NÄR DU ÄR STÄD, VAR TÅLIG,
NÄR DU ÄR HAMMARE, SLÅ!*

*Motto för Per Meurlings Kultur och politik (1942)

Sluträkning?

I romanen Nattövning (1938) låter Eyvind Johnson sitt »alter ego« förklara att den viktigaste insats man nu kan göra antagligen är att ligga bakom en kulspruta och försvara den spanska republiken. Själv stannar han dock i Sverige för att skriva »sin stora antifascistiska roman«. Självironiskt reflekterar han om hur obehagligt det är att skriva böcker som folk inte tycker om. Men var det så galet?

Myran ger sig trots allt inte. Den gnetar på, liksom Marta: Var gör jag mest nytta?

Olle Meurling ställde frågan på sin spets. Han hade utbildats till kulspruteskytt i den svenska armén, och när han anmälde sig som frivillig till ett uppenbart självmordsuppdrag hade kompanichefen menat att han behövdes bättre för att utbilda kulspruteskyttar. Men Olle hade envisats med att de politiskt mest medvetna kamraterna måste gå i spetsen, i stöttruppen. Långt tidigare hade han tagit det avgörande beslutet att åka till Spanien, och enligt Stormklockan visste han mycket väl vad han gett sig in på. Från fronten hälsade Olle också sina kamrater: »Håll den röda lågan brinnande. Revolutionärer dör, men revolutionen lever!«

Broder Pelle skrev: »Han föll omkull för att aldrig resa sig mera, en skrattande, munter pojke, som älskade livet. Men hans kamrater fortsatte framåt utan att låta sig hejdas av kulspruteregnet och slogo fascisterna. Han hade inte dött förgäves. Varje tum jord, som avtvingas den internationella fascismen, lägger nämligen en tum till den arbetande klassens växt. Döden är inte det värsta, som kan drabba en människa. Det är mycket värre att leva som en förljugen, förnedrad, feg, undergiven människa. De som verkligen våga leva, frukta inte heller att dö.«

Det var inte bara Per Meurling som upphöjde brodern till ett föredöme för intellektuella. Social-Demokraten förklarade att hans död inte var meningslös: »Han gav allt för att tvinga andra att åtminstone ge något.« Fadern, kyrkoherden, menade däremot att Olle dött fullständigt i onödan och för fel sak; han påstod till och med att Olle skulle ha ångrat sig (vilket jag inte funnit några belägg för). Men frågan kvarstår: Kunde han gjort större nytta på annat sätt? Som agitator i Sverige? Kanske rentav som kyrkoherde i Kristdala?

Och vad åstadkom egentligen hans bror Per? Hans död bar väl ingen mening. Men hur var det med hans liv? Många hade förväntningar på Per Meurling som han inte förmådde uppfylla, och jag har inte kunnat låta bli att fundera över om han själv var besviken över att han inte kunde utnyttja sin begåvning bättre. När jag frågade Barbro Asplund såg hon emellertid mest förvånad ut: »Han var revolutionär till hela sitt väsen, men han såg sitt öde. Han accepterade livet som det var.«

Jag?

Montaigne ansåg att våra jag är lappverk. Fastän jag till vardags finner mitt jag självklart är min identitet skapad av andra. Det fanns ett ursprung i mig i form av anlag, böjelser och dispositioner, men inte bara mitt namn utan huvuddelen av vad som blivit Hans Lagerberg har tillförts utifrån. Enligt Jacques Derrida samlas en mångfald unika handlingar och värderingar under en beteckning och reduceras till uttryck för en identitet. Likafullt ser jag mig som Jag och talar om mig själv som om jag vore hemmastadd i en karaktär. Jag är definitivt inte Per Meurling. Våra ambitioner och behov kan i många avseenden ha varit desamma men våra erfarenheter skiljer sig i otaliga avseenden. Inte minst åldersskillnaden gav oss skilda förutsättningar.

Det puritanska samhället vill inte veta av spretiga, oförutsägbara personliga erfarenheter. Det ogillar att vi människor är föränderliga, och därför tjuter märkligt nog samma personer som kräver mer av barnen i skolan och »arbetstagarna« på »jobbet« om förmynderi så snart någon talar om behov av mänsklig växt på »fritiden«..

Trots att Montaigne tvivlade på jagens unicitet hävdade han att den ansvarstagande medborgaren måste reflektera över sig själv och frimodigt vittna om detta. Det kravet gäller i högsta grad de intellektuella. För även om vi inte kan förneka den kulturella gemenskap vi oundvikligt blir del av så kan vi kritisera den, menade Derrida.

Mottot för Kultur och politik vittnar om att Per Meurling insåg att hans frihet var begränsad. Boken gavs ut under en tid när han var hårt trängd, när fascismen fortfarande var framgångsrik, när det parti han fäst förhoppningar till halverats och han själv ringaktades – samtidigt som han i det fördolda höll på med en verksamhet som de flesta skulle kalla landsförräderi. Han förstod att det även i ofriheten fanns val att göra och som realist uppmanade han sig själv och sina läsare att vänta på rätt tillfälle för att slå till. Samma erfarenheter gjorde många av hans jämnåriga, som Sartre. Men även om Jan Lindhagen tyckte att Meurling inte var tillräckligt pragmatisk för att bli en god politiker så kunde denne lättare än de flesta acceptera att man ibland måste rucka på sina principer. Livet lärde honom att det är lätt att misslyckas, och det gjorde med tiden den obarmhärtige polemikern synnerligen tolerant, inte minst mot sig själv.

Älska mig!

»Åtal har nu beslutats mot fil. lic. Per Meurling med anledning av dennes uppträdande natten till den 23 mars i samband med att en kvinna i hans sällskap anhölls på Birger Jarlsgatan för fylleri«, omtalar en notis i Dagens Nyheter i maj 1946.311

Enligt polisrapporten hade två konstaplar anmodat paret att ta taxi hem och anhållit damen när de vägrat. Senare dök Meurling upp på Östermalms polisstation, stampade i golvet och skrek. Jävla lymlar!

Förbannade nazister! Han krävde att få ringa socialminister Möller och hotade med en presskampanj. Inom två år ska vi ta makten, ropade han, och då ska den första åtgärden bli att likvidera all polispersonal. Under natten ringde han fyra gånger en polissyster vid häktet och skällde henne för automat (!), förutom att han väckte Stockholms polismästare, varefter vakthavandena på flera polisstationer fick veta att deras chef var stans störste nazist.

Detta uppförande fann Meurling själv fullt naturligt. Konstaplarna hade inte bara anhållit en kvinna som han promenerat fredligt med efter ett besök på Strand, de hade också ljugit om vart de fört henne och bemött honom med hånleenden. Då hade han sagt att de uppträtt lymmelaktigt, vilket var sant. En polismästare är givetvis skyldig att stå till allmänhetens förfogande dygnet runt ... och uppgifterna om hans blodtörstiga planer ansåg han så dumma att de inte ens var värda att vederläggas.

Han dömdes till 30 dagsböter à 4 kronor för missfirmelse av tjänstemän.

Poliser fick ofta ingripa sedan han anklagats för hotellbedrägerier eller därför att hyresvärdinnor ville ha honom avhyst eftersom han var bråkig, full eller hade damer på rummet. Han var sällan »samarbetsvillig«. Sedan han berusad vägrats inköp på Systembolaget anklagade han de tillkallade poliserna för att upprätthålla en veritabel polisdiktatur där konstaplarna stödde varandra genom att vittna falskt.

Titeln »doktor« förde med sig förväntningar. (På titelsjukans tid kallades även en licentiat doktor.) Omvärlden förväntade sig inte att en sådan skulle se ut som en luffare. Uppsyningsmannen i rannsakningshäktet var upprörd över att Meurlings cell var anstaltens skräpigaste, annars brukade personer i dennes »ställning« hålla ordning. Meurling svarade glatt: »Jag ger fan i min standard, bäste herr Schultz« och fortsatte att fylla cellen med hopskrynklade papper, apelsinskal och vissna blommor. I samband med att han i början av 50-talet åtalades för fylleri, missfirmelse och våldsamt motstånd på tunnelbanan kunde Svenska Dagbladet meddela att han inte varit mantalsskriven någonstans de senaste fem, sex åren. Hans levnadsförhållanden var alltså tidvis kaotiska. Långa tider bodde han på hotell, pensionat eller som inneboende. Även när han bodde i egna lägenheter härskade oordningen – med utrymme för hemlösa olycksbröder.312

Agneta Pleijel minns hur han brukade komma upp på Aftonbladets redaktion på jakt efter sprit och försvinna in till Karl Vennberg. När Yvonne Hirdman höll på med sin doktorsavhandling om SKP under andra världskriget slog hon sig en dag ned på bänken framför Kungliga biblioteket. Bredvid henne satt en man som såg ut som en lodis men plötsligt vände sig mot henne och snorkigt frågade:

– Och vad vet du då?

Yvonne Hirdman snäste uppretad tillbaka:

– Jag vet allt om Sveriges kommunistiska parti under kriget.

– Det vet du inte alls det. Men det vet jag.

Sedan Yvonne Hirdman förstått vem han var måste hon medge att han på sätt och vis hade rätt. Men det gjorde honom inte mer sympatisk.

Han var lättprovocerad, oberäknelig och opålitlig, periodvis nedgången. Hembjuden på middag till Per Nyström infann han sig i solkig skjorta – men tog »med självklar naturlighet« emot en ren som Nyströms hustru erbjöd honom. Han lär ha varit den ende som kastats ut från ett PEN-klubbsmöte, och trots att han med sin uppfostran från prästgårdar väl visste att föra sig ansågs han av många omöjlig att ha i möblerade rum. ³¹³

En viss stadga fann han under senare decennier, när Barbro Asplunds lägenhet i en stor gammal villa nära Älvsjö station blev en fast punkt, men hon orkade inte ha honom där jämt – han var alltför levande för både omgivningen och sig själv. Hon såg ändå till att hans egna lägenheter bland annat på Hagagatan och ute i Blackeberg hölls någorlunda beboeliga.

Samtidigt som han kunde se ut som en slusk imponerade han på omgivningen med sin auktoritet. Han kunde föra sig i alla kretsar. Gunder Andersson bevittnade hur han på en finare krog världsvant bad vaktmästarn avlägsna en person som störde honom. Men han var inte heller främling bland dem som på morgonen släckte törsten på en billig sylta.

Redan som knatte hade han öppnat porten till Kristdala prästgård för Nathan Söderblom och bugat:

– Välkommen, ärkebiskopen! Känn er som hemma.

– Tack, men jag föredrar att bli behandlad som gäst, hade Söderblom svarat.

Ett sådant uppträdande – ärligt, fyndigt, kanske rentav oförskämt – beundrade och eftersträvade Per Meurling. Han uppträdde med en säkerhet som imponerade på omgivningen, och sin talekonst kunde han utnyttja i duster med rättsväsendet som ofta slutade lyckligare än incidenten med poliserna på Birger Jarlsgatan. Han ställde gärna upp som rättsbiträde även för ytligt bekanta och bombarderade myndigheterna med inlagor tills dessa gav upp. En gång hade Barbros Dobermann bitit en polis i benet, men i rätten förde Meurling hundens talan så övertygande att nämndemännen frikände både hund och matte. Åtalad för att inte ha kunnat betala notan på Restaurant Apollonia klarade han sig undan med förklaringen att han trott sig ha haft andra byxor på sig. (Han ägde då bara ett par.) Märkligast var att han gick fri fastän han i ivern kallat den kvinnliga rådmannen hora.

I egenskap av kulturredaktör på Stockholms-Tidningen och Aftonbladet träffade Peter Curman Meurling och säger att det var som att möta en tandläkarborr. Ännu på ålderdomen var Pelle så intensiv att man inte stod ut länge i hans sällskap, berättar Barbro och har minnesbilder av hur hon mitt i röran i hans rivningslägenhet på Hagagatan kunde finna honom vid skrivbordet likt en liten prins liksom omgiven av en ljusgloria.

Han levde ett bohemliv men föraktade bohemer (förutom Ferlin). »Varje generell karakteristik av Per Meurling blir mer eller mindre missvisande eftersom han är så rikt fasetterad«, skrev Karl Nilsson. »Visst är han bohem, men han är en mycket filtig bohem, som kan arbeta både länge och hårt utan att ägna en tanke åt krogen.« Som redaktör för Clarté hade dock Nilsson sett till att Meurling fick spårvagnspengar så att han inte kom på avvägar utan kunde slutföra serien »Bildningens väktare«. Meurling tycks också tidigt ha tillägnat sig den för en skriftställare ytterst viktiga vanan att leverera i tid. Detta trots att han drack. Han drack mycket, luktade sprit och blev högljudd. Med lagom mängd sprit i sig kunde han vara storslagen och generös, en fantastisk konversatör, spirituell och underhållande. Barbro menar att han hade en enastående förmåga att inspirera ett sällskap och få personer att känna sig begåvade. Enligt Karl Vennberg gjorde inte heller hans hastigt tillkomna skrifter rättvisa åt »hans intellektuella äventyr«, som blomstrade fritt i samtalen. Meurling hycklade inte med att han ansåg att det han bjöd på borde belönas, gärna med något drickbart.314

Han tjänade ibland mycket pengar. Under kriget vittnade polisprovokatören om hur Per Meurling bläddrat i en sedelpacke och flinat: »Det här skulle Danielsson [kriminalkonstapeln s. 48] vara intresserad av att få se.« Han skröt med att han fick bra betalt för sina artiklar och föredragsturnéer – hos lappgubbarna i Kiruna kunde han för »en kvälls skitsnack« få 200 kronor och vickning med sprit i floder därtill! Men trots sin flit led han av kronisk penningbrist. När polisen sökte bevis för hans spionverksamhet meddelade Skatteverket att han inte deklarerat de senaste tre åren och därför skönstaxerats (8 000 kronor för 1941, 12 000 för 1942). Enligt Barbro ska han dock en gång ha upprättat en självdeklaration. Däri hade han listat alla som var skyldiga honom pengar.

Det är dyrt att jagas av skattmasar och kronofogdar, och man blir inte populär genom att ständigt vigga pengar. När Stig Ahlgren en gång reste till Paris lånade han ut sin lägenhet till vännen Meurling, men vid återkomsten fann Ahlgren att hans fina samling franska klassiker hamnat på pantbanken. Ännu allvarligare var John Takmans anklagelse om att Meurling förskingrat 1 000 kronor som samlats in till tidskriften Kulturfront av norska flyktingar, vilket dessutom enligt Takman bara var ett av otaliga ekonomiska svindlerier. Med egna erfarenheter av hur vännen skött sina bankaffärer i Lund sa Per Nyström: »Han hade inte moral. Det var genomgående i hela hans liv.« Av liknande anledning ansåg Karin Lannby (agenten Anette) att han var en av de största paddor hon träffat. Jan Lindhagen berättade att medlemmarna i Gruppen för samhällsstudier dock ansåg Meurlings »lån« vara skälig ersättning för den underhållning han bidrog med. Själv var han alltid generös om det var möjligt och uppvaktade chevalereskt kvinnorna med blommor eller bakelser.

Bourdieu påstod att den intellektuelles främsta begränsning är att han inte tror sig ha några begränsningar. Det stämde in på Meurling. Han skröt om ett förflutet som en av Sveriges bästa boxare och att han mött de flesta kända personer. På Operakällaren hade han hört Jean Genet lovprisa »negrerna« för deras passionerade ögon. Han hade kommit Tito så nära att han kunnat hjälpa Tändsticksbolaget med affärerna i Jugoslavien. Han sa sig ha fått ett brev från Bertolt Brecht i början av 50-talet: »Hur går det för dig, kära vän? Du var den enda i Sverige, som jag hade utbyte av att tala med.« Att Brecht utåt dolde deras frändskap förklarade Meurling med att »[e]n diktare har andra hänsyn att ta än en social fighter«.

Hans berättelse om fadern som från stenen utanför Kristdala kyrka delgav honom hans kallelse (s. 19) var inte bokstavligt sann. I en intervju strax före sin död lämnade han en annan version, i vilken det i stället var farfadern som talat till honom och inte bara en gång utan ofta under sommarloven i Småland. Den varianten är säkert »sannare« eftersom det var farfadern som var prost i Kristdala när Per var pojke, men den är inte lika effektfull. Viktigast var att förmedla att det var Kristdala som var hans hembygd, fastän han fötts i Uppsala och gått i skola där och i Linköping. Han var stolt över sin släkt som bott i norra Småland sedan 1200-talet. Men han inflikade gärna att släkten inte bara bestått av präster utan också av sjörövare och bönder som ridit med Nils Dacke mot tyrannen Gustav Vasa. Det fanns anledning för en radikal att anföra sådant, helst som prostarna Meurling var kända för att med hård tukt hålla socknen till ordningen.315

»En släkts rot skall sträcka sig ner i bestämd mark, och ju längre och starkare den är, desto rikare är den kraft som från denna mark strömmar till släkten«, skrev Per Meurling. Han lär ha talat så väl om Kristdala att SKP:s partiledare Sven Linderot gav sig dit för att värva medlemmar till partiet. Det lyckades inget vidare. I »kollekten« hamnade bara byxknappar. Meurling diktade dock stolt: »Jag är en man från Småland,/som aldrig levat tryggt,/men älskar vårens svala/och hjärtats höga flykt.«316

Denne bygdepatriot skrev samtidigt sin doktorsavhandling om Indien, blandade sig i den Kommunistiska Internationalens politik och talade en mängd språk. Provinsialism och universalism möttes. Och om han lät som en jordmystiker var det mer tveksamt med blodsmystiken. Visserligen ansåg han att det gällde att få ett perspektiv på sin gärning som inordnade den i släktets oändliga strävanden, men hans upplevelser av den nära släkten var avskräckande. Han ansåg att Krusenstjerna med hatets klarsyn avslöjat familjen, »denna heliga och ärevördiga råttfälla«. Hennes familj skulle ha förkvävt hennes hunger efter kärlek. »Hon har lidit och hon förlåter det inte«, skrev han. Det gällde även honom själv.

Faderns regemente gjorde barnen nervösa, och föga tröst fann Per hos den sköra modern; när han ville krypa upp i hennes säng stötte hon bort honom. I några som jag tror sent skrivna dikter är han en liten krigare som kommer ut ur modern drypande av blod och sedan får uppleva att livet är idel krig. Han skriver också om en kyla inifrån ett sedan länge sönderfruset hjärta. Ändå försvarade han modern Marianne mot prosten som övergav henne för andra kvinnor och till och med skilde sig från henne.³¹⁷

I slutet av 20-talet är unge Per på Stockholmsbesök. Han registrerar hur en »neger« på restaurang Kastenhof misshandlar en trumma som om han varit gift med den, medan en annan tutar i sin saxofon som om hans fästmö just kastrerat honom med en kökssax. »I luften svävar smäktande rökslöjor. Genom denna de sju slöjornas dans skymtar halvnakna bröst, mjällvita skuldror, välsvarvade ben och vaggande rörelser. Man inandas doften av puder och smink. Den unge mannen fylls av en mild sorg, vilken liknar äkta lidande som dimma liknar regn.« Han kan inte dansa, men flickan vid bordet bredvid utstrålar en sådan oemotståndlig blandning av oskuld och erfarenhet att han bjuder upp. Det är trångt på dansgolvet och en av hans kroppsdelar uppför sig så olämpligt att flickan förnärmad lämnar honom. Han ställer in sig på att tillbringa en ensam natt på hotellrummet med tapeter som luktar »mögel och gamla berglärkor«, men när flickan lämnar restaurangen och ska stiga in i en taxi med en man ser Pelle sin chans. Han knuffar undan rivalen, smäller igen dörren och skriker:

– Kör för tusan!

Fräckheten blir belönad.

– Tycker du att jag är en dålig flicka? frågar hon sedan lusten för ögonblicket tillfredsställts.

– Nej, varför det?

Hon undrar vad han heter, och när han säger sitt namn sätter hon sig häftigt upp, tänder ljuset och hämtar ett par foton från en byrå. Det ena föreställer en konfirmand med en bukett prästkragar i handen, det andra en man med prästkrage runt halsen: hans far. Flickan på bilden ser mycket oskyldig ut. »Det gjorde hon också där hon naken satt på sängkanten och tittade på mig med stora, förundrade ögon.«318

Erik Meurling var en patriark som åskådligt visade sina politiska preferenser när han fördelade söndagssteken, alltid efter rangordning. Han såg sig som vårdare av gångna tiders arv men var förvånansvärt förstående för äventyrare. I brev som den svenska säkerhetstjänsten snappade upp jämförde han Hitler med Alexander den store, Cæsar och Napoleon; något år in i kriget hade Führern rentav blivit Europas störste man genom tiderna.³¹⁹

Sönerna tog kraftigt avstånd, men med åren blev prosten mildare och efter hans död tecknade sonen Per ett riktigt försonligt porträtt av honom. Hans egna försök som familjefar ledde emellertid till tre misslyckade äktenskap. Under Lundatiden var han gift med Olga Victoria Rosengren, sedan med Héléne (Lena) Aperia, en konstnär som tidigare varit gift med Johannes Edfelt, och på 50-talet med Gun Åkerberg. I praktiken blev samboendena kortvariga medan skilsmässorna drog ut på tiden. Kontakterna med barnen, två biologiska barn inom äktenskapen och ett utom, var summariska. Själv nästan sextio år gammal noterar han i sina anteckningar att den tonårige sonen fyller år men uppträder själv pubertetsmässigt när han vägrar uppvakta »eftersom han inte skulle vara välkommen«. Barbro Asplund vittnar dock om att Pelle blev mycket viktig för hennes dotter genom att stärka hennes självtillit.

»Han älskade kvinnor, det var nog det viktigaste«, säger Barbro. »Och kvinnorna älskade honom.«

Hans erotiska umgänge var fördomsfritt. Av polisrapporterna framgår att Meurlings »fästmör« ofta var servitriser, i en tid då sådana hade låg status (men på grund av spritrestriktionerna viss makt). Austin Goodrich, Meurlings CIA-kontakt, uppgav för Anders Thunberg att han förvånats över hur en sådan motbjudande och ful man kunde ha en sådan »sällsynt dragningskraft på kvinnor, särskilt i de undre sociala skikten«. När Meurling på 40-talet förklarade sig överlägsen Stig Ahlgren som skribent såg han orsaken just i att han – men inte Ahlgren – vågat närma sig arbetarkvinnorna i Lund. Det fanns i alla fall ett område där hans demokratiska ideal och hans känslor överensstämde. Hans sexualitet erkände inga klassgränser. Han var övertygad om att »en kvinna kan se aldrig så nobel ut i kärlekslivet, men att hennes fingrar går till könet om hon inte har någon man att lägra är lika säkert som att hon går på toaletten«.

Kvinnorna uppskattade honom förmodligen som den kavaljer han var – och han var envis. I sina anteckningar bekänner han:

»Jag älskar Barbara, endast Barbara. Men lek- och erövringslusten och behovet av att övertyga mig själv om, att jag inte är gammal, sitter i.«

Han frågade sig när lille Per skulle bli fullvuxen.

Själv var han mycket svartsjuk och förhållandet med »Barbara« överlevde bara genom att det inte anpassat sig efter det konventionella äktenskapets regler. Det var dock knappast hans förtjänst. »Pelle ville hela tiden gifta sig«, berättar Barbro, »men så tokig var jag inte. Då hade han haft mig fast.« Trots att han var omöjlig att leva med saknar hon ännu samtalen med honom, de gav helt andra perspektiv på världen än tidningarnas och läroböckernas. Hon menar att han egentligen bara ville människorna väl.

Jan Lindhagen karakteriserade Meurling som en pessimist med gott lynne, och trots att han fann vännen monomant egocentrisk, ansåg även han att det inte fanns något ont i Pelle. Det höll bara de verkliga vännerna med om. Och de var få. Fienderna desto fler.320

»Per Meurling är en svårt abnorm person, en hysterisk psykopat av farligaste slag«, skrev John Takman i sitt brev till partisekretariatet (s. 72). Han ville inte trötta partiledningen med ett rättspsykiatriskt utlåtande »om Meurlings sjukliga egocentricitet, extrema fåfänga, fantastiska lögnaktighet (mytomani) och förljugenhet, hans patologiska lättrördhet, hållningslöshet och opålitlighet, hans makthunger och hans restaurang- och andra vanor. När det utlåtandet en dag måste skrivas, blir det ett av de ur vetenskaplig synpunkt intressantaste och ur politisk mest beklämmande.« På detta blygsamma sätt framhävde Takman sin medicinska pondus.

Meurling umgicks med många – och blev lätt ovän med dem. Han söp med personer som andra skydde. Johnny Bode var en av dem, en märklig gestalt i det svenska kulturlivet, en stor musikbegåvning som skrev otaliga schlagers men också operetter som framgångsrikt spelades i Wien på 50-talet. Bode var alkoholist redan som barn och smet ideligen från krognotor. Han fick tillbringa åratal i rannsakningshäkte och på sinnessjukhus för småbrott och gjorde skandal genom att infinna sig på Karl Gerhards Folkanrevy (s. 54) iklädd vad folk trodde var en nazistisk uniform. Han reste till Norge och ställde sig till quislingarnas förfogande men hamnade märkligt nog i koncentrationslägret Grini och sedan åter på sinnessjukhus. Därifrån befriades han genom bland andra Meurlings insats, sannerligen en fördomsfri aktion från antifascistens sida.³²¹

Tidningen SE:s stridbare redaktör Rune Moberg anklagade 1950 »plattcharmören« och »checkbedragaren« Bode för att ha lurat den populära sångerskan och frälsningssoldaten Lapp-Lisa att sjunga flera av hans visor i förspelet till en Åsa-Nisseflm. »Det finns bara en väg från Johnny Bode till er«, skrev Moberg i sitt öppna brev till Lapp-Lisa. »Den går över botbänken. Men har han varit där?« Den smarte publicisten Moberg tillät dock Per Meurling att försvara sin vän. »Gud – om han nu finnes – frågar nog inte efter på vilka instrument han spelar sina visor«, skrev Meurling och anklagade i stället Moberg: Varför hade han utvalt just Bode för sitt angrepp? För att denne länge varit den svenska pressens strykpojke?322

I Top Hat ställde Meurling frågan »Är Johnny Bode en gangster?« Själv hade han inte funnit honom vara en sämre människa än de flesta. »Jag har alltid avskytt moralister och tyckt bra om artister, dessa zigenare, dessa fantasins martyrer«, förklarade han. Vem kan bli arg på ett stort barn för vilken vanliga mänskliga dygder som ordhållighet och sanningsenlighet inte kan räknas? Vem begär att en kryddnejlika ska lukta som en ärtblomma?

Han träffade även i fortsättningen Bode då och då. Barbro Asplund var med någon gång på 60-talet men fann Bode obehaglig. Ibland gick denne för långt även för Meurlings smak. Så uppgav han sig själv som författare till Jag var en kärlekskonstens mästare (s. 189) och sålde 1966 rättigheterna till ett danskt förlag. Meurling hotade att stämma Bode, men de gjorde upp privat. Bode fick sedan en egen framgång med skivan Bordellmammas visor, såld i 100 000 exemplar, men han dog likafullt i armod några månader efter Meurling.³²³

De »slätkammade« och »rättänkande« var inte Per Meurlings folk. Han skrev i förordet till François Villons Det stora testamentet och andra ballader (1958) att många litteraturälskare med »ädel uppsyn« inte kunde förlika sig med att Villon var en dråpare och tjuv som skar sina lagrar bland slinkor på tavernorna, men själv fann han Villons poesi genial med en frän arom som ännu inte förflyktigats. Skurkstrecken försvarade Meurling med att Villon fått sin karaktär formad i en värld där de stora tjuvarna blomstrade medan de små fick öronen avskurna. I det avseendet tyckte han nog att bara strafformen förändrats.

När Meurling porträtterade en annan av sina förebilder, Denis Diderot, måste han i ännu högre grad ha reflekterat över parallellen till sitt eget liv. Diderot var ämnad att bli präst men övergav de planerna i tjugoårsåldern; han älskade att studera och diskutera men fick hanka sig fram på sin penna – och på lån som han »glömde« att betala tillbaka. Han hade aldrig tid att bearbeta sina skrifter ordentligt men älskade att berätta historier på kaféerna. (»Alla plundrade Diderot på idéer, själv lät han det ske och smålog sorglöst«, skrev Meurling.) Trots sin stora lärdom tjänade Diderot bäst på sin skabrösa Les Bijoux in-discrets (»Indiskreta juveler«, 1748), en skandalsuccé som översattes till både engelska och tyska.

När Meurling skrev om Diderots rykte är jag övertygad om att han kände igen sig: »Det är inte först i våra dagar som pygméerna åtnjuter allmän aktning, under det att mänsklighetens banbrytare kastas i fängelse och saknar allt anseende.« Diderots anseende skulle dock växa ofantligt efter hans död, något som absolut inte gällt Pelle Meurling.

Opportunist eller taktiker?

Per Meurling underströk dialektiken hos Diderot: han hade inga färdiga åsikter. Detsamma gällde i viss mån honom själv. Trots att han kunde vara fruktansvärt doktrinär var hela hans uppträdande ett hån mot alla sorters dogmatism, inte minst mot de allmänt vedertagna normerna om att man ska vara ärlig och trofast.

Han skildrar själv ett möte med konstnären Albin Amelin på en Stockholmsgata i slutet av 40-talet. Kommunisten Amelin griper Meurling i slipsen och skriker:

»– Förrädare ... Förrädare ...

Jag betraktade honom milt.

– Hur så? sade jag.

Albin Amelin trodde antagligen antingen att jag blivit lomhörd eller att han behövde berika sin tankegång. Han höjde följaktligen rösten och skriade:

– Förrädare ... Förrädare ... Förrädare ...

Själv är han höjd över sådana mänskliga svagheter som att ändra mening.«

Åtta, nio år tidigare, i september 1940, hade Stockholms socialdemokratiska arbetarekommun fått en ansökan om medlemskap, med utförlig motivering: »Jag är i detta ögonblick djupt medveten om den fara, som hotar vårt land från den brutala, kulturfientliga och barbariska nazismens sida och jag önskar i denna prövotid för land och folk ingenting högre än att solidariskt och lojalt få stå samman med det svenska småfolket, arbetarna och bönderna, kort sagt med folkets stora massa, som representeras av det socialdemokratiska partiet, som jag – för att kunna fullfölja enhetsfrontssträvanden – lämnade år 1934, frivilligt och på eget initiativ.« Brevet var undertecknat Per Meurling.324

Arbetarekommunen insåg att ärendet var känsligt och hänsköt det till partistyrelsen. Där var Gustav Möller obeveklig: Meurling fick absolut inte bli medlem, han var säkert bara ute för att spionera. Om Möller fruktade spionage på SAP för SKP:s räkning tror jag att han misstog sig. I och för sig kan ryssarna ha varit intresserade och Meurling kan också ha sökt en täckmantel för sin antifascistiska underrättelseverksamhet, men det är inte omöjligt att han verkligen velat bekämpa fascismen genom att ställa sina talanger till Socialdemokraternas förfogande. Vid den tiden var utrymmet för kritik mot tyskarna visserligen knappast större inom socialdemokratisk press än inom kommunistisk – de »realister« som kom att kallas 1940 års män var till stor del tidningsmän – men det var inte heller mindre, och den kommunistiska pressen hade ju också marginaliserats genom bland annat transportförbudet.

Eller var han kanske bara trött på förföljelserna?

Varken då eller senare låtsades han om avslaget. Det gjorde inte heller SKP, om nu partiet ens kände till hans försök till avhopp. Partiets lokalavdelningar fortsatte att efterfråga honom som föreläsare, och på tioårsdagen av morden i Ådalen var han huvudtalare i Frånö Folkets Park. Vid frigivningen från fängelset 1944 dök dock frågan upp igen som grums i groggen. Aftontidningen undrade vad hans partivänner tyckte om att han 1940 sökt inträde i SAP. Själv viftade han undan frågan med att han bara velat ta upp kampen mot 1940 års män, och Ny Dag låtsades som om saken var oväsentlig. Men Aftontidningens kåsör gycklade: »Nu går jag bort«, sa lille Per/«nu går jag dit Per Albin är/och tar hans plats i stället/och fixar tjuvsamhället. [...] Vad? Vill ni inte ha mer? Oj!/Tja, alltihop var bara skoj./Ja, tänk er, tänk er bara/ så skojig man kan vara!«³²⁵

Meurling försmådde inte att moralisera, i alla fall inte i sin agitation. När han under kriget skrev att endast män med stål i karaktären kan vandra den stolta men smala väg som är den nationella självständighetens lät han nästan som Alf Ahlberg. Han hånade de fega män som »vid varje hjärtslag påminns om plånboken i kavajfickan« och inte inser att neutraliteten ej kan gälla hjärtat. Han fördömde hela yrkesgrupper för feghet – så påstod han att skådespelare alltid spelar teater och inte vågar riskera sin popularitet genom att ha misshagliga åsikter. Till opportunisterna räknade han även »den goda tonens pingviner«, som talade vackert och överslätande och mest tänkte på att äta och sova gott.326

Själv kunde Meurling bli rent pinsam när han smickrade dem han var beroende av för sin utkomst. Så porträtterade han i Ny Dag 1945 devot Sven Linderot, och när han 1963 hyllade Dag Hammarskjölds diktsamling Vägmärken tyckte Aftonbladets Innerspalt att den dög som provpredikan för posten som kyrkoherde i Kristdala. Det hindrade inte Meurling från att i en krönika 1975 framställa Aftonbladets kulturredaktion som en samling snillen, där Vennberg sades representera »det överlägsna förnuftet«, medan Axel Liffner var en outtröttlig kulturkämpe och Agneta Pleijel lika skön som intelligent. Hans omdömen var högst konjunkturbetonade. Ivar Harrie berömdes 1929 för att 1936 förkastas som en självgod mandarin men 1970 åter ses som intellektuellt imponerande.³²⁷

Han uttryckte beundran för Andrej Sacharovs och Alexander Solsjenitsyns mod men försvarade också superopportunisten Zarah Leander, som efter att ha tjänat nazisterna som deras sjungande valkyria flyttat hem till Sverige då bomberna börjat falla över Tyskland. Hon sa efter kriget att hon bara sålt sin röst och att ingen spottade på de industriföretag som sålt malm till tyska industrin. Det var sant, men därmed förringade hon sin konst till en vara som alla andra. Meurling försvarade henne, kanske därför att han alltid hade förståelse för stora konstnärer. Så förblev Shakespeare en stor man, trots att Meurling tyckte sig ha upptäckt att han var en tallriksslickare. Eller speglar hans försvar av Zarah Leander bara förtjusning över att divan utmanade de präktiga svenska husmödrarna genom att tvätta håret i rödvin? »Demokratin slukar sina egna barn«, skrev han. »Den småborgerliga demokratins dygd är måtta.« Måttlig var han minst av allt själv och han insåg att han passade illa i detta folkhem, där »den största merit en människa kan ha är att vara medelmåttig och ofarlig«.328

Han anklagade sina radikala vänner från Lund för att ha svikit genom att bli karriärister. Han citerade med gillande Fabian Månssons »hur apan ser ut i ändan syns först, då han kommit upp i trädet« och konstaterade 1950 att av hans studentkotteri var han den ende »som det inte blivit något av«. Man kunde nästan befara att det skulle gå dem så illa att de blev framstående män i staten, skrev han, »ty ingen av dem led av den ingrodda motvilja mot banalitet, som utgör det enda skyddet mot karriär i ett så välbalanserat samhälle som vårt«. Han påstod till och med att hans »särskilda intimus«, Per Nyström, betalat sin karriär med långvarigt kryperi, trogen inställsamhet och ihärdig streberaktighet.³²⁹

Nyströms systerson, Tomas Forser, menar att Meurling inte ville förstå den politiske pragmatikerns skepsis mot ideologi och förkärlek för det konkreta. Bakom Meurlings porträtt av Per Nyström som karriärist gömmer sig »en schablon av den radikale intellektuelle, demoniserad som konsekvensens kompromisslöse företrädare«, skriver Forser, och enligt den framstår varje banalitet och förbindlighet »som ett funktionellt förräderi i den borgerliga karriärens tecken«, så att pragmatikern blir femte kolonn och Robespierre en idealtyp. Det är en reflektion som antagligen rör de flesta av oss, men det var faktiskt inte den principfaste Robespierre utan den pragmatiske Diderot som var Meurlings förebild. Desto större anledning finns det emellertid därför att som Forser läsa in beundran i Meurlings beskrivning av Per Nyströms karriär: »Det är som om den lockade sidor av honom själv och kanske är det sin egen önskebiografi i miniatyr han snuddar vid.«

Den åldrade Diderot lovprisade Helvétius när denne på 1760-talet erkände att han författat ett antireligiöst verk och i Sokrates anda inte bekymrade sig för om han skulle leva eller dö. Fast själv skulle Diderot aldrig begå en sådan »dumhet«. Han sa sig inte ha tillräcklig tilltro till sina åsikter för att försvara dem in i döden. Och även Meurling kunde alltså vara mycket tolerant mot sina avsteg från principerna. Vid mötet med Amelin låter det ju som om han bara tröttnat på en maträtt.

Meurlings hållning var i vissa avseenden beroende av vilken roll han intagit, om han var agitator, krönikör eller bekännare, men ibland slog dialektikern knut på sig själv. I boken om spionerna angrep han den »naiva kult av ståndaktighet som leder till att man vägrar förlåta människor begångna fel«, men hela boken är en obarmhärtig vidräkning med landsförrädarna, och när han skyllde sitt medlemskap i SKP på demonen Kommunismen använde han ord som kan vändas mot honom själv: »Dialektiken står alltid till buds för en kommunist, då en intellektuell svårighet uppstår.«

När det gällde personer som Meurling beundrade stavade han gärna opportunism som taktik. Det gällde exempelvis i hans försvar av att Lukács höll inne med kritiken mot Stalin för att utföra sitt livsverk (s. 103). Och så är vi tillbaks vid frågan om man verkligen kan begära av konstnärer och forskare att de ska offra livet för sanningen?

Vem är inte opportunist inför döden? När skådespelaren, teaterchefen och författaren Erland Josephson 1989 spelade teater i Sovjetunionen och Georgien fick han av kollegerna höra att ingen som inte varit med om det kan förstå vad det innebär att alltid vara rädd, »rädd för vad man säger, för vad man tycker, vad man tänker«. Han förstod att en del funnit mer eller mindre listiga vägar för att uttrycka sin övertygelse, medan andra för sin värdighets skull förvandlat lämpligheten till övertygelse. Där fanns hela skalan. »I Sverige däremot är alla åsiktshjältar«, skriver Josephson ironiskt. Per Meurling gjorde i alla fall inte anspråk på den titeln.330

Expressen (Ivar Harrie?) påstod på 50-talet att Per Meurlings enda konsekventa hållning var hållningslösheten. Författaren Lars Ahlin hade redan vid debatten om diktens frihet 1936 (s. 214) sett en opportunist: »Han tillhör de där människorna som liksom har en rundled i midjan. Han står aldrig rak utan sladdrar framåt, åt vänster eller höger eller också bakåt. Hans axlar, armar och ben är sladdriga – hans tunga ögonkulor likaså. Helt naturligt är att han bär på sig en sladdrig grå kostym, och man förvånas inte att hans manuskript är ett sladdrigt papper – och hans röst, som en skolpojke som indignerat diskuterar: Öhhööö!«331

En opportunist? Uppenbart ibland. Men inte pålitlig ens som sådan. Ofta är det som om han retas med mig liksom med Säpo och försvarsstaben. Fastän hans »biografi« om Tage Erlander innehåller några gliringar mot Tage för dennes skolpolitik är många avsnitt så fånigt inställsamma att Tomas Forser karakteriserat boken som en parodisk lovskrift – om det nu inte är lovskriften i sig han parodierar. Karl Nilsson menade att det var lika lätt att bevisa, att Meurling inte kunde hysas i möblerade rum, som att han var mycket anpassningsbar, »taktisk heter det visst, eller, på småländska, full i fan«.

Provokatör

Jag har skrivit böcker om Hinke Bergegren, »anarkisten«, som kring förra sekelskiftet sågs som den svenska bourgeoisins värsta fiende, och om den sturige Ivar Lo-Johansson, beredd att strida för såväl lantarbetare som »zigenare«. Och nu alltså om bråkstaken Pelle Meurling som alltid klagade över att man i Sverige uttrycker sin harm så moderat. Vad är det med dessa bångstyriga personer som lockar mig?

Sju år efter mordet på Olof Palme kallades jag till polisen »angående inkommet tips i Palmeutredningen«. Jag begrep inte vad jag kunde vittna om, och det tog tid innan jag förstod att jag var misstänkt som mördare! Vilket uppslag för en roman! (Det blev Fantombilden, 1995.) Men när jag genom Kronobergsparken närmade mig polishuset och såg rastburarna på häktets tak blandades med ens författarens förväntningar med obehag. Jag var änkling och hade två minderåriga barn att ensam ta hand. Om jag blev kvar ...

En vänlig och korrekt kriminalinspektör lotsade mig via hissar och korridorer in i ett alldagligt kontorsrum, men jag var på min vakt. Han upplyste mig om att det inkommit tips om att jag uttalat mig kritiskt om Olof Palme. Stämde det? Jag erkände och lade till att jag till och med skrivit kritiskt om Palme.

Var jag befunnit mig vid tiden för mordet?

I en sommarstuga utanför Nynäshamn.

Hade någon annan varit där?

Eftersom min sambo sedan dess avlidit uppgav jag som vittne min »svåger« som sovit i ett hus intill och på morgonen väckt oss med nyheten om mordet. Detta alibi, tecknaren Lars Hillersberg, hade varit djupt upprörd: han skulle snart ha en utställning av sina satiriska Palmebilder i Göteborg och nu var allt kört!

Jag släpptes lättad ut ur polishuset, och några dagar efter förhöret ringde Lasse:

– Hur fan kan de komma på idén att du skulle ha mördat Palme?

Jag hörde undertonen: din mesige fan!

– Mig har dom ju inte förhört!

Han var förorättad. Än värre skulle det ha blivit om jag berättat att jag fått bokstavera hans namn.

Vill jag vara som Lasse? Jag som alltid skytt konflikter? Skulle jag likt Pelle Meurling vilja skälla ut alla opportunister och strebrar som med snack om god ton försöker dölja sanningen? Vara revolutionär! Fast samtidigt älskad av alla ... Det var om mig, en produkt av folkhemmet, som Karl Gerhard ironiserat: »Jag sjunger om lärkor och sippor och sånt/Ty nu ska vi vara, nu ska vi vara snälla!«

Ingemar Hedenius stred med glädje och försvarade sin lust med nyttoargument: »Somliga säger att kärleken är det största av allt och att vi bör vara förlåtande och kärleksfulla i all vår färd. Ändå ligger det i öppen dag, att samhällets framsteg och kultur kräver impregneringen av åtskilliga doser avsky, förakt och skräck.«332

Efter att ha sett Åsa Linderborg i debatter trodde jag att även hon njöt av dusterna men hon förvånar mig med att säga: »Det är väldigt jobbigt att göra folk arga. Jag hatar striden!«

Jag har svårt att tro henne: »Du ser ut som om du trivs!«

»Jag försöker att inte visa min olust.« Hon talar om hur det sliter, fastän hon som barn i ett kommunistiskt hem blev van vid att slå underifrån och att alltid vara kritiserad. Sedan vande hon sig vid att bli utskälld av den borgerliga »Bonniervänstern«. Då kändes det konstigt att bli ihjälkramad för boken Mig äger ingen. »Men den typen av intellektuell vill jag inte vara, för då blir jag ofarlig och det vill jag inte vara. Det är nödvändigt att strida.«

Edward Said tyckte inte heller om att vara otrevlig och föra fram budskap som allmänheten ogillade. Ändå ansåg han att man inte får låta sig bindas ens av personliga lojaliteter.333

Vad som en gång var förargelseväckande förblir det inte i evighet. Alfred Jarrys pjäs Kung Ubu orsakade skandal kring förra sekelskiftet. När jag drygt hundra år senare ser pjäsen på Dramaten i Stockholm oroas jag mest över att en gammal skådis ska trilla ned i något av scengolvets alla hål. För att vara gränsöverskridande krävs gränser, och för bara ett par decennier sedan tycktes dessa i Västvärlden så utraderade att många drog slutsatsen att man inte längre kunde vara provokativ. Andra menade att provokationen blivit en norm, inte sällan en genväg för den som vill vinna uppmärksamhet utan att sätta sig in i sakfrågan. Fast då är det ju inte fråga om en verklig provokation.³³⁴

Samhället vill bara ha ofarliga provokationer som skapar debatt i lekstugan, påstod Sven Lindqvist hösten 2010. Han hade själv i ungdomen gjort sig omöjlig genom att angripa den heliga reklamen. Nu menade han att det alltid finns plats för pladdret, medan den stridbare själv måste skapa sig utrymme. Det gjorde året innan Konstfackseleven Anna Odell med sitt konstverk Okänd kvinna 2009-34970. Odell spelade psykotisk och dokumenterade i bild, ljud och text de tvångsmetoder mentalvården utsatte henne för, en upprepning av vad hon tidigare varit med om »på riktigt«. Mot henne riktades en ilska som slog över i hat: skulle det vara konst att fejka en psykos? Många försökte utnyttja uppståndelsen för sina intressen. (Jag med uppenbarligen.) Socialminister Göran Hägglund var inte alls intresserad av att diskutera psykvården utan pekade som talesman för »verklighetens folk« ut Odell som en obegriplig, ansvarslös konstnär. Men Odell ansåg sig inte stå över lagen, hon var beredd att ta konsekvenserna och hennes verk kan ses som en form av civilt motstånd.³³⁵

Konsten är ingen frizon, även om det finns konstnärer som önskar det. Man råder inte alltid över hur ens ord kommer att uppfattas. När mullorna i Iran 1993 med en fatwa utfärdade en dödsdom mot Salman Rushdie för Satansverserna tvingades författaren gå under jorden, och flera av översättarna mördades. I Nederländerna, som länge varit känt för sin tolerans, fick islamisterna allt starkare inflytande bland de inhemska muslimerna, vilket medförde att många som försvarat mångkulturen började längta tillbaks till den tid när Amsterdam stod för sexuell och religiös frigörelse och allt var öppet för kritik. Filmaren Theo van Gogh såg takt som hyckleri och bekämpade alla konventioner och religiösa hämningar. Han kallade muslimer getknullare och liknade Jesus vid en rutten fisk. Han såg sig som den fete gycklaren, byidioten som hade rätt att säga sanningen, och accepterades av de intellektuella som ett salt. Men när han i filmen Underkastelse projicerade text från Koranen på en naken kvinnokropp uppfattade många muslimer detta som en fruktansvärd hädelse. Filmen var ett samarbete med den före detta muslimen Ayaan Hirsi Ali. Hon såg provokationen som nödvändig för att få folk att tänka – om den islamiska kulturen ville bli upplyst måste någon påvisa de löjliga och grymma ställena i de heliga texterna, på samma sätt som européerna granskat de judiska och kristna urkunderna.

I november 2004 mördades van Gogh av en 26-årig muslim som i ett brev förklarade heligt krig mot de otrogna. Hirsi Ali, försvararen av de europeiska värdena, hotades av utvisning och flyttade till Amerika, och i parlamentsvalet 2010 blev Frihetspartiet Nederländernas tredje största parti, sedan partiledaren Geert Wilders bland annat velat utvisa en stor mängd muslimer.336

»Globaliseringen« har inte främjat yttrandefriheten. Tvärtom. Det påstås allt oftare att det är missbruk av yttrandefriheten att såra andras religiösa känslor och att »onda idéer« ska straffas. Religiösa rättigheter överordnas yttrandefriheten – som av fundamentalisterna försvaras så länge de befinner sig i minoritet, men när de segrat är beredda att bestraffa den mångfald som tjänar ondskans lögner. Verkligt radikala högerpopulister tycks med frihet mena att de ska få vara så aggressiva de vill mot islam. Så konfronteras »Rätten att kränka« med »Rätten att inte bli trakasserad«.337

Filosofiprofessorn Per Bauhn anser att känslan av att vara kränkt hör till normaltillståndet i ett fritt samhälle och ifrågasätter att just de religiösa ska frånkännas ansvar för sina reaktioner på utmaningarna mot deras tabun? Han anser att vi har rätt att ge svar på tal men inte att förbjuda själva talet. För egen del provoceras jag mycket av dem som kräver att jag ska tiga med mina åsikter, men jag inser att utmaningar kan vara farliga. Niclas Sennerteg påminner i Ord som dödar (2010) om att alla folkmord i modern tid föregåtts av propaganda. I de »fria mediernas« och demokratins namn skapades på 90-talet i Rwanda radiostationen RTLM, med tiden kallad Radio Machete. Den spred budskapet att »kackerlackorna«, det vill säga tutsierna, borde utrotas. Propagandan bidrog till att 800 000 människor utplånades på hundra dagar, de flesta mördade av grannar, församlingsmedlemmar, ja, till och med släktingar, mestadels på öppen gata med machetes. Omvärlden förhöll sig passiv.³³⁸

Hirsi Ali har fortsatt sin strid, ständigt omgiven av livvakter. Ian Buruma, som i Murder in Amsterdam (2006) tyckt att hans land blivit mindre sedan hon tvingats lämna det, blev allt mer skeptisk mot hennes utmanande provokationer, inte minst sedan hon stött det schweiziska förbudet mot minareter. Liberalen Buruma finner en viss återhållsamhet nödvändig för att kunna upprätthålla det civiliserade samhället, det som bygger på humanitet och tolerans. Den slovenske filosofen Slavoj Zizek har dock noterat att den progressiva liberala toleransen delar en del grundläggande värderingar med högerpopulisterna; deras respekt för andra kontrasteras nämligen mot en panisk rädsla för trakasserier och döljer en ängslan för att engagera sig i åsikter och människor – därför accepterar de »de andra« endast så länge dessa inte blir påträngande. Historikern Alf W. Johansson har också påmint om att strävan efter konsensus motverkar rätten att ifrågasätta. Och försöker jag inte ofta, även i den här boken, släta över i hopp om att kontroversen »ska gå över«? Gör obehaget inför risken att ses som intolerant mig feg? Talar jag ur den mättes perspektiv?³³⁹

I debatten med Alf Ahlberg såg Per Meurling måttligheten som mjuk, urvattnad och hopplöst otillräcklig i kampen mot fascismen. Men det kan uppstå situationer där jag måste svika plikten att »säga sanningen« för att rädda mitt eller andras liv. Det kan också vara klokt att avstå från att utmana sin medmänniska om man verkligen söker ett samtal. Hirsi Ali säger sig vilja ge den värld som inte genomlevt upplysningen värdighet. Men har inte människan en sådan bara genom att vara född? Det är också skillnad mellan att som Anna Odell använda sin kropp för att tjäna en svag grupps syften och att som Hirsi Ali utnyttja en annans kropp för en principiell demonstration. Hennes förebild Voltaire vågade förolämpa den mäktiga katolska kyrkan, men själv angrep hon bara en liten sårbar minoritet. Och vad ska man säga om Geert Wilders, som samtidigt som han kräver förbud för Koranen framställer sig som yttrandefrihetens förkämpe och martyr!

Meurling tycks ha njutit när han i ungdomen gick till angrepp på »den goda tonens pingviner«. Som äldre noterade han att sådant var roligt när man var ung. Ibland var han dock så provokativ att omgivningen inte förstod vad han menade. Frågan är om ens han själv gjorde det.

Loke, de intellektuellas skyddspatron

Titanen Prometheus utmanade Zeus på intellektuell duell. Han delade upp en slaktad oxe i två högar. I den ena lade han benen men täckte dem med läckert fett. I den andra doldes det fina köttet av oxens oaptitliga magar. Zeus fick välja först och blev rasande när han upptäckte att han låtit sig luras. Han berövade därför människorna elden. Prometheus stal tillbaks den för att människorna skulle slippa äta rått kött och kunna smida redskap, och för detta straffade Zeus människorna på nytt så att de inte tog efter Prometheus förslagenhet och bröt mot gudarnas dekret. Den vackra Pandora sändes ned på jorden, med en ask som rymde all världens olyckor, och så fick även människorna lära sig att ett fagert yttre inte alltid motsvarar ett gott inre – och att även den som likt Prometheus bara vill väl kan skapa olycka.

Den nordiske Prometheus heter Loke och är hos Snorre Sturlason asarnas »bakdantardjävul«, svekens upphovsman som lurar asarna att skjuta den gode Balder. Men han räddar också Tor ur knipor med jättarna. Han har med en jättekvinna avlat de förfärliga barnen Fenrisulven, Midgårdsormen och Hel (dödsrikets härskare) och med sina söner ska han vid Ragnarök anfalla och förgöra asarna, för att själv gå under och bereda mark för Balder. Han ringaktas av gudarna för att hans far är jätte, men han är Odens fosterbror och har också fött Odens häst Sleipner. Kanske är det därför han får hållas med sina drastiska »hyss«.

Loke har dubbla kön och är inte entydig på något sätt. Han visar att gudarna behövs för att hålla ordning i världen men också att de inte är perfekta. Han påvisar behovet av moral – och att gudarna själva är hycklare. I Eddakvädet Lokesenna kallar han Idun för en mansgalen märr, anklagar Frej för att ha avlat barn med sin syster och låter både Tor och Tyr få veta att han själv gjort dem till hanrejer. Han är en synnerligen vidlyftig gestalt, provokativ och intelligent – men vid Ragnarök ska han dödas av och själv döda Heimdal, gudarnas väktare, den dummaste av alla asar.

Loke-gestalter (tricksters) finns i många av världens mytologier. De ifrågasätter hånfullt vad som ses som förnuft och ger ordet förråda en positiv mening. Men de får betala priset för sin självständighet. Så plågas den fängslade Loke av att en giftorm droppar etter i hans ansikte. Ändå har dessa trotsare en gång för alla visat att det goda är dolt under det onda. Loke borde vara de intellektuellas skyddshelgon, någon som visar vad för slags helighet den sanningssökande måste åtrå.340

Det är inte konstigt att de intellektuella förknippas med svek och förräderi. Om man strävar efter att förbehållslöst granska den offentliga sanningen blir man lätt sedd som illojal. Åsa Linderborg berättar för mig att hon från sina morföräldrar fått en välvillig inställning till Moskvakommunismen som gjort henne oppositionell mot det mesta i den svenska omgivningen. Först när hon som tjugoåring kom till Ryssland insåg hon att allt varit en illusion. Men hon förstod också att om hon själv bott där skulle hon ha tillhört de oppositionella.

Det är inte förvånande att de intellektuella som levt i borgerliga samhällen opponerat sig mot kapitalismen medan de som upplevt de »reellt« socialistiska samhällena ofta blivit antisocialister. Det är dock ingen naturlag, inget idealtillstånd. Det visar på beroendet av omgivningen. I en värld som befinner sig i konstant förändring förespråkar Svenska Dagbladets filmkritiker Jan Söderqvist »ständig omprövning och en beredskap att omvandla ny information till nya ställningstaganden«. Men idealet om trolöshet kan inte innebära att man ständigt ska ändra åsikt eller rentav världsåskådning. Anders Björnsson känner sig »oerhört otidsenlig« i en tid när de politiska partierna prisas ifall de förändras (»överger sina käpphästar«). Föränderlighet är inget mål i sig.341

En nihilist?

Jag väntade besök av Tomas Forser. Han skapade på 70-talet pjäsen En man gjuten i ett stycke tillsammans med Staffan Seeberg och skådespelaren Anders Ahlbom Rosendahl. Titeln på berättelsen om den lätt identifierade Olle Bulling var synnerligen ironisk. Vid den tiden publicerade Forser också en tänkvärd artikel om Pelle Meurling. Sedan dess hade han hunnit bli litteraturprofessor i Göteborg och besökte nu Stockholm för att delta i ett möte med Kulturrådets litteraturgrupp.³⁴²

Kålpuddingen puttrade som den skulle i ugnen, och egentligen var det bara Meurling själv som jäktade mig. Han gjorde mig andtruten med sitt tempo och rörde sig ofta från i stället för mot mig. Inte sällan fann jag honom löjligt fåfäng. »Jag är en man från Småland,/hör på, min kära vän –/Säg tyst, när jag är borta/Han var en man bland män.« Andra stunder gjorde hans brister honom nästan rörande, och då försökte jag intala mig att det var lätt för mig att vara tolerant, jag som sluppit drabbas av hans »taktik«. Ändå tyckte jag mig ibland tigga om hans godkännande. Jag hade en gång försynt frågat Barbro Asplund om hon trodde att han skulle ha tyckt om mig. »Jag tror han skulle ha gillat dig, du har humor«, hade hon sagt med ett vänligt leende. Jag hade inte blivit helt övertygad.

Det fanns stunder när jag hörde honom mumla att det säkert fanns gott om andra kretiner som ville göra karriär på honom. När jag då hävdade att han var död sedan länge uppmanade han mig att lita till mina sinnen! Hörde jag honom inte kanske? Och så gav han mig en blöt judaskyss. Stinkande av gammal finkel. Då avundades jag Dante för hans noble ledsagare.

Men jag var inte helt säker på vem av oss som var Judas, vem som förrådde vem.

När Tomas Forser anlände slet jag nervöst fram gubbröra och en flaska OP ur kylen.

Tomas berättade att han, sedan pjäsen haft premiär och hans artikel i Ord&Bild publicerats, stött på Meurling på fiket Corso intill Stadsbiblioteket. Tomas hade inte presenterat sig utan bara sagt att han läst artikeln och nu undrade hur Meurling uppfattade den. Denne tycktes enbart förtjust över uppmärksamheten och påbörjade villigt en lång monolog.

»Han var liten och tunn och väldigt energisk«, sa Tomas, »hans blekblå ögon såg ut som vattenpussar men han såg väldigt full i fan ut.« Och så fortsatte Tomas att berätta om hur Meurling tolkat den kameleontiska opportunism som Forser skrivit om i sin artikel: »Detta är ju vår marxism!« Länge hade han sedan talat om sin föränderliga hållning som konsekvent marxistisk.

Kring detta talade också vi länge, Tomas och jag.

Vi var överens om att det ändå är märkligt med en opportunist som stöter sig med de flesta. Tomas hade redan i artikeln påpekat att Meurlings biograf kunde tyckas visa att han satt sveket i system, men att en känslig konjunkturryttare knappast blir medlem i det föraktade svenska kommunistpartiet på 30-talet, sovjetisk spion när nazisterna är som mest framgångsrika eller bespottare av folkhemmet på 50-talet för att sedan under 60-talet avvisa chansen att bli den nya vänsterns hjälte genom att bli sosse!

En nihilist – inte en karriärist, tyckte Tomas, en opportunist som alltid klassats som en samhällsfara och i det stora hela visat ett suveränt förakt för anpassningens konst! Tomas talade om en individualism där förräderiet använts till att utmana och förakta. Vi skålade och jag tänkte att det nog krävts många opportuna krumsprång av outsidern och alkoholisten för att överleva. Jag sa att motsättningarna i Meurling tydliggör problemen för alla intellektuella. För alla i det här samhället, invände Tomas, däri ligger ju dess egenartade konsekvens.

Vi talade om våra egna liv, om »68« och besvikelserna, men också om den gradvisa insikten om att ingen kan ta ifrån oss vårt ansvar. Trolösheten – det är ju vår marxism numera, sa Tomas. Och då menade han något helt annat än hållningslöshet.

Jag gick och lade mig med en känsla av att Pelle Meurling skrattat åt oss i mjugg. Varför försökte jag hela tiden försvara honom? Loke! En gammal alkis svär väl på vilken sanning som helst när han är törstig!

Jag spekulerade om narcissistiska drag och funderade på en olycklig barndoms följder, men kände mig ute på svag is. Fast nog verkade han hela livet ha varit rädd, in i hjärtat rädd. Inte för nazisterna eller NKVD, inte ens för pappa prosten eller dennes chef. Men för livet?

Så otroligt djupsinnigt, grymtade han, som en flämtande strömming på torra land.

Jag negligerade honom. Men natten blev orolig ändå. Jag experimenterar lite småleende med livet, sa han, skepsis leder inte alltid till förtvivlan, den är i själva verket många gånger en hälsosam, avvaktande attityd.

När jag vaknade hade jag ont i magen men tassade likafullt fram till kylskåpet och åt upp resterna av kålpuddingen. Det kan man kalla frukost.

Bortom bergen

Trots sitt osunda leverne hade Per Meurling varit märkligt frisk. På 70-talet började kroppen emellertid känna av sin ålder.

När han fyller sextiofem sitter han ensam i sin stökiga lägenhet. Han uppvaktas endast av ett telegram från sin Barbro, medan han minns sin »idiotiska« pappa som fick massor med telegram på sina födelsedagar, »det ena enfaldigare än det andra«. Själv är han glad över att vara ensam och slippa det dumma och självgoda Sverige där man tycker och debatterar, och där kulturpersonligheterna är »en svärm av dagsflugor, som surrar från olika klisterremsor [...] i nån sorts konstant 'rötmånad'«.

Han klagar inte, men det knakar i både kropp och själ: »Det gäller att göra ansiktet hårt, erinra sig att lyckan är till för pigor.« Han går till Kungliga biblioteket och retar sig på »en vederstygglig karamellätande apa, som förbereder sig på att tråka ut allmänheten med troligen totalt ointressanta konstbetraktelser«. Men han finner tröst i »en kraftig negress, som med verklig koncentration ägnar sig åt sina studier«. Han besöker Expressens kulturredaktion, där kåta, snygga flickor skrider genom korridorerna med vickande stjärtar och kulturpersonligheterna fösts samman i ett enda rum gränsande till bilavdelningen.

Hans liv har blivit lugnare. Han hör Barbros dotter ta ut ackorden till »Jag är ganska mager om bena/tillika om armar och hals...« och minns hur han söp med Lille Bror Söderlundh och den numera helgonförklarade Nisse Ferlin. Han identifierar sig med Charlie Chaplins luffargestalt, en representant för en döende samhällsklass, en proletariserad småborgare som ruinerats av storföretagen och tvingas leva i en värld där tingen tagit över. Denne lille man svänger med käppen och visslar för att hålla modet uppe, men utsätts ständigt för missöden. »Varför inte fråga: är jag en Chaplinfigur? Det är vanligare än man tror.«343

Efter ett lårbensbrott hamnar han på en avdelning för åldringar på S:t Görans sjukhus. Men han vägrar räkna sig till de gamla och biter ihop: Nu kastar jag kryckan, starka ben som i ungdomens dagar! Håll stilen, Pajazzo! Endast för skrivmaskinen bekänner han att kroppen lämnat rocken: »Till synes lever han/och är som förr han var./Men han är död och finns/i skenet som är kvar.« I några förträffliga reportage berättar han om de förtretligheter som i Stockholm möter insektsfolket, det som »i stället för känselspröt har käpp eller krycka«.³⁴⁴

Den pensionerade statsministern Tage Erlander ringer och vill prata om Geijer och Marx. Han säger att »vi« håller på att bli gamla. Per Meurling hör att Tage ändå är sig lik, orubbligt övertygad om socialdemokratins seger, men även om han själv också vill tro att socialismen ska segra en gång är han luttrad: »Lika säkert som en snabbt förkolnande tändsticka icke är en brandfackla finns det någon anledning att låta vad som sker den ena eller andra dagen bestämma våra politiska förhoppningar.«

I sina »memoarer« skildrar han en ung man som 1935 flyttar till Stockholm med »de blygsamma målsättningarna om att bara i grunden reformera det svenska samhället och helst också hela världen«. Ack, ja! Han noterar att folk föreställer sig att det ljuder ett ständigt larm kring den radikale, men borgerskapet vet allt hur man tiger ihjäl en misshaglig röst. Så visst glädjer han sig när han uppmärksammas, som när Jan Myrdal 1981 kontaktar honom och föreslår utgivning av ett urval gamla texter. Myrdal ska själv skriva en introduktion om varför de fortfarande är viktiga: »Du vet säkert att jag påverkades mycket av Ditt arbete under slutet av trettiotalet och början av fyrtiotalet.« Boken ska påminna om att intellektuellt arbete inte är »halvkonserver som blir skämda av att stå i skafferiet någon tid«.345

Utgivningen av Den goda tonens pingviner dröjer. Förlagen ser inte samma behov av Meurling som Myrdal. Men för Folket i Bild/Kulturfront gör Stefan Lindgren en lång intervju, där Meurling presenteras som 30-talets färgstarkaste marxist, en glömd sanningssägare som avskytts av etablissemanget. Han tar nu åt sig äran av ha varit den sammanhållande kraften bakom Ateneum, vilket de smilfinkar som sedan nått höga positioner i samhället försökt dölja. I en intervju för lokalradion i Kalmar framstår han i stället som en lustig bohem som prövat på det mesta av en slump och förtjust fnittrar åt sina upptåg. Den bilden motsägs definitivt av hans nya bok Geijer och Marx. Redan 1947 hade han gett ut en skrift i ämnet, och den utvidgade versionen, som han nyårsdagen 1983 tillägnar »Barbara« rymmer ett par uppseendeväckande teser, som att Erik Gustaf Geijer skulle ha påverkat Karl Marx och att Geijers »avfall« 1838 var ett missförstånd. Boken får ett positivt mottagande. Per Nyström anser i en stort uppslagen recension i DN att det är en rik bok: »Meurling slösar med vyer och sammanhang, knappast tidigare iakttagna.«346

Själv finner jag inte beläggen för teserna särskilt övertygande, och när Anders Björnsson försöker diskutera saken med författaren i riksradion kan intervjun inte sändas – man hör inte vad Meurling säger. Han har hostat länge men envist rökt vidare och fått strupcancer.

Våren 1983 ger läkarna upp och avbryter strålbehandlingen.

Per Meurling läser vidare, och när Jan Lindhagen kommer på besök klagar Meurling över att alltför många nöjer sig med tidningssanningar. Man måste studera! Fast han bekänner att han ändå ångrat sig i ett avseende. Jag borde ha promenerat mer i våren med kvinnorna, säger han.

Han har blivit liten och mager. Ögonen tycks ofantligt stora. Det trista sjukrummet är kallt, värmen konstgjord. Men ärkeängeln Gabriel kommer och tröstar: de som kallat honom falsk hade fel – inget var falskt, inte lögnerna, inte högmodet, inte kärleken! Han sörjer bara att han inte vågat vara så fattig som han velat och att han inte använt sitt högmod flitigare för att trotsa de starka.

Biträdena kallar honom Lilla Gubben.

Han dog den 24 mars 1984. På nattduksbordet låg Diderots roman Rameaus brorson och väntade på en ny kommentar. Men orken tröt.

Jan Myrdal konstaterade i en nekrolog i DN att »vi« inte följde honom men respekterade honom även när han gick andra vägar; han var en av de intellektuellt betydelsefulla i sin tid, men eftersom han inte var någon medelmåtta stod han inte ens i Vem är det?³⁴⁷

Karl Vennberg saknade den man som var sin generations kanske största och mest missbrukade begåvning: »I Per Meurlings socialistiska paradis skulle värdshusen utan tvivel ligga tätt. Risken lär väl finnas att inte heller bordellerna skulle saknas.« »Till och med hans lymmelaktighet var storslagen, hade ett format som våra svenska provinser inte räcker till för. Och i den fanns något befriande: självsvåldet, uppviglingen, det radikala oberoendet. Ingen böjde han sig för.«³⁴⁸

Det förvånar mig inte att uppgifterna om hans begravning är motstridiga. Medan Barbro Asplund hävdar att Pelle absolut motsatt sig en kyrklig begravning påstod Jan Lindhagen att Pelle själv valt psalmerna. Akten blev hur som helst kyrklig, med en systerson som officiant. Barbro tyckte under hela jordfästningen att Pelle satt däruppe någonstans och gapskrattade. Och kanske var han närvarande på sitt sätt. Akten kommenterades allt mer högljutt av en av gästerna, en Spanienkämpe som tullat på gravölet i förtid. Men när Jan Lindhagen gjorde sig beredd att ingripa höll Pelles syster honom tillbaka.

– Om vi inte visste att Pelle ligger där i kistan skulle man ju kunna tro att det är han som sitter där.

Per Meurling tolkade Marx ord om religionen som folkets opium som att människor har behov av den. Ingen som en kväll betraktat stjärnhimlen kommer ifrån livsgåtans mysterium, skrev han och menade att arbetarungdomen älskade Dan Andersson just för att denne intresserade sig för frågorna om kärleken, döden och det eviga livet: det finns något bortom bergen ...349

Under Clartétiden förvånade Per Meurling »hädarna« med att visa respekt för en äkta tro. Han trodde visserligen att det religiösa behovet skulle försvinna bara folket fick makten men insåg ändå att vetenskapen har sina begränsningar. Svaret på frågan om livets mening får man söka utanför vetenskapen, skrev han, »i sin egen livspoesi, i sin kamp för ett högre mänskligt liv, för oss marxister representerat av socialismen«.

Han fann kampen mot kyrkan nödvändig, men det var också självklart att man kunde vara anhängare av marxismens samhällsanalys och samtidigt bekänna sig till kristendomen, från början en upprorisk underklassreligion. Brodern Olle hade för övrigt nått fram till kommunismen via det kristna budskapet och Oxfordrörelsen. Han skrev då: »Kommunismen är ingenting annat än kristendomen konkretiserad inom samhället.« Sedan ska han enligt brodern Karl ha tröttnat på kristendomen, och när teologen reste till Spanien tänkte han sig knappast längre en framtid som präst.³⁵⁰

Samma år som Per Meurling gav ut den plumpa Münchhausens erotiska äventyr, 1967, förklarade han i ungdomsboken Jesus äventyr att han visserligen själv befann sig utanför nåden men ändå aktade Kristusgestalten högt. Han skrev att Jesus budskap har överlevt även de grymheter som begåtts i hans namn och utlovar ett paradis där Jesus och rövaren sitter tillsammans i trädgården och äter av brödet och dricker av vinet.

I sin opublicerade bok om Marx påminde han om att kristendomen, fastän den under vissa tider utövat ett vålds- och skräckherravälde, också bidragit till att »hålla kärleken till nästan och viljan att uppoffra sig för andra levande«. Han såg ingen anledning att tillbakavisa unga kristna därför att deras radikalism byggde på känslomässiga och inte vetenskapliga grunder – det var huvudsaken att de bidrog till kampen mot kapitalismen och imperialismen. Han tyckte att det religiösa språket liksom poesin bjuder in till en gemenskap utanför de samhälleliga gränserna.

Karl Vennberg påstod att Pelle mitt i sin kritiska intelligens hade ett häftigt förnekat behov av tro. Jag menar att han inte ens förnekade det. Barbro Asplund håller med: »Visst hade Pelle en gudstro. Det var kyrkan han inte kunde med.« Han var inte heller särskilt hängiven den kristna moralen – skulle man vända andra kinden till så var det bara tillfälligt. På ålderdomen diktade han: »Jag är en man från Småland,/som söker Herren Gud,/men jag har aldrig älskat/hans många svåra bud ...« Han kallade sig aldrig kristen men påstod i sitt långa förord till Karl Kautskys Kristendom och socialism (1973) att evangelierna radikalt förändrat antikens moral genom att öppna en ny inre värld för människan. Tyvärr hade kyrkan förstört läran. I anteckningar från 70-talets början klagade han: »Jag är fördärvad, grundfördärvad av dålig kristendom.«351

Enligt Merleau-Ponty är våra kroppar hjälpmedel »för att ha en värld«. Ett sådant tänkande skyddar oss från en idealism utan förståelse för situationen.

Sedan jag skrivit ned dessa ord, blir jag sittande, stirrande på dem. Det är kanske sant, men vad hjälper det mig? Under arbetet med den här boken har jag fått uppleva hur liten kontroll jag har över tillvaron.

Det är inte bara det att Per Meurling inte velat foga sig. Min hustru Ann dog sommaren 2008.

Vi hade i åratal vetat att den stunden skulle komma, och ändå var jag inte beredd när cancern slutgiltigt fick övertaget. Dödskampen var förfärande och jag slets mellan känslorna. Lämna mig inte! Men sluta då att plåga dig – streta inte emot, du som under tjugo år försökt lära mig att inte motsätta mig det omöjliga!

Jag gick inte sönder. Men minns min vanmakt. Och mina tvivel på meningen med att fortsätta arbetet på boken: Kunde det bli annat än vad Thomas Bernhard kallade en litteratur förtryckt av pärmar, en kontorslitteratur, erbarmlig ämbetsmannalitteratur?

Vad hjälper orden? Vad förmår tanken? Vad tjänar det till?

Vad förmår de intellektuella?

Per Meurling minns i sina »memoarer« att han på 30-talet torkade golvet med »de akademiska sötnosarna« Alf Ahlberg och Herbert Tingsten och fick studenterna i Stockholms högskolas A-sal att gapskratta. Men vad betyder det nu? funderar den åldrade mannen, debatterna var meningslösa och han hade lika lite som Ahlberg eller Tingsten betytt det minsta för världens gång!352

Hans antagonist Ingemar Hedenius tyckte på 70-talet att »vilket sjukhusbiträde som helst« gjort mer nytta än han. »De enda verktyg jag har använt är ord, ord, ord – och större delen av mina ord har inte alls haft någon nytta med sig.« Å andra sidan trodde Ivar Lo-Johansson att en enda författare kan väcka en hel nation. I sitt litterära testamente skrev han: »Under en epok när litteraturen inget vill, så vill inte heller människorna något.«³⁵³

Ibland är tron på vad intellektuella kan åstadkomma förbluffande. Sara Lidman gavs skulden för strejkerna i malmfälten. Själv satt jag i början av 70-talet en månad i fängelse sedan jag vägrat göra repmånad. Det var fångrevolternas tid, och hungerstrejken spred sig mellan anstalterna som protest mot »vården«. Från de tunga fängelserna spred sig aktionen till småtjuvarna på den lilla Umekåken. Alla slutade äta, jag med. Efter ett par dagar kallades jag till fängelsedirektören som vänligt bad mig tänka på att internerna hade skrala magar – jag borde för deras skull se till så att strejken så fort som möjligt avblåstes. Trodde han verkligen att jag var strejkledare?

»Något måste vi väl betyda när man bråkar så med oss«, säger Joakim Forsberg när vi samtalar om saken. Och denna respekt har sannerligen tagit sig skilda uttryck. »Man fängslar inte Voltaire!« lär president de Gaulle har utbrustit när hans rådgivare ville arrestera Sartre i samband med Algerietkrisen. Poeten Osip Mandelstam mötte en annan reaktion: »Det är bara hos oss man har respekt för poesin, man till och med mördar för dess skull. Ingen annanstans mördar man för poesins skull«, skrev han – och mötte själv döden i ett fångläger sedan han i en dikt kallat »Bergsbon i Kreml« (Stalin) för mördare och bondeplågare.

Inflytande medför ansvar.

Efter den stora Nürnbergrättegången hängdes Julius Streicher, utgivaren av den antisemitiska tidningen Der Stürmer, med motiveringen att Himmler utan hans skriverier aldrig fått någon att utföra hans order. De konventioner om hets mot folkgrupp som blev en följd av Nürnbergprocesserna praktiserades dock aldrig under det kalla kriget, då stormakterna förhindrade ingripanden mot sina skyddslingar, i Indonesien 1965 lika väl som i Kambodja tio år senare. Vid Internationella brottsmålstribunalen för Rwanda åtalades däremot historieprofessorn Ferdinand Nahimana som 1994 varit en av männen bakom Radio Machete (s. 247). Han beskrev sig själv som en seriös akademiker, gentleman och lysande intellektuell och sa sig vara stolt över radions verksamhet, då »dagens krig inte bara utkämpas med kulor, det är också ett krig med hjälp av medier, ord, tidningar och radiostationer«. Han dömdes emellertid till livstids fängelse för att ha orsakat tusentals oskyldigas död.354

Det är dock svårt att tillämpa regelmoral på det intellektuella området, vilket visas av att diktatorer försökt använda folkrätten för att med anklagelser om hets mot folkgrupp komma åt journalister som säger sanningar. Bör förresten ord och tankar dömas lika hårt som handlingar? Även om Knut Hamsuns böcker var många nazistkoryféers favoritlektyr utförde han inte illdåden. Stig Ahlgrens ord om att folk lika lite blir liderliga av att läsa pornografi som de blir rika av att läsa överklassromaner kan också låta bestickande. Men något inflytande har väl ändå ord och tankar!355

I lokala rättsuppgörelser efter andra världskriget dömdes författare som samarbetat med nazisterna hårdare än de förläggare och vapenfabrikanter som gjort detsamma. Industrimännen slöt sig samman och svor sig fria från skuld, men det kunde de intellektuella omöjligt göra – om de låtit kollegialiteten skyla över moraliska oegentligheter hade de svikit sitt uppdrag. Ekonomerna har sedan länge accepterat att ekonomins lagar står över de allmänna diskussionerna om moral, men få intellektuella anser att de bara behöver bekymra sig om att följa vedertagna vetenskapliga regler eller se konstverken enbart ur estetisk synvinkel eftersom de aldrig helt övergett upplysningens strävan efter helhetssyn. Därför är det inte heller förvånande att de ofta anklagar varandra för att förråda sitt uppdrag.³⁵⁶

När en del skribenter på 1990-talet kritiserade Natos krig mot Jugoslavien påstods de intellektuella ha svikit på nytt! Författaren Ola Larsmo såg det emellertid som en tankemässig slöhet att tala om intellektuella som grupp: »Man riskerar att hamna i en närmast leninistisk världsbild: att det finns en grupp människor som genom sin tankeskärpa och höga beläsenhet kommit längre än samhällets flertal och därför skall visa vägen.« Om de sedan visar »fel« anses de ha svikit. Larsmo menade att för var och en som löpt med diktatorerna fanns någon som gjort motsatsen: »Att vara intellektuell är inte att tillhöra någon klass utan ett förhållningssätt som alla tillämpar när de försöker tänka bortom det uppenbara.«³⁵⁷

Jag håller med Larsmo om att de intellektuella varken utgör en egen klass eller äger gemensam skuld. Men till det intellektuella uppdraget hör att försöka göra sig hörd. Göran Greider har på ett närmast bibliskt vis hävdat att den som vet vad man bör göra och ändå inte gör det syndar. I det avseendet har vi alla skuld. Hur ofta har jag inte i efterhand skämts över att ha sprungit åt samma håll som alla andra? Vid många tillfällen har jag ställt mig i kö för att slippa stå i kö, nöjd med att vara självständig. »Det är just det starka tidstrycket som gör det nödvändigt att ställa höga krav på de intellektuella«, säger Birgitta Holm.

För Diderot var det självklart att ta hänsyn till ordens följder. Václav Havel menade däremot att eftersom man i det »posttotalitära« samhället aldrig kan förutsäga följderna av sina handlingar kan man inte heller låta spekulationer om följderna avgöra hur man ska agera. Han valde att säga sanningen, men det är inte säkert att det ät de dissidenter som med stort mod trotsar alla hot om repressalier som är bäst på att förändra världen.358

Ska man se till avsikterna eller konsekvenserna?

Antikens greker skilde mellan en frispråkighet där folk bara säger vad som faller dem in och en där man sätter sig själv på spel; begreppet parrêsia innebar för Platon att talet måste överensstämma med talarens sätt att vara. Utifrån det perspektivet har statsvetaren Inga Brandell funderat över konstnären Lars Vilks (s. 211) ansvar. Vilks har provocerat naturvänner genom att uppföra skulpturer på en fredad strand och utmanat muslimer med teckningar av rondellhundar som påstås bära Muhammeds drag. Brandell fann att strandskulpturerna skapade en intressant debatt då de ifrågasatte vad som är kultur och vad som är natur. Men rondellhundarna berörde bara den svenska allmänheten genom att den fann dem som reagerat mot dem (muslimerna) dumma och inskränkta. Det främjade knappast en demokratisk debatt, menar Brandell. Endast Vilks själv känner sina avsikter, men han tycks inte ha skytt den uppmärksamhet som riktats mot honom, och dåvarande kulturchefen på SvD, Stefan Eklund, ifrågasatte att man bör såra folk om syftet enbart är att skaffa sig uppmärksamhet. Men han försvarade ändå Vilks rätt att säga eller teckna vad denne vill.³⁵⁹

Anser man att kultur och politik inte kan skiljas åt måste man inse att det finns tillfällen när det är klokt att försöka förutse följderna av sina ord och provokationer. Och även om jag aldrig helt kan lastas för mina ords följder eftersom jag aldrig kan veta vart de leder, kan jag inte heller svära mig fri från allt ansvar.

De intellektuella har alltså pendlat mellan att överskatta och förneka sig själva. Att de uppträder i offentligheten bidrar säkert till en övertro på den egna betydelsen. En realistisk bild tror jag sociologen Nicos Poulantzas ger när han påstår att de intellektuella inte förmår att utmana den ideologiska apparaten i stort, men eftersom de ändå har mer kontroll över sitt arbete än andra löntagargrupper kan de lättare utveckla kritik mot den rådande ideologin. Noam Chomsky påstår att de intellektuella har ett större ansvar än andra eftersom de har tid, hjälpmedel och utbildning för att kunna se och säga sanningen.

Fast framgången beror ju inte enbart på skicklighet. Även om Per Meurling hävdade att varken han eller Herbert Tingsten betydde något för världens gång så ser de flesta historiker ännu i dag Tingsten som den mer betydande. Det innebär inte självklart att han tänkte skarpare eller uttryckte sig bättre utan att han hade tillgång till andra fora och mäktiga allierade. Även personer, som liksom Meurling bekämpade den borgerliga hegemonin, anses dock av historikerna ha gjort viktigare insatser än han. Så prisas Ivar Lo-Johansson för att han med sina böcker ha påskyndat avvecklingen av statsystemet. Han hade dock varit rätt maktlös om inte mekaniseringen av jordbruket gjort systemet otidsenligt.

Effekten av den intellektuelles insatser är beroende av situationen. Tingstens kraftfulla (men pipiga) röst stärktes av att han från Dagens Nyheters ledarsida kunde nå en halv miljon läsare varje dag. Ivar Los framgång berodde inte bara på att han väckte uppseende med sin skrivkonst och stridbarhet utan också på att han bedrev sin kampanj under lång tid, fick stöd av medierna och hade kontakt med en organiserad rörelse och ett väletablerat kontaktnät. Både Tingsten och Lo-Johansson tog också bättre vara på sina begåvningar. Meurling var en skicklig polemiker, men han var inte uthållig och hade svårt att arbeta effektivt tillsammans med andra. Han hade dessutom föresatt sig att förändra hela världen, och inte heller någon annan har förmått övertyga en majoritet av väldens medborgare om att kapitalismen är otidsenlig. Han tvingades inse att det inte räcker med att tänka gott, rätt och sant. För den skull är moralen inte irrelevant.360

Loke på Hôtel d'Angleterre

Hösten 1948 har Per Meurling tagit in på Hôtel d'Angleterre i Köpenhamn. Stället är för exklusivt för hans plånbok, men han är ute i världspolitiska ärenden. Det tycker i alla fall han själv och de danska säkerhetspoliser som förväntansfulla smyger in i hans hotellrum. De har fått en synnerligen demonisk bild av honom: »Ven med Stalin. Ofte i Moskva. Seksuel pervers, hensynsløs sadist.« De finner endast ett manuskript med ett uppgivet konstaterande att världen inte lyssnar till Albert Einsteins varningar för atombomben. Soldater och politiker styr världen, skriver Meurling, och de intellektuella försöker bara bevara illusionen om att deras ord kan påverka världen.

Har han gett sig in i detta äventyr med de nordiska kommunistpartiernas minoriteter (s. 200) för att låna makt av politikerna? Vill han visa sig själv – och världen – att han betyder något trots att han bara är en intellektuell? Snart tvingas han av krasst ekonomiska skäl flytta hem till Ester. Hon är inte bara kärlekspartner utan också partikamrat men har förmodligen inte en aning om vad hon deltar i för lek. Det verkar han inte bry sig om.

John Takman hade året innan varnat SKP:s ledning: »Per Meurling är en av de farligaste individer som någonsin tillåtits gå fritt omkring i partihuset och samla material om partiets interna verksamhet.« Hans oro var befogad. Enligt Säkerhetstjänstkommissionen ska Meurling efter kriget ha pekat ut ett trettiotal sovjetiska agenter för de svenska säkerhetsorganen. Ska det ses som en föredömlig patriotisk handling? Eller som ett svek mot gamla kamrater? Offrar han vänskapen för politikens skull? Eller för att få pengar och ära – han föreslog senare Säpo att han kunde skaffa dem meddelare om han i gengäld fick hjälp med bildmaterial till sin bok om spionerna?

»På det varmaste« rekommenderade han 1948 försvarsstaben att övervaka vännen Caleb J. Andersson – »det måste ge resultat förr eller senare«. Till Meurlings försvar kan möjligen anföras att han antagligen försökte föra även Säpo bakom ljuset, men genom att inte ta hänsyn till organisationens brister och fördomar utsatte han sina vänner för stora risker – Säpo betraktade ända fram till 1973 socialdemokraten Andersson som agent för Sovjetunionen, och det hjälpte inte att Meurling alltid betonat att Caleb aldrig bedrivit någon verksamhet riktad mot Sverige.

När jag berättar för Åsa Linderborg om Meurlings märkliga spel 1948 utbrister hon: »Jag tycker så illa om honom, jag gör det. Man måste vara ärlig. Visst är det viktigt för en intellektuell att vara trolös. Men det är något annat att spela under täcket och lura andra människor. Det är vidrigt.«

Jag ser för mig hur Per Meurling rycker på axlarna:

– Tror någon här att kampen i världen är en debatt om idéer och moral?

Han skrev på 60-talet en artikel om Otto Ville Kuusinen med anledning av dennes död. Kuusinen hade 1918 varit folkkommissarie i den röda finländska regeringen och ledde efter nederlaget i inbördeskriget modigt den illegala kampen i Helsingfors tills han tvingades fly till Sovjetunionen. Han uppskattades av Lenin som självständig tänkare och fick en viktig roll i Komintern, men på 30-talet anpassade han sig smidigt till Stalin och övergav sin vän Bucharin redan innan denne hamnat i onåd. När hans egen son arresterades av tjekan undrade Stalin varför fadern inte försvarade honom. Svaret blev att det tydligen fanns skäl. Kuusinens röst hade då blivit mycket svag. 1939 utsågs han till stats- och utrikesminister i Moskvas marionettregering i Terijoki. När du är städ var tålig.361

Vid en nattlig träff i Moskva hade Meurling funnit Kuusinen oerhört begåvad och han försvarade 1964 denne »quisling före Quisling« med att han aldrig svikit de enkla arbetarnas, skogstorparnas och småböndernas Finland. Huvudargumentet gick dock ut på att Kuusinen lyckats överleva Stalins utrensningar och 1957 som medlem av det sovjetiska partiets politbyrå blivit en av världens mäktigaste män. I den positionen kunde han verka för ett gott förhållande mellan Finland och Sovjetunionen. När du är hammare slå!

Per Meurling hänvisade gärna till Machiavellis historiesyn: politik har inte med moral att göra utan handlar om hur man ska nå vissa mål som är överordnade medlen. Han gav inte mycket för moraliska principer. »Moral är en fruktansvärd historia, särskilt när den är stor«, löd slutkommentaren i hans gräl med Kurt Singer om Moskvaprocesserna (s. 39). Under kriget såg han hur vanmäktiga moralisterna var när de försökte »mota livet« med sedelärande begrepp: »Vem är far till barnet, frågar läkaren. Det vet jag inte, säger flickan, men får jag se honom så känner jag igen honom. Situationen springer med nödvändighet fram ur det givna utgångsläget.«

På 30-talet hånade Meurling de intellektuella som inom Oxfordrörelsen predikade moralisk upprustning. Tillsammans med noblessen excellerade de i att på eleganta hotell bekänna småsynder medan världen gick mot krig. Han förblev misstänksam mot ideella proklamationer och förklarade: »Jag är marxist, inte moralist. Jag tror alltså inte på den ena eller andra moraliska ståndpunkten. Historien handlar inte om moral och partier. Man måste bedöma varje situation som helhet.«362

En sådan amoralisk hållning har genom historien ursäktat många illdåd – fast dessa har säkert lika ofta försvarats med moraliska argument. En sentida historiker som Tony Judt, väl bekant med moraluppfattningarnas relativitet, tyckte ändå att moralen är viktig: »Moraliskt allvar i det offentliga är som pornografi, svårt att definiera men du känner igen det när du ser det.«³⁶³

Kuusinen blev med tiden närmast fatalist. För sin hustru liknade han världen vid ett löpande band där det hängde ringar som människorna grep tag i utan att veta vart de förde – och han ingrep inte heller när hustrun fördes iväg till femton år i fångläger. Samma uppgivenhet finner jag ibland spår av hos Meurling. Revolutionens misslyckande gjorde dem illusionslösa.³⁶⁴

I mångas ögon var Meurling bara en osympatisk opportunist. P. O. Zennström, som en gång skrivit så uppskattande om honom (s. 65), anklagade honom på 60-talet för att ha blivit socialdemokratins mest servile ögontjänare, ett föredöme för renegater. Men även om han ofta försökte vinna fördelar för stunden med smicker och buganden passade han i stort inte alls in. Ofta var han faktiskt mindre feg än de flesta.365

I lagens mening var han en landsförrädare. I moralisk mening var han det knappast i större utsträckning än sina åklagare. Den tyska arméns underrättelseorgan, Abwehr, kunde glatt lova sina svenska kolleger att inte bedriva någon illegal verksamhet eftersom de fick den information de behövde genom samarbetet med dessa. Den svenska polisen låtsades inte om att de nordiska kolleger man samarbetade med tjänade den tyska ockupationsmakten eller att den tyska kriminalpolisen sedan september 1939 var del av Gestapo. I juli 1941 gick två tyska SS-officerare fritt omkring i Statspolisens lokaler.³⁶⁶

Regeringens majoritet ansåg att svenskarna hade rätt att tänka egoistiskt och dolde sanningen om de tyska illdåden för att inte oroa allmänheten. Frihet måste bäras med ansvar, sa Per Albin Hansson och menade därmed att Sverige inte skulle ta ställning för någon av de krigförande. Fastän det handlade om demokratins vara eller icke vara krävde regeringen andlig neutralitet och ansåg att även de enskilda medborgarna skulle tänka neutralt. Majoriteten av de svenska tidningsmännen lyssnade till förmaningarna, följde informationsstyrelsens anvisningar och struntade i att ge en sann bild av vad som hände i Nazityskland och världen, något som efter de tyska ockupationerna skulle ha varit mycket viktigt. För att skydda den svenska produktionen och inte riskera folkhushållningen lade dessa intellektuella liksom svenska politiker och ämbetsmän moralen åt sidan. Man importerade fisk från det svältande Norge, och när de allierades bombräder skadade den tyska industrin levererade den svenska material för återuppbyggnad. »Svenska och tyska intressen sammanföll. Därför omintetgjorde svenska insatser de allierades krigsansträngningar på ett centralt område«, skriver Klas Åmark och sammanfattar lakoniskt: Sverige agerade inte moraliskt oförvitligt.

Per Meurling riskerade inte bara anseende och frihet. I häktet förmanade han Sonja Strand att i händelse av en tysk invasion genast kontakta Gustav Möller så att han blev flyttad från fängelset, för där skulle han befinna sig i livsfara. Många som likt Meurling saboterade den tyska krigsinsatsen har i efterhand förvandlats från terrorister till hjältar, i exempelvis Holland, Danmark och Belgien. Den äran vederfors aldrig honom. De herrar som utmärkte sig vid Bollhusmötet (s. 145) mottog däremot frikostiga stipendier från näringslivet när de efter kriget deltog i högerns opinionsbildning mot »planhushållningen«.367

Meurlings insats som kritisk skribent under de år när Hitler och Stalin befann sig i pakt var ynklig, men i hemlighet agerade han även då som antifascist. Han offrade emellertid sitt intellektuella oberoende. Kanske tyckte han att kampen mot nazismen krävde det, men det var – vilket han själv på 60-talet fann uppenbart – förödande för hans trovärdighet.

När du är städ, var tålig – när du är hammare, slå!

Per Meurling förstod att man för sitt handlande är avhängig av situationen. Under sin sista tid ville han än en gång kommentera Diderots roman Rameaus brorson. Denne skrävlare och skörlevnadsman, brorson till en av tidens mest kända tonsättare, beskrivs av bokens jag (»Diderot«) som en blandning av höghet och låghet, av sunt förnuft och oförnuft. Med sin skarpsinnighet och sin tarvlighet, med sällsynt uppriktighet och fullständig skamlöshet förvirrar han jaget, och Meurling kommenterar det hela i Från den franska revolutionen till den ryska (1939): »Så frammanas med mästerlig dialektik moralens olika sidor och över det hela svävar en det stora, respektlösa gycklets ande.« Brorsonen har lämnat alla ambitioner bakom sig och försöker bara tillfredsställa sina lustar på så sätt att han undviker skam, vanära och straff, men Diderot ifrågasätter om han är mer avskyvärd än andra – är han inte bara mer uppriktig i sitt förfall? Denne amoraliske slusk vet att man är beroende av omständigheterna och är med all sin omoral ändå en sanningssägare.

Det var ofta även Per Meurling. Han var inte heller särdeles hycklande. »Mod, medkänsla och uthållighet – livets högsta värden – förutsätter att man är sann mot sig själv och mot andra«, skrev han angående Johnny Bode. »Varje roll måste vara äkta. Men det är – som varje självrannsakare vet – en mycket svåruppfylld fordran.« Med överseende bevittnade han Bodes bravader. Otaliga gånger bjöd denne in Meurling på middag, en gång till Bacchi Wapen. Någon Bode kom inte. Mitt i natten anlände däremot ett iltelegram som meddelade att Bode försovit sig på badet och i stället ville bjuda på lunch på Tattersall. Han kom inte dit heller. Men det var i alla fall ett sätt att visa sina goda intentioner, konstaterade Meurling. Bode var den perfekte lögnaren, som ljög med vällust och blev väldigt sårad om någon misstrodde honom. De svenska myndigheterna ljög utan lust – inte bara under andra världskriget. Dimbildningen fortsatte under det kalla kriget, när alla inblandade utom det svenska folket visste att Sverige samarbetade med Nato. Men de ansvariga skämdes inte för det – och fick i efterhand höra att de handlat klokt.368

Meurling kände liksom Rameaus brorson livet på botten väl, och i sin bok om Jesus skrev han: »Många av oss nödgas i vår grymma värld genomgå Getsemanes ångest och alla får vi kanske förr eller senare på något sätt vårt kors att bära.« Det hade varit intressant att få ta del av den erfarne Meurlings syn på Diderots »hjälte«, antifilosofen som försvarade filosoferna mot Encyklopedins fiender. För det var inte så enkelt som att Meurling helt förkastade moraliska resonemang. Han fann det till exempel viktigt att den kristna kärleken till nästan blivit förmer än grekernas och romarnas betonande av den egna stammen i förhållande till barbarerna, de andra.

Per Meurling försvarade sina missgrepp – som engagemanget i SKP – med att de var en följd av att han gått sin egen väg och avstått från att göra det han förväntades göra: naivt hänge sig åt sin barnatro och moralisera med vedertagna begrepp som respektabilitet eller ägna sig åt vetenskaper utan att fråga varför eller esteticera utan att ifrågasätta det berättigade i det. Genom att vägra bli en sådan »egoistisk filister« hade han fallit för den kommunistiska frestelsen, och det har han inte varit ensam om. »De som aldrig haft någon fullhetstörst ska inte döma över dem som varit nära att förtäras av sådana kval och febrigt sett sig omkring efter något att släcka sin ångest med«, skriver Karl Erik Lagerlöf angående Karl Vennbergs vacklan mot såväl nazism som kommunism på 30-talet. Och Åsa Linderborg ser ändå ett försonande drag i Meurlings intensiva engagemang: »Skönt med en intellektuell som visar lustar och begär. Jag föredrar dem som vågar något, inte kacklande pingviner. De lever fortfarande. De har aldrig varit så starka.«369

Med åren blev emellertid Per Meurling mer ödmjuk inför livets tragikomik, ofta rentav rent uppgiven inför världens ondska: »Den som känner sig maktlös skall inte göra sig viktig. Det är bättre att vara stum.« Den gamle polemikern såg eklektiskt likheter mellan den kristna åskådning där Gud låter sin sol gå ned över såväl goda som onda och den vetenskap där det i det väldiga naturskådespelet inte heller finns gott eller ont. Den riktiga kristendomen erbjuder nåd och godhet även åt de värsta syndarna, skrev han, och vetenskapen dömer eller fördömer inte heller, den försöker bara förstå, vilket gör den mycket mildare än den allmänna opinionen. Båda betraktelsesätten menade han uppmanade till humanitet; men det är förräderi mot kristendomen då de kristna intar den allmänt godtagna moralens ståndpunkt.³⁷⁰

Då kunde han likna de humanister han angripit på 30-talet, men i många avseenden höll han fast vid de ståndpunkter som han försvarat mot bildningens väktare. Han fann det alltid rätt »att delta i de missgynnades kamp såsom den är i syfte att förändra och omvälva missförhållandena«. Jan Lindhagen menade att även om Meurlings bekännelse till socialdemokratin hade drag av opportunism, så fanns i hans socialism ändå »ett äkta patos, som i grunden omfattade de utsatta, snarare än en kämpande klass«. Det svek han aldrig, sa Lindhagen. Jag kan inte heller låta bli att tycka att en av Anders Björnssons aforismer direkt riktar sig till Meurling: »Gamle revolutionär, det ska gnissla om ditt samvete, annars kan du inte spöka.« Spökena går igen eftersom de är missnöjda och om Meurlings samvete gnisslar det rejält. Något monument blir han aldrig.

Som sagt

Det är inte Meurling som väcker mig om nätterna. Det är texten. När jag under flera nätter redigerat sidor jag aldrig skrivit, inser jag att det är dags att överge den här boken. Nu får berättelsen fortsätta utan mig.

Men den envisas med att hålla mig kvar. När det äntligen rasslar till i brevlådan känner jag mig lättad. Morgontidningen erbjuder förströelse med lite välstrukturerade nyheter! Sedan gäller det bara att förtränga den förfärande verklighet som förmodligen finns bakom förnumstigheten. Det går inte när jag läser en artikel om en diktuppläsning i Libanon. En känd poet har förväntats ge sin syn på utvecklingen efter revolterna i Tunisien, Egypten och Bahrain. Men när han ser ut över publiken, harklar han sig och ber om ursäkt; han säger att han är en nedrig människa, inte värdig sin publik, att han är feg och värdelös och inte har några kämpande ord, knappt några ord alls längre. Poeten förnedras och orsaken sitter på första bänk: Syriens ambassadör. Skräck och sorg sprider sig i hela församlingen, jag känner den ända till min säng.371

Vad skulle jag själv våga säga i samma situation, jag som skrivit denna bok utan risk för några repressalier? Bara med aningar om att den kan försvinna i vad som kallas mediebruset.

Jag har gjort flera misslyckade försök att konstruera ett slut. Jag begav mig till Konstitutionsutskottet när jag upptäckte att detta skulle fråga ut såväl kultur- som utbildningsministrarna om de försökt utöva påtryckningar på ett medieföretag och några kulturinstitutioner. En metalldetektor smekte min kropp och fick mig att vid varje litet pip rycka till och känna mig skyldig. Sedan sa skyddsvakten Välkommen och Var vänlig och följ min kollegas anvisningar, och släppte ut mig på en svagt upplyst balkong. Därifrån kunde jag beskåda ett skådespel djupt under mig, ett samtal i god ton, som skulle komma att refereras, bindas in i riksdagstrycket och tolkas av historiker. Men jag kunde inte uppleva att det var »på riktigt«. Det är förstås viktigt att de formella reglerna för demokratin upprätthålls men intet nämndes om de verkliga hoten mot yttrandefriheten, som att kulturministern vill ge större utrymme åt marknadskrafterna eller att utbildningsministern sätter likhetstecken mellan utbildning och bildning. Det var emellertid inte konstitutionsutskottets fel, jag hade försökt överlämna ett ansvar till dem som kanske var mitt. Antagligen medveten om att jag själv skulle stå mig slätt i en debatt med dessa statsråd som aldrig tycktes tveka om att de haft rätt.

Själv har jag gått in i många återvändsgränder under det här arbetet. Min hjälte har inte ställt upp på det sätt jag förväntat mig, han har vägrat finna sig i att illustrera vad jag anbefallt och envisats med att vara personlig. Det värsta är att jag tycker att han haft rätt i det som intellektuell och inte minst som boken utgett sig för att handla om honom. Nu bestämmer jag mig ändå för att än en gång (den sista?) besöka Barbro Asplund och huset i Älvsjö, där han tillbringade så mycken tid de sista åren av sitt liv.

I arabvärlden rubbas det normala tillståndet. Men de svenska kvällstidningarna omger min väg till pendeltåget med löpsedlar som utlovar normalitet. Sådan blir DIN ekonomi, fastslår den ena. »Så mycket mer får DU av Borg i dag«, utlovar den andra. Som om finansministern delar ut sina egna pengar eller i alla fall på egen hand bestraffar eller belönar oss. På ett liknande sätt framställs löner numera allt mer som belöningar och inte som priset på arbetskraft. Det är en synvända som borgerligheten lyckats genomdriva.

– Men vänta nu! Du framställer dig som en förlorare hela tiden, det är dig inte värdigt.

– Men förhållandena för de intellektuella är svåra, det borde du väl ha förstått efter att ha läst alla dessa sidor?

– Jo, men jag förstår inte varför du vill gömma dig bakom Meurlings gestalt?

Jag känner igen rösten väl. Den tillhör min gamle vän Johan Schubert, psykoanalytiker, professor och tidigare chef för Psykoterapiinstitutet. Sent omsider hade jag bett honom läsa manus till denna bok. Kallade han mig förlorare? Det är väl förresten gubbars uppgift att gnälla.

Jag hade också funderat på att förlägga slutet till ett seminarium i ABF-huset, där poeter, historiker, redaktörer och »fackpampar« samlats kring sitt intresse för folkbildning i allmänhet och arbetarbildning i synnerhet. I den offentligheten har jag känt mig mest hemtam de senaste decennierna och där skulle debattören Daniel Suhonen få säga att även om vi inte längre lever i arbetarrörelsens dröm så kan vi utöva motstånd genom att befria konsten från de härskande skiktens tolkningar. Men jag hade känt på mig att Meurling skulle slå sig ned bredvid mig i Katasalen och mumla: »När man är ung frågar man efter meningen med livet. Då man är gammal vet man, att ens liv personligt sett varit meningslöst. Teseus fann en kvinna som gav honom ledtråden genom labyrinten. För den gamle finns ingen Ariadne. Men labyrinten är kvar.«

Så uppgiven är inte jag. Med gillande har jag anammat latinprofessor Tore Jansons historiska perspektiv: »Samtliga generationer sedan 300-talet före Kristus har varit överens om att framtiden går åt helvete. Och det snart. Förr eller senare går det förstås åt helvete, om inte annat när jorden antingen blir för varm eller för kall, men vi har en levnadsnivå, som praktiskt taget varenda människa i historien skulle vara ofantligt avundsjuk på. Kanske lever vi på lånat kapital, men världen går inte under nu eller snart.« Han tycker att det är en aning löjligt att i dagens samhälle vara pessimist.

Och visst kan man se en historia där större kunskaper, mindre fattigdom och minskade sociala klyftor har lett till tryggare liv, vilket i sin tur öppnat de enskilda människorna för att bättre förstå »de andra« och respektera mänskliga rättigheter. Det visar att det är meningsfullt att arbeta för och med andra. Men nu tycks de krafter som skapat denna positiva utveckling hålla på att försvagas, och alltför få inser att den rätt att tala och höras som en gång erövrades med sådan möda inte alls är självklar. 372

Det spirar i rabatterna kring Barbros hus, men brasan sprakar ändå i hennes kakelugn. En kall vinter har gått sedan vi sågs sist. Mycket ved har gått åt, konstaterar hon. Jag tycker att hon ändå är sig lik från den första gång vi träffades för några år sedan.

Jag visar henne förslaget till bokens omslag. Hon tycker inte om porträttet vi valt. Han ser inte nykter ut, säger hon och vill hellre ha en annan bild (s. 224). Det är hennes Pelle. Annars tycker hon omslaget är okej.

Jag har bestämt mig för att låta henne läsa kapitlet Älska mig! (s. 227 ff) och är en aning nervös då jag antar att vi har rätt olika bilder av Pelle Meurling. Min är byggd på dokument och andrahandsuppgifter, hennes av högst påtagliga, sinnliga minnen. Johan Schubert har väl utifrån sina erfarenheter läst på ett tredje sätt. Han har läst manus till mina böcker förr, och jag vet inte varför jag dröjde så länge med att låta honom läsa detta, kanske för att jag varit rädd för att psykologisera hela frågan. Men det är klart att psykologin styrt såväl Meurling som mig i våra intellektuella val. Uppdraget och villkoren må delas av många intellektuella, och ändå är de slutliga intellektuella valen personliga, individuella.

Barbro muttrar lite när hon läser. Efter ett tag tittar hon upp och säger:

– Du skriver väldigt anekdotiskt.

Jag förstår inte vad hon menar men tar det som en anmärkning. Hon ruskar på huvudet. Lättad förstår jag dock att det gäller fader Meurling. Ja, han var hemsk! Och Pelles förhållande till de egna barnen var för sorgligt. Och så den bräckliga modern, alltid klädd i vitt.

– Padda! Hur kan nån se honom som en padda! utbrister hon.

Jag inser att jag utsatt henne för en prövning när jag fått henne att läsa texten inför mina ögon. Den utgör ju inget idolporträtt direkt. Men hon är tuff, det förstod jag från början, van vid att det pratades mycket skit om hennes Pelle, både av väninnor och i offentligheten.

– Hur har du fått veta allt det här? undrar han.

Jag tänker att hennes kunskap ändå är mycket djupare.

– Nää du, nån opportunist var han inte, protesterar hon, absolut inte!

Jag blir överraskad: skulle jag ha påstått det? Men jag invänder att hon faktiskt själv berättat om hur omöjlig han kunde vara när han var full. Mig förefaller det som om han, likt de flesta alkoholister, kunde göra vad som helst för att få sprit. Det håller hon med om. För att stå ut med det sociala umgänget måste han dricka och då slirade omdömet.

– Men annars ville han inget illa, säger hon förlåtande.

Jag hade frågat Johan Schubert vad han fått för intryck av Meurlings opportunism, nihilism, full-i-fan-skap eller vad man ska kalla det, och Johan hade svarat att han fått en känsla av att Meurling haft mycket i bagaget när han gett sig in på den politiska arenan. Så svårt som han hade att knyta an till något riktigt på allvar, ständigt på flykt och beredd att ställa allt på ända.

Johan hade hållit med om att Meurling tycks ha varit en mycket ensam människa. Och så hade vi talat om John Takmans brev.

– Rabiat, på gränsen till fördomsfullt, tyckte Johan som ändå fått respekt för Meurlings skärpa, fyndighet och – ja till och med elakhet. Vilken fantastisk polemiker! Som han klädde av skönanden Alf Ahlberg! Nog tycks han ha vetat en hel del om de krafter som styr oss.

Och jag berättade att Meurling varit mycket nyfiken på psykoanalysen under den tid det var högsta mode i Clarté att intressera sig för psykoanalys och marxism och han själv skrev om D. H. Lawrence och Krusenstjerna. Sommaren 1933 kom Wilhelm Reich till Lund. Denne hade i november 1930 grundat de första marxistiskt psykoanalytiska studiecirklarna i Tyskland. Han band samman den ekonomiska krisen med sexualiteten och menade att det kapitalistiska systemet inte bara utarmade ungdomen utan också hämmade den. Arbetslösa ungdomar strömmade till cirklarna, men det kommunistiska partiet som hyllade den asketiska arbets- och sexualmoral som nu proklamerats i Sovjetunionen uteslöt Reich. Förföljd också av nazisterna gick han i landsflykt. Och när Lunds Clarté erbjöd honom att hålla tal på Akademiska föreningen var Pelle Meurling förstås där.

– Vad tycker du egentligen själv om den du ibland kallar Pelle, du är så förtegen? undrade Johan. Jag sa att det inte var svårt att finna exempel på simpla svek, som när han »sålde ut« vänner till Säpo eller blåljög av rent taktiska skäl, och att jag tyckte Meurling var fruktansvärt obehaglig med sitt smicker av dem han var beroende av, sånt är det värsta jag vet. Men det var förstås alkoholisten ...

– Du solidariserar dig med hans svårigheter. Är du rädd för att avrätta din huvudperson?

Johan hade uppenbart funnit mina egna erfarenheter och resonemang om de intellektuella intressantare än Meurlings äventyr. Andra läsare hade tyckt precis tvärtom. Själv hade jag aldrig velat ge upp tron att Per Meurling var en utmärkt vägledare. Jag hade snarare blivit mer övertygad om att han, just genom att avvika och smita från uppdrag som han inte alltid bett om, skött sin syssla.

Men säker var jag inte. Barbros lojalitet är en starkare bastion.

– Pelle var en kunskapstörstande och känslig människa som var tacksam mot dem som gjorde honom gott, säger hon, hade du honom som vän så hade du en verklig vän. Det var omständigheterna som gjorde att han kunde uppfattas som opålitlig. Han var nyfiken och frågade hela tiden om sådant han inte visste eller förstod. Det gjorde att han uppfattades som påflugen. Och så kostade det sociala livet på, det innebar sprit och bråk. Men han sökte bara något mer än det folk i allmänhet menade med ärlighet och hederlighet.

Hon är solidarisk med sin slarver utan att dölja hans svagheter. Fast hon är förstås bra på att hitta ursäkter. Har jag själv också sökt sådana? Är det mina egna tillkortakommanden jag sörjer när jag klagat över att han inte åstadkom allt han kunnat göra?

Vilka ambitioner hade han? Han skrev en gång ett idoliserande porträtt av sin lärare Hannes Sköld: »Outtröttlig i studier, men lika outtröttlig i agitatorns talarstol, i sin kärlek till storartade kvinnor, mångfamnande och hängiven i allt han företog sig och som sådan en, låt vara ouppnåelig, förebild för alla.« En riktig renässansgestalt alltså, en frifräsare som föraktade däst och trevlig salighet: »Det blåste en äventyrets vind i hans kalufs.«

Meurling ville nog själv se sig på det viset, även om kalufsen tidigt saknades. Och detta skrev han på 70-talet, när han tycktes ha övergett sådana ideal. Den Per Meurling Barbro lärde känna hade en annan intellektuell roll än den unge vildbasen. Han hade blivit mindre provocerande och mer reflekterande. Fortfarande deltog han i den offentliga debatten men väckte inte alls samma uppmärksamhet som tidigare. Han ville helst läsa, studera och försöka förstå, framför allt läsa.

Han gjorde utflykter till offentligheten för att få ihop pengar till studierna, men att han övergick till en mer kontemplativ intellektuell roll innebar inte med nödvändighet att han betydde mindre. Vem kan avgöra om den unge polemikern som med ett dussin artiklar ruskade om de borgerliga humanisterna satte större avtryck i världen än den folkbildare som med hundratals krönikor i fackförbundstidningarna resonerade om världens problem? Ändå kan jag förstå historieskrivaren som är mest intresserad av nydanaren, sådan är jag själv.

Misstroendet mot intellektuellt arbete förstods av sociologen Cecil Wright Mills (s. 75). Givetvis bör en man plöja en åker, lägra en kvinna, köra en motorcykel i hög fart eller bara ligga i solen – men att skriva? »Det är för ansträngande. Det är för avslöjande. Det tär för mycket på viljan. Anledningen till att du ändå gör det är förstås att du söker förklaringar till din ilska och inte har andra maktmedel till ditt förfogande.«

Därför fortsatte Mills livet ut att vara en engagerad intellektuell, en »fri man« som sökte bekräftelse på att hans jag var ett moraliskt och intellektuellt centrum för ansvariga beslut. Glädjen i sanningssökandet tror jag att Per Meurling skulle känt igen. Jag gör det i alla fall. Trots alla tvivel om att snusförnuftiga utredningar tjänar något till har jag ändå skrivit vidare på den här boken. Att berätta är att försöka ordna världen i tid och rum, och det finns en tröst i att tro sig komma att veta något viktigt. Pelle kunde inte heller låta bli.373

– Du förstår, jag hade aldrig hört en sådan genial och inspirerande talare som Wilhelm Reich, säger han, min gode vän Per Nyström, grinade mot mig och sa: så där måste det ha tett sig, då Giordano Bruno förkunnade den nya världsbilden vid de gamla åderförkalkade universiteten.

Jag nickar förstående, och Pelle fortsätter:

– Reich och jag blev goda vänner, jag tyckte verkligen att han var en fantasifull forskare, utrustad med ett glödande temperament. Men när han skulle resa bjöd han mig på middag på järnvägsrestaurangen i Malmö, det var bara vi två och hans flickvän som inte sa ett ord på hela kvällen. Reich talade däremot oavbrutet, om protozoernas befruktning av ägget och hur likt det var samlaget mellan man och kvinna. Han sa att han var livsgåtan på spåret, att han höll på att upptäcka den sexuella energi som åstadkommer amöbans delningar. Då började jag fundera över hur det var ställt. Men han pratade på. Före amöban fanns urslemmet, sa han, ett saligt tillstånd innan vi klövs i kön. Så om du känner dig olycklig, ta då en äggula i munnen, lägg dig på rygg och upplev urslemmet!

– Med tiden blev han helgalen. I laboratorier bekostade av stenrika beundrare och beundrarinnor, mest de senare, undersökte han den organiska energins påverkan på sexuallivet. Denne förkämpe för sexuell frihet plågades ständigt av svartsjuka och av att ha vållat sin mors självmord genom att ha avslöjat hennes otrohet för fadern. Han dog i fängelse i USA under den stora kommunistjaktens tid men kände sig mest förföljd av kommunisterna. Det är inte konstigt att jag blev allt mer skeptisk mot psykoanalytikerna. Jag kände mig beklämd redan när han försvann i dimman med sin flickvän. Hans regnrock blev ett med natten. Men hans galenskap kan inte utplåna spåren av hans agitation för mänsklig frihet. Det var en man i opposition mot sig själv och hela världen.374

Talar han om sig själv? Barbro tycks inte lägga märke till gästen, antagligen är hon van vid spöket, fastän hon säger: Tänk att det gått femton, nej tjugofem år sedan han dog! Vad jag saknar honom!

Jag känner mig däremot rörd över besöket. Men riktigt nöjd är jag inte.

Tänkte jag fel från början? Det är kanske omöjligt att utifrån en bestämd människas liv dra vittgående didaktiska slutsatser. Man kan inte förutsäga det oförutsägbara. Det har astrologerna och ekonomerna misslyckats med i århundraden. Ändå har makthavarna, och alltför ofta folket, lystrat i hopp om att allt ska vara enkelt och människan begriplig, helst oföränderlig. Till och med Einstein sa en gång att Gud inte spelar tärning. Men det är ju just vad han gör, hade Johan Schubert påmint mig. I kvantfysikens era har fysiker och matematiker accepterat sina begränsningar, liksom alla de historiker som ifrågasatt att man verkligen kan lära sig något av historien. Johan beklagade att det finns beteendevetare som nu försöker återuppliva föreställningen om att individerna kan få full kontroll över sina liv och vi var överens om att man måste leva med osäkerheten. Med många och mångtydiga bilder, motsägelsefulla som Per Meurling. Det hindrar inte att man kan söka sanningen, och det är i alla fall ofrånkomligt att vi frågar oss: Varför gjorde vi så här, vad var avsikten? Om inte annat för att inte tappa styrseln i våra verksamheter. Därför kan man kanske ändå säga att man kan lära av historien. Men intellektuella ska inte sträva efter att vara eniga eller entydiga.

För att överleva i »onda tider« – och när är det inte sådana – var även den beundrade Michel de Montaigne motsägelsefull, förtegen eller ironisk. Enligt hans svenska översättare Jan Stolpe hängde dessa motsättningar dessutom ihop med en djupare livshållning och en dialogisk, sökande attityd som hade sin grund i en skepsis han tillägnat sig genom upptäckter om att livet – och han själv – ständigt bjöd på överraskningar. Mycket skiljer sannerligen Montaigne och Meurling åt, men de delade den skeptiska och reflekterande livshållningen, och de hade båda förmågan att få läsaren att tänka en gång till.375

Vi är alla intellektuella

Det kan verka absurt att ställa frågan »Behövs de intellektuella?« i en tid när mänskligheten för att överleva behöver forskare som söker lösningar på de problem människorna själva har skapat, samtidigt som folkbildare måste upplysa och initiera debatter som kan leda till nödvändiga politiska och ekonomiska förändringar. Särskilt med tanke på att folk väl aldrig distraherats så mycket som nu när marknaden invaderar allting, som Birgitta Holm konstaterat.

Det har gått ett år sedan Åsa Linderborg vid vårt middagssamtal sa: »Jag hoppas att jag alltid kommer att stå på de kritiskt tänkandes sida. Det måste finnas någon som är en sten i skon.« Hittills har hon i alla fall tillhört dem som ser det som nödvändigt att några skuffar sig in i den borgerliga offentligheten, granskar makten och säger nej. De som i stället accepterar att den offentliga debatten ska uppgå i småpratet kring köksborden bidrar inte bara till att de själva går under som intellektuella utan också till att demokratin gör det.

Men det är inte förbehållet dem som kallas intellektuella att tänka, skriva eller yttra sig. Gramsci ansåg alltså att alla människor egentligen är intellektuella – men att alla inte har en intellektuell funktion. Han hoppades att de organiska intellektuella skulle riva ned föreställningarna om att ett särskilt skikt måste utföra dessa funktioner, och för alla som velat demokratisera det intellektuella livet har det gällt att få människor i gemen att utifrån sina erfarenheter ta del i kampen om den andliga och materiella hegemonin.

De intellektuella som vill påverka sin omvärld – och inte bara lyda order – måste tala så att andra förstår. Det finns inga enmanskulturer, den som lever utanför tiden är betydelselös som intellektuell. Genom att kalla oss kulturarbetare betonade vi under 70-talet att vi ville bli lönearbetare, solidariska med alla andra löntagare – i dag vill myndigheterna tvinga oss att se vår uppgift utifrån näringsidkarnas synvinkel, detta i en värld där de intellektuella får mer betalt ju mindre självständigt deras arbete är och ju större inflytande beställaren har över arbetet. »Det är alltså din självständighet du säljer«, konstaterar teaterregissören och kulturdebattören Stina Oscarson.376

Om alla ska bli intellektuella bör de som nu kallas intellektuella sträva efter att göra sig själva överflödiga. Detta kan tyckas strida helt mot Pierre Bourdieus uppfattning om att de måste försvara sin autonomi. Det är nog sant att intellektuella, för att kunna utföra sina uppgifter, ofta tvingas värna sin särskildhet, men denna måste de balansera mot sin allmänhet, mot det faktum att de också är delar av ett kollektiv. Autonomin är inte målet utan medlet för att nå en värld där allt fler kan delta i styret, och jag kan bara försvara de intellektuella som ett särskilt skikt så länge de arbetar för att alla ska få samma möjlighet och ansvar. Solidariteten med andra intellektuella får inte syfta till att skapa en privilegierad ställning för denna grupp utan målet måste vara att samtliga medborgare ska få möjlighet att göra sig gällande: i skolan, i massmedierna, i arbetslivet, i konstlivet. När jag frågar Karl Erik Lagerlöf om det är realistiskt att tänka sig att alla ska kunna delta i debatten så svarar han också utan att tveka: »Ja, relativt sett. Man måste inrikta sig just på det. De intellektuella har haft lyckan att få orientera sig i livet, och det ska ju egentligen alla i en demokrati få göra. Men det förutsätter ett starkt samhälle som ger alla en chans att komma fram. Nu ser jag en utveckling som är rena motsatsen.« Tore Janson ser dock möjligheterna att ge alla en intellektuell roll som större än någonsin: »Den intellektuella utmaningen är numera ganska möjlig eftersom det högteknologiska samhället frigjort så mycket tid.«

Jag minns från barndomen Lennart Hellsings visa om trollkarlen i Indialand som trollade sig till ett glas saft. »Men solen sken het över risfält och älv/och trollkarlen blev törstig – och drack upp sig själv.« Det är oklart vad som då hände. Hellsing påstår att det skedde i misshugg och att trollkarlen ångrat sig i sjuhundra år, men då hade han i alla fall överlevt väldigt länge. Och vad är inte paradoxalt i de intellektuellas värld? Trolöshet är vårt standar, men engagemang är ett annat. Och både och är vårt mantra, liksom varken varken eller eller.

För alla dem som är övertygade om att klassamhället alltid kommer att fortleva i en eller annan form framstår givetvis Gramscis vision som en romantisk utopi. Säkerligen kommer det också alltid att finnas narrar som ränner runt och leker Hela havet stormar eller ifrågasätter vad ingen annan tvivlar på. Ändå vill jag gärna se Gramscis tanke som en praktisk utopi.

– Okej, vi är alla intellektuella, i synnerhet jag!

Jag tyckte ett tag det var Pelles röst, men jag hörde nog som så ofta fel.

Jag är i alla fall övertygad om att enskilda intellektuella kommer att få svårt att uppnå lika upphöjda positioner som Zola, Sartre eller Böök. Desto fler kommer att känna igen sig i Per Meurlings mindre glamorösa gärning, och trots att han med tiden blev svartsynt tyckte han sig ändå ha gjort en insats: »Även i framtiden är det troligt att de upplysta tänkarna kommer att vara en grupp som tystas av massmedierna. Dock kan de upplysta tänkarna, till vilkas betjänter jag räknar mig, ändå bilda en kedja, en tradition som gör det lättare för kommande generationer att tillgodogöra sig tidigare erfarenheter.«377