I norra Småland, i skogen mellan Hultsfred och Oskarshamn, ligger Kristdala. Från kyrkan slingrar sig vägen mot Kroxhult och vid vägrenen reser sig en hög sten som Erik Meurling sätter sig på. Med en nick uppmanar han allvarlig sonen Per att sätta sig på en låg sten på andra sidan vägen. Det hör till faderns yrke att hantera allvar, och fastän rollen är ny är scenen honom bekant. »Där du nu sitter satt jag själv en gång då jag var liten«, säger han, »och min far satt här och när du blir stor skall du sitta här och din son mitt emot dig på den lilla stenen.«
Erik Meurling är församlingens sjunde kyrkoherde i rakt nedstigande släktled sedan 1708. Nu får lille Per en bekräftelse på att historien utvalt honom. När kallelsen från Kristdala socken kommer ska den hörsammas. Det hade fadern gjort trots att han redan tilldelats ett bördigare pastorat. Vad sonen tänker om vad som väntar honom får vi inte veta. Först decennier senare skrev han: »Runt omkring oss stod sommardagen dräktig av sol och ljus. Sländorna glänste i luften och försvann. Men vi satt där tysta och såg på varandra.«9
När Per Meurling på 50-talet såg tillbaks på sig själv som student i Lund fann han en kultursnobb i blå rock, gula handskar och käpp med silverkrycka:
»Näktergalen sjöng i Gyllenkroks allé.
Småfisken jagade i Agardhdammens gröna vatten i biologiska trädgården.
Det var debatter på akademiska föreningens stora sal.
Man skämtade på stadens restauranger eller diskuterade lärda ting, medan man med blicken följde någon vacker flickas linje från vaden till höften. Ack, ungdom!«
Det tycktes alltså förutbestämt att prästsonen själv skulle bli präst, men det var religionshistoriker och inte teolog Per Meurling blev. Han kom till Lund 1926 efter studentexamen i Linköping och avlade 1933 licentiatexamen. Han kunde då enligt tidens sed titulera sig doktor och vid sidan om hade han samlat ihop en massa akademiska meriter. Inte för att snobba utan därför att han upptäckt att lyckade tentamina genererade banklån, pengar som han behövde för ett vidlyftigt nöjesliv.10
I sina »erotiska memoarer« Ögat i pottan – kärleksår påstår han sig ivrigt ha försökt befria sig från de äggskal som en alltför moralisk uppfostran lämnat efter sig. I Paris hjälpte nakendansöser från Folies Bergère honom med det. Dessa nöjen fick dock konkurrens av dryckeslag med Lunds vittra herrar, av möten med bildade humanister som Ivar Harrie, Gunnar Aspelin, Karl Ragnar Gierow, Tristan Lindström, Olle Holmberg och Hjalmar Gullberg. I nattliga och blöta symposier tyckte den unge Meurling att sinnenas och tankens njutningar förenades, och med sin intelligens och kvickhet accepterades han raskt av sällskapet.11
Som redaktör för tidskriften Lundagård skrev Per Meurling 1929 att politik är något alldeles för efemärt för att slösa tid på, något för filistrar (brackor) som finner det oerhört viktigt att skriva under en Clartéprotest som ingen sedan tar notis om; en äkta humanist måste alltid beklaga att politiskt trumpetsmatter stör analysen av en grekisk preposition. Han ansåg att det akademiska livet uteslutande borde ägnas åt vetenskap och konst. För övrigt var nästan allt ovisst, »och inte ens det är visst«. Ett sant nöje fanns dock: att disputera och diskutera. Om »vichyvattnets menliga inverkan på konjak, om det eviga livet eller en professors konkurrens«.12
Han hade gift sig med Olga, dotter till en bagare, ett äktenskap som inte förbättrade hans ekonomiska ställning. Hans trassliga växeltransaktioner underlättades inte heller av den oro börskraschen vållade bankvärlden. Kapitalismen stod inför en kris och Meurlings kritiska beredskap hade skärpts av studierna av främmande kulturer. Han fann att moralen uppenbart var kulturellt betingad, och samma skepsis mot den rådande idealistiska historieskrivningen växte hos de unga litteraturvetare och historiker som på professor Lauritz Weibulls berömda seminarier lärt sig källkritik. Tillsammans förkastade de en utbildning inriktad på planlösa detaljer och meritering för statlig tjänst och startade tidskriften Ateneum, som snart antog en klart marxistisk profil. Meurling engagerade sig även i den socialistiska studentorganisationen Clarté som han förut förhånat. Snart delade han Lundaavdelningens ledarskap med Tage Erlander.
Den ekonomiska krisen, som ledde till att miljontals människor svalt och att fascismen spred sig, ställde frågan på sin spets: Kunde man då sitta lugnt på sin kammare och studera sakrala hymner ur Rigveda? Kunde forskningen ursäktas ens om den hade historiematerialistiska förtecken? Måste man inte välja mellan vetenskap och politik?
Problemet var inte nytt för de intellektuella. Det hade rentav samband med själva begreppets uppkomst. Ordet användes mera allmänt sedan Émile Zola i ett öppet brev i januari 1898 anklagat de franska myndigheterna för justitiemord på den judiske kaptenen Alfred Dreyfus, dömd för spioneri, och ytterligare hundra vetenskapsmän, arkitekter, läkare, advokater och författare krävt revision av domen. De fick då av motståndarna öknamnet »intellektuella« eftersom de inte begrep att samhället vilar på religionen, traditionen och instinkten, en fastare grund än förnuftet (på latin heter förstånd, förnuft intellectus).
Även på andra håll, inte minst i Ryssland, formades de intellektuellas kollektiva identitet av strider för rättvisa och jämlikhet. Det gav dem en föreställning om att de borde vara världens samveten som söker och förkunnar sanningen gentemot alla etablerade uppfattningar. En intellektuell borde offentligt tillkännage sin syn på tillståndet i världen. Men det räckte inte med att ta ställning eftersom det i idealet också ingick att vara kritisk mot den vedertagna sanningen; ingen är duktigare på att ta ställning än fanatikerna men för en intellektuell gäller det att även tänka självständigt och vara beredd att ompröva sina ståndpunkter.
Under första världskriget kritiserade de intellektuella gärna kollegerna på fiendesidan för att tiga om den egna arméns grymheter – men de gjorde själva detsamma. Det blev inte bättre under 20-talet, enligt Julien Bendas fortfarande omtalade bok La trahison des clercs (Klerkernas förräderi, 1927). Benda anklagade de intellektuella för att ha släppt loss passionerna genom att kasta sig in i politiken. Han hade själv stött Zola men menade att man då tagit ställning för rättvisan och sanningen oavsett konsekvenserna – och inte tänkt på någon stats eller något partis nytta; de intellektuella hade visserligen inte heller förr kunnat förhindra att historien fyllts med blod, men då hade de i alla fall protesterat mot att sådant skett i moralens namn.13
Bendas bok ledde till en omfattande internationell debatt men knappast till några förändringar. Under Hitlers första år vid makten gick 250 ledande intellektuella i exil (däribland Alfred Döblin, Bertolt Brecht, bröderna Thomas och Heinrich Mann och Ernst Toller). Men hundra av deras kolleger förklarade sig lojala mot Hitler. Medan Hannah Arendt fylld av vämjelse lämnade landet prisade hennes lärare och älskare Martin Heidegger nazistpartiet och blev rektor för universitetet i Freiburg.
I Kristdala socken hade Per Meurlings far efterträtt hans farfar som andlig och kommunal pamp. Erik Meurling var en präst av kärvt karolinskt kynne, ortodox även i politiskt avseende, generös med goda råd men snål med timliga medel. När myndigheterna till följd av den stigande arbetslösheten begärde en förteckning över bygdens arbetslösa meddelade han att det inte fanns några. Sonen Per kände till minst trettio och skickade namnen till fadern. När denne inte reagerade kallade Per till möte på torget i Kristdala. Där höll han ett brandtal mot de lögnare som skötte socknen. När han dagen därpå lämnade byn stod fadern i prästgårdens trädgård och tittade övergivet mot bussen. Per skulle inte återse honom på mycket länge.14
I Lund engagerade Per Meurling sig i den socialdemokratiska ungdomsklubben Frihet och blev medveten om klyftan mellan arbetare och intellektuella: »En textilarbetare kan faktiskt inte övertyga en städad läroverksadjunkt om, att han, därför att de båda härstamma från Adam och Eva, har rätt till samma levnadsstandard som denne. Den synpunkten får han lära vår folkbildare genom att kasta sten på honom eller genom att rösta omkull hans samhällsklass«, skrev han. Det hindrade honom inte från att själv framträda som folkbildare och leda studiecirklar för arbetslösa. Den kvicke cynikern från de nattliga gästabuden hade dessutom utvecklats till en frän agitator: »Den härskande klassen har korsfäst Jesus och därefter gjort honom till Gud. Den har låtit bränna Jeanne d'Arc och därefter gjort henne till helgon. Den har låtit slakta ned den enkle mannen av folket i världskrigets elände och därefter glorifierat honom som den okände soldaten...«
Retoriken var egentligen Henri Barbusses, Clartés grundare. Meurling hade hört talet på en fredskonferens i Paris 1934 och det tycks ha gjort ett lika stort intryck på honom som »negressen« Rose som under samlagen hetsat honom genom att skramla med en skallra. I alla händelser radikaliserades han snabbt vid denna tid. Vid hemkomsten förklarade han för kamraterna i ungdomsklubben att den måste bli revolutionär eller insomna. Då uteslöts han.15
Våren 1935 lämnade Per Meurling Lund, hustru och kamrater som borgat för hans skulder. Han förkastade universitetsvärldens »vissna lagerkransar och luggslitna doktorshattar«. Nu skulle han klara sig som fri intellektuell i Stockholm. Eftersom han som redaktör för Lundagård hade gjort sig känd för att skriva fräckt och slagkraftigt kunde hans framtid synas ljus, helst som flera av hans supbröder var på väg att efterträda Fredrik Böök och Frans G. Bengtsson som kulturlivets ledande gestalter. Före flykten från Lund hade dock Meurling i flera långa artiklar i Clarté hånat sina gamla vänner: »Man uttryckte sig med vett och vilja, närmast i avsikt att över träffa varandra i spiritualitet, i de mest konstiga snirklar«, vilket resulterat i en »extremt individualistisk, aristokratisk, akademisk och romantisk attityd.«
Det var bara början på hans uppgörelse med den borgerliga humanismen.
I Lund hade Per Meurling hört litteraturvetaren Olle Holmberg berätta om Agnes von Krusenstjernas och David Sprengels hem på Regeringsgatan i Stockholm. Väggarna skulle vara fyllda av oanständiga kopparstick från 1700-talet. Det var ett av många rykten om en salong, där arbetarförfattare, socialdemokratiska redaktörer och förvirrade adelsdamer antogs mötas i veritabla orgier. Till och med tjänstefolket påstods delta i umgänget. Ja, läs! Läs romanerna! Adelsfröknar och zigenare i en enda röra! Blodsblandning! Blåkulla!
När Meurling trädde in i kretsen hittade han bara ett enda kopparstick – dock ute i tamburen, »så att man njöt av det, medan man tog av sig rocken«. I Lundagård hade han påstått att ingen i landet skrev »stoltare, ljuvare och djärvare än Agnes von Krusenstjerna«. Efter sådana berömmande ord gick han snart som barn i huset på Regeringsgatan.
Värdinnan själv gjorde inte mycket väsen av sig utan satt mestadels tyst, intensivt rökande, men efter ett par glas konjak kunde hennes ögon bli egendomligt kalla och hårda, glittrande som värjspetsar. Andra kvällar såg Meurling en okynnig herrgårdsflicka förvandlas till en grå och trött kvinna som tycktes stå inför döden. Då måste hennes make ringa efter en mörkhårig flicka som kom och sjöng: »Jag är en främling, jag är en pilgrim.«16
David Sprengel regisserade den litterära salongen. Han hade en gång förväntats bli Oscar Levertins efterträdare som litterärt orakel på Svenska Dagbladet men vänt ryggen åt vad han såg som det borgerliga konkursboet och övergått till att översätta klassisk fransk litteratur. Sedan mötte han Agnes och engagerade sig helt i hennes författarskap. Han var stor kännare av Rousseau, och hans intresse för det franska 1700-talet delades av den betydligt yngre Per Meurling.
Gemensam var också fäblessen för erotisk litteratur. Sprengel var enligt vedersakarna en i alla avseenden ful gubbe, och förtjust av ryktena om sin dekadens spretade han med svartmålade naglar och skildrade lystet hur han i Paris hängts upp i kristallkronor och piskats av grevinnor och deras betjänter. Agnes berättade i sin tur att våningens sidengardiner sytts upp av lakan som tillhört Ivar Kreuger och av vilka de vita varit avsedda för brunetter och de svarta för blondiner. Parets försök att skapa en erotisk atmosfär fann den flitige gästen Gunnar Ekelöf unkna, och nog fanns det något gubbsjukt över Sprengels försök att locka erotiska hemligheter ur de unga hembiträden som verkligen fick umgås med »herrskapet« sedan de serverat färdigt. Per Meurling påstod dock att ingen tog Sprengels berättelser på allvar – och att det bakom parets uppträdande låg en panisk och tragisk sexualskräck hos Agnes von Krusenstjerna. »Hon hade hårdare än andra känt driftens järngrepp om sin strupe«, förklarade han.17
Fördomsfriheten var inte enbart munväder. När Per Meurling åtagit sig att möta poeten Johannes Edfelts hustru Héléne (Lena) vid tåget gjorde han henne med barn och till sin andra hustru. Paret Sprengel/Krusenstjerna blev faddrar åt dottern. I gengäld hoppades de att den lovande skriftställaren skulle skriva en analys av Fröknarna von Pahlen.18
Det svenska kulturlivet hade länge dominerats av nyhumanisterna. De såg personlighetens utveckling som all uppfostrans förnämsta mål; bildningen skulle genomsyra hela människan, kropp som själ, tankeförmåga som moralkänsla. Som särskilt utvecklande betraktades möten med den stora konsten och med stora personligheter. Medan de européer som upplevt första världskrigets fasor ifrågasatt optimismen, hade Lund förblivit en idyll där klassiskt orienterade herrar höll fast vid att konsten (men inte dryckesvanorna) skulle präglas av harmoni och måtta. Nu påstod alltså Per Meurling, som tidigare varit motståndare till att blanda in politiskt engagemang i kulturella frågor, att föreställningen om att en lärd borde stå ovan stridsvimlet skapade falsk objektivitet och pedanteri: »Den censur, som själva den filiströsa ['kälkborgerliga'] luften vid våra bildningshärdar påtvingar dem, som andas den, är de självbelåtna demokratiernas motsvarighet till den yttre censuren i tidigare samhällen.«19
Nyhumanismen hade influerat även arbetarrörelsens folkbildare. August Palm hade en gång påstått att »bildningsfrågan« var ett liberalt försök att dribbla bort »magfrågan«, men flera ledare i den unga socialdemokratin hade rötter i det akademiska Verdandi och fann det humanistiska kulturarv som format dem själva lämpat även för arbetare. I rörelsens bildningsarbete förenades i praktiken därför medborgarbildningen, tanken om att det var viktigt att ge folket färdigheter som kunde användas för att göra sig till myndiga medborgare, med en önskan att förädla arbetarungdomarna genom möte med ett kulturarv som påstods vara klasslöst. Det hävdade de borgerliga humanister som hoppades kunna förvandla barbarer till folk genom folkuppfostran. Många sa rent ut att det gällde att bekämpa folkets råhet.20
Alf Ahlberg var rektor på Brunnsviks folkhögskola, arbetarungdomens speciella bildningshärd. Han var på god väg att bli en av landets mest kända kulturprofiler, »hela Sveriges flosoflärare«. Som kristen socialdemokrat hamnade han i Krusenstjernafejdens korseld. Den kristna bildningsrörelsen förkastade hans och andra kritikers sätt att bedöma litteratur ur ett estetiskt och inte moraliskt perspektiv, och från andra hållet angrep Meurling honom för att ha svikit fronten mot reaktionen med sina estetiska invändningar mot Fröknarna von Pahlen. Ahlberg hade efterlyst sans och måtta och mästrat de diktare som inte förstod att konstens frihet är beroende av om den har något konstnärligt värde. När Josef Kjellgren försvarade sig och andra arbetarförfattare svarade Ahlberg: »Ni är tills vidare en nolla, försök att icke bli någon negativ kvantitet.«
Meurling fann det beklämmande att humanister som Ahlberg, Harrie och Holmberg, dessa »bildningens väktare«, inte förstod att det ålåg arbetarklassen att i en friare kulturs namn försvara ett angripet geni som Krusenstjerna mot reaktionära smädeskrivare. I ett par långa artiklar i Social-Demokraten i september 1935 påstod han att bourgeoisin börjat angripa den yttrandefrihet man försvarat sedan upplysningstiden eftersom man nu såg sina privilegier hotade. De kritiker som inte ställde upp mot reaktionen ansåg han medskyldiga. Dessa slog ifrån sig. Kravet på diktens frihet kunde knappast utsträckas till »allmänhetens skyldighet att läsa och beundra, kritikens skyldighet att gilla och göra reklam och förläggarnas skyldighet att trycka«, skrev en ledande humanist.21
Meurling var dock inte ensam om uppfattningen att det ytterst handlade om tankens och ordets frihet. Även Eyvind Johnson såg det som varje kritikers plikt att försvara Krusenstjerna mot reaktionen, oavsett vad man tyckte om hennes sexualskildringar. Och Per Meurling dundrade på om att just därför att de som ägde tidningarna och förlagen kunde bestämma vad som skulle tryckas så var diktens frihet en illusion.
Våren 1936 är Stockholms högskolas största samlingssal vid Norrtullsgatan proppfull, och det är inte bara studenter som trängs i bänkar och trappor fastän det är akademisk debatt. Ämnet för kvällen är Humanism och marxism.
Per Meurling säger att den akademiska medborgaren helt naturligt får tron att det är idéerna som producerar historien. Men segrar arbetarklassen så lider idealismen nederlag. Då blir det mer sill och potatis och mindre idealism! För borgarna är det däremot bättre att arbetarklassen idealiserar verkligheten än förändrar den.
Hans motståndare är Alf Ahlberg. Det är han som utmanat till debatt sedan Meurling i tidskriften Clarté påstått att Ahlbergs gode vän, ABF:s riksstudieledare Gunnar Hirdman, har en borgerlig bildningssyn, vilket innebär en fara för den revolutionära lidelsen. Ahlberg har tänkt sig att avslöja tomheten i salongsbolsjevikens argument. Han förnekar inte människans behov av sill och potatis. Men han hävdar att humanismens ideal dessutom rymmer människovärde, frihet och rättfärdighet.
Ahlberg talar vackert för det allmänmänskliga. Meurling kontrar med att sådant bara är fagert tal av idealister som Ahlberg – »människan i största allmänhet« existerar inte. Människan är inte kluven i en materiell och en andlig sida, säger Meurling, man kan inte som rektor Ahlberg klä av människor deras historia, rektorns humanism är borgerlig!
Hans ord smattrar fram och han grinar förnöjd när elakheterna väcker publikens förtjusning. Han uppträder på ett sådant sätt som Ahlberg varnar sina elever för: man behöver inte vråla i himmelens sky och fäkta med armarna om man hyser förtroende för sin sak! Själv flackar Ahlberg med blicken, fäster den i taket och talar så eftersinnande att man kan höra kommatecknen i de välformulerade meningarna.
Alf Ahlberg vill freda bildningsarbetet från dagens stridsbuller och se till att arbetarungdomen får möjlighet att tillägna sig bildningen. Han har försökt förvandla »Röda Brunnsvik« till »Bergslagens Aten«. Hans elever ska skaffa sig insikter för att sedan ta ställning, och han anklagar Meurling för att i stället påtvinga dem sina åsikter. Men inte kan man skilja på åsikter och insikter, svarar Meurling, lika lite som man kan skilja politik från kultur. Det är klart att borgarna inte har något emot att arbetarna på fritiden studerar vad de själva fått lära sig i skolan och påstår är så märkvärdigt. Nej, arbetarna bör strunta i en sådan förbilligad form av borgerligt vetande! hojtar Meurling. Inrikta bildningsarbetet på påtagliga, praktiska mål! Nöj er inte med vad borgerliga folkbildare kallar omistliga kulturvärden, bygg er kultur på egna erfarenheter!
I den vetenskapliga socialismens namn förklarar han att Alf Ahlberg representerar en reaktionär, kvasivetenskaplig värld och är inkompetent som rektor för arbetarrörelsens folkhögskola. När delar av publiken jublar känner rektorn alltför väl igen flera gamla elever, löss i den röda fanans veck som inte insett att klasskampen är överspelad. Men än en gång äntrar Ahlberg talarstolen och säger att man just sett bevis på att bildningsarbetet behövs. Han efterlyser hyfs och hut och lovar att aldrig sluta försvara humanismens förföljda livssyn. Då påstår Meurling att rektorn ju företräder de etablerade och att humanismen nog är den bäst betalda livsåskådningen i Sverige. Och så fortsätter debatten långt in i majnatten. Kanske pågår den än; Spökparken i närheten har inte sitt namn för intet.22
Samma år som Krusenstjernafejden bröt ut, 1933, utgavs Vilhelm Mobergs Mans kvinna, Ivar Lo-Johanssons Godnatt, jord, Moa Martinsons Kvinnor och äppelträd och Eyvind Johnsons Regn i gryningen. De unga diktarna tillrättavisades som »primitivister« eller »livsdyrkare«. Nazisterna beskyllde dem för att vältra sig på erotikens bakgårdar, inspirerade av juden Freuds snuskiga fantasier. Per Meurling skrev däremot mycket uppskattande om dem och hoppades på ett samarbete mellan den radikala, svenska litteraturen med »Eyvind Johnson, Lo-Johansson, Harry och Moa Martinson etc. och den vetenskapliga radikalismen«. Han hoppades att det skulle leda till en »klarare, fastare litterär front i den kämpande arbetarklassens intresse«.23
De unga författarna försvarade sin rätt att skriva vad de ville. De hade stött på samma tabu som Krusenstjerna: man fick inte skildra det »osköna och opassande«. Bonniers tyckte sig sitta i glashus och även Ivar Lo uppmanades av förlaget att ta bort plumpa uttryck och osmakliga scener ur romanen Kungsgatan. »Jag vart förvånad«, skrev han senare. »Jag undrade hur jag skulle ha burit mig åt för att få mina plumpa romanfigurer att inte bära sig plumpt åt, eller hur jag skulle kunna skildra de osmakliga besöken hos könsläkaren så att de skulle ha tett sig som angenäma.« Eyvind Johnson strök däremot vissa avsnitt i Bobinack och Regn i gryningen; de var enligt Bonniers väl öppna i sina skildringar av driftslivet. Johnson gjorde det för att få böckerna utgivna och för att överleva.24
Meurling påstod att det är på tonen man kan avgöra var den verkliga radikalismen finns, och tre flitiga talare i Krusenstjernas salong tävlade om att finna de vassaste formuleringarna: Sprengel, Meurling och Stig Ahlgren. Den sistnämnde var elegantast, men även Meurling var ibland subtil. Han skrev att för Krusenstjernas kritiker fick en man eller kvinna inte ha mer kön än barnens leksaksdockor – en riktig moralisk kritiker fann förresten kanske till och med sådana omoraliska: »De riktigt fina blunda ju, när man lägger dem på rygg, och det kan måhända missförstås.« Han excellerade i överraskande bilder: »hon var ungefär lika kvalificerad att sköta ett förlag som en långhårig kanin att dansa menuett« och efter ett besök på Sigtunastiftelsen, där Manfred Björkquist försökt försona parterna i Krusenstjernafejden, började han raffinerat: »Omeletten triumferade på smörgåsbordet och i diskussionslokalen, allt var, med ett obegränsat förtroende för gästernas smaklösa tolerans, okryddat, opepprat, osaltat.« Efter denna inledning vidtog råskället: »Det finns väl näppeligen ett dumhuvud så stort att det inte respekteras i Sigtuna, ingen intellektuell nedrighet, som där inte åhöres under andaktsfull tystnad och bemötes med aktning.« Han försmådde inte att spydigt påpeka att man kanske trots allt borde ta Alf Ahlbergs anspråk på att vara socialist på allvar; som akademiker hade ju denne inte brytt sig så mycket om äganderätten utan två gånger ertappats med plagiat.25
Medan Voltaire läst och skrivit med engagemang, svärande och skrattande, studsade enligt Meurling de vederstyggliga, torra och självgoda kälkborgarna inför alla kraftuttryck och vågade inte stöta sig med någon. Han fann det alltid lustigt att se den ahlbergska litteraturkritikens gamla musa, »iförd en urblekt sidenklänning från anno dazumal göra sina sirliga patetiska små skutt i folkhemmets enkla danslokal: Genera dig inte, vithåriga ädelhumanism! Hoppa bara, gamla galanta! Alltid är det väl någon som tycker om det.«26
Fienderna retade sig inte minst på Meurlings sätt att tala. Gunnar Unger, med tiden själv beryktad för sina giftiga krönikor i Svenska Dagbladet, mindes hur Meurling »med en glimt av vanvett i sina blekblå ögon klamrade sig fast vid talarstolen, sköt fram sitt lilla skalliga huvud, förvred läpparna till ett revolutionärt leende och formligen spydde ur sig en ström av otidigheter, kvickheter, dialektiska ordkonster, citat från alla upptänkliga auktorer, grovt ekivoka anspelningar och marxistiska standardfraser«.27
Sprengel och Meurling tycktes ha tagit över 1700-talsaristokraternas nöje att förolämpa borgarna, men det fanns en skillnad mellan Sprengels ibland ansträngda försök att framkalla rysningar hos de borgare han föraktade och Meurlings politiskt medvetna angrepp. Ibland får jag dock intrycket att polemiken för Meurling var en lustfylld lek. Kanske förstod han därför inte heller att andra inte ruskade av sig okvädingsorden lika obekymrat som han själv. Han sa sig inte känna igen sig i Sprengels hätskhet mot sina fiender och tycks ofta ha uppskattat personer som sannerligen inte delade hans åsikter men däremot hans debattlust, som författarna och debattörerna Sven Stolpe och Gunnar Unger.28
Nu är ju inte bara socialister radikala. Även högern kan vara det, inte minst i ord. Nazisterna ansåg att sumpmänniskor som Agnes von Krusenstjerna skulle spärras in i koncentrationsläger. Den ansedde kritikern och nyhumanisten John Landquist skrev att hon behövde vård: »Det finns en censur som är berättigad och oantastlig. Ingen kan med skäl i ett fritt land åläggas att trycka och sprida en sjuk människas oansvariga alster.« Det fick David Sprengel att i en försvarsantologi för hustruns räkning ägna åtskilliga av de 189 sidorna i förordet åt att skälla ut »Lankan«: bastard av liten dvärgoxe, padda och schimpans! Han skildrade också hur skaparen av den moraliska upplysningsnämnden för litteratur omgavs av gossar som i åtsittande svarta och bruna uniformer dansade runt sin anförare som var naken till midjan och omgjordad av ett bälte med revolvrar; de uppförde den nya baletten »Ungdomens renhet« som skulle symbolisera de ungas längtan efter ledning, heroism och manliga dåd. Sprengels text karakteriserades av motståndarna som »en av de perfidaste, råaste och mest smaklösa som sett dagen på den litterära fronten i detta land«. Det spekulerades i att hans hat orsakats av avundsjuka och uppdämd förföljelsemani. Också »den neutrale« Gunnar Hirdman förfärades: på ett för svensk litteratur »enastående gement sätt« hade
Sprengel skymfat och smutskastat namngivna ovänner, vilket kunde tvinga även hederliga och betänksamma människor att inta desperata ståndpunkter om litteraturens frihet.29
Borde man alltså inskränka sin frihet för att inte äventyra den? undrade Meurling.
I artikeln »Den goda tonens pingviner« förklarade han, för dem som »i plommonstop, paraply och galoscher« förebrådde honom det opassande i hans skrivsätt, att han inte respekterade de lagar att skriva på som så kallade respektabla och vederhäftiga människor dikterade. Det hade varken Dante, Luther, Pascal eller Heine gjort. Inte heller Anatole France som skildrat samhällets stöttepelare som en skock vinglösa och vidriga pingviner. »[K]ritik av tonen betraktar jag som uttryck för den anda, vilken vill hålla en menlös, officiell färglöshet vid makt i en tid, som själv målar med så oerhört starka färger. Ned med det sanningsskygga pryderiet, ropar jag oförfärat, fram med kultiverade skygglappar svara mina motståndare.« Meurling utnämnde bland andra Hirdman, Ahlberg, Ivar Harrie och Olle Holmberg till »den goda tonens pingviner« – de försökte göra medelklassens livsstil till ideal för arbetarna genom att efterlysa hyfs och hut.30
Gunnar Hirdman tyckte att Meurlings sätt att lufta sin förargelse på skvallrade om »att pengar nedlagda på ett så lovligt företag som uppfostran till vett och vederhäftighet ändå i vissa hopplösa fall kunna vara bortkastade«.
Psykoanalytiskt orienterade läkare påstod att den borgerliga humanismen stod för överjaget. Meurling sa att den stod för äganderätten. Han var övertygad om att den goda tonens pingviner utgjorde en elit på nedgång, och offentligheten höll verkligen på att förändras. Det fanns akademiker som övergav rädslan för att blanda kultur med politik och ville göra nytta i folkhemmet. Tidningsägarna hoppades på bättre avkastning om tidningarna blev folkligare och anställde journalister utan akademisk skolning. Ibland kallades dessa journalister ihop med arbetarförfattarna för »nya intellektuella«, och de var inte rädda för konflikter. Vid vad som var tänkt som ett försoningsmöte på Sigtunastiftelsen sa Artur Lundkvist, som representant för de unga diktarna, att sådana försök till kompromisser mellan äldre och nyare syner på människan varken var möjliga eller önskvärda. Han lämnade konferensen.
Två synsätt hade kolliderat i debatten mellan Ahlberg och Meurling. Ahlberg hävdade att hans värderingar var universella och att bildning var oberoende av klass och kön. Meurling ansåg att den som försökte stå ovan stridsvimlet och se det tidsbundna som tidlöst använde bildningsbegreppet för att nå social och kulturell dominans. Medan Ahlberg hade stor förståelse för Julien Bendas resonemang hade Meurling större förståelse för dem som kritiserat Benda. Med den kyrkliga beteckningen på en lärd – klerk – hade Benda velat visa att de intellektuellas uppgift var att leda människorna till eviga sanningar, inte till materiella mål, men Meurling tyckte liksom många andra intellektuella vid 30-talets mitt att man borde tala om det som verkligen upptog människornas tankar, som krigshot, arbetslöshet – och hotet från fascismen. När han sammanfattade striden mot de borgerliga humanisterna i boken Marxism och humanism (1936) hävdade han att en reell humanism förutsätter ett samhälle där klasskillnader och arbetsdelning är upphävda. Först då kan individerna utveckla sig.31
Signaturen Bang hade refererat debatten i Dagens Nyheter och bedömt duellen som oavgjord. Enligt kommunisternas Ny Dag var det emellertid en slokörad Alf Ahlberg som lämnat salen sedan han slagits knock av »Meurlings vetenskapligt välriktade stötar«. Meurling skrev själv till Sprengel att Ahlberg nedgjordes under allmänt jubel, och Ahlberg visade sitt missnöje genom att försöka få tidskriften Fackföreningsrörelsen att publicera ett brev från en anonym arbetare. Denne menade att man allmänt upprörts över att någon tilläts smäda personer som hade arbetarrörelsens lednings förtroende – och detta med ett språk som liknade det i den nazistiska Der Stürmer. Det var Ahlberg själv som skrivit insändaren, men redaktören avrådde bestämt publicering, för Ahlbergs egen skull.
De som företrätt »den sunda moralen« påstod att den ultraradikala författarfalangen gjort fiasko i Krusenstjernafejden. Fröknarna von Pahlen låstes också för lång tid in i bibliotekens giftskåp som olämplig för framför allt unga flickor. Men moralens försvarare hade utropat sig till segrare alltför tidigt. Deras uppfattning blev under de följande decennierna »omodern«, och Bonniers gav redan 1945 ut hela romanen utan strykningar.32
När kriget bröt ut fick den goda tonen en delvis ny innebörd. Yttrandefriheten blev en fråga om vett och etikett för den enskilde medborgaren, då statsministern och kungen avkrävde medborgarna en »vilja till fullständig neutralitet« – att säga vad man höll för sant påstods inte tillhöra god ton för en svensk. Men då reagerade ett flertal av dem som Meurling utpekat som den goda tonens pingviner; Olle Holmberg, Ivar Harrie och Hjalmar Gullberg vägrade foga sig i neutralt uppträdande, i en ideologisk neutralitet. De tyckte tvärtom att det hörde till god ton att som svensk tala klarspråk. De blev kämpande demokrater, liksom en av Krusenstjernas trogna försvarare: Eyvind Johnson.
De borgerliga humanisterna lyckades dock enligt Jan Myrdal förvisa David Sprengel till litteraturhistoriens fotnoter. Myrdal försvarade på 90-talet Sprengel: »Åt helvete med den goda tonen! Ut på sopbacken med enhetligheterna! Och vad med snörpmunnarna? Ingen är så bjärt så hon inte släppt en pissefjärt, min sköna.« Myrdal antyder en annan tradition än den verserade humanismens: Diderot – Sprengel – Myrdal. Däremellan vill jag skjuta in Per Meurling.33
Sokrates anklagades för att fördärva Atens ungdom. Själv ansåg han sig göra staden en tjänst med sina kritiska frågor. Han liknade Aten vid en stor och ädel häst, som på grund av sin storlek dock var ganska trög och behövde väckas av en stingande broms. Som sanningssägare hade han utgjort denna broms. Det uppskattade inte majoriteten av stadens medborgare, men de var ense med filosofen om att det aktiva politiska livet – ord och handling – var viktigast.
Hannah Arendt ställde begreppet Vita activa mot Vita contemplativa. Det första var idealet i det antika Aten, det senare kom att skattas högt av de kristna som ville inrikta tänkandet på det som inte kan sägas. Länge var uppgiften för de ideologer som utbildades vid de europeiska universiteten inriktad på att få folket att tänka på det eviga livet. Men också den medeltida världsbilden krävde engagemang. När Vergilius för Dante in i helvetet förskräcks pilgrimen av veropen redan i det första rummet. Gråt och suckar omsveper honom likt sanden i en storm. Vergilius förklarar att här befinner sig de olyckliga själar »som levt utan beröm och utan klander«. De har inte utfört några illdåd, men ändå försmås de såväl av Gud som av den onde. Inte ens världen minns dem. De har aldrig levt. De har nämligen aldrig tagit ställning. Där de irrar runt i mörkret, stungna av getingar och bromsar, vill de välja. Men nu är det för sent.
På kort sikt kan det dock vara en nackdel att ta ställning. Sommaren 1936 blev Meurlings ekonomiska situation bekymmersam. Man angriper inte den goda tonen ostraffat. Många hade berömt hans bidrag till Verdandis småskriftsserie Till tänkandets förhistoria, och han hade hoppats få skriva även om Maxim Gorkij. Men liberalerna i Verdandis styrelse vägrade ha mer med sådana som Meurling att göra. Han klagade över sina personliga problem i brev till David Sprengel. Och som det hetsades mot folkfronten i Spanien!34
Den 5 december 1936
Kallt, dimma. Små barn springer omkring med lumppåsar och samlar cigarettstumpar, pinnar och burkar. De hänger utanför kasernen för att få ett brödstycke. De fryser i sina trasor. Det vimlar av barn.
Prostitutionen är fruktansvärd. Kvinnorna står i dörrarna och bjuder ut sig. De veneriska sjukdomarna har en oerhörd utbredning. [...] Vi har inte kommit hit för att roa oss med vin och frun timmer, sade vår kapten, det är en plikt för soldaten att avhålla sig från dessa kvinnor.
Vår kasern är ett tidigare kloster. Väggarna är fullklottrade med hammaren och skäran. Varje dag vi vinner betyder en dag närmare segern. Manskapet är fint, disciplinen god och kamratlig. Var man försöker göra sitt bästa. Jag tillhör det tyska kompaniet. Utmärkt folk. Vid fronten ska vi tillhöra Thälmannbataljonen.
En vecka tidigare hade den unge svensken suttit på restaurang Piperska muren och berättat för sin bror om ett besök i Sovjetunionen. Han hade talat om hur märkligt det var att se arbetare sitta och läsa böcker i spårvagnarna, han hade sagt att det var en helt annan värld än vår egen. Bröderna hade hoppfulla enats om att det ryska experimentet höll på att sprida sig – men allt hotades nu av de spanska generalerna som med stöd av kyrkan och godsägarna gjort uppror mot den nyvalda regeringen. Franco hade fått bistånd av Hitlers och Mussolinis »frivilliga« trupper, medan de västliga stormakterna proklamerat neutralitet och vapenembargo. Nu måste den spanska regeringen förlita sig på Sovjetunionen och folkliga stödkommittéer runt om i Europa och USA. »Vill du att folket vinner? Att rättens timma slår?/ En slant, kamrat, till Spanien, ty Spaniens kamp är vår«, diktade Ture Nerman.
Några var beredda att offra mer än slantar. Ett gäng på åtta unga socialister hade bestämt sig för att resa ned och strida, men sju ångrade sig. På Piperska muren hade den äldre brodern frågat:
– Ska du åka fastän du blir ensam?
– Strunt i det. Jag måste.
Nästa dag lämnade Olle Meurling Stockholm med hundra kronor på flickan. Sina sista centavos skänkte han i Albacete åt en flicka som krafsade i avskrädet ihop med hundarna. Flyktingar rullade in i staden på tvåhjuliga kärror. Olle for på öppen lastbil åt andra hållet, med kamrater som stod så tätt packade att de inte kunde röra fötterna. Vinden var isande, nästan alla hostade. Själv hade han en ihållande huvudvärk. Vi har fått order till Madrid i dag. Det är bra nära döden, skrev han den 11 december 1936.
Den 14 december 1936
Mitt uppe i striderna. Vi har inkvarterats i ett slott strax utanför staden. Här finns underbara konstskatter. Vi trampar med våra grova soldatskor försiktigt på de fina salongsmattorna. Vi vilar på sidenkuddar. Jag ligger nedanför en underbar gobeläng, som föreställer Jesus inför Pilatus. Dagarna är ganska ansträngande. Vi ligger ständigt i alarm, färdiga att varje ögonblick fara ut till de främsta linjerna. Om några dagar ska vi ha en stor offensiv med tanks och flygmaskiner och allt som tillhör ett modernt krig. Detta krig kommer säkert att vara mycket länge.
Den 15 december 1936
Häftiga strider. Jag ångrar ingenting, ty jag tillhör tredje internationalen.
Dagboken nådde Per Meurling några veckor senare. I en torftig kappsäck tillsammans med en blodig skjorta. Bataljonens anfall vid Casa de Campo hade mötts av förödande kulspruteeld. Brodern, som snart skulle varit klar med sin teologexamen i Uppsala, var bland de första som stupade.35
Olle Meurling var inte den ende intellektuelle som riskerade livet i solidaritet med det spanska folket. Vad Benda än sagt så tog de intellektuella ställning, inte minst sedan Francosidan proklamerat »Död åt intelligentian!« De strömmade till från USA och England, men i Sverige följde få Olles exempel. Av 500 svenska Spanienfrivilliga var nästan alla arbetare. Inte heller bror Per for. Han hade nyligen blivit far – och kanske gjorde han större nytta på annat sätt. I januari 1937 blev han chef för den skandinaviska avdelningen av den spanska republikens nyhetsbyrå, Agence Espagne, och han reste runt i Norden och manade till stöd för Spaniens sak. Får man tro hans bok Den blodiga arenan (1937) ska han även ha besökt Barcelona, Valencia och Madrid, men i en dikt fyrtio år senare konstaterade han att han inte fått offra blod och frihet i kamp mot tyrannen. »Jag skulle velat veta hur det känns att ligga under bödlarnas järn – först då skulle jag ha vetat vad som är äkta och oäkta hos mig.«36 Polisen såg en stor risk i att den skicklige agitatorn förledde unga män till att bli brottslingar, det vill säga Spanienfrivilliga. Kaj Björk, med tiden Socialdemokraternas internationelle sekreterare, såg Meurling i aktion och fann honom vara en av Spanienkommitténs effektivaste propagandister. Ett under har skett i Spanien! ropade Meurling. Den internationella brigaden hade fått massorna att åter tro på ett förbund i fredens och broderskapets tjänst. Den arbetande mänskligheten marscherar: Solidaritet!37
Han förutspådde att ridån snart skulle gå ned för de spanska godsägarna, generalerna och jesuiterna. Men i februari 1938 föll Katalonien, och några veckor senare var de engelska och franska regeringarna beredda att erkänna Francos regim. Inte ens inom den svenska socialdemokratin var engagemanget helhjärtat, och Meurling upprördes över att hans gamla vänner, de »stora officiella humanisterna«, ansåg sig tvungna att hysa lite sympati även för de spanska generalerna. Allt fler fick det ändå svårare att hålla kulturen »ren« från politik. Det hade Thomas Mann alltid försökt göra, men kort före krigsutbrottet 1939 erkände han att nazismen lärt honom att man inte kan förneka den politiska aspekten i kulturen; politik är inget annat än intellektuell moral.
Många antifascister blev dock varse att engagemanget hade ett pris.
Enligt Kaj Björk spred Meurling skickligt sin kommunistiska uppfattning utan att officiellt vara kommunist. Meurling skrev flitigt i Social-Demokraten och säkerhetspolisen noterade: »Han är möjligen en sådan sympatisör, som inte går in i partiet, därför att han tror sig kunna göra mera nytta utanför.« Med skådeprocesserna i Moskva blev allt tydligare.
Åklagare Vysjinskij röt så att de intellektuella i Västeuropa rös: »Jag kräver att de galna hundarna ska skjutas! Utan undantag!« Och de åtalade instämde: »Jag slutar som förrädare mot mitt parti, en förrädare som måste skjutas.« »Jag ber inte om någon förskoning!«
Ledande ryska bolsjeviker erkände sig skyldiga till sabotage i samarbete med Trotskij och Gestapo! Processerna var ett inslag i den massiva terror som drabbade miljontals sovjetmedborgare, men mest uppmärksamhet väckte rättegångarna mot landets ledare. Så ställdes Nikolaj Bucharin, av Lenin kallad hela partiets älskling, inför rätta för att ha försökt återinföra kapitalismen, för mord på Gorkij och mordförsök på såväl Stalin som Lenin. Det svenska kommunistpartiet (SKP) tvivlade inte: alla åtalade hade ju erkänt! Många clartéister tyckte bekännelserna lät konstruerade men drog sig för att fördöma Sovjetunionen, bålverket mot Franco och Hitler. När det påstods att »förrädare« avrättats även i Spanien vred de sig olustigt.
I ett par långa artiklar i Clarté 1937 försökte Per Meurling ställa allt till rätta. Han hänvisade till Marx utsaga om att de sociala händelserna i det borgerliga samhället framträder förvanskade. På samma sätt som den fascistiska reaktionen maskerar sig till nationell socialism, framställer sig revolutionens sabotörer som sanna revolutionärer, skrev Meurling och fann ingen anledning att ifrågasätta bekännelserna. Enligt historiens fruktansvärda logik hade de som opponerat sig inom partiet så småningom glidit över till att försöka förinta det, men i den reaktionära maskeraden framställdes dessa mördare, sabotörer, mordbrännare, fosterlandsförrädare och spioner som martyrer och uppoffrande idealister!
Han erkände att några detaljer i åtalen inte kunde stämma men höjde sig då raskt till abstraktionernas nivå: »Oppositionens likvidation är [...] ett led i de gamla reaktionära klassernas slutgiltiga likvidation och vad som försiggår är i själva verket klasskampens sista, särskilt tragiska, men oundgängliga och nödvändiga fas.«
Kurt Singer, som flytt undan nazismen, påstod i Clarté att Meurling var den ende svenske intellektuelle som sällat sig till kampen mot den så kallade kontrarevolutionära trotskismen. Varför är du så oärlig? undrade han. »Hur kan en person med din begåvning vara så okritisk? Ser Du inte själv hur kommunisterna utnyttjar
Dig?« Singer anklagade till och med Meurling för att som chef för den spanska presstjänsten i Norden ha distribuerat ett förfalskat dokument, där spanska revolutionärer utpekats som trotskister i Francos tjänst – och för att ha underlåtit att vidarebefordra den spanska regeringens dementi. »En verklig socialist måste inte bara ha politiska talanger, utan också mänsklig anständighet – och den söker jag förgäves efter hos Dig.«
Meurling svarade att Singers brev på grund av dess usla litterära beskaffenhet egentligen inte borde ha publicerats, men som anhängare av det fria ordet hade han ändå förordat det. Han försvarade sig mot anklagelsen om att ha publicerat falska dokument med att han bara översatt och vidarebefordrat dem – och gick till motattack: kanske låg det något i ryktet om att Singer var ett fascismens verktyg; karln var i alla fall »en man i galoscher, som genom reaktionär inställsamhet söker taga sig fram i världen«.38
Trodde Meurling verkligen att »förrädarna« var skyldiga? Många tvivlade på den sovjetiske åklagarens bevis men ville inte fördöma den stat som skulle stoppa fascismen. Och även om det föreföll osannolikt att Trotskij var en fascistisk agent så kunde man inte komma ifrån att trotskisternas kritik av rättegångarna gjorde det svårare att vinna Europas medelklass för en enhetsfront mot fascismen. I sin bok Från franska till ryska revolutionen (1939) anlade Meurling ett sådant »större perspektiv« när han jämförde rättegångarna i Moskva med »Terreuren« under den franska revolutionen. Och nog var det en »spetsborgerlig fördom« att före detta revolutionärer inte skulle kunna bli kontrarevolutionärer – så hade ju revolutionens hjältar Mirabeau och Danton visat sig vara förrädare. Meurling fann jakobinernas nyttjande av giljotinen konsekvent. Sådan är klasskampen, skrev han.
Hans kamrater i Öst hade inga illusioner om rättvisa. Rättegångarna var rätt klumpigt hopkomna, sa Jakob Berman när journalisten Teresa Toranska intervjuade honom på 80-talet. Berman räknades efter kriget som nummer två i det polska partiet, och eftersom han känt de polska ledare som rensades ut trodde han aldrig att de var skyldiga.
En annan av de intervjuade kommunistledarna hade arbetat ihop med tjecken Slanský som i början av 50-talet också utsattes för en skenrättegång. Han ansåg att Slanský var en mycket bra kamrat. »[Toranska]: – Han var ju spion.
– Vad är det för dumheter?
– Inte det? Han dömdes till döden för spioneri.
– Än sedan då?«
Många har genom åren försökt förklara varför de oskyldiga erkände brott som de inte hade begått. Arthur Koestler tycks i sin roman Natt klockan tolv på dagen (1941) mena att den anklagade genom att erkänna offrar sitt anseende för partiets skull, övertygad om att det trots allt endast är partiet som kan styra historien rätt igen. Nära den uppfattningen ligger den om att Bucharin erkänt eftersom han trodde på sin skuld i objektiv mening. Andra har funnit att det resonemanget motsägs av den hånfulla ironin i bekännelsen – Bucharin erkände alla brott som den kontrarevolutionära organisationen begått, oavsett om han känt till eller tagit del i dem eller inte. Det har också visat sig att bekännelsen kom först sedan säkerhetstjänsten hotat att döda hans fru och nyfödde son. Bucharin försökte rädda sin familj och hoppades kanske att bekännelsens ironi skulle rädda hans framtida anseende.39
De polacker som rensades ut slapp förödmjukelsen med att erkänna. De var landsflyktiga anhängare av ett illegalt parti som ingen frågade efter och sköts utan omsvep. Berman hade tröstat sig med att sanningen en dag skulle komma fram och ge dem upprättelse. Till dess teg han, för lögnerna skulle i slutändan tjäna sanningen. Partiet visste bäst. Dess politik var alltid rätt, även om alla visste att den kunde korrigeras i morgon. Denna »medvetna« illusion tycks också Per Meurling ha accepterat. Ny Dag hyllade hans artiklar i Clarté som ett angrepp på »fascismens trotskistiska agenter«. I Socialistiska partiets Folkets Dagblad kallades han »stalinisternas nyförvärvade skrivbiträde«, och från våren 1938 var han regelbunden medarbetare i Ny Dag – ofta under pseudonymen John Garter.40
Sedan kärnkraftverket i Harrisburg 1979 drabbats av härdsmälta raljerade Tage Danielsson i revyn Under dubbelgöken över kärnkraftsanhängarnas försök att förneka händelsen: »Folk i allmänhet dom tänker förstås på sitt grovhuggna vis att det som hände i Harrisburg verkligen har hänt. Dom tar det som en sanning. Dom förstår inte att en sak som inte ens är sannolik, den kan ju ännu mindre vara sann. [...] Tala alltid sanning, sa nog deras föräldrar till dom. Det får inte vi säga till våra barn. Vi måste lära våra barn att tala sannolikt. Så att dom inser att det som hände i Harrisburg inte kan hända här, eftersom det inte ens kunde hända där, vilket ju hade varit mycket mera sannolikt med tanke på att det var där det hände!«
Danielssons smarta monolog talade till det sunda förnuftet. Men detta äger trots allt inte alltid sanningen. Sökandet efter sanningen har idéhistorikern Svante Nordin liknat vid jakten på en solkatt. Sokrates var inte lika noga. »Av mig ska ni få höra hela sanningen«, säger han i sitt försvarstal, vilket var så provocerande att den atenska folkförsamlingen dömde honom till döden. Sokrates accepterade inte att massan skulle diktera vad som var sant, men likafullt har sanningen ofta definierats genom majoritetsbeslut – och det har varit en av de intellektuellas viktigaste uppgifter att utmana de vedertagna föreställningarna.41
Upplysningstänkarna ville i sina mest optimistiska stunder tro att politiska och moraliska misstag endast bottnar i brist på kunskap; om man undanröjde den vidskepelse som de makthavande vilseförde folket med skulle alla bli delaktiga av en entydig och universell sanning, liktydig med dygd och lycka.
Ända sedan antiken har många emellertid insett att den som tolkar verkligheten har stort inflytande på hur denna ska uppfattas. Det försökte de empirister som på 1950-talet helt dominerade de svenska universiteten råda bot på genom att sky alla teorier med anspråk på helhetsförklaringar. På 60-talet ifrågasatte dock allt fler att det går att lösgöra uttryck från det sammanhang där de hör hemma. Idéhistorikern Stefan Jonsson menar att sanningen ständigt måste uppsökas, erövras och skapas på nytt och att de intellektuella i bästa fall kan hoppas på att servera läsaren »en glimt av det reella«; de intellektuella måste ifrågasätta den universalism som de samtidigt försöker skapa. Det är hopplöst men nödvändigt. Och ofta kan man faktiskt hävda en praktisk sanning utan vilken allt handlande blir meningslöst.42
Det är givetvis möjligt och viktigt att angripa uppenbara lögner eller försök att dölja sanningen. Den intellektuelle som inte alltid försöker skilja sant från falskt sviker sitt uppdrag, konstaterade Edward Said och redan detta är ett enormt mentalt renhållningsuppdrag, inte minst i dagens »kunskapssamhälle«, där 45 procent av USA:s befolkning tror att Första Moseboks skapelseberättelse i huvudsak är sann. Att det är omöjligt att finna den absoluta sanningen försvarar inte medvetna lögner.43
Den svenska fronten mot fascismen sprack 1938 på grund av förräderirättegångarna i Moskva. Många medlemmar krävde att föreningen Kulturfront skulle opponera sig mot terrorn även i Sovjetunionen, men styrelsens majoritet fann det med tanke på allt våld som Tyskland, Italien och Japan stod för »ologiskt« att protestera enbart mot dödsdomarna i Moskva. Sådana försök att balansera kritiken mellan parterna hade Meurling brännmärkt hos dem som vägrat ta ställning i Spanienkriget. Nu accepterade han själv beteendet.44
Efter Stalins nonaggressionspakt med Hitler sensommaren 1939 tog många intellektuella antifascister i Europa avstånd från kommunismen, men Meurling instämde i SKP:s hyllningar av Stalin som påstods ha räddat freden. Sedan Hitler anfallit Polen och sovjetiska trupper invaderat östra Polen några veckor senare skildrade Meurling entusiastiskt hur det socialistiska kavalleriet störtade fram på vita hästar med flygande manar: nu darrade Europas härskarklasser i sina fåtöljer! Stig Ahlgren tyckte att han lät som en »gammal ridlärare med husarkomplex«.45
Per Meurling kallades nu nazikommunist. I oktober rapporterade landsfogden i Kramfors till statspolisen hur han reste runt i bygden och orsakade bråk genom att utlova en lösning på den finsk-ryska gränskonflikten – snart skulle finnarna inse att de sovjetiska kraven var berättigade! Det trodde inte publiken. Och den sista november 1939 angrep sovjetiska trupper Finland, bombade Helsingfors och tillsatte en marionettregering i Terijoki. Protestmöten ordnades i de svenska kyrkorna, och Stockholms största samlingssal, Auditorium, räckte inte till när Alf Ahlberg talade. »Den som hos oss i detta nu icke känner med och för Finland har förverkat varje rätt att kallas svensk«, sa han. Frivilliga soldater rekryterades och svensk försvarsmateriel sändes till Finland. Och liksom majoriteten av de finländska arbetarna accepterade att kämpa under befäl av samme Mannerheim som de under inbördeskriget 1918 kallat Slaktar-Gustaf, ställde otaliga svenska arbetare upp på insamlingar och gratisarbete för ett Finland som Meurling kallade halvfascistiskt. Ahlberg förteg inte att han var övertygad om att Meurling stod i rysk sold.46
Meurling hyrde med hustrun Héléne och dottern Madeleine ett egnahem i Grödinge utanför Stockholm. Grannarna lämnade samvetsgrant flygblad och manuskript som han tappat på Uttrans station till fjärdingsman och rapporterade om konstiga ljud från kommunistens hus om nätterna, monotona dunk som från en tryckpress. Fjärdingsman erbjöd Meurling skjuts och försökte få honom att avslöja sig genom att prata om dynamittransporter i trakten. Meurlings ointresse fann fjärdingsman uppenbart suspekt.
Sedan tog sig en verklig yrkesman in i huset, en representant för säkerhetspolisen, som den 18 januari 1940 passade på att följa med kronofogden på utmätningsuppdrag. De fann inte en gnutta kol i pannrummet, men man tycktes ha huggit ved därinne, vilket kunde förklara det nattliga dunkandet. »I samtliga rum voro böcker, tidningar, brevpapper, anteckningar och broschyrer uppstaplade på bord och i fönster utan någon ordning.«
Varken polisen eller utmätningsmannen fann något av värde.
Egentligen hade polisen inte behövt smyga. Den hade fått rätt att öppna brev, avlyssna telefonsamtal, företa husundersökningar och hålla folk inspärrade upp till 60 dagar på blotta misstankar. Den gjorde razzior mot kommunisternas partilokaler och hem. Partimedlemmar avskedades, tvångsförflyttades och trakasserades av arbetskamrater. Meurling påstod sig ha blivit överfallen och slagen så att han blivit liggande hjälplös i snön. Han berättade dock aldrig hur han undgått att frysa ihjäl.
LO:s representantskap förvägrade »socialismens förrädare« rätten att kandidera till förtroendeposter. Sedan »patrioter« i Luleå sprängt Norrskensflammans hus och bränt fem personer inne ville ingen hyra ut samlingslokal till de sörjande. Kommunisterna blev strängt taget rättslösa. Hälften av SKP:s medlemmar lämnade partiet, och krisen kvarstod sedan de finländska trupperna gett upp. Värnpliktiga med vänstersynpunkter hänvisades till särskilda arbetskompanier, radikala politiska flyktingar internerades i läger. Men Per Meurling stannade i partiets tjänst och gav ut kamptidskriften Ungdomens röst, finansierad med pengar som säkerhetspolisen misstänkte hade utländskt ursprung.
Tidskriften blev inte långlivad. Efter tyskarnas ockupation av Danmark och Norge i april 1940 förklarade Meurling nedläggningen med att han inte längre kunde upprätthålla kontakten med redaktionsmedlemmar som Martin Andersen-Nexö och Nordahl Grieg. Egentligen var tidningen alldeles för teoretisk för att tjäna som kamporgan, och Meurling uppmuntrade inte direkt till motstånd när han beträffande invasionerna skrev att den som står med moralens pekpinne i handen inte förstått att det inte var fråga om det norska kulturfolkets rätt utan om maktkamp och svensk järnmalm. Liksom SKP slöt han nu till synes helhjärtat upp bakom den svenska regeringens neutralitetspolitik. Det var inte hans uppgift att peka ut skyldiga och oskyldiga, skrev han.47
Ingen bevärdigade honom med ett bemötande. Tystnaden slöt sig kring partiet. Lånen till partiets fastigheter sades upp. Men Meurling påstod att allt var bättre eller i alla fall ärligare än på 30-talet, då ingenting var vad det såg ut att vara. Nu var väl SKP knappast ärligt när det på grund av Stalins pakt med Hitler tonade ned det antifascistiska budskapet, men Meurling var ändå med om att tillsammans med kommunistsympatiserande clartéister grunda tidskriften Kulturfront, och när tyskarna anföll Sovjetunionen framträdde han på nytt ohämmat som antifascist. Sedan den tyska anstormningen mot Moskva hejdats och USA dragits in i kriget efter det japanska angreppet på Pearl Harbor såg han en ljus framtid – om så morgonrodnaden färgades av levrat blod. Vid nyår 1942 svallade hans ord: Må den stora mänskliga frihetskampens nyårsklockor mana till stärkt stridsberedskap för ideal i jämförelse med vilka den enskildes liv är av ringa värde! För fosterjorden och friheten! För mänskligheten!48
Ett hundratal stockholmare deltog i hans »studiecirkel« Karl Marx, och säkerhetspolisens infiltratör rapporterade att Meurling var oroväckande snärtig, elegant och underhållande. Snart skulle dock polisen ängslas mer för andra av hans företag.
»Jag sov den rättfärdiges sömn. Men kl. halv nio på morgonen ringde det i telefonen. Portieren på hotellet, där jag bodde, meddelade att några obekanta herrar sökte mig. Strax därpå knackade det på dörren. [...] Det var kriminalpolisen som blygt gjorde sin entré. Den uppenbarade sig fyra man stark, och jag ombads att omedelbart stiga upp och klä på mig. Medan jag gjorde stor toalett företogs en liten husundersökning. Mina papper genomgicks noga, blad för blad. Räkningar och åter räkningar! Vidare en hel del anteckningar, skrivna med en piktur, som närmast påminde om flugsmuts på en telefontråd! [...] Jag kände mig törstig, ringde på städerskan och beställde en pilsner.«
Så inleder Per Meurling Tack för sist, rättvisa! (1945). Den ironiska och hurtiga tonen genomsyrar boken. Författarjaget har genomskådat samhället; det är som om han bara väntat på det justitiemord som ska beröva honom friheten i ett och ett halvt år.
Han kan inte heller ha varit överraskad. Han hade varit bevakad i månader.
Fredagen den 4 juni 1943
[...] Han satt ensam vid bordet och lämnade restauranten klockan 18,25, varifrån han sedan begav sig till hotellet vid Bryggargatan. Detta lämnade han sedan 20,30, då han gick till Tegelbacken, där han slog sig ned på en soffa vid hållplatsen för spårvagn å linje 2 för färd mot Östermalm. Efter att ha suttit där omkring 5 minuter sprang han ifatt en spårvagn å linje 1, vilken med färdriktning söderut satts igång. Meurling kontrollerade mycket noga, att ingen steg av vagnen efter honom. Han medföljde spårvagnen till Riddarhustorget, där han hoppade av under det vagnen var igång, och gick därifrån Myntgatan – Riksbron – Strömgatan – Gustaf Adolfs torg – Arsenalsgatan – Kungsträdgårdens västra gångbana till Hamngatan, vilken han sedan fortsatte till Berzelii park. [...] Meurling var synnerligen misstänksam och granskade omkringstående personer. Meurling fortsatte sedan upp mot Norrmalmstorg, men han var då icke föremål för övervakning, enär det av hans uppträdande synts framgå, som om han förstått sig vara övervakad. [...]
Klockan 20,30 lämnade Sonja denna fastighet [i Midsommarkransen] och begav sig till Svandammsvägen, varifrån hon med spårvagn färdades till Slussen. Hon fortsatte därifrån med spårvagn å linje 10 till Norrmalmstorg, dit hon anlände klockan 21,00. Hon sammanträffade på denna plats med Meurling och tillsammans gingo de Biblioteksgatan – Jakobsgatan – Riddargatan – Sibyllegatan till kyrkogården vid Hedvig Eleonora kyrka, där de satte sig på en bänk. Promenaden dit hade skett ganska långsamt, varvid Meurling då och då vänt sig om. [...] När spårvagn å linje 2 anlände, togo Meurling och Sonja avsked av varandra, varefter hon medföljde spårvagnen till dess ändhållplats vid Stagneliusvägen i Fredhäll, där hon steg av. Hon gick sedan sakta Stagneliusvägen österut, varvid hon vände sig om ett par gånger, tydligen för att se, om någon följde efter henne, fortsatte sedan Palmbladsvägen till Atterbomsvägen och vid framkomsten dit gick hon i riktning mot en man, som stått lutad över stenbarriären vid Atterbomsvägens södra sida och sett på utsikten söderut. Då denne hörde steg bakom sig, vände han sig om och gick sedan Sonja tillmötes. De hälsade glatt igenkännande på varandra, togo varandra i hand och gingo sedan sida vid sida Atterbomsvägen västerut ett par hundra meter, varefter de ställde sig att samtala å södra trottoaren intill stenbarriären. Mannen ikändes [sic] vara identisk med sovjetryske medborgaren Nikolai Vassiliev. De träffade varandra klockan 22,00. Klockan 22,07 skildes de åt, varvid Sonja begav sig Atterbomsvägen västerut och Vassiliev i riktning österut till Palm-bladsvägen, där han enligt vad undertecknad kort förut konstaterat haft sin cykel stående. Något som skulle tyda på att ett kärleksförhållande mellan Sonja och Vassiliev förelåg, kunde icke förmärkas.
När Sonja återvände med 2:an till Gustav Adolfs torg anhölls hon av »undertecknad«, det vill säga kriminalkonstapeln Gösta Danielsson. Dagen därpå greps även Per Meurling, och snart ropade tidningsrubrikerna ut: Känd akademiker och kommunist åtalad för spioneri ... Kommunistpamp inför rätta i spionmål ...
Per Meurling och hans »fästmö« Sonja Strand åtalades för spioneri. Åtalet byggde på en bekännelse av den finlandsfödde montören Oskar Höglund, som gripen i en annan spionaffär påstod att Meurling skickat honom till Finland för att hämta informationer om den finska militären. Meurling skulle ha lockat Höglund, som hade konstnärliga ambitioner, med en plats vid Konstakademien i Moskva efter kriget. Vittnesmålet kopplade polisen ihop med att spanarna vid flera tillfällen sett Sonja Strand möta en rysk diplomat och att hon vid anhållandet hade 300 kronor på sig, en för tiden ansenlig summa.
Rättegångarna ägde rum inom lyckta dörrar, men Dagens Nyheter ansåg Meurlings skuld given eftersom han var kommunist. Åklagaren betecknade verksamheten som spioneri eftersom aktioner mot Finland måste ses som riktade även mot Sverige. Men det resonemanget godtog inte domstolarna utan dömde de åtalade för det mindre allvarliga brottet »olovlig underrättelseverksamhet«. Både hovrätten och Högsta domstolen utmätte dock maximalt straff, för Meurling två års fängelse och för Sonja Strand sex månader.49
Efter ett halvår i häkte flyttades Per Meurling till Vänersborgsanstalten för att sy säckar. Sedan läkarna upptäckt ett sår på hans tolvfingertarm slapp han arbetet, och partikoryfén Fritjof Lager, som sommaren 1944 besökte fängelset, anförtrodde sin dagbok att Pelle var sig lik: »Han har också tillkämpat sig alldeles utomordentliga friheter. Sålunda satt han utanför muren och väntade på mig då jag kom från tåget.«
Nazipressen upprördes när det rapporterades att Meurling spelade krocket med fängelseprästen i direktörens trädgård. Bolsjeviken hade blivit fängelsets diktator som toppred personalen genom att hota skriva om dem och förbjöd internerna att läsa antisemitiska böcker. Samtidigt lärde han sig själv ryska, till råga på allt av en jude!
Meurling erkände att han hade det mycket bättre än sina kamrater i de finska tukthusen. Han fick ta emot tidningar och skriva artiklar. Det var inte svårt för honom personligen att sitta i fängelset, skrev han, lika lite som det varit svårt för hans bror Olle att hålla stånd i skyttegraven. Han visste ju att han hade en gemenskap i arbetarrörelsen. »Mig kuvar man inte! Det skall man nog bli varse!«50