam då den tvingat de sovjetiska ledarna att avskriva sin aggressiva politik. Även Solsjenitsyn utnyttjades för övrigt av politiker; En dag i Ivan Denisovitj liv användes av Chrusjtjov i partiets maktstrider. Och inte var det bara Havels sanningspolitik som gjorde sammetsrevolutionen så framgångsrik. De andra öststaterna hade gått före och visat vad som var möjligt, och det var kommunisten Gorbatjov som initierat perestrojkan och låtit processen fortgå utan att sätta in större truppstyrkor.

161 Tony Samuelsson ser litteraturen som det omöjligas konst, något som går före politiken, det möjligas konst, när den siktar på före tag som ingen kan föreställa sig; en litteratur som motarbetar de verklighetens strukturer som skapar förtryck (Arbetarklassens bästa partytricks, 2006).

162 Mandarinerna var i kraft av sin utbildning överställda krigarna – dock underställda kejsaren. Andra kulturers skriftlärda, som mandariner och brahminer, har enligt Svante Nordin det gemensamt med de västerländska humanisterna att de äger kännedom om en tradition och bidrar till ett pågående samtal. Men medan mandarinerna, brahminerna och de tidiga humanisterna främst såg traditionen som en auktoritet, är den för de moderna humanisterna föremål för utforskning och diskussion (Humaniora i Sverige, 2008).

163 Afrikaner och asiater har i ett halvt sekel förvånat sig över människor som vid sina gudstjänster talat om kärleken till nästan och människors lika värde för att sedan motsätta sig koloniernas självständighet och sedan denna kommit att förse de värsta diktatorerna med vapen. (Stig Holmqvist: På väg till presidenten, 2010.) Enligt idéhistorikern Stefan Jonsson preciserar de västliga ledande opinionsbildarna begrepp som upplysning, sekularisering och humanism till att betyda parlamentarism, marknad, frihandel och kapitalism och kräver att dessa tankar sprids till dem som lever kvar i »stamtänkandet«, om så med hjälp av bomber. Den enda universalism han accepterar finner han i handlingar som utgår från att alla människor är förnuftiga varelser (Rapport från sopornas planet, 2010).

164 Allmänt om kvinnliga intellektuella: Karin Johannisson: Den mörka kontinenten (1994) och Melankoliska rum (2009); Jayne Raisboroughs & Dawn S. Jones: »Enduring echoes: feminism, marxism and the reflexive intellectual« i Marxism, intellectuals and politics a.a.

165 Länge dominerade männen bildningsarbetet, och först 1955 fick ABF:s förbundsstyrelse en kvinnlig representant (Kerstin Engman: Kvinnor i bildningens tjänst, 1995). Nina Burton visar i Den nya kvinnostaden (2005) en rad exempel på hur banbrytande intellektuella (Hildegard av Bingen, Christine de Pizan, Mary Wollstonecraft etc.) drabbats av historieskrivningens enkönade perspektiv.

166 Kristina Fjelkestam: Det sublimas politik, 2010. Kerstin Ekman:»I berömmelsens lavin«, De nio: litterär kalender, 2006.

167 De kvinnliga recensenterna skrev om kvinnliga författare men aktade sig för att sätta sig till doms över de »stora« litteratörerna. Många underkastade sig frivilligt. Englund & Kåreland menar att engagemanget i kvinnorörelsen kunde leda till isolering och bli en black om foten för dem som försökte erövra offentligheten. Kvinnorna byggde dock egna nätverk och recenserade varandras böcker. Ellen Key sågs som en centralgestalt i Stockholms kulturella offentlighet, vilket retade gallfeber på C. D. af Wirsén, Svenska Akademiens ständige sekreterare, som väste Patentfjolla! August Strindberg, som annars ogillade allt Wirsén gjorde, fräste till med Lesbisk vampyr! Key kallades ungdomens förförare och baktalades så att hon tidvis föredrog landsflykten (Sara Kristoffersson, SvD 4/2 2010). Selma Lagerlöf, som värjde sig för att bli sedd enbart som en »kvinnlig författare« eller sagotant, publicerade sig strategiskt i erkända tidskrifter, visste att ta betalt och baktalade sina konkurrenter inom acceptabla gränser (Boel Englund &Lena Kåreland: Rätten till ordet, 2008).
Kerstin Hesselgren tillhörde den första kullen kvinnliga riksdagsledamöter på 1920-talet men hade, trots en på egen hand införskaffad imponerande utbildning, stora svårigheter att bli accepterad när hon försökte lägga sig i det politiska reformarbetet (Per Wisselgren: Women as Public Intellectuals, 2006; Renée Frangeur: »Hur man skapar en kvinnlig politiker«, ArbHist 4/2010). Kvinnliga nätverk beskrivs av Elin Wägner i Norrtullsligan (1908) och Pennskaftet (1910). Birgitta Holm har utnämnt Klara Johansson till det tidiga 1900-talets Herbert Marcuse eftersom hon bedrev en civilisationskritik utifrån ett erotiskt perspektiv. KJ insåg att litteraturen och filosofin konstruerat en kvinna som sågs som olämplig för utbildning. Hon umgicks nästan enbart i kvinnliga kotterier, och sedan hon varit uppburen kritiker i ST under ett decennium, drog hon sig tillbaka och publicerade sig bara tillfälligt. Därmed offrade hon den status hon med stor möda skaffat sig. Om KJ se Carina Burman: K. J. (2007) och Ulrika Knutson i Kvinnor på gränsen till genombrott (2004).

168 Åsa Moberg: Simone och jag (1996); Toril Moi: Simone de Beauvoir. Hur man skapar en kvinnlig intellektuell (övers. Lisa Wilhelmsson, 1996); Deirdre Bair: Simone de Beauvoir. En biografi (övers. Agneta Westerdahl, 1991).

169 Annika Olsson: »Intellektuell på 1960-talet. Jan Myrdal eller Sara Lidman«, HfKs 4/1999.

170 Karin Bojs: »Kvinnor får mindre pengar«, DN 7/3 2010 och om excellens i DN 15/12 2010. Ebba Witt-Brattström: Ur könets mörker (1994). Noterbart är att den kvinnliga litteratur som varit mest ifrågasättande (på 1880-, 1930-och 1970-talen) marginaliserats mest i historieskrivningen. »Ett sätt att tolka detta faktum är att kvinnorna utgjorde ett hot mot den patriarkaliska dominansen«, skriver Anna Williams (Stjärnor utan stjärnbilder, 1997 och Tillträde till den nya tiden, 2002).

171 Birgitta Holm i Res Publica 17/ 1991 och »Fem kniviga k:n: Kanon, kön, kvalitet, kritik och kotterier« i Litteratur og Kjønn i Norden (red. Helga Kress, 1996).

172 Nina Björk ser hur Alva Myrdal och Simone de Beauvoir sökt män som syntes gudalika och sedan kämpade för att göra dem stora, kanske i hopp om att även deras egna hjärnor då skulle komma till användning. De blev besvikna när de upptäckte att även deras »gudar« behandlade dem som könsobjekt eller servicepersonal, men de förblev lojala (»En kvinna älskar för att hon har mött, sett till att hon har mött, sin överman. Sin intellektuella herre.« DN 25/5 2009); Yvonne Hirdman: Det tänkande hjärtat. Boken om Alva Myrdal (2006) och Gösta och genusordningen (2007).

173 Krusenstjerna löste, enligt Anna Williams, upp gränserna mellan privat och offentligt och delgav läsarna nya erfarenheter utifrån en kvinnlig, ofta kroppslig synvinkel (Tillträde till den nya tiden, 2002); Birgitta Svanberg: »Feminism och antinazism hos Agnes von Krusenstjerna« i HfKS 3/1986 och Sanningen om kvinnorna (1989); Barbro Backberger: »Samhällsklass och kvinnoliv« i Kvinnornas litteraturhistoria (1981). Eva Adolfsson: »Drömmen om badstranden« och Birgitta Svanberg: »Förtryck och uppror« i Kvinnligt skapande (red. B. Paget m. fl., 1983). I Karin Boyes Kris (1934) inser den deprimerade huvudpersonen att hon apar efter faderns sätt att tänka när hon frågar sig Vem bör jag vara? i stället för Vem är jag? När hon besöker en psykiater karakteriserar han henne omedelbart som alltför intellektuellt lagd, en erotiskt oväckt kvinna som givetvis bör gifta sig. Men hon väljer sin egen väg och försöker förena intellekt och erotik.

174 DN 28/7 2009.

175 PM: »Nils Ferlin, schlagerskribenten som blev vår käraste poet«, Fönstret 10/1977. Dikten stod mycket riktigt i Mobergs dödsannons, DN 18/8 1973.

176 PM: »Avromantisera diktarna!« MA 9/1965.

177 Gustave Le Bons bok La psychologie des foules (1895) översattes till tretton språk och gavs ut i upplaga efter upplaga ända in på 1920-talet. Le Bon framställer personerna i massan som impulsiva och irrationella mikrober. Dess försvar för elitismen anammades på många håll. Så påstod Sigmund Freud att de onda lustar som massan lockar fram måste förtryckas av en elit som redan undertryckt det omedvetna. Peter Bachrach: The theory of democratic elitism (1967); John Carey: The intellectuals and the masses (1992); Don Herzog: Poisoning the Minds of the Lower Orders (1998); Edward Said: Kultur och imperialism (övers. Hans O. Sjöström, 1995); Björn Elmbrant: Modernitet kräver demokrati, elitism hör till förgången tid, vid LO-seminarium 26/1 1998; L. Johannesson, U. Kjellman & B. Skarin Frykman: Arbetarrörelse och arbetarkultur (2007). Lars Ahlin om eliterna i Expr 21/8 1968 och Estetiska essayer (1994).
Vänsterliberalen C. Wright Mills förkastade på 1950-talet i den omtalade The Power Elite de dominerande elitteorierna men förnekade inte att det behövdes en elit – dock med ett större inslag av intellektuella. I Eliterna som abdikerade (1998) påstår Peter Luthersson och Anders Björnsson att det svenska samhällets ovilja att befatta sig med begreppet närmat sig beröringsskräck. De accepterar behovet av en elit men efterlyser en bättre: »Hur länge kan ett samhälle tåla en överhet som inte fyller rimliga krav på att vara en elit, dvs. uppfattas som ett legitimt ledarskikt, inte blott av sina egna medlemmar utan av ett överväldigande flertal samhällsmedborgare?«
Botanikern och litteraturkritikern Bengt Lidforss ville ge alla chansen att bli genier – vilket skulle innebära att dyrkan av dessa skulle upphöra. Detta skulle ske genom att levnadsstandarden höjdes. Men så blev det inte. (Lennart Leopold: Skönhetsdyrkare och socialdemokrat, 2001). DN-ledare om euron 15/9 2003; H. Dahlson & J. Å. Johansson: Folkets nej – elitens ja (2004); Det politiska ledarskapet (red. M. Arthursson, 1997).

178 Harald Källström: »Krusenstjernafejden«, Janus 1/10 1935. Joseph Goebbels föraktade de intellektuella för att de inte vågade opponera sig utan bara var en samling pladdrande slöa, parasitära typer. Men eftersom han fruktade vad de skulle kunna göra med sin intelligens var han nöjd med att de var för fina för att befatta sig med »vanligt folks« underhållning. Annars kunde de ha blivit så populära att tyska folket försvarat dem. Gunnar Gunnarson: Dikten och demonerna (1969); Crister Skoglund: »Upp till kamp mot massväldet« i Motströms (red. S. Källström & E. Sellberg, 1991).

179 Bohemen föddes i Frankrike på 1830-talet och fick sitt första litterära uttryck i Henri Murgers Scènes de la bohème, en bok som drygt ett halvsekel senare låg till grund för Puccinis opera och då översattes till svenska av David Sprengel. Succén för La Bohème kan kanske förklaras med att den borgerliga publiken drömde om att själv göra uppror men samtidigt gladdes åt att detta visar sig fåfängt. Jenny Westerström konstaterar i sin kartläggning av den svenska bohemen (Klara var inte Paris, 2006) att kretsen rymde såväl bohemer som deras kritiker. Dit hörde PM. Han skrev apropå vännen Erik Lindegren, som såg mänsklighetens siare i poeterna, att snillena är listiga och att det är naivt att tro dem på orden. Enligt musikhistorikern Stefan Bohman har virtuosen alltid varit borgerlighetens speciella gunstling eftersom han eller hon tycks bekräfta illusionen att det är de dugliga som i det borgerliga samhället når framgång (Arbetarkultur och kultiverade arbetare, 1985). Behovet av genier tycks tidlöst. Marcel Duchamp hävdade att konstnärer som har framgång bara haft tur, men när han avromantiserade skapelseprocessen genom att ställa ut flasktorkare och pissoarer på gallerierna utropades han själv till geni (Den åldrade modernismen, red. T. Bergmark, K. O. Björk m. fl., 1977). Torsten Bergmark: Konstnären som politiker (1972).

180 Sedan Sköld för lånade pengar gjort en lång forskningsresa till Pamirs högland höll han vid återkomsten sitt första föredrag om expeditionen för Malmö arbetarkommun – brackorna i Lund kunde vänta. PM mindes hans hjälpsamhet: »Jag glömmer aldrig de ord, med vilka han presenterade mig för sanskritalfabetet. – Titta här, Pelle, sa han, det ser ju vid första anblicken ut som en massa fågelskit på en telefontråd. Men de här tecknen lär du dig på några timmar« (Manus, Gruppen för samhällsstudier, ARAB). Hannes Sköld: Försvar för sakkunnige (1929), Självförsvar (1929), Försvar mot osakkunnige (1930); PM om Sköld: »Lund mellan världskrigen«, Under Lundagårds kronor, 4:e samlingen (1957); Casimir Fontaine: »Hannes Sköld som vetenskapsman och människa«, Vetenskapssocieteten i Lund, årsbok 1930 (1931); Arnold Ljungdal: »Hannes Sköld in memoriam«, Cl 8–9/1930; Zäta Höglund i Cl 2–3/1949; Ebbe Tuneld: »Minnesord över docent Hannes Sköld«, Kungl. Humanistiska Vetenskapssamfundet i Lund, årsberättelse 1930–31 (1931).

181 Ohlmarks hade varit redaktör för Lundagård. Han var också som PM munvig och förtjust i krogliv – men konservativ. När han disputerade 1937 hörde han PM:s »fnittrande åsneskri« i den överfyllda sal som förväntade sig massaker. PM ska senare enligt Ohlmarks med tårar i ögonen ha bekänt att han upptäckt att det var lögn och förbannad dikt att Ohlmarks var nazist. Behandlingen som berövade Ohlmarks den docentur han förväntat sig ledde till att han sedan periodvis gick in för att supa ihjäl sig; det påstod han i alla fall själv (Doktor i Lund, 1980).

182 När sakkunnigförfarandet vid tillsättandet av tjänster är på väg bort uppenbaras dess positiva sidor. Tore Frängsmyr, professor em. i vetenskapshistoria, menar att utlåtandena ändå upprätthöll kvaliteten (SvD 22/4 2010). Konkurrensen om tjänsterna har alltid varit hård. Hedenius har beskrivit hur frackarna åkte av på Gunnar Heckschers doktorsmiddag när de yngre förmågorna rök ihop sporrade av professorerna Brusewitz och Psilander: »Lundström, nu ska du brottas med Tingsten, annars blir du inte min docent!« Sanningssägaren Ingemar Hedenius hyllade sin kollega Konrad Marc-Wogau med de mångtydiga orden »denne framstående lärde kan verkligen konsten att väcka sympati utan att någonsin eftersträva det« (Ingemar Hedenius: Herbert Tingsten: människan och demokraten, 1974; Svante Nordin: Ingemar Hedenius. En filosof och hans tid, 2004).
Kanske överdrivs föreställningen om den akademiska världen som exceptionellt grym i och med att övergreppen blir allmänt kända genom offentlighetsprincipen. Tore Janson var långa tider dekanus för humanistiska fakulteten vid Göteborgs universitet och ifrågasätter att det skulle vara värre i universitetsvärlden än i exempelvis skolvärlden och näringslivet. Han såg som dekanus institutioner där folk plågade varandra systematiskt, medan man på institutionen intill stöttade varandra föredömligt.

183 Tomas Forser: Marxism, positivism och litteratur (1980). I Ateneums redaktion ingick från början förutom PM Sven Hartman, Fredrik Stjernman, Allan Hagsten och Per Nyström. Redaktionen utvidgades andra året till att omfatta även danska och norska meningsfränder. Inspirationen kom förutom från Frankfurtskolan, från engelska marxister som Maurice Dobb och från den norska gruppen Mot Dag. Tidskriftens nedläggning hade samband med PM:s ekonomiska svårigheter och personliga uppgörelse med Stjernman, vilket splittrade gruppen (Britt Hultén: Kulturtidskrifter på 30-talet, 1977).

184 Karolinska Institutets studentkår visade sig ännu reaktionärare, och Lundastudenterna godtog resolutionen från Uppsala med tillägget »att en invandring, som medför, att främmande element upptagas i vårt folk, framstår för oss som skadlig och inför framtiden oförsvarbar« (Ola Larsmo: Djävulssonaten (2007); Runeby a.a.; Oredsson: Lunds universitet och världskriget (1996). När tyskarna i slutet av 1943 stängde Oslos universitet protesterade dock de svenska universitetsrektorerna och studentkårerna – men det gjorde till och med regeringen.

185 Vid polisförhören 1943 påstod PM att han lämnat in sin avhandling till professor Arbman vid Stockholms högskola. Poliserna tolkade det som försök att kamouflera annan verksamhet. Disputationen ägde rum den 24 maj 1949 och refererades av Karl Nilsson i MT 2/6 1949, av ST 25/5 1949. Avhandlingens namn: De fyra väderstrecken. En jämförande religionshistorisk undersökning. Positiv rec. i Samtid och nutid 7/1949 av Nils Forsberg; Hjalmar Sundén efterlyste ett par böcker (ST 24/5 1949), men Åke Ohlmarks berömde den, inte minst för dess läsbarhet.

186 Victor Svanberg beskyllde marxisterna för reduktionism men bidrog snarast själv till detta genom att ideligen dra slutsatser om »sådant samhälle – sådan litteratur«, en synnerligen mekanisk uppfattning om förhållandet mellan vad Marx kallade bas och ideologisk överbyggnad. PM om Svanberg i Obs! 1/1952. Flera av historiematerialisterna sökte sig till skolvärlden för sin försörjning, exempelvis Stellan Arvidson, Melker Johnsson och Allan Hagsten. Axel Strindberg hade redan på 1930-talet fått sin licentiatavhandling underkänd.

187 Den anglosachsiska världen har alltid varit misstänksam mot intellektuella som uppträtt med politiska anspråk. Där spiller inte den prestige man vunnit som filosof eller författare över på politikens område. Intellektuella som varit kritiska mot USA:s utrikespolitik, som Noam Chomsky och Gore Vidal, har sällan fått tillträde till de ledande medierna. Det har inte hindrat företrädare för universiteten att gå ut och in i Whitehall och Vita huset som experter. Även i Sverige har förbindelserna mellan akademiker och politiker varit täta. De präster och ämbetsmän som utbildats vid universiteten hade stor tilltro till staten. Det gällde även de nytänkare som i präst- eller militärkappor utgjorde 1700- och 1800-talens intellektuella (Sven-Eric Liedman: Den synliga handen, 1986).

188 Yvonne Hirdman: Att lägga livet tillrätta (1989).

189 Gunnar Myrdal kritiserade liberalerna för att sky de sociala reformer som i det förnuftiga samhället är nödvändiga för att förebygga fattigdom, brottslighet och andra brister. Inte heller »den marxistiska fraseologin« ansåg han kunna ge ledning åt den profylaktiska socialpolitik som utgår från rationellt tänkande. »Vi ha bara att noggrant och sakligt konstatera hur det är, att undersöka vilka verkningar olika handlingsmöjligheter skola medföra, samt tillhandagå politikerna med dessa upplysningar.« Yvonne Hirdman ser i Det tänkande hjärtat (2006) den »myrdalska skruven«: man fogar samman vad som skenbart drar åt motsatt håll. »Samhället behöver barn. Kvinnor kan ge samhället barn, men då måste samhället ge kvinnor det kvinnor vill ha: friare liv.«
Om samhällsingenjörerna se Ron Eyerman: Between culture and politics (1994); Torsten Ekbom: Bildstorm (1995); Ulla Ekström von Essen: Folkhemmets kommun (2003); Hans Hederberg: Sanningen, inget annat än sanningen (2004); Per Wisselgren: Regulating the Science-Policy Boundary (2006); L. Johannesson, U. Kjellman & B. Skarin Frykman: Arbetarrörelse och arbetarkultur (2007); Henrik Björck: Folkhemsbyggare (2008); PM skrev om Kris i befolkningsfrågan i Ateneum 1/1934; »Stockholms ansikte«, Komm 5/1958; »Byggnader och världsbild«, Bygg 22/1962.

190 En av alla tiders mest inflytelserika ekonomer, John Maynard Keynes, liknade de svenska samhällsingenjörerna i det att han försökte övertyga inte bara politikerna utan även allmänheten om vad som var förnuftigt, men till skillnad från svenskarna som sökte samarbete med arbetarrörelsen var hans liberala uppsåt att bygga en allians mellan hjärnan och kapitalet. Som del av Bloomsburygruppen umgicks Keynes flitigt med konstnärer och ansåg att det i det nya välfärdsbygget borde finnas plats också för statligt stöd åt konsten. Han låg bakom skapandet av Arts Council, förebild för bland andra det svenska Kulturrådet.
Den konservative Paul Johnson ser i De intellektuella den sociala ingenjörskonsten som en konst lanserad av Rousseau, systematiserad av Marx och institutionaliserad av Lenin – därmed utgör den ett gott exempel på de intellektuellas skadliga inflytande: »Alla försök till social tvångsomvandling har ursprungligen varit intellektuellas verk, även om de genomdrivits av totalitära regimer.«
Om Victor Svanberg se Nils Runeby: Dygd och vetande (1999).

191 PM: »Värdegemenskapens romantik«, SIA 13/1959.

192 Maija Runcis: Makten över barnen (2007);

193 Kompromisser i samförståndets anda blev ett väsentligt inslag i vad den brittiske marxisten Ralph Miliband kallat »samförståndets ingenjörskonst«. När det gällde konstpolitiken var man ovanligt försiktig. Staten skulle stötta produktion och distribution av konst utan att politiker och tjänstemän lade sig i konstens innehåll.

194 SIA 16/1959.

195 När Georg Lukács påstod att man måste skaffa sig de kunskaper som behövs för ett intellektuellt ledarskap genom att delta i proletärernas strid förfärades de mest dogmatiska leninisterna. Får vi fler sådana där professorer som väver sina historier så är vi förlorade! skrek Sinovjev utom sig (Werner Schmidt: Antikommunism och kommunism under det korta 1900-talet, 2002).

196 En enkät 2009 om svenska akademikers partisympatier visar att ekonomer och jurister röstar höger och statsvetare, sociologer och ekonomihistoriker vänster (Finnish Economic Papers, 2/2009).

197 PM:s vän Stig Ahlgren betraktades som förrädare när han lämnade posten som kulturredaktör för LO:s AT för att i stället bli chefredaktör för Vecko-Journalen, men Ahlgren tycks bara ha tröttnat på att LO lade sig i hans jobb – Bonniers tillät honom att skriva vad han ville (Gustaf von Platen: Min vän Stig Ahlgren, 1997). Karl Vennberg entledigades från AT eftersom han var alltför »teoretisk« och »obegriplig«. 1980 fick Agneta Pleijel nog av trakasserierna från politrukerna på AB och avgick som kulturchef (Agneta Pleijel: »Vennberg och det oläkliga« i De nio: litterär kalender, 2005).

198 C-H. i samtal och Werner Schmidt: C-H Hermansson: en politisk biografi (2005). Till misstron bidrog sannolikt att de som lett det vänsterparti som 1917 bröt sig ut ur SAP kunde ses som intellektuella (Höglund, Ström, Hedén) och att de under 20-talet allihop återgått till socialdemokratin. En som bidrog till misstroendet var K.G. Ossiannilsson, upphovsman till Ungdomsmarschen, som blev ordförande i Socialdemokraternas ungdomsförbund men gjorde sig omöjlig med sin elitism och i sin renegatroman Barbarskogen (1907) låter sitt alter ego konstatera: »Det har varit en kamp mellan er och mig, mellan barbarerna och civilisationen« (Lennart Leopold: Skönhetsdyrkare och socialdemokrat, 2001). PM skrev i sin bok om Fabian Månsson, som porträtteras i Barbarskogen, att den lille kandidaten Ossiannilsson trodde lite bildning skulle göra honom förmer.

199 En som rapporterade om PM till Moskva var Erik Karlsson i Stuvsta, »den röde professorn«, vars lärdom enligt PM var oerhörd, »ty den motsvarar knappt vad man får lära sig i svenska folkskolan«.

200 Det stora temat i svensk arbetarlitteratur är enligt Philippe Bouquet (Spaden och pennan, 1990) individens förhållande till kollektivet. Värnlund citerad efter Jimmy Vulovic, som också behandlar temat i Ensamhet och gemenskap (2009).

201 Samtidigt som SAP accepterat att akademiska samhällsingenjörer vägledde folkets leverne riktades i det socialdemokratiska kulturförslaget Människan och nutiden 1952 kritik mot traditionen på Sveriges Radio att enbart anställa folk med akademisk utbildning. Henrik Berggren: Underbara dagar framför oss (2010); Hans O. Sjöström: Klassens ljus – eller hur man hamnar i arbetarregeringen (1987).

202 Massornas uppror hade översatts av Alf Ahlberg, och Gunnar Hirdman tyckte att den gott kunde studeras inom ABF. Tiden och SocD undrade vad den hade med arbetarbildning att göra. Många folkbildare var dock intresserade. Adjunkten och verdandisten Carl Cederblad hänvisade i Människomassor och massmänniskor (1934) till Gasset och rekommenderade mot masstendenserna välorganiserade grupper med starka elitmänniskor som behöll sin individualitet och kunde motstå massans »smittande feberliv«. Eftersom endast enskilda personer kan skapa kultur borde alla tankar på en massans kultur skrinläggas.

203 PM i Cl 12/1935, 1/1936; Gunnar Hirdman i Studiekamraten 1/1936 och ABF 1/1936, 2/1936.

204 Jag arbetade ihop med författaren och litteraturvetaren Tilda Maria Forselius som i dag inte alls har något minne av lappen. Var jag så generad att jag teg om min nesa?

205 Samma kluvenhet finns hos hjälten i George Orwells 1984. Denne längtar efter folket, som värnar sin anständighet genom att leva i smuts bland råttor och löss, men han skyr dem samtidigt, för de är bra enfaldiga när de nöjer sig med löjlig underhållning, usel föda och pornografi (John Carey: The Intellectuals and the Masses, 1992).

206 Allt, nov. 1948.

207 »Författaren Palm bemöts med ett artigt leende. Politikern och arbetaren Palm får samtidigt en lätt spark på smalbenet«, skriver Lars-Göran Malmgren i sin avhandling Göran Palms LM-böcker (1977). Tidningen Metallarbetaren ansåg att boken nog var nyttig för Palm själv, men som intellektuell förmådde han inte se arbetet från arbetarnas perspektiv. Jan Fogelbäck, en lastbilschaufför som snart framgångsrikt skulle framträda som författare, ironiserade över denna gäst hos arbetarna, utan planer på att bosätta sig »hos oss ute i verkligheten«. Företagsledningen ställde konsten mot vetenskapen, och eftersom Palms inlaga var konst förklarade man storsint (och förringande) att det var helt »legalt för en författare att tumma på sanningsinnehållet«. Palm beklagade själv att den litterära institutionens normer förvandlade sakdiskussioner till estetiska frågor. Men arbetskamraterna fann i allmänhet böckerna »sanna«. Och det fanns en vits i att han blev barnet som ropade ut att kejsaren var naken (Göran Palm: Ett år på LM 1&2,1972, En omodern betraktelse, 1994; Tack modernismen för den tid som varit, 2007; Leif Eriksson: Från vanmakt till befriande klarsyn, 1979).
Historikern Jens Ljunggren menar att medan de franska intellektuella omprövade sin ställning från »68« i teoretiska diskussioner ändrade Göran Palm linje i praktiken utan någon ordrik uppgörelse. (Jens Ljunggren: »Uppgörelsen som aldrig blev av« i 1973: en träff med tidsandan (red. Marie Cronqvist, Lina Sturfeldt & Martin Wiklund, 2008). Göran Palm har aldrig slutat tro på ett närmande mellan de intellektuella och arbetarna. Men man måste vara ihärdig och lyhörd.

208 Jenny Wrangborg vittnade på ett seminarium för Kjersti Bosdotter, »Med kulturen som vapen«, 14 april 2011.

209 1967 avtäcktes trots allt Kumlan och blev snart accepterad. Även i Sandviken stoppade fullmäktige en skulptur av Arne Jones. Skeptikerna mumlade om »en stärkkrage i plåt« – men väl uppförd döptes den i folkmun till »Kopparblomman«. Från senare år har exempelvis jättestatyn Pinocchio i Borås, monumentet över Raoul Wallenberg vid Nybroplan i Stockholm, minnesmärket över Astrid Lindgren i Vimmerby och Marianne Lindberg de Geers skulpturer av kvinnor i Växjö väckt liknande ilska (Paletten 3/2009). Om konststriden i Kumla: Perspektiv 2/1954, 5/1955, 1/1956; Nerikes Allehanda 24/5, 25/5 1955; SvD 23/9 1953, Dagen 24/9 och 25/9 1953; Rolf Söderberg: Arne Jones (1991). Tore Frängsmyr: Vägröjare i kulturdebatten. Ragnar Oldberg och Perspektiv (1977).

210 Bourdieu menade att de verkligt distingerade inte säger sig eftersträva någon distinktion, det är vulgärt, det är något för uppkomlingarna som försöker utmärka sig med sin prålighet. De behöver inte försöka vara distingerade. Det är de ändå och utmärker sig med en smak som tar avstånd från varje form av nytta och gärna är stiliserad.

211 Gunnar Hirdman i Janus 15/3 1936. Hirdman hade en mer klassmässig syn på bildningsarbetet än Ahlberg. Han menade att en verkligt demokratisk kultur kunde förverkligas först i ett socialistiskt samhälle, och därmed erkände han att den kulturella kampen var förbunden med politik och ekonomi. Han tänkte också klassmässigt när han fruktade att en ny demokratisk skola skulle betyda att begåvningarna lämnade arbetarklassen (och ABF?).
Det första svenska kulturprogrammet, Riktlinjer för ett demokratiskt kulturprogram, antogs i oktober 1946 av SKP:s partistyrelse; själva programmet accepterades av partikongressen 1948. Upphovsmän var partiets yngre intellektuella, som C-H. Hermansson, Gunnar Gunnarson och P.O. Zennström. Målet var en demokratisk kultur med byggbitar från såväl kristendom och borgerlig humanism som socialistisk arbetarrörelse. Socialdemokratins program dröjde. Ideologen Nils Karleby förklarade bristen – »om det nu var en sådan« – med att det varit ont om vetenskapligt skolade medlemmar men ansåg att teorierna ändå utryckts i praktiken. I denna kan man se en motsättning mellan de som med bildningskampen ville uppnå att rörelsens medlemmar främst fick de kunskaper och färdigheter som behövdes för att förverkliga rörelsens ideal (medborgarbildning) och de som prioriterade att individerna skulle få möjlighet att utveckla sina personliga egenskaper (nyhumanismen). Ecklesiastikminister Arthur Engberg tillhörde det senare lägret och ville på 30-talet ge folket möjlighet att uppleva god konst, bland annat genom Riksteatern, i stället för den folkliga kultur som frodades i folkparkerna. Nyhumanismens och medborgarbildningens mål var inte oförenliga, men kunde skapa motsättningar mellan dem som mest såg till nyttan och de idealister som ibland kallades »ABF-jesusar«. Dessa »knoddförnäma estetici« påstods av John L. Saxon ha åtagit sig att utplantera överklasskulturen bland massorna. Men han var minst lika auktoritär själv (Per Sundgren: »Bildning och Såningsmannen«, ArbHist 4/2005; Sven-Bertil Jansson: Den uppkäftige såningsmannen, 2005).

212 Det »stora veckopresskriget« bröt ut efter kriget när drygt sextio författare, kritiker och konstnärer ifrågasatte att papper gick till »det kolorerade träsket« samtidigt som bokförlagen måste refusera goda författare på grund av pappersbrist. Uppmaningen till bojkott hjälpte inte. 1953 uppgick veckotidningarnas samlade upplaga till över 5, 5 miljoner exemplar per vecka (Lisbeth Larsson: En annan historia – om kvinnors läsning och svensk veckopress, 1990). PM om kolorerad dagspress, Folket i Bild 33/1936; Jonas Frykman: Dansbaneeländet, 1988; Erling Bjurström: Ungdomskultur, stil och smak, 2005. PM skrev apropå de kristnas försök att monopolisera moraldebatten att Gud tydligen »hyser djup motvilja mot skidbyxor på flickor, dansbanor och erotik, men han har ingenting principiellt emot ett samhällsskick som förutsätter arbetslöshet« (»En mångsysslare« i Kultur och politik, 1942).

213 Gunnar Hirdman visade viss förståelse för Carl Jularbo (även han Avestason) och dragspelsmusiken eftersom han visste att det ofta var den enda musik som stod till buds: »Att då förklara att detta inte har med musik att skaffa måste för människor ur denna miljö te sig som högfärd och översitteri.«

214 PM: »Vårt kulturella välstånd«, Obs! 18/1950; »Snusförnuftets huvudmoment«, Obs! 20/1950; »Radiotjänsts kulörta byxor« Obs! 4/1952; 5/1952. Från att vid krigsslutet ha varit positiv till en ny skolordning som skulle kunna skapa sann folkbildning påstod PM på 50-talet att talet om outnyttjade intelligensresurser var en illusion och att undervisningen i den nya skolan allvarligt skulle tyngas ned genom flertalets bristande begåvning. Märkligt nog kom marxisten PM att förorda behavioristisk pedagogik, den som reducerar mänskliga beteenden till »responser« på stimuli. Han hamnade i föreställningen att läroverkens pedagogik var mer effektiv än folkskolans – en uppfattning han skulle revidera först på 60-talet.

215 Tage Lindbom ville i Arbetarrörelsen och kulturen (1947) skilja statens uppgift att bredda förutsättningarna för ett högre kulturliv från arbetarrörelsens speciella intressen som skulle skötas av de egna bildningsorganen. I Efter Atlantis (1951) beklagade han att socialdemokratin tagit till sig det materiella lyckoidealet och börjat dyrka det kvantitativa. (Alf W. Johansson: »Socialisten vid skiljelinjen. Debatten om Tage Lindboms Efter Atlantis« i Studier i modern historia tillägnade Jarl Torbacke den 18 augusti 1990.)
Den tyska socialdemokratin, som sågs som halvt illegal i det borgerliga Tyskland efter revolutionen 1918, satsade på egen kultur och samlade väldiga skaror i sångar- och idrottsföreningar. Rörelsen krossades av nazisterna, och efter kriget förespråkade den tyska arbetarrörelsen i Västtyskland den »allmänna kulturen«, det vill säga den kommersiella (W. L. Guttsman: Workers' Culture in Weimar Germany, 1990). Kanske föreställde sig de svenska socialdemokraterna att deras parti verkligen blivit statsbärande. ABF överlämnade i alla fall på 60-talet sina bibliotek till kommunerna.

216 Inge Johansson: Bildning och klasskamp (2002).

217 Johan Hartelius & Thure Jadestig ser i Alf Ahlberg, en filosof och folkbildare för 2000-talet (2007) Ahlberg som högaktuell för 2000-talets folkbildning. »Han var en mästare på att smyga på människor kunskap och insikter – stillsamt, försynt och tankeväckande«, skriver de och avslöjar samma naiva föreställning om kunskapers värdeneutralitet som Ahlberg själv. Kjell Krantz karakteriserar i sin biografi Ahlberg som en flyhänt kompilator och fäsör. Det var sannerligen inte Ahlbergs självbild. Han blev teologie hedersdoktor på 60-talet och fick en professorstitel på 70-talet men blev bara allt mer pessimistisk. Inge Johansson: Folket, makten och bildningen (1992) och Bildning och klasskamp (2002); Jan Lindhagen: »Finkulturen förkastas för en arbetarkultur som inte finns« och »Den gamla striden om Proletkult« i Fönstret 4/1980 resp. 8/1980. Bengt Johansson: ABF från 60-tal till 90-tal (1992); Lars Peterson: Det kulturella kapitalet (1988); Anders Frenander: Kulturen som kulturpolitikens stora problem (2005).

218 Den tidigare medarbetaren Bengt Nerman var inte längre välkommen i Perspektiv.

219 Om Adorno se Terry Eagleton: Figures of Dissent (2003); Ulf Ohlsson: Invändningar (2007). Om Benjamin se Norbert Bolz: Walter Benjamin: en introduktion (1994); Hans Larsson: »Något om Walter Benjamins historia«, ArbHist 2–3/2006. Om Cultural studies se Lisbeth Larsson: En annan historia – om kvinnors läsning och svensk veckopress (1990); Magnus Persson: Kampen om högt och lågt (2002); Mats Trondman: Kultursociologi i praktiken (1999); Per Sundgren: Kulturen och arbetarrörelsen (2008). På 50-talet analyserade Roland Barthes reklam, fribrottning och bilmodeller och ifrågasatte det småborgerliga förnuftets påstående att saker bara är som de är – men utan förakt (Magnus Halldin: »Barthes blick gör även samtiden ny«, SvD 29/11 2007; Stefan Jonsson: »Han fick syn på vardagen«, DN 22/9 2007). Forskarna inom Cultural studies såg det som att ungdomen kunde hämta inspiration för protester mot den dominanta kulturen hos rebelliska filmidoler som James Dean och Marlon Brando.

220 Idealisten Ture Nerman slutade, via 50-talets Congress for Cultural Freedom, som försvarare av USA:s krig i Vietnam. Sonen Bengt såg det som att Ture kommit hem till sin borgerlighet. Om Bengt Nerman se Hans Lagerberg: »En som tänker friare än de flesta«, OM 7/2004.

221 Harald Swedner: »Finkultur och minoriteter«, Tiden 1965. Musikforskaren Jan Ling konstaterade att det blandekonomiska svenska systemet rymde dels en kommersiell del där det skapades enkel slit- och slängpolitik, dels en statlig och kommunal politik som satsade på den seriösa musiken. Men mellan dessa poler föll exempelvis folkmusik, jazz, avantgardepop och dragspelsmusik, den musik som hade störst förankring hos det svenska folket. Inte heller de två litterära kretsloppen hölls lika strängt isär (Alf Arvidsson: Musik och politik hör ihop, 2008).

222 PM: »Det stora kulturkotteriet«, MA 10/1964.

223 Lars Forssells ord kommenterades av SvD:s kulturchef Carl Otto Werkelid med att det finns skäl att inskärpa att det omvända förhållandet också gäller (SvD 12/8 2007). Tom O'Regan: »Kulturpolitik: förnyelse eller förfall«, Fronesis 31 (2009).

224 Björn Wiman skriver också om »det planslipade intellektuella underskott som präglat alliansregeringens fyra år vid makten« (DN 8/8 2010).

225 Olof Palme i BLM 1/1960. Joakim Forsberg, som då ännu inte var född, har svårt att tänka sig att någon nutida framstående politiker skulle förhålla sig på ett liknande sätt till de intellektuella. Palme tvekade inte att ställa upp för intervju i Vilgot Sjömans provokativa film Jag är nyfiken – Gul, och när några riksdagsmän med anledning av detta krävde Palmes avgång svarade denne att han inte tänkte delta i något slags privatcensur och gick till motangrepp: »Den här typen av moralfrågor väcker ofta debatt. Men de riksdagsledamöter som skrev till mig visar inget som helst intresse för den bristande moral i det svenska samhället som utgörs av bestående klassgränser...« Claes Arvidsson: Med verkligheten som fiende (2007); Henrik Berggren: Underbara dagar framför oss (2010); Kjell Östberg: I takt med tiden (2008), När vinden vände (2009).

226 Rudolf Meidner försvarade 68-radikalerna: »De äldre har förlorat sin rätt att fordra respekt. Som vår generation bär sig åt bör vi vara tacksamma för ungdomens proteströrelser mot den antikverade metoden att lösa konflikter med krig, med statusjakt och miljöförstöring.«

227 Bratt och Guillou åtalades för att med indirekt uppsåt ha gjort sig skyldiga till spioneri. »IB« hade bildats därför att USA för att samarbeta med den svenska försvarsmakten krävde kartläggning av säkerhetsriskerna på de svenska industrierna, och socialdemokratiska aktivister rapporterade om radikala arbetskamrater till det partiorgan som 1965 slogs ihop med försvarsstabens T-kontor till IB. Peter Bratt: Med rent uppsåt (2007); Jan Guillou: Ordets makt och vanmakt (2009); Jan Gehlin: Floden och virvlarna (1993).

228 Palme glömde aldrig nesan och hämnades på Peter Bratt i samband med Geijeraffären, där han trots att Bratt i stort hade rätt lyckades framställa denne som en vettlös skandalskribent av typen »skabbiga råttor med gula betar och nakna svansar«. Palme utnyttjade ett par mindre felaktigheter i Bratts avslöjande om justitieministerns misstänka relationer med prostituerade och förnekade allt. DN tvingades inrätta en stipendiefond »till undersökande journalisters förkovran«. Men Palmes vinst var kortsiktig. Palme råkade också ut för smäleken att två av Sveriges mest kända intellektuella, Astrid Lindgren och Ingmar Bergman, tillika sympatisörer till socialdemokratin, blev offer för socialdemokratisk maktarrogans. (Det var dock mest Gunnar Strängs fel.)

229 Sedan Schein skapat, lett och stötts bort från Filminstitutet blev han styrelseordförande för Sveriges Radio och VD för Investeringsbanken (Citizen Schein, red. L. Ilshammar, P. Snickars & P. Vesterlund, 2010; Göran Gunér: Resor i tiden, 2008).

230 Meidner kom som flykting undan Hitler till Sverige i början av 30-talet och blev efter studier hos Gunnar Myrdal anställd på LO. När Göran Greider i sin bok om Meidner ser tillbaks på 70-talet finner han en vänster som använde Marx rent nostalgiskt, samtidigt som en äldre tjänsteman i LO-borgen försökte förankra sin ungdoms insikt att ägandet är det centrala i det kapitalistiska systemet genom att skapa ett alternativ mellan öststatssocialism och inomkapitalistisk blandekonomi. Men frågan om fonderna någonsin hade kunnat bli ett verkligt demokratiskt alternativ för en samhällsomvandling förblir obesvarad, konstaterar Lars Ekdahl i sin biografi över Meidner. Göran Greider: Rudolf Meidner: skärvor ur ett nittonhundratalsliv (1997); Lars Ekdahl: Mot en tredje väg II (2005); Lars-Olof Lundberg: En aktiv vänsterinner (2010).

231 Rune Nordin anklagade idogt rörelsens kulturbärande »bildningsfilantroper« för att alltför lättvindigt ha anslutit sig till de borgerliga idealen och fört in budskap i rörelsen som legitimerade överklassens makt och disciplinerade folket (Rune Nordin: Slutsatser: om samhälle, politik och idéer, 1996).
En nära medarbetare till Palme, Anders Ferm, anser att Caleb J. Anderssons artiklar på AB:s kultursida och krönikor i Sia starkt påverkade politikerna och journalisterna, särskilt när det gällde Vietnamkriget (Anne-Marie Lindgren i Tiden 7/1997; Caleb J. Andersson: Palmes okände rådgivare (urval och kommentar: Anders Ferm, 1997); Gunnar Brusewitz: Vågens barn (1994). Åsa Linderborg: Socialdemokraterna skriver historia (2001).

232 Bekläd 6/1984.

233 Jan Lindhagen & Macke Nilsson: Hotet mot arbetarrörelsen (1970); Jan Lindhagen: Socialdemokratins programdebatt 1 o. 2 (1972, 1974); »Vid källan smakar vattnet bäst eller Varför går vi medströms« i Det nödvändiga uppbrottet (red. B. Bernhardsson & J. Kolk, 1980); intressanta artiklar i Bekläd 10/1980 och 13 och 14/1981, »Sverige i det internationella läget«, Tiden 1976; Bygg 2/1970. Om Meidner i Fackföreningsrörelsen 23/1975; B. Bergman & L. Linder: »Om det funnits en utopi har den snarast varit bakåtblickande«, O&B 2–3/1979; Intervju i Arbetaren 38/1992 av Per Wirtén med »debattören som socialdemokratin 'glömde bort'«. Efter Lindhagens död sommaren 2010 skrev jag några minnesord, AB 27/7 2010.

234 En av partiets mest inflytelserika intellektuella, Ernst Wigforss, såg motsättningen i att man samtidigt som man hävdade det jämlika broderskapets princip lät en intellektuell elit leda. Men i ett tal till de socialdemokratiska studenterna 1937 sa han att de intellektuella ändå behövdes för att andligt och materiellt höja folkets breda lager (Ernst Wigforss: De intellektuella och socialismen, 1938).

235 PM skrev en lång och så vitt jag funnit opublicerad essä om Weiss, dock mest om Mordet på Marat. Werner Schmidt: »Peter Weiss – en intellektuell i den kommunistiska rörelsen«, SocDeb 3/2006

236 Per Sundgren: Kulturen och arbetarrörelsen (2008); Per Forsman (Örjan Nyström): Arbetets arv (1989).

237 Jan-Erik Pettersson: »Så tuktas en kulturpolitik«, OM 10–11/2008.

238 Fastän Mats Trondman funnit 1974 års kulturpolitik misslyckad när det gällt att ge »folket« den kultur det aldrig bett om, anser han det reaktionärt att försöka förhindra de folkliga klasserna från att få möjlighet att reflektera över sig själva med hjälp av konstupplevelser – och lika illa är det att inte låta medelklassens barn få tillgång till andra gruppers sociala erfarenheter (Kultursociologi i praktiken, 1999). I sin bok om arbetarlitteraturen ser Tony Samuelsson värderingsflödet gå åt fel håll: när litteraturen gått från arbetarklass till medelklass då har det gjorts framsteg för hela samhället, när det varit tvärtom, som nu, då går det bakåt (Arbetarklassens bästa partytricks, 2006).

239 De som utvecklat Gramscis tankar (Althusser, Foucault, Marcuse) tycker att han underskattade de ideologiska institutionerna eftersom han bara upplevt ett outvecklat italienskt samhälle. De har menat att i den liberala staten har till och med välfärdssystemens välvilliga åtgärder gynnat makthavarnas kontroll över medborgarna.

240 PR-byråer i SvD 16/11 2010. Jag har aldrig läst någon riktig utredning om skillnaden mellan »rörelseintellektuell« och »organisk intellektuell«, men i min föreställning är den förstnämnde mer partibunden.

241 Göran Sommardal i Björnsson & Luthersson: Eliterna som abdikerade (1998); PM om Tage Erlander i Komm 11–12/1961.

242 Hermansson skriver i sina memoarer: »Vi var fångna i en retorik, som blev alltmer tom och skallrande och som dessutom dolde verkligheten.« Det är ingen riktigt tillfredsställande förklaring trots att han inte skäms för att också tala om tankelättja. C-H. Hermansson: CH minnen (1993), År av nåd (1994). Werner Schmidt: C-H Hermansson: en politisk biografi (2005).

243 Lukács hade varit kommissarie under den ungerska rådsrepubliken och lyckats överleva exilen i Sovjetunionen medels smidighet. Men han var inte enbart en jasägare utan hade kurage nog att 1956 stödja Nagy under Ungernrevolten, och 1968 påstod han att Warszawapaktens ingripande mot Pragvåren var lika förödande för socialismen som de tyska socialdemokraternas stöd till kejsaren 1914 (Gunnar Gunnarson: Georg Lukács: en essay, 1969; Michel Löwy: Förtvivlan, förhoppning, försoning, övers. Bernt Kennerström, 1986).

244 Bengt Göransson: Tankar om politik (2010); Stefan Eklund: intervju med Göransson i SvD 15/5 2010.

245 Havel hade varnat för överdrivna förhoppningar; de var ju alla moraliskt sjuka, vana att säga en sak och tänka en annan. Sedan Havel återgått till att vara författare återtog han sina gamla vanor. När den kinesiske litteraturvetaren Liu Xiaobo dömts till elva års fängelse för att ha tagit avstånd från ett enpartisystem »där inte ett ord är äkta, där inte ett öre är rent«, protesterade Havel på Kinas ambassad. Liu, som fick Nobels fredspris 2010, hade tagit fasta på Havels ord om de maktlösas makt, något de kinesiska intellektuella sällan funderat över, vare sig som mäktiga mandariner i kejsarens tjänst eller som medlemmar av kommunistpartiet. Under parollen Erövra Tigerberget inifrån har de i konfuciansk anda försökt skapa ett idealsamhälle i harmoni, och först under de senaste decennierna har de börjat resonera om autonomi, kanske påverkade av hur deras status sjunkit i förhållande till affärsmännen (Václav Havel: To the castle and back, 2008; John Keane: Václav Havel. A political tragedy in six acts, 2000; Timothy Garton Ash: Folket, det är vi, 1991; Hynek Pallas om Havel i SvD 17/11 2009 och 9/1 2010).

246 Sista intervjun: Stefan Lindgren: »Marxisten Meurling – en aktuell intellektuell«, ST 8/3 1984.

247 Samtidigt som vissa grupper häver sig upp och höjer sin status kan verksamheten som helhet förlora prestige. Det har skett med lärargrupperna, där hela kårens anseende sänktes sedan »läroverkslärarna« förlorat i status och »småskollärarna« vunnit. Håller detsamma på att ske i stor skala?
Enligt Högskolelagen ska studierna utveckla förmågan till kritiskt och självständigt tänkande på vetenskaplig nivå, men det handlar om att stimulera studenternas utveckling kognitivt, inte att bilda dem. Sedan Högskoleverkets bildningsgrupp konstaterat att bildningsbegreppet inte förekommer i examensbeskrivningar och kursplaner har den följdriktigt lagts ned, och de flesta studenter tycks uppfatta bildning som en oviktig finkultur när de inte är helt främmande för begreppet, ett praktfullt misslyckande för ett skolsystem som antagit beteckningen bildningsskolan.

248 Jan-Erik Gustafsson: »Från mångfald till enfald – bekämpa Bolognasystemet«, SocDeb. 3–4/2007; Jonas Nordin om myndighetsstyrning i SvD 29/4 2010; Göran Rosenberg: »Money talks«, DN 17/5 2011.

249 Jonas Frykman: »Hur fostras en svensk intellektuell?« Tvärsnitt 4/1986.

250 Rothstein menade också att ämbetsverken enligt regeringsformen ska bygga sin verksamhet på opartiskhet och saklighet. (Bo Rothstein: »Det politiska Sverige. Från reformbyråkratier till ideologiska statsapparater«, Ord i rättan tid; red. A. Björnsson; M. Kylhammar & Å. Linderborg, 2005). Björklund ingrep sedan Forum 2006 fått i uppdrag att upplysa landets gymnasieelever om kommunismens brott och då vägrade samarbeta med organisationen Upplysning om kommunismen.

251 Debatten om Forum för levande historia: OM 10/2003, Expr 11/10 2003, 16/12 2006, DN 23/12 2006, 15/11 2007, 2/4 2008, 3/4 2008 (forskarnas »manifest« och kulturministerns svar), Expr 6/9 2009 (Myrdal), DN 9/9 2009 (Fröberg-Idling). Pol Pot-utställningens intendent skyllde upprördheten på att många kulturpersonligheter, liksom socialdemokratiska och borgerliga regeringar, tigit om illdåden och låtit de röda khmererna företräda Kambodja i FN, men det var faktiskt inte det som utställningen handlade om (Lars Linder, DN 14/9 2009). När JO i november 2010 stoppade utställningens turné efter klagomål från en av delegationens deltagare skedde det med argumentet att en statlig myndighet inte får peka ut individer som avskräckande exempel och förlöjliga dem: »det allmänna ska respektera den enskilda människans frihet och värdighet«. Forums chef, Eskil Franck, påstod att det aldrig varit avsikten att »utsätta privatpersoner för missaktning«, men ansåg att utställningen fungerat väl när det gällt att sätta fokus på selektivt seende i historien (SvD 7/11 och 7/12 2010). Utställningen hade i och för sig ett mycket intressant inslag i Gunnar Bergströms uppgörelse med sig själv, men det finns anledning att med historikern Alf W. Johansson fundera över det märkliga i att en myndighet, som ska värna om toleransen för andras åsikter, värderingar och ställningstaganden, förväntas väcka avsky för vissa ideologier. Johansson har också varnat för att en alltför långt driven strävan efter enhetlighet kan bli ett hot mot demokratin (Historielärarnas förenings årsskrift 2008).

252 Birgitta Odén: »Makt och kunskap« i Ord i rättan tid. En festskrift tillägnad Thorsten Nybom (red: A. Björnsson, M. Kylhammar & Å. Linderborg, 2005). Anders Björnsson: Den uppskjutna debuten (2011).

253 Debatten om skolan – se Kunskapens fanbärare (2006), där Matilda Wiklund ifrågasätter att någon utbildningsdebatt med ett genuint och brett meningsutbyte ägt rum på DN Debatt; det har mer handlat om en utbildningspolitisk manifestation.

254 Sverker Sörlin i Tvärsnitt 4/1986.

255 Ronny Ambjörnsson: »De trolösa intellektuella« (DN 30/9 2009).

256 De som på 70-talet arbetade på Ord&Bilds redaktion insåg att detta knappast gynnade akademiska karriärer, men de föredrog enligt Per Lysander och Svante Weyler att tänka friare, i egna banor (O&B 3/2010). Den amerikanske sociologen Steve Fuller försöker i The Intellectuals (2005) noga skilja »intellectuals« från akademiker i allmänhet men måste tillstå att någon skarp gräns inte finns: man går ut och in i rollen. Kjell Espmark ser något positivt i sin ständiga dialog mellan sina verksamheter som litteraturvetare och författare; den ena rollen ger större förståelse för den andra. Monica Lauritzen såg sig både som docent i engelska och som kulturjournalist på radion främst som kulturförmedlare; docenten hade visserligen högre status, men det var roligare och friare på radion.

257 Romanens författarpseudonym var Maurice Norrman. I Libris står Ivar Kolmodin som författare, men han var förläggaren som fick ta det juridiska ansvaret.

258 Sten Lundgren ifrågasatte i MA att Tidens förlag gav ut Kärlek i giljotinens skugga och talade om plagiat. PM försvarade sig med att historieundervisningen behövde kompletteras med fantasi (MA 9/1963). Lars Björkman skrev om kryptopornografi i AB 6/2 1963. PM hade 1945 i Joker förklarat bristen på sexualdebatt i Sovjetunionen med att dess medborgare som alla äkta personligheter var tystlåtna om sitt intima liv. Försvaret för denna puritanska Makarenkopedagogik förkastade han i Sexuellt gensvar. DN:s recensent såg hans bok som den sortens porrlitteratur som döljer sig under populärvetenskaplig täckmantel (DN 1/4 1972). Det är en orättvis bedömning; den ingick visserligen i samma serie som Rid i Uppsala, Ligga i Lund och Spionbordellen men var mest en sammanfattning av Masters & Johnsons vitt spridda upplysningsböcker. Den bok han angrep var skriven av Lis Asklund och Torsten Wickbom. PM:s böcker om kärlekslivet i antiken och Indien: Venus i trädgården (1964) resp. Kärlekens många armar (1964).

259 PM tvingades till och med översätta sådant som Tacka syster för det ur Läkarserien Män i vitt (1964). Om svårigheten för intellektuella att kunna säga sanningen skrev Vilhelm Moberg på 30-talet flera böcker, t. ex. romanen A. P. Rosell, bankdirektör och böckerna om Knut Toring. Denne sålde sin själ på tidskriften »Fristunden« och föraktade dem som läste hans skräp, och bara genom att återvända till hembygden och bli jordens författare fick hans liv mening; man kan säga att han blev en organisk intellektuell i Gramscis mening (Johan Svedjedal: »Lidandet och lyckan«, BLM 5/1995).

260 Harry Järv i Efterord till Rabelais: Pantagruel. De törstigas konung (1981).

261 Samtal med Edenborg. Pornografin närs av förbud. Ännu på 1960-talet varnade Lewi Pethrus för att skrifter och filmer kan väcka begär. Han hade en egen dominoteori: »Kan man vara otrogen mot sin hustru kan man vara otrogen mot sin arbetsgivare, otrogen mot sin medmänniska och sin granne.« Han arbetade i motvind. Censurmotståndarna menade att samlag är till glädje och att »vi bör lära oss att onani också är det«. Därför behövdes pornografin (Leif Silbersky & Carl-Östen Nordmark: Såra tukt och sedlighet, 1969). Även det obscena är mänskligt, påminde Susan Sontag om när hon försvarade konstnärernas upptäcktsresor bland själens faror; sexualiteten är en demonisk kraft, som för oss nära farliga lustar och spränger medvetandets gränser (Konst och antikonst, 1964). Stig Ahlgren: »Förbjuden kärlek«, förord till antologin Upplagd för kärlek (1955).

262 PM om porrförfattare: ST 8/2 1966.

263 Hans Nestius Last och lust (1982) och Lust och längtan (1986). PM: »Hans Nestius och sexliberalismen«, SA 10/1983.

264 Tobias Brandel: »Digital sexualmoral«, SvD 4/1 2011.

265 Thomas von Vegesack: När ordet blev fritt (2003). SvD 19/1 2011.

266 John Stuart Mill: Om friheten (övers. Alf Ahlberg, 1945).

267 Sovjetunionens generalkonsul i Göteborg ville 1981 ha bort bilder på utställningen Härlig är jorden där Brezjnev framställdes som kannibal i Afghanistan. Kommunfullmäktiges ordförande, en moderat som förmodligen helt saknade sympatier för Brezjnev, sa sig ha velat stoppa utställningen om han bara haft lagliga medel. Men det var just det han inte hade (Peter Ekström & Sophie Allgårdh i Paletten 278, 2009).
Den israeliske ambassadören tog saken i egna händer och förstörde ett konstverk som försvarade palestiniernas kamp. Det gjorde också Ingmar Bergman gentemot teaterkritikern Bengt Jahnson. Denne berömde ofta Bergmans regissörskonst men tvekade inte att säga ifrån när Dramaten slarvade. Han förkastade Liv Ullmanns och Erland Josephsons insatser i en uppsättning av Pygmalion, och Bergman skrev i ett brev till Lagercrantz: »Kan en medarbetare i DN i en recension smäda och förorätta människor hur som helst utan att tidningens ledning uppfattar ordval och andemening som så nedsättande för tidningen själv att den tvingas reagera?« Lagercrantz svarade att det var i överensstämmelse med en gammal tradition på DN att skriva även om de etablerade utan respekt. Då knuffade Bergman i en paus vid en generalrepetition omkull Jahnson i syfte att skandalisera honom. Trots fem tusen kronor i böter fann Bergman insatsen lyckad (Anders Sundelin i Voltaire juli/aug 2010).

268 Olof Lagercrantz: Vårt sekel är reserverat åt lögnen (red. Niklas Nåsander, 2007) och Karl Erik Lagerlöf: Moralisten och drakarna (2010).

269 Debatt på PEN-klubben 9/3 2010; Göran Leijonhufvud: »Maktfaktorn AB Kina ett politiskt mirakel«, SvD 7/1 2011.

270 Arkadij Vaksberg: »Patriotismen kväver kritiska röster«, SvD 24/11 2008. Om konstens villkor i Öst: Kobra, SVT 18/1 2010; Min Lin: The search for modernity: Chinese intellectuals and cultural discourse in the post-Mao era (1999).

271 Kominform var en mindre centraliserad organisation än Komintern, som Stalin lagt ned under kriget för att blidka sina allierade. Konspirationen mot de nordiska partiledningarna misslyckades, men de partier som ville frigöra sig från Moskva drevs av antikommunismens kyla under kalla kriget ändå bort från självständigheten.

272 Kapitlet byggt på dokument i Säpos arkiv samt Säkerhetstjänstkommissionens rapport (SOU 2002:93).

273 Gösta Danielsson fann det anstötligt att man fick skriva om rättssamhället så som PM gjort i Tack för sist, rättvisa. Danielsson upprördes även senare över kritik mot säkerhetspolisens metoder och krävde utökad personkontroll, när Björn Kumm 1966 utnyttjat uppgifter från en Säpoanställd för att ifrågasätta verksamheten. PM hade däremot ingenting emot Theodor Söderström och förnekade att Säpo leddes av idioter sedan han träffat byråchefen Otto Danielsson som han såg som en sansad och klok person (Personligt 1/1967).
Säkerhetspolisen noterade 1964 att PM hade kontakter med amerikanerna. Goodrich har skrivit Born to spy (2004).

274 Ivar Harrie vittnade om att PM haft smak för det äventyrliga och konspiratoriska långt tidigare (Expr 29/1 1950). PM kunde inte lura säkerhetspolisen att Platen skulle ha kommunistiska sympatier. De hade avlyssnat telefonsamtal mellan Platen och PM.

275 I Björn Cedergrens och Fredrik von Krusenstjernas dokumentärfilm Förrädare skildras poeten och sångaren Sascha Anderson, en känd figur i DDR:s förbjudna kultur, som sedan Stasiarkiven öppnats visade sig ha lämnat upplysningar om sina vänners mest intima hemligheter – inte för att han haft någon sympati för regimen. Man gör vad man måste, sa han bara. Också han tycks ha sett allt som ett spel. Vännerna vittnade om att de översett med att han alltid ljög – men arkiven visade att han aldrig ljugit för Stasi.

276 Steve Sem-Sandberg: Theres (1996); Jutta Ditfurth: Ulrike Meinhof. En biografi (2008) samt min egen Förrädare (2000).

277 När deltagarna i Rebellrörelsen skulle rensa ut borgerligheten ur sig drabbade detta mest dem själva. Rörelsen förbrände sig själv. Anledningen till att landet skonades har sökts bland annat i inflytandet från den svenska folkrörelsetraditionen, där studiecirklar, skötsamhet och disciplin varit honnörsord (Kjell Östberg). Om Rebellrörelsen, se Torbjörn Säfve: Rebellerna i Sverige (1971); Håkan Arvidsson: Vi som visste allt (2008).
Fixaren Ebbe Carlsson, journalisten och förläggaren, drev också sitt eget spel, vilket blev kostsamt för de socialdemokratiska toppolitiker som han lånade makt av (Jane Magnusson & Karin af Klintberg: Ebbe the movie, 2009).

278 PM: »Avromantisera diktarna!«, MA 9/1965.

279 Stefan Jonsson i DN 23/10 2007; Tobias Brandel i SvD 23/10 2007.

280 I smickrande brev bad hon Georg Brandes om råd och fick honom att i hela det litterära Europa lovprisa Gösta Berlings saga – privat kallade hon honom en »elak liten apa« (Englund & Kåreland: Rätten till ordet, 2008).

281 Olof Lagercrantz blev beryktad för sin recension av Herbert Tingstens sista memoardel, där han påstod att hans tidigare chef och vän var en sjukligt självcentrerad, ytlig person på jakt efter dagliga småsegrar. Sven Stolpe skrev en hel bok om »smygkommunisten« Lagercrantz avsaknad av moralisk instinkt, och Lars Gyllensten liknade Lagercrantz vid en kameleont: »han tar färg av omgivningen, han väljer att framträda som bäst gagnar honom«. Sedan Gyllensten, trolöshetens diktare par excellence, i sina memoarer framställt även Kjell Espmark som en hal och smidig karriärist uttryckte Espmark sin besvikelse över en tidigare intellektuell förebild: »Hans filosofi har som huvudtes/ att revidera varje tes./Men safterna i honom vill något annat./Hans dom är lika provisorisk/som en ursinnig inskrift i koppar.« (Kjell Espmark: »Den evige sekreteraren« i Det andra livet, 1998).

282 PM om Stig Ahlgren: »Dödens playboy«, Obs! 2/1951 och SA 35/1972. Om Blomberg Obs! 14/1950. Om Ljungdal Obs! 5/1950, AB 8/4 1968.

283 Irritationen över att inte bli recenserad av en vän kan förefalla märklig för en svensk kulturvärld där det anses utomordentligt olämpligt att skriva om vänners alster. Av arbetarförfattarnas korrespondens framgår dock hur de hjälper varandra att få uppmärksamhet (se t. ex. brevväxlingen Eyvind Johnson–Elmer Diktonius). Ingemar Hedenius tvekade aldrig heller att »puffa« för sina vänner (I stället för samtal, 1958) och Lagercrantz recenserade obekymrat sina vänners böcker.

284 Böök hade till exempel med sig Per Nyström på sin färd genom Sverige 1935. (Lars Ahlin uppger felaktigt att det skulle ha varit PM, se not 295!) Böök levde i såväl pressens som akademins fält. Även det senare är alltså fyllt av grälsjuka eftersom det handlar om en kamp om positionerna; forskarna är dock sällan lika utsatta för massmediernas omedelbara dom som konstnärerna (Svante Nordin: Fredrik Böök: en levnadsteckning, 1994; Mats Trondman i Kultursociologi i praktiken, 1999).

285 Vanja Hermele om kampanjen Anti-Maja (Arena 5/2007); Ingrid Elam DN 25/10 2008.

286 Jerker Virdborg i SvD 21/11 2009.

287 Crister Enander anser att David Sprengel förstörde sin karriär genom att stå för sina åsikter. Magnus Hedlund menar att Sprengel lade krokben för sig själv genom att vara såväl skrytsam som inställsam medan han skyllde på andra (förord till David Sprengel: Från sidan, 1990 resp. Regnet föll över Järntorget, 2007). Jag kan tänka mig att faktorerna samverkade.

288 Författaren Stig Larsson ser det som en förutsättning för konstnärligt arbete att vara styv i korken. Själv anser han sig på grund av sitt patos för kvalitet vara en så skicklig smakdomare att han påstår sig veta om en bok är bra, vare sig han läst den eller ej (»Fångade i sin egen finhet«, DN 25/8 1996).
Kanske hade Ivar Lo rätt i att författare utan fåfänga inte härdar ut och att de för att nå framgång måste bygga myter: »Författare var mytomaner. Det betydde inte att de ljög om sig själva utan bara att de levde sig in i sin myt. Myten ingick i självförverkligandet. Den ingick i villkoren för att en författare skulle förmå utveckla sin egenart. Myten hörde inte bara till självförverkligandet utan också till förverkligandet av diktningen.« Han såg sig själv som någon som skulle komma sig upp genom att utmana och gå mot strömmen. Genom att bli författare sviker han sin klass men då tar han upp gemensamhetens tema och upptäcker att det är just i konfliktzonen mellan individens sociala begär och omgivningens villkor som vi kan adlas till frihet. Han påstod envist att äran lika väl är egenkärlek som motsatsen: »Bara den som vet sig värd äran, har råd att visa uppmärksamhet också mot andra.« Fast det var han själv dålig på.

289 Karl-Olov Björk i Den åldrade modernismen (red. Torsten Bergmark, 1977).

290 Själva försäkrar dock Vilks/Schiblis att bokens syfte är att få fram samtidskonst av hög kvalitet: »Om någon vill försöka bli en charlatankonstnär för att driva med konstvärlden och lyckas med att göra detta fullt ut är man inte längre charlatan.«

291 Författaren Ulf Stark förfäras över att marknadens litteratursyn tagits över även av biblioteken, vars inköp börjat förklaras med hänsyn till »kundernas« efterfrågan, styrd av den kommersiella marknaden (Författaren 2009); Annina Rabe: »Litteraturen måste få ta plats«, SvD 5/2 2011. Per Gedin, SvD 2/5 2010. Den nya eliten är knappast fördomsfri. Den ser sin tillvaro som norm och ser ned på arbetarklassen som äter usel mat, har en konservativ uppfattning om könsroller – och trots allt har dålig smak.

292 Karin Olsson, ledarskribent på Expressen, i Bang 2–3/2008. Johan Lundberg, Axess chefredaktör, fann där att statsministerns hustrus musiksmak visade en ytlighet som ingav oro för en dylik även på andra områden.

293 Den borgerliga regeringen vidtog 2006 genast ett par symboliska åtgärder, riktade mot den kulturpolitik som inriktat sig på kulturellt åsidosatta grupper, och in i Kulturrådet valdes en »entreprenör« som på intet sätt skämdes över att han var okunnig om konstvärlden. Undertecknarna av »Teateruppropet« ängslades för att regeringen skulle låta de svenska kulturinstitutionerna förfalla, vilket skulle leda till problem för hela det demokratiska livet eftersom skolorna, biblioteken, museerna, tidningarna och tidskrifterna är så viktiga för den demokratiska infrastrukturen (DN 21/8 2008, 18/5 2009).
David Karlsson menar att den situation som uppstått liknar den som rått i 60-talets början: där fanns honnörsord – men inga genomtänkta program. Bildkonstnären och medlemmen av Kulturrådet Marianne Lindberg de Geer fruktade dock för ett system där politiker i ökad utsträckning ska fördela stödet till konsten, inte minst sedan hon läst en redogörelse för riksdagsmännens konstupplevelser. David Karlsson: En kulturutredning: pengar, konst och politik (2010).
Om Kulturpolitik och kommersialism: Tomas Forser: »Demokratin på teatern«, SOU 1999: 129; Fronesis 31(2009); Anders Johansson: »Vad kostar ett mästerverk«, DN 31/5 2009; Bengt Göransson: Tankar om politik (2010); Tony Samuelsson: »Därför ska facket syssla med kultur«, Dala-Demokraten 23/10 2009; Björn Elmbrant: »Laissez-faire«, DN 30/4 2009; Bengt Göransson i Intervju med Stefan Eklund i SvD 15/5 2010; Lena Adelsohn Liljeroth i DN 3/12 2009.

294 David Karlsson: En kulturutredning: pengar, konst och politik (2010); Anders Johansson: »Vad kostar ett mästerverk?«, DN 31/5 2009. New Labour i Storbritannien satsade på kreatörer av popmusik och mode, på ett egenföretagande som väl passade det nyliberala koncept där varje individ är ansvarig för att skapa sitt eget arbete. Sedan Kapitalet köpt upp de mest lyckosamma var dock oberoendet även för de övriga en chimär. Angela McRobbie: »Alla är kreativa«, Fronesis 31 (2009).

295 Johan Hellekant: »Mer kultur ska gå med vinst«, SvD 3/2 2011. Den kortsiktighet som präglar dagens marknadsekonomi är inte lämpad för konstnärliga processer. Den beställar-utförarmodell som helt erövrat den offentliga sektorn passar för övrigt inte forskning och kultur, som kräver utrymme för det oförutsägbara.

296 Debatten 1936 bevittnas av Lars Ahlin och återges i Gunnel Ahlin: Lars Ahlin växer upp (2001). Han såg Moa stega fram till talarstolen med pälsen på sniskan – Ivar Lo viskade ljudligt: nu är Moa på snusen! Hon tyckte Meurling var för mild: kritikerna var betalda bokagenter – det märktes på hur de läst Mor gifter sig. Hon klagade över hur svårt det var att vara arbetarskildrare, radikal fick man bara vara i sexuella ting, sådant tycker borgarna om för att inte tala om att kritikerna själva njuter av att läsa om perversiteter. Men skriver man om lus och smuts och hunger och fattigdom, då gäspar de. Vad intresserar det arbetarna hur några halvruttna överklassare i Agnes von Krusenstjernas böcker har det, var finns där någon appell till socialismen? undrade Moa. Hon var dock inte konsekvent i sin syn på Krusenstjerna. I ett brev till henne erkände Moa visserligen att hon vid läsningen först bara sett överklasskärringar som slagit sig på horeri eftersom de inte hade annat att göra, men sedan hade hon förstått faran med över- och medelklassens hyckleri. »Kära Agnes Krusenstjerna, det är inget annat att göra med dem än rota ut dem, och Ni släcker Eder brinnande själ genom att offentligt kämpa för sund, fri kärlek i deras förpestade läger.« (Brevet tryckt i Sprengels antologi om Krusenstjernafejden.)
Om läsning: Thomas Anderberg: »Flitigt läsa gör dig klok«, DN 26/9 2008; Fabian Kastner: »Litteraturens värde låter sig svårligen mätas«, SvD 29/11 2009. Litteraturvetaren Ola Holmgren, som vant sig vid att litteraturstudenter eftersträvar briljanta analyser, upptäckte som lärare på Teaterhögskolan att blivande skådespelare har helt andra förhållningssätt till texten. En annan lärare där, skådespelaren Keve Hjelm, talade om djupläsning, om att få texten att möta och förankra sig i den egna erfarenheten innan den blev allmän på nytt.

297 PM: »En hård dom över tomheten i vår bildning«, Fönstret 11/1979.

298 Magnus Persson (om Eagleton): »Dags att damma av sanningen och rättvisan«, SvD 23/2 2005. Om Sontag en ännu opublicerad essä av Arne Melberg.

299 Diskussion om kritik och kvalitet: Rónán McDonald: The Death of the Critic (2007); Jonas Thente rec. av boken, DN 8/11 2008; Per Rydéns och Roger Holmströms bidrag i vänskriften till Tomas Forser: Kritikens dimensioner (2008); Wirtén m. fl. Arena 4/2008; Malin Ullgren, DN 7/12 2008; Anna Hallberg, DN 7/1 2010; Ulf Olsson, DN 5/8 2007; Dan Jönsson: »Reality check« i 10-tal 1/2010. »När det gäller litteratur så fungerar det så att ju mer du läser, desto mer kunskap får du om vad som är 'bra' och 'dålig' litteratur«, säger poeten Bruno K. Öijer (DN 20/9 2008).

300 Harry Schein ansåg att ett radikalt demokratiskt samhälle behöver en konstens egen aristokrati och ett generöst stöd till den goda konsten: »Endast genom att hjälpa kulturen att vara oppositionell, antiauktoritär, asocial, ger man den en möjlighet att fylla en betydelsefull social funktion.« Schein definierade kvalitetsfilm som vad filmkännarna ansåg vara bra och föreslog bedömarna att ta hänsyn till sådant som förnyelse av uttrycksmedel och formspråk, angelägenhetsgraden i filmens ärende, intensiteten, graden av psykologisk insikt och teknisk skicklighet. I praktiken har dessa förhållningsorder anammats av Filminstitutets konsulenter, som i sitt remissvar till kulturutredningen 2009 hävdade: »Vi ser det som en styrka att tvingas förhålla oss till ett svårfångat begrepp som kvalitet.« Enligt medieforskaren Pelle Snickars var Scheins kvalitetsbegrepp dock »skäligen nattståndet och med kulturaristokratiska rötter, då han inte tog hänsyn till att kvalitet kan ses ur olika aspekter: publika, etiska, konstnärliga, kommersiella« (Citizen Schein, 2010).
»Förflackning« är ett återkommande omdöme om kritikens utveckling från »min panel«; Monica Lauritzen talar om kritiker som mest skriver om sig själva och gärna börjar med vad sonen sagt på dagis. När vinstkraven drivits upp har redaktionerna sparat där det varit lättast, dvs. på frilanskritikernas arvoden, förklarar litteraturkritikern Thomas Götselius (DN 9/9 2009): »Och förr eller senare så får man vad man betalar för. Ofärdiga texter, färdigförpackade synpunkter, nötta formuleringar.« Fabian Kastner: »Kritiken har inte insomnat«, SvD 31/1 2009; Nina Björk: »Kompassen behövs«, DN 1/6 2009.
I konsekvensens namn avgick Forser själv några år efter publicerandet av sin bok som teaterkritiker på Expressen med anklagelsen att tidningen blivit en sladdertacka som förråat det offentliga samtalet. Ulrika Kärnborg härleder de senare årens förakt mot de intellektuella till vad hon kallar en omvänd snobbism från en bemedlad men stressad medelklass som undrar varför de där människorna ska få betalt för att tänka, medan vi måste springa benen av oss. (AB 26/4 2010). »En litteraturrecension betyder ingenting«, suckar Åsa Linderborg men envisas som kulturchef på Aftonbladet med att ändå försöka upprätthålla verksamheten.

301 När Joakim Forsberg just läst Hägglunds artikel och satt sig i Kungliga bibliotekets läsesal slogs han av att han inte såg verkligt folk på hela dagarna. »Vad är det för människor som sitter här? Det är otäckt, det är spöken«, tänkte han.
SD:s uttalanden i GP 16/9, SR:s Kulturnytt 21/9 2010; Fredrik Söderling: »SD vill stoppa 'radikal' kultur«, DN 18/9 2010. Arkeologen Björn Magnusson Staaf finner att SD försöker kidnappa historien för att ställa grupper utanför gemenskapen (»Kontroll över kulturarvet SD:s medel för att nå makt«, DN 3/10 2010).

302 Malena Jansson: »Kultur ska ges i smakportioner«, SvD 6/4 2010.

303 Så tänker bl.a. filosofen Hans-Georg Gadamer (Henrik Bohlin: »Bildning – en väg till global medkänsla«, SvD 5/3 2010). Hannah Arendt skilde på förstånd och förnuft. Förstånd såg hon som förknippat med rationalitet och kunnande, förnuft med visdom. Allt förnuftigt är rationellt, men allt rationellt är inte förnuftigt eftersom det kan tjäna ändamål som långt ifrån är kloka. I Arendts begrepp mind, som väl närmast kan översättas med ande, ingår tänkandet, viljan och omdömet. Hon var särskilt intresserad av omdömet, vilket hon också såg som det mest politiska av de intellektuella förmågorna, som en konkretisering av tänkandet. Det krävs ett specifikt omdöme för varje situation, vilket gör generella regler svåra att tillämpa. Det är över huvud taget svårt att formulera principer för hur intellektuella bör förhålla sig. Men man kan i alla fall begära att de intellektuella försöker göra sig medvetna om maktens strukturer. Om Hannah Arendt se Tuva Korsström: Kvinnor kan inte tänka (2002); Ulf Olsson i Invändningar (2007); Anders Burman: »Hannah Arendt såg ondskan i tanklösheten«, SvD 2010; Arne Melberg i en kommande bok om essäister.

304 PM: »Hönan måste våga ta stora steget utanför sin cirkel«, Fönstret 6/1976. Själv menar jag att man måste ta hänsyn till att de som möts i uppfostran, läraren och eleven eller föräldern och barnet, oftast inte är jämlika; de vuxna har större resurser i form av erfarenheter och det är deras uppgift att föra dessa vidare. Så har det varit i alla samhällen. Ibland har denna visdom med förfärande följder bankats in i eleverna, men Lev Vygotskij utvecklade en pedagogik där lärarna med utgångspunkt i elevernas erfarenheter hela tiden lockar dem vidare till kunskaper som ligger aningen över deras uppnådda kompetens. På samma sätt kan kritiker locka sina läsare oavsett ålder att vinna nya erfarenheter och våga nya möten (se min bok Lärarna!).

305 Sverker Lenas: »I en klass för sig«: Anmälan av D. J. Rothkopf: Superclass, DN 12/8 2008; Ragnar Roos: »Globala elitens ansvar«, DN 23/7 2008. Redan 1990 fastslog den svenska Maktutredningen att internationaliseringen stärkt kapitalägarnas makt i förhållande till arbetskraften och regering och riksdag. Storbritanniens försvarsministerium har i ett scenario tagit fram den hotbilden – den har alltså sett nästan hela folket som ett hot, konstaterar Stefan Jonsson (»Hotet från medelmassan«, DN 4/8 2007).

306 Andreas Harbsmeier: »Kritisk utblick – Danmark«, O&B 3/2010.

307 Anders Björnsson: Meditationer i motlut (2007); Bengt Göransson: Tankar om politik (2010).

308 Björn Elmbrant: »Kulturkamp i Sverige«, Arena 6/2007. Claes Wahlin i AB 19/11 2008. Karl Erik Lagerlöf företräder ett synsätt liknande Bengt Göranssons. »Ett bra samhällsliv bygger på en interaktion som är öppen, jämlik och rikhaltig«, skriver han. »Där kan du sikta grunden för människovärdets upprätthållande, det vill säga vad jag menar med moral [...] Skapa ett samhälle där det på många plan finns förutsättningar för en livlig och öppen interaktion mellan någotsånär jämlikar, stora utvecklingsmöjligheter för alla, ett rikt offentligt liv, ett generöst tilltaget offentligt rum!«

309 Lars Ilshammar i Medier & politik (red: Mats Jönsson & Pelle Snickars, 2007).

310 »Kultur står inte i motsats till välfärd och livskvalitet«, skriver till exempel Svenska Dagbladets konstskribent Lars O. Ericsson. »Kultur utgör i själva verket en nödvändig förutsättning för bägge. Avlägsna litteratur, konst, musik, film, dans, teater ur våra liv, och vad återstår? Välnärda kroppar, välutrustade bostäder och fysisk hälsa, men samtidigt djupaste andliga misär.« (»Kultur nödvändig för livskvaliteten«, SvD 7/4 2011).
Den svenska musikrörelsen vann på 70-talet en ansenlig publik genom att skapa egna lokaler, skivbolag och tidskrifter och utgjorde enligt etnologen Alf Arvidsson ett autonomt fält inom musiklivet. De egenskaper och färdigheter som där gav status och makt saknade betydelse i det omgivande samhället och kunde för övrigt aldrig frigöra sig från marknadens villkor (Musik och politik hör ihop, 2008).

311 Fylleriaffären i DN 1/5 1946; polisprotokoll m.m. i Säpos arkiv.

312 »Ve och fasa. En vämjelig stank av gammal cigarrök slog emot mig. Mycken slum har jag sett i mina dagar, men Meurlings lilla enrummare var det smutsigaste jag sett«, skriver Iwo Wiklander, tidigare nattportier på Hotell Savoy (s.54) efter ett besök i lägenheten på Hagagatan 6 på 70-talet. Barbro Asplund förnekar att det ska ha varit så illa eftersom hon städade en gång i veckan, men PM hade höftbesvär och svårt att komma upp och ned för de fyra trapporna för att rasta sin dalmatinertik Lotta. Barbro menar även att PM var noga med sin hygien – det var kläderna han inte kunde sköta.

313 Utkastad från PEN-klubben: enligt vad Thomas von Vegesack meddelat mig. Åsa Linderborg hade hört en historia om skjortbyte av sin morfar. Men då handlade det om ett kommunistiskt sällskap, där skjortan möjligen tillhörde John Takman.

314 MT 2/6 1949.

315 Historikern Göran Nilzén berättar för mig om sin far som var uppvuxen i Kristdala och vid sina besök i hembygden envisades med att gå i högmässan för att varje gång vända hem rasande över prästens budskap.

316 PM: »Sjuhundra år i samma socken«, Vi 35/1961.

317 PM: »Prosten Erik Meurling i Kristdala«, Linköpings stiftsbok 1962–63; Gunnar Gunnarson skriver också om fadern i en nekrolog om PM, Cl 4/1984. Även brodern Olle var intensiv och kompromisslös och oroade ibland omgivningen med ett bisarrt uppträdande (Erland von Hofsten i Cl 4/1962). Modern hette Marianne och var född Wågman.

318 Ur PM:s »erotiska memoarer«, Ögat i pottan (manus, Vertigo förlag).

319 Brev till tysk grevinna 22/4 1941 (hos Säpo). När Erik Meurling 1953 gick i pension, som den siste kyrkoherden av sin släkt i Kristdala, påstod DN att varannan prost ska ha varit mild och lärd och varannan stor predikant och självhärskare. Att Erik ska ha tillhört den första kategorin stämmer dock illa med sonens berättelser (DN 16/3 1953).
En tredje broder Karl var också socialist och blev med tiden gymnasierektor. Jag mötte honom när jag under min lärarutbildning 1967 praktiserade på Bandhagens gymnasium. I egenskap av studierektor bevistade han en av mina lektioner, vilket jag minns väl eftersom han hade några säkert berättigade invändningar mot min ytliga framställning av marxismen. PM brukade tala om honom som sin dumme bror Kalle, vilket jag tror var ett mycket orättvist omdöme. Vid Karls begravning höll också PM vad som mest liknade ett politiskt brandtal, innan han avbröt sig, slog näven i kistan och djupt sorgsen drog sig tillbaka (enligt Carl-Magnus Wendt, lektor och kollega till Karl).

320 Till de nära vännerna hörde Gunnar Gunnarson och hans fru. Han umgicks även privat med Karl Vennberg – och med en person med helt annan politisk syn: Gunnar Unger.

321 I ett förord till Johnny Bodes bok Brokiga förflutna skrev PM att han i maj 1946 blivit uppringd av Ny Dags specialreporter Torsten Hansson som förklarat att Bode kommit upp på tidningen och sagt att han ville bli förklarad normal. PM, som för sig såg en obehaglig snobb som han skymtat på Blanches bar, ifrågasatte att detta var möjligt. Bode påstod å sin sida att han varit mycket tveksam till att söka upp kommunisterna. Men ND grep in och fortsatte den rättsrötekampanj som ett år tidigare haft PM som huvudman med att nu skildra hur medborgare slumpartat kunde förlora sina medborgerliga rättigheter. Torsten Hansson skrev till Sinnessjuknämnden och åtog sig att bli Bodes övervakare. En månad senare blev denne helt fri.
Ingemar Norlén har i Jakten på Johnny Bode. Skandalernas man (2003) frågat sig varför Bode behandlats så väl på Grini. Tjänade han som provokatör? Bode försökte i alla fall utnyttja sina erfarenheter från Norge i »ockupationsromanen« Dö i tid (1950), där reklamen påstår att han med »avslöjande cyniska ögon« beskriver riksstormledarens makt- och sexualbegär – som att tvinga fram sanningen ur de fängslade genom att släppa små vansinniga dvärgar med aputseende på patrioternas hustrur och döttrar. Om Bode, se även Ingmar Norlén & Bengt Nyquist: Herre i frack, 1991.

322 Rune Moberg menade att redan titeln på Bodes bok, Han friade i badkaret (1949), avslöjade vad det var fråga om för snusk: »Pornografi och gudlighet, det är saker som säljer.« Men Lapp-Lisa var kanske inte så aningslös. Enligt Bode (i och för sig tvivelaktig som sanningsvittne) ska Lapp-Lisa vid mötet med honom ha sagt: »Ser du, folk har svårt att förlåta synden. Men Frälsningsarmén har alltid gjort det.« Bode stämde tidningen SE, och affären slutade i en uppgörelse där Bonniers fick punga ut med 10 000 kronor, och jag kan tänka mig att PM var med och skålade ihop med den grupp av udda och törstiga personer som förekom kring Åsa-Nissefilmerna.

323 Allt tyder på att PM är författaren. Mellan samlagen vimlar det av uttryck som »från Kaos till Kosmos« och namn som Thanatos och Karon, och den unge hjälten, läkaren, föraktar sitt Uppsala, »en veritabel småstadshåla« där ärkebiskopen luktar frimickel och översten skäller ut manskapet för lösa seder. PM skrev om »skandalen« med Bodes stöld (ST 3/2 1966) och påstår sig i romanen rentav ha skämtat med Bode: »jag är blott mr John,/fetlagd på färden/sjunger för pengar, dansar för guld,/bjuder på svängar, lever på skuld.« Vertigos förläggare C-M. Edenborg har för övrigt hört rykten om att PM påstått att han skrivit allt Bode ståtat med, men PM kan omöjligen vara skyldig till språket i flera av Bodes romaner.

324 PM:s ansökan till SAP i AT 19/1 1945. Om PM:s avsked från ungdomsklubben finns motstridiga uppgifter. Hade det varit fråga om enhetsfrontsarbete skulle det väl varit bättre att vara kvar hos Socialdemokraterna.

325 Sign. Kluck i AT 9/3 1945.

326 Därför hade Georg Fant, Bengt Ekerot och Hampe Faustmann efter Pragkuppen burit ut de kommunistiska kulisserna. Ibland försökte PM dölja att han ändrat uppfattning, som när han på 50-talet helt tycktes ha glömt sina artiklar om »den goda tonens pingviner« och ville låta påskina att det var Sven Stolpe som skapat bilden av Lundakulturen som hemvist för rotlösa esteter.

327 Om Shakespeare bl. a. i Bygg 22/1963. Det var meningen att han hösten 1945 skulle skriva en hel serie porträtt av prominenta kommunister. Jag har bara funnit det om Linderot – kanske blev det för mycket (ND 15/9 1945). Innerspalten: AB 12/11 1963.

328 PM ifrågasatte att man som patentdemokraterna skulle kalla Zarah Leander nazist. Det finns förstås en möjlighet att han försvarade Zarah eftersom hon varit hans och ryssarnas agent. Det misstänkte Säpo, men jag tvivlar (Bosse Schön: Sanningen om Zarah Leander, 2008).

329 Fabian Månsson citerad i Fabian Månsson och bondesocialismen (1972). Nyström hade enligt PM inte nått den riktiga partitoppen eftersom han trots allt varit alltför apart för arbetarrörelsen: »Det glittrade för mycket kring hans repliker och hans handskakningsteknik var alltför utstuderad för de hemvävda sällskapsvanor och de trohjärtade svenska handslag, som var på modet i LO-kretsar.« Motsägelsefullt antydde PM att det ändå varit Nyström själv som avböjt posten som finansminister eftersom sådana alltid blir impopulära och Nyström alltid velat vara populär (»Kålles och Ådas hövding«, Obs! 17/1950; Tomas Forser: Jag har speglat århundradet, 1996).

330 Erland Josephson: Rollen (1989). I Östeuropa belönades de lydiga intellektuella med goda inkomster, tillgång till elitens butiker och möjligheter att resa utomlands. Många blev därför delaktiga i maktutövningen. På ett tv-sänt möte anklagade en känd tjeckisk skådespelerska dem som undertecknat Charta 77 för att vara penningdyrkare och imperialistiska agenter, och journalister, musiker, målare och artister köade för att underteckna en lojalitetsförklaring med regimen. Havel förstod dem. Vi bidrar alla till att upprätthålla det totalitära systemet, sa han. Makten fanns överallt, den bestod av ett komplicerat nätverk av relationer, i bostaden, på jobbet, till och med i familjen.

331 Expr om hållningslöshet 24/7 1953; Ahlins ord i Gunnel Ahlin: Lars Ahlin växer upp (2001).

332 Ingemar Hedenius: I egen sak och andras (1976).

333 Charles Darwin ville inte göra skandal – och framför allt inte såra sin djupt troende hustru. Därför teg han i åratal med de upptäckter som visade att djuren inte skapats så som Bibeln berättade (Sverker Sörlin: Den blinde skaparen, 2009). Edward Said: Den intellektuelles ansvar (övers. Hans O. Sjöström, 1995).

334 Danskarna Sören Ulrik Thomsen och Fredrik Stjernfelt har kritiserat den »negativa uppbyggligheten«. »Varför provocera när alla förväntar sig det?« undrar de (Johan Svedjedal: »Tankens kitsch«, DN 29/5 2007).

335 Sven Lindqvist i DN 22/9 2010. Upprörda politiker anklagade Odell för att ha slösat med landstingets knappa resurser, vilket föranledde funderingen om att psykvården i Stockholm verkligen måste vara i prekärt läge om det hängde på en enda patient. Författaren Ann Heberlein, som utifrån egna erfarenheter av psykvården först funnit Odells metod oetisk, ändrade mening: aktionen hade visat hur lätt det är att tro läkare i stället för patienten. »Kanske är det alltför outhärdligt att tro att en läkare faktiskt far med osanning«, skrev hon (Expr 15/5 2009 och 21/10 2009). Flera kända psykiatriker insåg att bältesläggning används mer lättvindigt än de trott, och patientorganisationen var tacksam för att någon äntligen brydde sig om dem. Psykiatern David Eberhard försvarade sig dock mot Odell och hennes prefekt på Konstfack: »Varför inte rekommendera dem en anställning på cirkus? Pajaser brukar jobba där« (Dagens medicin 28/1 2009). Günter Wallraff har använt metoden många gånger, och journalisten Ann Mårtens lade 1973 in sig på mentalsjukhus för pockettidningen R:s räkning och gjorde ett reportage som fått mycket beröm. Själv såg jag verket först våren 2010 efter en rättegång som slutat med att Odell fick böta 2 500 kronor – men gav henne mer uppmärksamhet och stoff. Jag blev mycket berörd och övertygad om projektets seriösa karaktär. Odell hade tagit stora risker och blivit varnad: tänk om du inte kommer ut! Det »var många vakna nätter innan jag beslutade mig för att det inte fanns någon återvändo«, berättade hon efteråt (»Lögnen behövs för att visa sanningen«, DN 20/9 2009). Hon var beredd att ta konsekvenserna av sitt verk och försökte inte låtsas som om konsten vore en skyddad verkstad. Det finns likheter mellan Anna Odells provokation och den Agnes von Krusenstjerna åstadkom med romanen Fröknarna von Pahlen. I båda fallen försökte debattörer bortförklara avslöjandena med att upphovsmännen kunde ses som psykiskt skadade. Debatten kring Odell var livlig framför allt i maj och september–oktober 2009.

336 Ian Buruma: Murder in Amsterdam (2006; på sv. 2008, Mordet i Amsterdam, övers. Emeli André). Om Wilders DN 5/6 2009.

337 Så tänker många i USA:s kristna höger som vet vad Sanningen är (Chris Hedges: Amerikanska fascister, övers. Hans O. Sjöström, 2008).

338 Per Bauhn i SvD 12/3 2010. Hetspropaganda angavs som anledning till att FN i april 1999 med amerikanska kryssningsmissiler anföll Radio- och tv-huset i Belgrad, varvid sexton personer dödades. Har medierna därmed blivit legitima mål vid väpnade konflikter? Kan man tillåta att medierna skapar den psykologiska atmosfär i vilken folkmord kan genomföras? Bör yttrandefriheten vägas mot andra mänskliga rättigheter?

339 Värdekonservativa som försvarat »universella sanningar« se Paul Breer: »Upplysningen som somnat in«; utdrag ur The flight of the Intellectuals (2010), publicerad i Axess 5/2010, där även Johan Lundbergs »I terroristers famn« återfinns. Ian Buruma i DN 10/10 2010. Slavoj Zizek: »Så blev rasism Europas nya mainstreamideologi«, DN 5/10 2010. Alf W. Johansson i Historielärarnas förenings årsskrift 2008.
Birgitta Almgren har i Inte bara Stasi (2009) skildrat hur tafatta många intellektuella och politiker var när det gällde att reagera mot DDR-regimens brott mot mänskliga rättigheter. Hon menar att det mer än ideologisk blindhet handlat om rädsla för konflikter; det är av opportunistiska skäl lätt att blunda för obehagliga sanningar.

340 Anders Bæksted: Nordiska gudar och hjältar (1996); Encyclopedia of Religion, part 8 (1987).

341 Jan Söderqvist i en presentation av renegaten Christopher Hitchens memoarer (SvD 24/6 2010).

342 En man gjuten i ett stycke spelades på Stockholms stadsteater 1976, med Anders Ahlbom Rosendahl i rollen som den radikale studenten som blir socialdemokrat och skriver snälla essäer om blandekonomin. PM såg aldrig pjäsen men kände enligt Barbro Asplund till den. Tomas Forser uppfattade det som att PM var nöjd över att ha blivit föremål för uppmärksamheten.

343 Även de som står i strid med sin samtid och under majoritetens hån försvarar en impopulär ståndpunkt tvingas fråga sig: »Är jag inte en don Quijote?« skrev PM och tänkte säkert därvid på sig själv. Hans resignation återges i SA 6/1984. Om Don Quijote och Chaplin: O&B 7/1973 och Grafia 21–22/1982.

344 Fönstret 7/1980.

345 Brev från Jan Myrdal 27/1 och 11/2 1981. Jan M. är född 1927, han var en brådmogen yngling.

346 PM fick inte mycken officiell erkänsla under sitt liv. Men han lär faktiskt ha fått pengar från Statens forskningsråd för att utreda relationerna mellan Marx och Geijer (Tidens kalender 1974). »Efter att trots ett ostyrigt liv ha uppnått en ansenlig ålder har Per Meurling åstadkommit sin bästa bok«, skrev Alvar Alsterdal i Arb 19/12 1983. Per Nyströms recension i DN 14/12 1983. Den postumt utgivna Den goda tonens pingviner fick ett mer blandat mottagande. SvD:s recensent Leif Carlsson ansåg (18/1 1985) att PM ingalunda varit lyckad som satiriker utan fört pennan med båda händerna; Carlsson ser PM som en ren dogmatiker. Vad som kan anmärkas mot utgåvan är att den ger ett väl ensidigt urval av PM:s verk – dock representativt för den tid när PM verkligen påverkade omvärlden.

347 DN 26/3 1984.

348 AB 6/4 1984.

349 PM: »En spelmans jordafärd«, Vi 16/1963.

350 PM: »Julevangeliet«, Lundagård 13/1929, »Religionen och vi«, Cl 4/34. Om buddhistiska munkar: AB 23/5 1967. Om dialog marxism – kristendom: Vår kyrka 35/1969. Karl Meurling: »Min bror Olle«, Cl 2/1956. Erland von Hofsten tror inte heller att Olle någonsin skulle ha blivit prästvigd, Cl 2/1956 och 4/1962.
»I hur många små städer växer inte under obetydliga förhållanden människor upp som är kallade att förändra livet på jorden«, skrev PM i Jesus äventyr (1967). Hans Jesus skyr inte umgänge med syndare och äter och dricker som alla andra, samtidigt som han talar om att viktigast ändå är att hysa kärlek och omtanke om sin nästa. På 70-talet upprördes PM i sina anteckningar när biskoparna Brattgård och Gärtner angrep biskop Ström för att denne inte trodde på jungfrufödsel: »Vilka djävlar! Kristendomen är för dem endast kyrkopolitik. De tror att kristendom alltjämt är att lura bönder.« Han uppskattade däremot i hög grad Krister Stendahl. PM är begravd på kyrkogården i Kristdala.

351 PM höll försommaren 1980 ett föredrag på Religionshistoriska föreningen i Stockholm om historikern Josephus och sa då att frågan om Jesus existerat en gång varit av stor betydelse för honom, men sedan livet farit fram som en stormvind, bara blivit en fråga om text- och källkritik. Han erkände dock att de stora livsfrågorna trots all medicinsk kunskap kvarstod (kvarlämnat manus). Barbro Asplund hade aldrig sett honom så nervös som inför det föredraget.

352 Debatten med Tingsten har jag inte funnit några spår av.

353 Ivar Lo-Johansson: Till en författare (1988). Vilhelm Moberg hade också en väldig tilltro till författares förmåga. »Visserligen sägs det att till och med gudarna kämpar förgäves mot dumheten«, skrev han, »men varför skulle inte en konstnär förmå mer än en gud!«

354 Hans Fritzsche, Goebbels närmaste medarbetare och radiochef, som haft större inflytande på propagandan än Streicher, frikändes däremot. Han uppträdde belevat, såg bra ut och hade inte alls uttryckt sig så vulgärt som den motbjudande Streicher när han i radio förklarat varför tyskarna måste slåss mot undermänniskorna. Den goda tonen uppträder i många sammanhang. Fritzsche dömdes dock av tysk domstol till nio års straffarbete för politiska brott mot det tyska folket. Tre år efter den fallande domen sa även Nahimana att han bara haft ädla syften och skapat RTLM för att främja yttrandefriheten i en modern demokrati. Appellationsdomstolen chockerade omvärlden med att sänka straffet och skapade ett prejudikat som gör det svårt att åberopa folkrätten innan tragedin sker (Niclas Sennerteg: Ord som dödar, 2010).

355 En av forskarvärldens stora teoretiker, Max Weber, ville skilja på politikerns och forskarens roller. Han menade att den professionelle politikern aldrig kan fly frågan om hur han ska kunna uppnå sina mål och därför alltid måste ta hänsyn till både regel- och konsekvensmoralen. Forskaren ska däremot bara inrikta sig på regelmoralen och inte se till följderna. Därtill kommer privatmoralen med ett mindre klart normsystem (Anders Björnsson: »Max Weber – inblickar i en tid och ett tänkande«, Förvaltningshögskolans rapport 82, 2006). Vetenskapssamhällets regelmoral är dock endast lättolkad vad det gäller hur hantverket ska utföras, och etiska avgöranden kommer in när det gäller allt det som vetenskapen inte kan tala om. »En vetenskap som inte medverkar till rättvisa och humanitet är en vetenskap som vi inte vill ha«, skriver idéhistorikern Sverker Sörlin.
Hamsun var vid krigsslutet 85 år och många beundrare av hans författarskap skyllde hans stöduttalanden för tyskarna på att han var senil. När han ställdes inför rätta och läkarna förklarade att han var affektlabil och åderförkalkad blev Hamsun rasande: de försökte beröva honom ansvaret! Han skrev en bok om rättsprocessen som med sin vitalitet motsade läkarnas utsagor. Hans stöd var väl förberett av hans anti-moderna hållningar, konstaterar Arne Melberg (SvD 4/8 2009) och menar att de som velat döma personen men frikänna författaren får problem, framför allt de som vill se sitt land (Norge) som annorlunda och finner att den författare som säger att det verkligen borde vara det drar sådana förskräckliga ideologiska slutsatser.

356 Arthur Koestler sa sig ha mött vapenfabrikanter som ansåg sig ha fullkomligt rena samveten, men han hade aldrig träffat på någon pacifist som inte haft något skuldmedvetet i blicken. Industrialisterna förstod också snart att de ansågs nödvändiga i det kalla kriget. När den franske skriftställaren Robert Brasillach, som försvarat avrättningar av judar och kommunister, dömdes till döden påstod åklagaren att författare har ett särskilt ansvar. Simone de Beauvoir skrev att det finns ord som är lika mördande som en gaskammare (Vegesack: Tankens aristokrater eller pennans betjänter, 1986). Brasillach såg sig själv som en moderat antisemit, och Slavoj Zizek varnar för att hans sätt att tänka håller på att sprida sig i ett Europa ängsligt för trakasserier. »Vi vill inte döda någon, vi vill inte organisera någon pogrom«, skrev Brasillach. »Men vi tror också att det bästa sättet att hindra den instinktiva antisemitismens alltid oförutsägbara handlingar är att organisera en rimlig antisemitism.« (Zizek: »Så blev rasism Europas nya mainstreamideologi«, DN 5/10 2010.)

357 Lars Lönnroth höll inte med. Han ansåg att det finns en klass bestående av mer eller mindre kända opinionsbildare som vill väcka uppmärksamhet genom att ifrågasätta och gå emot strömmen men som sällan riskerar att ställas till svars för sina dumheter – att som Larsmo förneka att det finns en sådan klass är att stryka den opportunistiska klassens opportunister medhårs. Leif Zern anmärkte: »Även om det vid närmare betraktande är individer som skriver och yttrar sig är det uppenbart att de förflyttar sig som buffelhjordar. Framför allt när de blundar och tiger.« (Larsmo i DN 17/6, Zern 21/6 1999; Lönnroth i SvD 18/6 1999.)
Larsmos kritik mot hopklumpningar kan riktas även mot denna bok, men generaliseringar är ibland nödvändiga för att alls kunna föra en diskussion; jag tror ändå det är fruktbart att se de intellektuella som en grupp med vissa gemensamma uppdrag och problem.

358 Ironiskt nog var också den taktiske Diderot länge mest känd för sina ord om att världen skulle bli fri först när den siste kungen hängts i den siste prästens tarmar.

359 Stefan Ekelund: »Vad gör Lars Vilks med sin frihet?«, SvD 11/3 2010. Inga Brandell: »Frispråkighet med och utan ansvar«, SvD 22/5 2010.

360 Den unge författaren Sven Lindqvist smålog världsvist åt Per Anders Fogelströms och Barbro Alvings (Bang) försök att förhindra att Sverige skaffade sig kärnvapen: »De hade ju ingen chans mot massmedierna, militär, partikansli och näringsliv – hela det etablissemang som på arbetstid och med till synes oändliga resurser propagerade för svensk atombomb.« Lindqvist trodde att de två idealisterna kastade bort sina liv på att skriva insändare i lokalpressen och tala för husmorsföreningar och fackklubbar. Men de svängde opinionen på några år genom att vinna medborgarnas förtroende (DN 22/9 2010). De var dock inte ensamma. De exklusiva författare som företrädde Tredje ståndpunkten bidrog till att sabotera den korstågsstrategi mot kommunismen som krävde en svartvit världsbild, konstaterar Forser och Tjäder. Viktigt var också att de fick stöd av till exempel de socialdemokratiska kvinnorna. Tomas Forser & Per Arne Tjäder: Tredje ståndpunkten (1972). Om Ivar Los stödtrupper: Margareta Wersäll: Fattighusliv i ensamhetsslott (2006).

361 PM: »Var han en quisling, den legendariske Kuusinen«, MA 26–27/1964. Ännu 1964 påstod Meurling att det var det »halvfascistiska« Finland som startat »det vanvettiga vinterkriget«. Om Kuusinen, se min bok Förrädare (2000). I anteckningar från 70-talet förundras PM över att skribenten och populärhistorikern Jolo är häpen över att Kuusinen var begåvad. Hur kan man vara så kälkborgerlig?

362 »Den andliga beredskapens gränser« i Kultur och politik (1942). Om Oxfordrörelsen (föregångaren till MRA) i bl.a. Ateneum 1935, ND 18/8, 30/8 1938.

363 Tony Judt i SvD 15/5 2010.

364 PM om moral i Stefan Lindgren: »Per Meurling 76«, FiB/ K 16/1982.

365 PM var generös i sin anmälan av Zennströms Kommunistisk kritik I–II; han beklagade visserligen Z:s politiska naivitet men erkände att Z skrivit mycket bra om konst och litteratur.

366 Neutraliteten var sannerligen skenbar. Medan en kommunistisk ordonnans fick tolv års fängelse för att till ryssarna ha lämnat ut tyska telegram som svenska tekniker lyckats dechiffrera slapp chefen för Försvarsstabens utrikessektion, som överlämnat likartat material till den engelska marinattachén, undan med att begära avsked. Den finländske militärattachén, som avslöjade för tyskarna att koden knäckts, rörde sig i stort sett fritt på den svenska försvarsstaben, och det var tyskarna som gav svenska polisen sådana tips att den kunde riva upp den stay-behind-rörelse som britterna försökt bygga upp.

367 Detta meddelade PM Sonja under ett bevakat besök. Orden nedtecknades av en säkerhetspolis som PM såg som nazist. Om behandlingen av Bollhus-aktivisterna: Ola Larsmo: Djävulssonaten (2007).

368 Per T. Ohlsson: »De enda som inte visste var svenskarna«, SvD 13/4 2011.

369 För Vennberg slutade det i trolöshet mot allt som ville enrollera människan i generella frontlinjer. Där Makten finns frodas Omoralen, påstod han och såg i slutändan individens samvete som moralens enda garant. Men även om moralen var viktigast så insåg han att den har samband med politiken, och hans kritiska gärning var fylld av politiska ställningstaganden (Björn Håkanson i förord till Vennbergs På mitt samvete, 1987). Agneta Pleijel uppger vid samtal att hon tror att PM påverkat sin vän Vennberg så att denne under senare år ska ha varit tveksam till att ta avstånd från förtrycket i Östeuropa på samma sätt som han gjort på 40-talet. Agneta Pleijel beundrade Karl Vennberg men tyckte att hans ovilja att fördöma öststaterna blev en belastning. Hon tolkar det som att Vennbergs religiösa drift gled över i stöd för totalitära system. Han hade under 30-talet pendlat mellan kommunismen, som talade till hans tanke, och nazismen, som kunde tillfredsställa en önskan att utplåna alla hämningar. »Demokratin dög inte för att tända hans lust, det kunde bara ett absolut krav göra«, skriver Pleijel i »Vennberg och det oläkliga« i De nio: litterär kalender 2005. Jag har inte studerat Vennbergs senare utveckling tillräckligt för att bestrida Pleijels uppfattning att han då var sovjetvänlig, men när det gällde debatten kring tredje ståndpunkten tycker jag att han faktiskt upprätthöll just en tredje väg.

370 PM: »Avromantisera diktarna!«, MA 9/1965 och »Morden var avskyvärda – men lika avskyvärd är hämnden«, AB 22/1 1967.

371 Dina Abdullah (pseud.): »Syrierna andas det otänkbara«, SvD 13/4 2011.

372 Li Bennich-Björkman presenterar statsvetarna Ronald Ingehart och Pippa Norris: »Medborgarnas engagemang ger ljus framtid«, SvD 8/4 2011.

373 Mills hjärta orkade inte längre sedan han åkt runt på sin motorcykel och kritiserat USA:s invasion på Kuba 1961.

374 Det kan tänkas att jag förväxlat vad Pelle sa med vad jag läst i hans artikel »Ett tragiskt geni«, AB 29/10 1972.

375 Montaigne: Essayer Band 3; Stolpes kommentar från svenska upplagan 1992.

376 OM 2/2011.

377 Stefan Lindgren: »Per Meurling 76«, FiB/ K 16/1982.