Alltsedan Platon skrev om sin idealstat styrd av filosofer har många drömt om att leda världen i kraft av sin intellektuella överlägsenhet. Någon renodlad meritokrati har aldrig förverkligats – även om de kinesiska mandarinerna kom nära. Sällan har dock någon ifrågasatt att en intellektuell elit är nödvändig.162
Antonio Gramsci gjorde det. Han menade att alla människor är intellektuella, fast alla inte har en intellektuell roll. Hans mål var att alla skulle få en sådan, och visst är det en intressant – och i mina ögon en god – utopi att ingen för alltid ska vara utestängd från de intellektuellas uppgifter. Men jag förstår att många kallar den fnoskig, inte minst alla de som är upptagna av den pubertala sysslan att upprätta tabeller och topplistor. Och pubertal är sannerligen de intellektuellas värld med dess dyrkan av snillet.
I de rankinglistor över intellektuella som då och då upprättas återkommer vissa namn, men i den brittiska tidskriften Prospect Magazines omröstning 2008 kom toppnamnet Noam Chomsky först på elfte plats, förbigången av tio turkar och araber. Få av läsarna hade hört talas om någon annan än »vinnaren« Fethullah Gülen, huvudideologen bakom det turkiska islamiska partiet AKP. Resultatet visade att enkäter är lätta att manipulera – en turkisk tidning hade uppmanat sina 700 000 läsare att delta i omröstningen – men påminde framför allt om att Västvärldens intellektuella söker sina likar endast i väst. Den slagsidan lider även den här boken av.
Per Meurling var genom sina språkkunskaper och studier av utomeuropeiska kulturer ovanligt väl orienterad i världen, och även om hans perspektiv i grunden var europeiskt såg han dess brister. I Till tänkandets förhistoria (1936) gycklade han med de holländska kolonialisternas fördomar när de förfärades över att javanesiska kvinnor såg fallossymboler i kanonerna, dessa civilisatoriska storverk som holländarna fört med sig till vildarna. Han avvisade tanken att det skulle finnas någon allmän utvecklingsgång i religionshistorien; det var bara ett försök av européerna att göra avståndet till de »vilda« folken så stort som möjligt. Han skulle antagligen ha klassificerat de västliga opinionsbildare som i dag gnäller över att deras »universella värden« negligeras trots att de dominerar världens åsiktsmarknad som rätt inbilska. Han var inte lika klarsynt när det gällde kvinnorna. De intellektuella hade för honom, som för så många andra män, ett kön. De var också män.163
I den antika världen förknippades det kvinnliga med samma sida som mörkret, materian och naturen – kvinnan kunde alltså inte handskas med anden och vara filosof. Från 1300-talet fram till 1700-talet diskuterade lärda män om kvinnan ens var människa. Upplysningens portalgestalt Immanuel Kant ansåg inte att kvinnor ägde – eller ens kunde få – det för moralen nödvändiga förnuftet, och Jean-Jacques Rousseau såg denna brist som en följd av att kvinnor inte förmådde kontrollera sina känslor. En fråga har ständigt återkommit genom åren: Varför finns ingen kvinnlig Shakespeare? Hedvig Charlotta Nordenflycht svarade: »Man täpper ådran till uti en Springekälla,/Och undrar se'n därpå at ådran ej vill qvälla.« Hur skulle de omyndiga, outbildade, medellösa och instängda kvinnorna kunna mäta sig med männen?164
Det finns dock ett annat sätt att se på saken. Litteraturkritikern Klara Johansson skrev för snart ett sekel sedan: »Okända kvinnliga genier – det vimlar av dem, när man börjar röra i det förflutna. Det märks vilket kön som har skrivit historien, men det är ännu inte utrett vilket som i grund och botten har gjort den.« Tuva Korsström menar i Kan kvinnor tänka? (2002) att filosofihistoriens brist på kvinnor beror på att de osynliggjorts. Maj Hirdman var den enda kvinnan som framträdde i arbetarförfattarnas manifestation Ansikten (1932) och där skrev hon att de kvinnliga författarna var kvävda: »Där femton karlar slogo sig fram, där stöpo femton kvinnor.« Hennes egen make Gunnar Hirdman påstod för övrigt att kvinnan var mannen intellektuellt underlägsen.165
»Känslovarelsen« kvinnan kunde ägna sig åt skönheten men inte åt det Höga, det sublima. Föreställningen att en verklig kvinna saknar skaparkraft och bara kan efterbilda vad andra skapat har levt vidare långt in på 1900-talet. Kerstin Ekman har upplevt att en kvinna som utstrålar intelligens inte bara avslöjar en opålitlig svaghet utan även ses som kylig. Susan Sontag – en av de kvinnor som verkligen accepterades som en framstående intellektuell – upplevde att begreppet »kvinnlig intellektuell« sågs som betydligt hotfullare än »kvinnlig författare«. Toril Moi, som skrivit Simone de Beauvoir. Hur man skapar en kvinnlig intellektuell, påstår att varje kvinna som någon gång tagit sig själv som tänkare på allvar, fortfarande får vara beredd att höra att sådana njutningar inte är avsedda för henne.166
Den borgerliga offentligheten erbjöd de kvinnliga konstnärerna mindre ansedda genrer, avsedda för barn eller religiös uppbyggelse, besläktade med trivialkulturen. De fält där kvinnor gjorde betydande insatser nedvärderades – det gällde exempelvis 1900-talets pedagogik (Maria Montessori, Elsa Köhler, Ellen Key). Kvinnorna kunde dock finna sina egna offentligheter nog så viktiga. Ulrika Knutson skriver i Kvinnor på gränsen till genombrott (2004) att Fogelstadsgruppens starka kvinnor fann rikedom hos varandra, samtidigt som kretsens kultur främst var muntlig och socialt inriktad. Kvinnor tycks över huvud taget inte ha betraktat den intellektuella striden som särskilt lockande, och det har slagit mig att kvinnor inom konstvärlden sällan intresserat sig för att formulera manifest. Birgitta Holm berättar för mig att hennes lärare, poeten Rut Hillarp, inspiratör för många intellektuella kvinnor, brukade säga att tänkande för tänkandets egen skull, det är bara ett manligt tidsfördriv. Själv har Birgitta Holm aldrig strävat efter att framstå som något annat än en känslig uttolkare av texter och kanske missionär för pardans.167
I sitt feministiska pionjärverk Det andra könet visade Beauvoir att kvinnorna inte fått skapa sina egna liv utan fastnat i reproduktionen, i bevarandet och repetitionen. Hon formulerade sin mycket omdiskuterade tes »man föds inte till kvinna, man blir det« och menade med det att mycket av det som kallas kvinnligt är konstruerat av det patriarkala samhället. Redan de första utdragen av verket i Les Temps Modernes 1948 bemöttes med sexistiska kommentarer. François Mauriac påstod att hädanefter dolde Beauvoirs vagina inte längre några hemligheter för honom. Boken sattes på index av Vatikanen, och vännen Albert Camus kastade den nästan i ansiktet på henne eftersom den »förlöjligat den franske mannen«. Camus skröt om att han avvisat henne som kvinna – vilken tur att han besinnat sig, tänk vad blåstrumpan skulle ha sagt efteråt, en sådan pratkvarn, så avskyvärt!168
Det andra könet till trots fortsatte mannen att vara den självklara normen för människan. Många unga kvinnor väcktes »68«, inte minst sedan de upptäckt att deras manliga kamrater nog inte längtade lika mycket efter jämställdhet som de sa – eller sköt upp den till efter revolutionen. Litteraturvetaren Annika Olsson har jämfört bilderna av Jan Myrdal och Sara Lidman: »Det är som om den kollektiva förförståelsen av den medvetne intellektuelle krävde en mustasch, ett par svarta glasögon och en stor kroppshydda att ta plats i, medan en liten späd kropp toppad av ett kortklippt, spretigt hår, med nödvändighet frammanar en annan bild.« Den intellektuella medvetenhet som Birgitta Holm påvisat hos Lidman sågs som intuition. Det räckte inte med att handla som en intellektuell för att räknas som sådan, konstaterar Olsson, Sara Lidman stämde inte med den bild av den offentligt resonerande människa som den borgerliga offentligheten definierat som intellektuell.169
Återkommande undersökningar har visat att svenska kvinnliga forskare inom naturvetenskaperna måste meritera sig betydligt mer än sina manliga kolleger för att få forskningsanslag. Av de »excellensmedel« som fördelats till naturvetenskaplig forskning mellan 2003 och 2014 har kvinnliga forskare bara fått 12,7 procent. Dessa pengar skulle gå till den verkliga eliten, men föranleder DN:s vetenskapsreporter Karin Bojs att fråga: Kan bara män vara excellenta? Ebba Witt-Bratt-ström räknade på 90-talet ut att standardverket Den svenska litteraturen ägnat endast sju procent av utrymmet åt kvinnor, och en annan litteraturvetare, Anna Williams, konstaterar att när det gäller 1900-talets svenska litteraturhistoria så är den manlige författaren norm och den kvinnliga författaren marginaliserad; under hela seklet har de kvinnliga författarna särbehandlats och bedömts utifrån att de tillhört »det andra könet«.170
Först med den feministiska vetenskapskritikens inträde i den litterära institutionen uppträder ett genusrelaterande perspektiv. En av pionjärerna var Birgitta Holm som fann det viktigast att bryta det omedvetet manscentrerade seende som inte ser vissa saker, förskjuter dem som obehagliga eller betraktar kvinnliga konstnärers annorlunda blick på tingen som avvikande och begränsad. Om kvinnorna fått plats i kanon är det oftast inte heller de verk där könen problematiseras som hyllas. (Fröknarna von Pahlen uppskattas mindre än Fattigadel.) Även när kvinnor behandlat samma frågor som manliga författare har de gärna sorterats in under rubriken »kvinnolitteratur«, en genre med lägre status.171
Åsa Moberg måste se Simone de Beauvoir i sällskap med Sartre för att förstå att man kan vara intellektuell och kvinna på samma gång. Men även Beauvoir underordnade sig en man – Sartre, och på samma sätt har många andra framstående kvinnor agerat fastän de sett förtryckarmekanismerna. Historikern Yvonne Hirdman ser orsaken i att den patriarkala ordningen trots allt uppfattas som rimlig och legitim av de flesta; man har använt det fysiologiska könet, där det utan tvivel finns skillnader, till att göra skillnader där skillnader inte finns, och tillsammans har så kvinnor och män upprätthållit den perversa ordning som upphöjer män och håller kvinnor nere.172
Ändå finns det i Ebba Witt-Brattströms »memoar« från 70-talets kvinnorörelse Å alla kära systrar (2010) en optimism som brukar saknas i mäns skildringar från den tiden. Hon vittnar om hur intellektuell verksamhet kan förändra livet: »Har man väl lärt sig att analysera kvinnoförtryckets olika framträdelseformer (ständigt nya varianter framträder och håller en alert), så kan man inte blunda mer, med mindre än att man vet att det är vad man gör (och ser till att hålla blicken skarp bakom de tillfälligt slutna ögonlocken).«
Jag är pinsamt medveten om att även den här boken har en manlig slagsida och finner ingen annan förklaring än att jag inte är så genusmedveten som jag låter. Per Meurling låtsades inte ens. Han observerade aldrig att Agnes von Krusenstjernas plädering för erotisk öppenhet skilde sig från de manliga primitivisternas drömmar om en sexualitet där kvinnan fick vara metafor för det ursprungliga, för mull och åker (körtelfunktionalism, enligt Moa Martinson). I fejden kring Fröknarna von Pahlen märktes för övrigt knappast kvinnorna. På samma sätt som romanens kvinnor domineras av narcissistiska karlar deltog nästan enbart män i en debatt som i sin avspegling av romanens könsordning visade på bristen i tidens intellektuella liv: kvinnorna kunde möjligen få skriva romaner, men till förnuftiga resonemang krävdes män, helst med gedigen akademisk bakgrund.
Först under senare år har feministiska forskare intresserat sig för Krusenstjernas skildringar av hur de erotiska mötena sker på männens villkor. Eva Adolfsson såg Fröknarna von Pahlen som ett psykodrama om kvinnornas kamp för att finna sin plats i världen, slitna mellan längtan till livet och den stora kärleken och skräcken för detsamma. De måste kunna besvara frågan Vem är jag? innan de förmådde uttala det skapande Jag är.173
Per Meurling var ändå inte mer fördomsfull än att han höll en kvinna för en av de främsta av samtidens diktare. Han såg i Agnes von Krusenstjerna ett snille och avfärdade anklagelserna mot henne för att ha kränkt släktingarnas ära med att »vardagsmänniskans respektabilitet inte angår konstnären«. Som ett geni framstår hon även i Lagercrantz biografi (liksom i Mai Zetterlings film Amorosa). I hennes skörhet, av fienderna kallad hysteri, såg många en genialitet som befriade henne från ansvar.
Romantikens genikult hade annars endast gällt mannen, medan den motbjudande massan alltid tillskrivits feminina attribut, hysterisk och beredd att gå till ytterligheter. Det manliga geniet skapar sina egna regler, menade Immanuel Kant. Får man tro feministerna Maria Sveland och Katarina Wennstam satt detta snille ännu sommaren 2009 kvar på sin piedestal: »Missbruk, alkoholism, våld, negligerade barn, kvinnofientliga uttalanden – allt går att förklara (eller undgå att förklaras) med hänvisning till uppoffringarna man (han) gör för Konsten.« De undrade om det renodlade kvinnohatet rentav var konstens heliga ko?174
I Klarakvarteren sitter Per Meurling med skalderna Bertil Malmberg och Nils Ferlin på krogen Mona-Lisa och pokulerar. Då kliver Vilhelm Moberg iklädd fårskinnspäls och militärmössa in och skriker åt sällskapet: »Nu prövas andarna, är ni med i uppbådet?« Moberg har just tillsammans med flera arbetarförfattare undertecknat Uppbåd för dessa, en protest mot Sovjetunionens angrepp på Finland. Malmberg smuttar på sitt vin och svarar inte; Meurling antar att det är under hans värdighet att syssla med annat än Rilke och Baudelaire. Ferlin tittar däremot upp. »Ingenting kan få mig att bli krigshetsare«, säger han.
Den gamle antimilitaristen Moberg slår rasande näven i bordet och försvinner. Det övriga sällskapet följer en postmästare ut till Tullinge. Han vill bräcka poeterna i Shakespearecitat, men Malmberg öppnar bara då och då ögonen och muttrar: »Jag skiter i Shakespeare!« Sedan sträcker han fram glaset mot whiskybuteljen. Och medan hans huvud sjunker ned mot bröstet mumlar Ferlin samma ord om och om igen: »Inte ens en grå liten fågel/finns på den andra sidan.« Meurling antar att Mobergs krigshets lett Ferlins tankar till döden. Så arbetar ett diktarsnille, skriver Meurling – och lägger till att den färdiga dikten sedan stod tryckt i Vilhelm Mobergs dödsannons.175
Uppropet för hjälp till Finlands folk var ett försök av de intellektuella att påverka världen genom att utnyttja sin berömmelse. Samtidigt som Meurling kunde beundra diktarsnillet var han dock skeptisk mot författarprotester. På 60-talet skrev han exempelvis att Francoregimen inte brydde sig ett dyft om vad svenska författare ansåg; diktarna maskerade sig till en sorts humanitetens ljusgestalter, men någon reell betydelse hade de inte. Avidealisera författaryrket! utbrast han. Och visst kan man vara misstänksam mot altruismen hos dem som undertecknar dylika protester – hur många har inte struntat i ändamålet bara för äran att få sin namnteckning på samma upprop som Sartre och Beauvoir? Ändå tycker jag att dylika aktioner måste betraktas som ett ovanligt positivt sätt att utnyttja elitsamhällets fördomar på.176 Elitismen försvaras med att eliter är oundvikliga eller rentav oumbärliga, och det är många som liksom härskarna har intresse av att försvara dogmen om att det måste finnas förnuftiga individer som tänker för alla dem som alltför lätt vilseförs av sina lidelser, massan, den som inte förmår tänka på »det helas« väl. Föreställningen försvann ingalunda med »demokratins genombrott«. Lars Ahlin skrev 1968: »Gemensamt för allt elittänkande [...] är att de många som lever här och nu omyndigförklaras – de många är ej kapabla nog, de saknar kvalifikationer och rätt omdöme, de underkänns, bör tas om hand och styras. [...] Och eliterna, varifrån allt gott påstås utgå till massan av omyndigförklarade, kräver för sin del privilegier. Makten och rätten är deras, äran – och naturligtvis kapitalet.« Det visade sig när de ekonomiska och politiska eliterna upprördes över att det högmodiga och framstegsfientliga svenska folket röstat fel i folkomröstningen om euron 2003. Aldrig mera folkomröstning! utropade DN:s ledaravdelning.177
Det går inte att förneka att det finns eliter av olika slag och att det hela tiden pågår en kamp dem emellan. De är inte oberoende av varandra utan deltar i ett intrikat spel med allianser och kollisioner. Eftersom de intellektuella utgör en (eller flera) eliter kan de ses som del av överheten och väcker därmed folklig misstänksamhet. Aksel Sandemoses alter ego bemöttes med hån i staden Jante då han läste böcker och funderade över onyttiga ting, och i våra dagar uttrycker Joakim Forsberg sin förvåning över allt raseri mot »kulturmänniskorna« som man finner på internet: »Hur kan de bli så upprörda över något som de säger spelar så liten roll i deras liv?« Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg har funnit att det retar många läsare (och en del journalister) att tidningen över huvud taget har en kultursida. Detta hat fick Meurling att på 50-talet reagera med ett förakt som mest liknade reaktionära läroverksadjunkters bemötande av enhetsskolan med dess »nivellering«.
I eliternas strid har populister alltid försökt utnyttja breda folkgruppers moraliska och estetiska konservatism. De har inte haft svårt att påvisa att en stor del av världslitteraturen är verk av alkoholister, vagabonder och neurotiker som ideligen tvingats söka psykisk vård. »Agnes von Krusenstjerna är en olycklig människa, mer värd deltagande än dygdig fasa och moralisk indignation«, skrev hennes motståndare och förminskade hennes böcker till fantasier av en sjuk människa. Ungkyrkorörelsens kulturprofet Manfred Björkquist, av Meurling utpekad som en av den goda tonens pingviner, hade i ungdomen umgåtts med många skalder men fann dem sedan han börjat hysa dem på Sigtunastiftelsen allt mer makabra: »När man tänker på vilka människor som skapar den svenska litteraturen kan man ibland bli rätt kuslig till mods.«178
På samma sätt som kulturradikalerna på 30-talet beskylldes för att vältra sig i det »snedvridna och lösaktiga« utgöt sig femtio år senare Paul Johnson över de intellektuellas moraliska uselhet i De intellektuella, utgiven på svenska av ett näringslivet närstående förlag.
Konstnärerna har reagerat mot hånet genom att bli bohemer. De har drömt om att kulturens värden i stället för marknadens ska råda, men likafullt har de för att överleva tvingats skriva och måla på beställning. Den svenska bohemens mest kända tillhåll blev Klarakvarteren i Stockholm, inte minst på 30-talet då en brokig samling notisjägare, nyhetssäljare och poeter vimlade kring tidningsredaktioner, småhotell och krogar.
Bland dem återfanns Per Meurling, som dock hade föga till övers för den bohemromantik han såg som pendang till borgerligheten. Han var däremot inte fri från den romantiska konstnärssyn där skapandet ses som förenat med genialitet och som fortlevt även sedan det gamla Klara rivits. I en värld med växande klassklyftor sneglar rentav allt fler uppåt och nedåt, mäter och rangordnar. På fotbollsplanen eller popgalan hyllas talangen, och den stadgade publiken i Berwaldhallen exploderar efter konserten i sådan hänförd entusiasm för virtuosen att jag generad smiter ut i foajén. Kanske är jag bara avundsjuk? Eller för evigt präglad av det 70-tal då skulptören Karl-Olov Björk förhånade myten om att Beethoven skulle ha sågat upp ett hål i pianostolen för att slippa gå på skithuset och konstkritikern Torsten Bergmark välkomnade en utveckling där konstnären blev lönearbetare, vilket skulle skapa en stabilare bas för konstnärernas solidaritet med andra grupper. Men sådana synsätt överflyglades snart av nya – eller kanske gamla – romantiska föreställningar.179
Det var en ärelysten prästson som i slutet av 20-talet kom till Lund, förbluffade professorerna med sin studiebegåvning och erövrade den prestigefyllda posten som redaktör för Lundagård. I den svenska universitetsvärlden fostrades då fortfarande i första hand ett litet skikt ämbetsmän för att styra landets förvaltning och något tusental präster som uppfostrade folket i nationell och kristen anda. De såg sig som en naturlig aristokrati och motarbetade under 1900-talets första decennier »demokratismen«. När Meurling sökte sig bort från denna tradition hade det inget med modetänkande att göra. Fastän Clartés Lundasektion uppfattades som så omstörtande av stadens borgare att en hyresvärd krävde »att bomberna skulle förvaras på annat håll« utgjorde radikalerna en minoritet.
En av sektionens grundare var Meurlings lärare i sanskrit, Hannes Sköld, enligt Meurling »en av de största och mångsidigaste språkmän, som någonsin funnits i detta land«. Han påstods behärska alla språk utom fikonspråket – vilket han dock höll på att lära sig. Sköld hjälpte outtröttligt Meurling att tolka de Rigvedaskrifter som han byggde sin avhandling på.
Hannes Sköld var en ovanlig akademiker. Vid storstrejken 1909 hade han belönats med tre månaders fängelse för att ha förolämpat ett »länsmansmajestät«, och 1912 hade han varit med om att skriva en av de mest berömda pamfletterna i den svenska historien: Det befästa fattighuset. Han skapade också en kamplyrik som ännu lever: »Första maj, första maj -/varje sliten kavaj/blir en mantel av strålande ljus,/varje trött proletär/glömmer mödornas här/och går drucken av vårvindars rus.« 1927 var Sköld ende sökande till professuren i sanskrit med jämförande indoeuropeisk språkforskning. Men universitetets konsistorium accepterade inte de sakkunnigas kompetensförklaring, teologer och jurister förklarade Sköld inkompetent. Han hade ju som socialist visat bristande omdöme. Han fick fortsätta som tillförordnad professor, för någon kompetentare kraft fanns inte.
När Meurling försökte muntra upp Sköld med att det kommit en ny radikal generation till Lund tvivlade denne och fortsatte sin ensamma strid mot de akademiska fördomarna. Han dog 1930, endast 44 år gammal, och först sedan socialdemokratiska riksdagsledamöter ingripit fick hans hustru och tre minderåriga söner professorspension efter honom. »Så hänsynslöst går den härskande klassens lärdomsrepresentanter till väga, så intriganta och nedriga är de i sitt klasshat, när de törs och har makten«, skrev Per Meurling fyrtio år senare.180
Han kunde dock intrigera han med. Några år efter att han tagit avsked av Lund var han tillbaks och hjälpte försteopponenten att nagelfara Åke Ohlmarks avhandling in i minsta fotnot. Syftet var att sänka betyget, och det lyckades. Ohlmarks skrev senare att medan smedens rygg blir böjd och gruvarbetaren får kollunga så heter akademikerns yrkessjukdom fiffel och intriger.181
Enligt det klassiska idealet ska universitetets frihet vara stor – lärarna ska få säga vad de vill och studenterna läsa vad de vill. I praktiken har man gärna upphöjt sin egen sanning till lag, och gränserna mellan sak- och personstrider har alltid varit flytande. Ingemar Hedenius deltog i intrigspelet med liv och lust och ursäktade sina bataljer med »professorspatrasket« och »lusaschlena« med att han ville ge kollegerna en värdigare behandling. Striden om positionerna har samband med att det är via institutionerna man får makt och auktoritet att forska och då gäller det att hindra oliktänkande från att få inflytande över utnämningarna. Rangordningens betydelse ledde inte bara till att universiteten länge sågs som snobbismens högborg utan också till att man lärde sig le mot sina överordnade för att sedan baktala dem.182
Merparten av akademikerna drog inte alls samma slutsats som Meurling av kapitalets ekonomiska kris på 30-talet. Men när den borgerliga vetenskapen tycktes oförmögen att förklara varför det blivit kris fick teoretiska alternativ en chans. Tomas Forser ser orsaken till tidskriften Ateneums tillkomst i en kreativ miljö för några skrivkunniga unga vetenskapsmän i skärningspunkten mellan universitetets seminarier och arbetet i Clarté. Tidskriften inspirerades av Frankfurtskolans Zeitschrift für Sozialforschung och kring den växte det fram ett seminarium med ambitionen att ge historiematerialistiska studier vetenskaplig status. Det var framför allt Per Nyström och Per Meurling som intresserade sig för historievetenskapens teoretiska ramar, och det var också de som mest betonade tidskriftens historiematerialistiska karaktär. Ateneum blev dock kortlivad, och 1935 lämnade Meurling Lund med en föraktfull salva: »En utomstående kan knappast göra sig en föreställning om det petitessmakeri, den bornerade lärdomshögfärd, den verklighetsisolering, den mänskliga efterblivenhet, som kännetecknar våra dagars studenter, universitetslärare och svenska universitet.«183
Det var sannerligen illa ställt med moralen i idealismens högborg. Den antagonism som ofta funnits mellan akademikerna och »månglarna«, affärsidkarna, har i allmänhet tonats ned när de sociala striderna skärpts. Då har de förenats i försvar inte bara av det reella kapitalet utan också av det kulturella kapital de kallat bildning och sett symboliserat i den vita mössa (romerska toga) som skilt dem från proletärerna. Så skedde även på 30-talet. Lika väl som svenska företag handlade med tyska, samarbetade de svenska lärosätena med de tyska där studenterna initierat bokbål och lärarna accepterat att deras judiska kolleger rensats ut.
Vid det beryktade Bollhusmötet i Uppsala 1939 fick de »nationella« studenterna med sig studentkåren i ett protestuttalande mot »judeimporten«, tio läkare på flykt, med argumentet att svenska akademiker skulle gå miste om arbetstillfällen och skapa ett intellektuellt proletariat om flyktingar togs emot. Social-Demokratens chefredaktör Zäta Höglund utbrast: »Studenter i allmänhet är en socialt okunnig och lättledd hop.« Torgny Segerstedt, som tidigare anklagat arbetarrörelsen för att sätta obildade skomakare och murare i samhällsledningen, sa sig nu ha fått en betydligt högre uppfattning om arbetarungdomen som var beredd att sätta livet på spel för Spaniens folk, medan studenterna snålt pockade på sin förmenta rätt.184
Helt kunde inte Meurling lämna den akademiska världen. Enligt vännen Jan Lindhagen förblev han den evige studenten. I maj 1949 fylldes Stockholms högskolas stora sal av förväntansfulla åhörare. Många hade kommit tidigt för att få plats och överraskade habituéerna genom att fördriva väntetiden med kortspel. Per Meurlings religionshistoriska avhandling De fyra väderstrecken skulle ventileras och många förväntade sig ett spektakel.
Avhandlingen var emellertid ett högst seriöst arbete om det fornindiska kastväsendet. Den kan ses som ett utkast till en materialistisk-dialektisk religionsteori; den är i alla fall ett säreget försök att förstå de sociala processer som skapar samhällenas religiösa överbyggnad. Under tiden i SKP hade Meurlings historiematerialism blivit så mekanisk att han försäkrade att Marx och Engels »med allkringblickande vetenskaplighet tecknat grunddragen i släktets nödvändiga utvecklingsgång«. Sedan han lämnat partiet hade han återintagit en vetenskaplig hållning och underströk att Marx inte främst försökt definiera målet för utvecklingen utan velat upptäcka de möjligheter för arbetarklassen att handla som produktionssättet utvecklar.
I avhandlingen förkastade Meurling den då spridda uppfattningen att de sociala klyftorna uppstått på grund av rasmotsättningar och försökte i stället visa att de besuttna använt religionen för att exploatera vissa grupper. Opponenten fann avhandlingen ytterst vederhäftig – en andreopponent undrade visserligen om inte ett och annat citat hämtats ur Kommunistiska manifestet, men i Morgon-Tidningen betecknade den gamle clartéisten Karl Nilsson disputationen som glansfull, och enligt Stockholmstidningen var den en av de mildare stormar Meurling genomlevt. Stundtals ska han ha uppträtt med samma auktoritet som en prost i Kristdala, för att i nästa stund som folktalare avfyra en salva mot opponenten och belåtet slicka sig om munnen.
Några skribenter gladde sig åt att Meurling återupptagit vetenskapen. Men det är tveksamt om han hade det. Själv skulle han senare påstå att han skrivit avhandlingen långt tidigare och letat fram den bara för att imponera på en vacker flicka i en rakstuga på Kungsholmstorg. Han hade råkat hitta den när det pensionat han bott i på Norr Mälarstrand rivits och han händelsevis lyft på en tegelsten. »Man kan tro att en sådan här historia är påhittad, men den är karakteristisk för mig«, berättade han förtjust för en reporter, men anekdoten gick nog bäst hem hos ett krogsällskap som fått i sig hela ransonen. Han hade visserligen länge skrutit med en så gott som färdig avhandling, men den som han disputerade med var i alla händelser omarbetad; i den hänvisas till ett flertal böcker utgivna på 40-talet, och i förordet skriver han att han åtnjutit doktorandstipendium. Privat påstod han att han fått lägga fram avhandlingen först sedan han lovat att inte konkurrera om någon tjänst.185
Karl Nilsson funderade över om det var orimligt att Meurling ändå skulle sluta som kyrkoherde i Kristdala: »Per Meurling vet mycket om de stora städernas syndfulla liv, till uppbyggelse för dem som vill höra om sådant. Men han vet också mycket om hedningar i alla världsdelar. Att han inte sysslat med scoutverksamhet eller hurtfriskt uppträtt på någon fotbollsplan är små luckor i meriteringen.« Nilsson liknade emellertid själv träffande Meurling vid en akademisk Nils Ferlin, en flitig bohem som var omöjlig att ha i möblerade rum, och man kan ju undra hur det skulle ha blivit med ordningen i Kristdalas kyrkböcker om Pelle Meurling bejakat vad världen väntat sig av honom. För att inte tala om åtgången av nattvardsvin!
Vid disputationen aktade sig inte Meurling för att etikettera sig själv som ett »vetenskapens naturbarn«, och det gick efteråt rykten om att lättklädda damer infunnit sig till disputationsmiddagen. Belagt är i alla fall att tredjeopponenten hette Sonja Strand, liksom att den nyblivne doktorn saknade fast adress och strax innan disputationen anhållits för fylleri och förargelseväckande beteende.
Meurlings avhandling satte inga spår i forskningen under det kommande decenniet. Även om misstron mot en vetenskap som skapat atombomben och försvarat rasbiologin lett till kris för den klassiska humanismen hade segrarnas vetenskapssyn positivistiska förtecken. Ateneums historiematerialism förkastades av den akademiska världen, även av radikala socialdemokrater som Victor Svanberg. Denne drog en skiljelinje mellan sin »vetenskapliga litteratursociologi« och marxisternas teoretiserande. Det hjälpte inte att Meurling några år in på 50-talet skrev att Svanbergs sociala utopism och humanism höll på att bli konservativ i dålig mening. Marxismen tillhörde inte längre det vetenskapliga paradigmet i den svenska akademiska världen. Då blickade Meurling nostalgiskt tillbaka på sitt Lund och mindes att där funnits en jordmån som tillåtit alla att växa efter sin egenart.186
Orsaken till att Per Meurlings akademiska karriär hakade upp sig var varken bristande begåvning eller flit. Den stäcktes tidigt av krafter han inte rådde över. Men det fanns karriärmöjligheter för akademiker även utanför universiteten. I striden med den goda tonens pingviner hade Meurling sagt sig vara övertygad om att dessa utgjorde en elit på nedgång, och det fanns verkligen akademiker som ville åta sig en ny roll i folkhemmet.
Efter morden i Ådalen och Kreugerkraschen hade politikernas och företagarnas anseende minskat. En grupp hade emellertid fått ökad prestige sedan första världskriget: ingenjörerna. Medan känslorna svallade på andra håll tycktes de hålla fast vid förnuft och rationalitet.
Mellan teknikens och konstens världar utgjorde arkitekterna med sin funktionalism en bro. Att funkisen kom att forma det moderna Sverige berodde dock även på att arbetarrörelsen gjorde den till del av sin dagordning. När Wigforss talade om att det behövdes intellektuella som visade vägen till de nödvändiga sociala reformerna öppnades politiken för de sociala ingenjörerna. Den belöning han erbjöd dem var tillfredsställelsen i att delta i arbetet för ett samhälle med mindre klasskillnader.187
Ekonomi, teknik, vetenskap och politik kopplades samman till vad som kom att kallas social ingenjörskonst. Humanister och beteendevetare kunde fylla ut gapet mellan den teknisk-ekonomiska utvecklingsnivån och den kulturella. Dessa samhällsingenjörer kännetecknades enligt Yvonne Hirdman av: »Vetenskap, rationalitet och saklighet, viljan att göra och tilliten till såväl den goda staten som den tekniska potensen.« Arkitekter som Uno Åhrén och Sven Markelius umgicks flitigt med Alva och Gunnar Myrdal, och i vad Alva kallade »gänget« ingick även filosofen Gunnar Aspelin, skalden Erik Blomberg, litteraturvetaren Victor Svanberg, statsvetaren Herbert Tingsten, nationalekonomen Alf Johansson och byggmästaren Olle Engkvist. Alva påstod att de var Sveriges avantgarde när det gällde konstruktiv social radikalism.188
Gunnar Myrdal ville rensa bort politiken ur nationalekonomin, skilja fakta från värderingar. Likväl kunde vetenskapsmannen få en politisk roll genom att beskriva verkligheten så att den förändring han föreslog skulle vara den enda rimliga. 1934 hävdade sålunda paret Myrdal i Kris i befolkningsfrågan att om man ville höja nativiteten så fanns ingen annan väg än en radikal fördelnings- och socialpolitik. Per Meurling anmälde boken i Ateneum. Han fann beskrivningen av den otidsenliga patriarkala familjeordningen träffande men menade att en radikal fördelnings- och socialpolitik förutsatte en social planhushållning. Socialminister Gustav Möller använde i stället myrdalarnas varningsklocka om nativitetens nedgång till att skrämma upp bondeförbundarna så att de röstade för förslag till sociala reformer.189 Gunnar Myrdal påstod att de vetenskapliga och politiska engagemangen bara var olika aspekter på samma projekt. Han talade ringaktande om intellektuella som saknade kontakt med folkliga organisationer, för det var i samarbete med dessa som man aktivt kunde delta i moderniseringen av samhället. Även Herbert Tingsten och Ingemar Hedenius var inriktade på det nyttiga. Hedenius hävdade att vi bara bör tro det som det finns intellektuella skäl att hålla för sant – men tillade att vi sedan bör tillämpa nyttomoralen, identisk med välfärdsstaten. Vetenskapsmännen gav legitimitet åt de sociala reformerna. De hävdade att de helt enkelt visste bäst och att deras expertis gav dem rätt att råda. Victor Svanberg såg ingen risk i att en intellektuell aristokrati planerade samhället och uppfostrade medborgarna till solidarisk medverkan; de europeiska intellektuella hade i hundratals år underskattat sig själva och överskattat massan, vilket lett till en »förhastad demokrati«. Han litade till att de bortsåg från sina privatintressen, eftersom vetenskapsmän inte kan ljuga utan att upphöra att vara vad de främst vill vara: vetenskapsmän.190
Från mönsterförorten Vällingby tyckte sig Per Meurling på 50-talet se en ny människotyp utvecklas, en som förkastade traditionellt känslotänkande, moralisk inskränkthet och gammalmodig sentimentalitet. Marxisten förklarade att det var tid för de moraliserande och ideella trosbröderna av olika slag att packa och gå, den epok som stundade måste bli de sociala ingenjörernas, den vetenskapliga positivismens! Menade han allvar?
Rollen som social och pragmatisk vetenskapsman passade honom själv illa, och han kom också att som »mångsidig dilettant« anse sig orättvist undanträngd av de praktiska specialisterna. (Bättre lämpad var hans vän från Clarté och Ateneum Per Nyström, som med tiden blev såväl statssekreterare som landshövding.) Romantikern inom Meurling reste sig också mot standardiseringen, och ibland tycktes han rentav förtjust över att bilförarna, »dessa odjur, vilkas motorhjärtan redan spinner dovt och misslynt«, bröt mot hastighetsgränserna. Den sociala ingenjörskonsten hade en baksida.191
Samhällsingenjörerna fann att det mesta borde göras annorlunda. »Fullstoppade matlagnings- och sovhålor« skulle ersättas med moderna, hygieniska bostäder, vilket innebar stora ingrepp i familjelivet. För att motsvara de krav som den sociala och tekniska utvecklingen ställde behövdes en ny människa, en »högre människotyp«. Hur kunde man tillåta att barn fostrades av sinnesslöa, alkoholister, våldsverkare – eller lyxmammor? undrade Alva Myrdal. Folket måste uppfostras! Detta accepterades av den socialdemokratiska rörelsen och dess växande skara av kommunala förtroendemän.
Experterna såg sin utgångspunkt som självklar och höll inte folket med så hade det fel. Medelklassen fann brister hos arbetarklassens mödrar och ville »lägga livet till rätta« för de »mindre kompetenta«. Barnavårdsnämnderna försökte övertyga de »misslyckade« föräldrarna om att folkhemmets representanter i sin professionalitet bara ville barnens bästa – de som inte förstod att samarbeta hade visat sin olämplighet. Den tidigare barnavården hade sannerligen varit inhuman (barnauktioner etc.), men antalet barn som omhändertogs för skyddsuppfostran fördubblades mellan 1928 och 1946.192
När problemen beskrevs som tekniska föreföll de inte kontroversiella utan opolitiska. Det ändamålsenliga sågs som förnuftigt, det rationella som rätt. Efter kriget blev den sociala ingenjörstanken allmän egendom och genomsyrade även kulturpolitiken. Allt bidrog till att det svenska folket, inte minst kvinnorna, fick ett bättre materiellt leverne – men den sociala ingenjörskonsten överskattade sig själv. Goda intentioner kom ofta på skam. Det som skulle vara funktionellt för användarna blev funktionellt för systemet, för näringsliv och förvaltning; idealen om jämlikhet och klasslöshet ingick allians med den standardisering som näringslivet önskade, funktionalismens estetiska visioner fick ge vika för den kapitalistiska rationaliteten; förhoppningarna om att kunna skapa en trädgårdsstad i Stockholms city ändade i en enorm trafikapparat och ett Hötorgscity som arkitekten Paul Hedqvist kallade Grönköpings Manhattan.193
I folkhemmet skulle individen underordna sig samhällsintresset och i gengäld få trygghet och jämlikhet. Yvonne Hirdman ser ett mynt med två sidor: »Vi får en uppskrivning av det mänskliga värdet – en metafor i tidens anda – men, just därför en kränkning av den 'gamla människans' egenart.« I Ivar Lo-Johanssons Traktorn (1943) driver en modern godsägare sitt gods rationellt, vilket betyder att kogubbens praktiska (tysta) kunskaper ses som värdelösa. Denne hämnas genom att para gårdens kor med den långbenta och utdömda tjuren Älgen. Modernisten Ivar Lo var kluven inför framsteget och försvarade dem som körts över av tiden mot dem som förlorat känslan för arbetet, djuren och jorden – för naturen. I Gunnar Ekelöfs dikt »Till de folkhemske« har arkitekterna av hänsyn till de estetiska kraven, »som också är ändamålsenlighetens«, gjort molnen fyrkantiga. »Och det blir natt och tyst. Bara sophelikoptern/surrar i sakta mak från port till port/förd av en framtida utstött, en anarkist och poet/livdömd att bortskaffa allt fantasisnusk.«
På 60-talet ifrågasatte Per Meurling den vetenskaplighet som legitimerade de sociala ingenjörernas verksamhet. Han fann att statistikerna godtyckligt klöv samhället i alla upptänkliga indelningar för att dölja klassmotsättningarna. När han fått höra att man fotograferat månens baksida finns en del uppgivenhet i romantikerns självironiska kommentar: »Vad fordrar du mera,/sagoberättare, som/i månskenet såg/en flicka med silverfötter/stå vid din bädd? Snart visar dig Luna sin bakdel.«194
Samhället tycktes inte ha mycket bruk för Meurlings akademiska expertis. Han ratades också som samhällsingenjör. Som intellektuell var han alltför intresserad av de »stora sammanhangen« för att vara till riktig nytta – han var inte »objektiv«. Han såg samhället i klasstermer.
Det finns ingen naturlag som säger att intellektuella måste härstamma från någon bestämd klass, lika lite som från ett bestämt kön. Men för att kunna ikläda sig en intellektuell roll krävs ofta tillgång till böcker och tid, och sådant var förr inte arbetarna i staden och på landet förunnat. Friedrich Engels varnade dem för att de intellektuella försökte ta befäl över deras rörelse, och de utgjorde dessutom en fara genom att sakna tålamod och förorda extrema positioner. Karl Marx talade om att arbetarnas frigörelse måste vara deras eget verk, men likafullt menade han att arbetarna i klasskampen behövde de intellektuella. Kroppsarbetets karaktär utgjorde nämligen ett problem. Samtidigt som arbetsdelningen skapade monotona arbetsuppgifter som väckte revoltlust gjorde den arbetarna illa lämpade att styra. Hur skulle de efter tolv timmars slit orka ta till sig den vetenskapliga socialismens sofistikerade teorier?
Hur skulle samhällets minst skolade skikt kunna skapa en ideologi som höll dem samman? Marx uttolkare Karl Kautsky såg lösningen i att de intellektuella, som saknade eget klassmedvetande, skapade detta åt dem. Det låter som en märklig lösning, men den uppgiften åtog sig bland andra Lenin. Han påstod att proletariatet måste upplysas om vad det egentligen ville av ett parti dominerat av intellektuella. Men till detta dög inte den gamla intelligentian, den som under tsarväldet sett sig som det progressiva avantgarde som företrädde förnuft, rättvisa och framtid. Lenin, som själv hörde dit, förklarade att intelligentian bara var skit, självupptagen och onyttig. I stället blev det yrkesrevolutionärerna i bolsjevikpartiet som bestämde att arbetarnas klassmedvetande var vad partiet tillskrev sina anhängare.195
Många reformistiska ledare fördömde bolsjevikernas elitism men såg inget problem i att de, med sin borgerliga bakgrund, försökte uppfostra folket efter de mönster som format dem själva. »Massorna« var dock inte alltid beredda att lystra. Bland de amerikanska socialisterna och syndikalisterna (IWW) fanns en utbredd övertygelse om att lärare, predikanter och advokater var farligare för proletariatet än skjutvapen. Och de hade förvisso anledning att vara misstänksamma mot akademikerna. Inte bara på grund av att dessa utgjorde en pålitlig borgerlig bastion utan framför allt för att undervisningssystemen ständigt återskapar de värderingar som gynnar den härskande klassens intressen, inte minst föreställningen att utbildning ger rätt att styra samhället. Även om det numera finns fack inom den akademiska världen med övervägande vänstervärderingar så äger den högre utbildningen i sig ett konserverande drag. Vilket förstärkts av att rekryteringen alltid har skötts internt.196
August Palm misstrodde »intelligensarnas« (Branting, Sterky m. fl.) prat om bildning och såg »magfrågan« som central. Trots att mäster Palm utmanövrerades fortlevde en misstro mot »magistrarna« i arbetarleden, och inte sällan har den tagit sig uttryck i att intellektuella hållits stramt inom rörelsen. Kaj Björk minns från sin tid på Social-Demokraten/Morgon-Tidningen att journalisterna fick nöja sig med betydligt lägre löner än kollegerna på borgerliga tidningar medan typograferna hade det bättre.197
Misstron var inte mindre hos kommunisterna. På partiets kongress 1944 påstod Ny Dags kulturredaktör P. O. Zennström att SKP stod i särklass bland Europas kommunistpartier i sitt ointresse för de intellektuella. De få intellektuella som anslöt sig fick veta att de förbehållslöst måste underkasta sig arbetarklassens (partiets) vilja om de ville spela en politisk och ideologisk roll. När C-H. Hermansson blev medlem sa Sven Linderot: »Skicka honom till Grovklubben, så han får veta hut!« Det sades visserligen halvt på skämt, men det fanns en allvarlig tanke om att de intellektuella måste rensas från sina småborgerliga fördomar. Och C-H. fann faktiskt att grovarbetarna hade mycket att lära honom.198
Partiets skepsis mot Per Meurling framgår av de rapporter som sändes till Moskva och som Lars Björlin läst (se not 45). Kring 1940 betraktades Meurling som en utomordentligt duktig journalist och skarp polemiker som behandlade professorer som skolbarn. Men han ansågs överskatta sig själv och vara en typisk intellektuell i den meningen att han inte hade någon erfarenhet av praktiskt arbete; dessutom använde han för svåra ord och levde tämligen småborgerligt (!).199
Även de arbetarförfattare som lämnade kroppsarbetet anklagades för att svika klassens kollektiva ideal och ägna sig åt individualistisk genidyrkan. »Renegater« som Ivan Oljelund och Ragnar Jändel blev illa åtgångna, och de arbetarförfattare som på 30-talet erövrade den borgerliga parnassen kände ofta misstron från sina egna. De värjde sig envist mot de ideologer som ville att de skulle hålla sig till partiprogrammet. Lika mycket som Rudolf Värnlund »av instinkt, av självbevarelse- eller självhävdelsedrift, av kärlek till sin egen art« reagerade mot borgerlighetens schablonmässiga och nedlåtande förakt för arbetaren, äcklades han »av den nästan professionella revolutionära idealiseringen som tog sig uttryck i en radikal skalds [Martin Andersen-Nexö] fraser: 'var man än ser en arbetare med högburet huvud och öppen blick gå sin väg fram kan man vara säker på att det är en revolutionär, klassmedveten arbetare'.« För Värnlund motsvarade den bilden inte den verklighet han upplevt.200
Sedan arbetarrörelsens barndom har föraktet mot folk som »inte gör ett hederligt handtag« grott. För trettio år sedan ledde jag en skrivarverkstad på ett stort lager i Jordbro utanför Stockholm. Uppgiften var att i samarbete med biblioteket och facket få de anställda att läsa och skriva. Förväntansfull vecklade jag upp en lapp ur bidragslådan och läste: »Försvinn din skäggige jävel som går här på skattebetalarnas bekostnad! Stick!«
Några år senare besökte Kjell Johansson och jag en PRO-kurs i Malmö. Jag hade just talat om den senaste arbetarlitteraturen och Kjelle läste sin berättelse om pensionären Oskar på kurs. Oskar har svimmat sedan han fått veta hur många sjukdomar som hotar honom och får vid uppvaknandet erbjudande av psykologen om att spela lik i ett rollspel om döden... Då avbryter en vresig röst på bred skånska: »Och var på dagordningen står det här?« En annan fyller strax i: »Jag tycker inte man ska driva med pensionärer!« Ordförandena slingrar sig: ABF har bönat om att pågarna skulle få komma och det skadar väl inte med lite kultur ... Vi var bara skit. Vi var inte ens en övrig fråga på dagordningen.
Socialdemokratins framgångar förde tusentals tidigare arbetare till ledande positioner inom stat och kommun, och många partimedlemmar var stolta över att män och kvinnor med utbildning enbart från folkskolan styrde Sverige och visade att högern haft fel i att demokrati leder till pöbelvälde. Skulle man då fortsätta att satsa på den egna offentligheten, den som uppstått av nödtvång när man tvingats bygga Folkets Hus och folkparker för att få mötesplatser – och som sedan fortsatt genom att ABF skapade egna bibliotek och att arbetarungdomarna favoriserade vissa folkhögskolor? Eller skulle man i folkhemsanda demokratisera skolan så att fler arbetarungdomar kom till läroverk och universitet – vilket kanske kunde leda till att arbetarklassen berövades sina begåvningar?
Efter 1945 satsade partiet på en öppen elit, dit alla ungdomar skulle få tillträde med hjälp av enhetsskola och studielån. Men tjugofem år senare var läget fortfarande sådant att SAP:s väljare uppskattade Olof Palmes angrepp på universiteten. Han var lika föraktfull som Meurling trettiofem år tidigare: »ett virrvarr av nedärvda traditioner som utvecklats till trosföreställningar, av medeltida spindelväv som av seklers patina upphöjts till en högre metafysisk dignitet«. Palme tvekade inte att genomdriva de reformer som var den direkta orsaken till studenternas revolt 1968. Samtidigt hade allt fler av partiets regeringsledamöter fått akademisk bakgrund. I Erlanders sista regering utgjorde de drygt häften, i Ingvar Carlssons hade nästan alla akademisk examen. De flesta var emellertid också fostrade inom »rörelsen«, och även om man inom svensk socialdemokrati sällan använt Gramscis termer, har det i praktiken alltid funnits en grupp organiska intellektuella med stark rörelseanknytning.201
Frågan om rörelsen skulle satsa på en egen offentlighet eller på att försöka påverka den befintliga komplicerades av att de som förordade organisatorisk boskillnad samtidigt kunde företräda bildningsideal där kulturarvet sågs som klasslöst. Besviken över akademikernas bristande intresse för folkbildning ansåg exempelvis Gunnar Hirdman att arbetarrörelsen behövde en egen intelligentia, men han ansåg även att arbetarklassen måste vägledas. »Man kan säga att målet måste bli en syntes mellan demokrati och aristokrati: ett broderskap mellan människor med högsta möjliga odling av tanke och hjärta, ett samhälle, där de flesta människors strävanden icke strida mot de bästas vilja«, skrev han och visade ett häpnadsväckande intresse för Ortega y Gassets Massornas uppror med dess varningar för massmänniskan. »För säkerhets skull« anbefallde han också ABF-biblioteken att vid litteraturinköp skicka rekvisitionerna till ABF:s ansvariga studieledning för saklig granskning.202
Per Meurling fann det upprörande att arbetarungdomen skulle vilseledas av en sådan okunnig och pretentiös vägledare som Hirdman. Även om »den intellektuellt medvetna arbetarklassen« nog visste att värja sig mot Hirdman, protesterade han 1935 i »den intellektuellt värnlösa arbetarklassens intresse« mot en förmyndare som inte vågade låta ABF:s cirkeldeltagare läsa Marx i original utan endast i en version han själv vanställt.
»Intellektuellt värnlös?« Arbetarpojken Hirdman såg en lysande chans att återgälda anklagelsen om förmynderi: »Vilken ringaktning för och okunnighet om svensk arbetarklass röjer icke detta uttryck!« Vilket akademiskt snobberi! Meurling betraktade ju arbetarna med samma cyniska människoförakt som Hitler gav uttryck för i Mein Kampf! Det måste vara förargligt att upptäcka att det finns människor som »genom födsel och levnadsöden« tillhör arbetarklassen och som självlärda har fräckheten att bedriva viss teoretisk verksamhet, konstaterade Hirdman självsäkert. Meurling var tydligen så förargad över att inte av födseln tillhöra den klass han ville tillhöra att han försökte behaga genom att göra sig mer proletärisk än proletärerna själva! Meurling svarade att Hirdman på grund av sina mindervärdeskomplex gentemot akademikerna försökte misstänkliggöra en sådan med lögnaktiga medel – som när han förteg att Meurling räknat med även intellektuella arbetare. 203
Varken autodidakten Hirdman eller akademikern Meurling hade några svårigheter att tala för andras räkning.
Många intellektuella, däribland Per Meurling, har hoppats på arbetarklassen som den kraft som ska förlösa dem ur den alienation kapitalismen skapat. Åtskilliga av dem har haft dåligt samvete för sin privilegierade ställning och förnekat sig själva. Trubaduren Fred Åkerströms sång gör fortfarande ont i mig: »Men vem får dyrt betala min framgång och min sång/Jo folk som slåss mot svälten i sitt land/Mens jag går runt med svullbuk och rapar upp en sång/Om Spanien, Belfast, Grekland och Vietnam.« Jag förstod alltför väl detta självförakt. När jag fann lappen som bad mig försvinna från lagret (s. 154) fann jag reaktionen fullt naturlig. Men den gjorde ont.204
På 70-talet sågs en proletär bakgrund i vida kretsar som en tillgång för intellektuella, och otvivelaktigt hade många därigenom fått erfarenheter som andra saknade, inte bara om arbetarklassen utan också om klassresenären. I Kjell Johanssons En rädd människas berättelse plågar de två proletärpojkarna sin kompis: »Vad vet du? Ingenting vet du! Erkänn att du är en rik jävel, en rik jävla överklassare. Erkänn! En ynklig liten skit! [...] Vi vet allt om dig, vi vet vad du är för en jävel. Bekänn. Tig gärna, men bekänn! Och offret deltog i spelet, krälande, men deltagande.« Fastän min bakgrund inte alls var så överklassig som Lasses i romanen fick jag sannerligen veta att de andra »grevarnas« hemförhållanden varit riktigt proletära. I Arne Melbergs Ett två tre »har Lasse permanent dåligt samvete och nu har han kommit underfund med att det är arbetarna som är rättmätiga innehavare av hans samvete. Dom ska ta hand om frigörelsen, inte bara för sig själva utan också för honom.«
Sartre försökte ta ställning till omvärlden utifrån teoretiska övertygelser samtidigt som han ville frigöra sig från dessa traditioner och komma bort från sin privilegierade ställning (döda borgaren i sig). Han mötte sällan arbetare och han förstod dem inte men hoppades att förbindelsen med dem skulle bota honom från hans individualism och alienation. Egentligen förväntade sig även de »grevar« som fötts in i arbetarklassen på att bli frälsta av den, trots att de aldrig mött det klassmedvetande de nu förstod borde finnas där. »Vi hade alla nackdelar av att ännu vara en arbetarfamilj men inga fördelar av att vara de goda borgare som allting intalade oss att vara«, skrev Arne. Fastän hans romanjag intalat sig att inte leva detta förkrympta liv längre ställdes denna erfarenhet under vänsteruppsvinget emot teorin om att arbetarklassen var historiens progressiva kraft: »Vi skapade oss ett politiskt överjag som dikterade våra liv. Sen utnämnde vi vår underkastelse till medvetenhet.«
Många intellektuella har känt sig bedragna när arbetarna vägrat ta på sig den frälsarroll ideologerna gett dem. När arbetarna 1914 gick ut i kriget mot sina klassbröder måste Rosa Luxemburg läggas in på sjukhus. Den besvikne Per Meurling visade på 50-talet ett öppet förakt för det svenska folk som inte uppfyllt sin roll utan i utbyte mot trygghet låtit sig försoffas. Han fann kulturen präglad av dråpligt snusförnuft. Han såg all högre bildning i gammaldags mening vittra ned, medan nya chronschoughar av det slag som satt på arbetarpressens redaktionsstolar erövrade fältet. Han tyckte »sossarna« organiserade det kulturella välståndet efter samma mönster som det materiella: genom att skära av topparna – med allmän slätstrukenhet som resultat.205
Än mer föraktade renegaten sina tidigare kolleger, »den radikala fjärilslekens elit«, SKP:s intellektuella, som beundrade varandra på sammanträden med karaktär av bönemöten, när de inte svärmade kring borden med vodka, konjak och whisky på den ryska ambassadens mottagningar. Allmänheten hade dock inget att frukta: »Revolutionens fjärilar stinger ingen till döds«; de var godhjärtade människor, vars enda men stora fel var deras naivitet. I en av sina anonyma artiklar i Allt roade han sig med att porträttera sig själv: »en miniatyr-Faust i det radikala livets mera hemlighetsfulla häxkök. Vem talar han med? Frågan är överflödig, ty han sitter ensam och endast de stora, deformerade ögonen, som ständigt sprutar polemiska gnistor, rör sig av och an. Den roll han spelar bland radikalismens fjärilar är oklar, men förvisso inte av det godmodiga slaget.« Han hörde varken till arbetarna eller de intellektuella.206
Liksom Kjell Johansson övergav jag läraryrket. Kjelle arbetade under flera år extra i hamnen, jag blev sjukvårdsbiträde i långvården. Det var inget märkvärdigt med det. Det handlade för mig inte om någon medveten »proletarisering« annat än i den meningen att jag längtade efter nya erfarenheter. Ett decennium tidigare hade Göran Palm, oroad över vänsterns isolering och elitism, tagit anställning på LM Ericsson som montör och efter ett års arbete hade han gett ut ett par böcker om sina erfarenheter. Däri deklarerade han att han funnit att arbetarna inte alls var så starka och farliga som han trott utan ofta klena och ängsliga, på det hela taget »ungefär lika hyggliga som folk är mest«. Samtidigt som han lärde sig umgås naturligt med arbetarna fann han att många av dem kunde räknas till kategorin intellektuella, i den meningen att de »förstod« – vilket många akademiker definitivt inte gjorde.207
Palm fick motta hån för att han inte förstått att arbetare är som alla andra, men hans fördomar kan inte helt förklaras med hans bakgrund som prästson. Arbetarpojken Eyvind Johnson hade haft så väldiga förväntningar på sina kamrater att han led när de alltid svek idealen: »nu tyckte jag plötsligt att världen kryllade av proletärer, som personligen inte fyllde ens de minsta krav«. Hans romantiska föreställningar levde kvar tills han nästan tjugoårig drabbades av den fruktansvärda upptäckten att »varje människa är en särskild människa«.
Även min bild av Arbetaren blev mindre idealiserad – eller demoniserad. Till detta bidrog att jag hade förmånen att en tid bo i samma kollektiv som en sant intellektuell arbetare. Leo Holtter läste mycket, och jag märkte snart att han tänkte mer självständigt än jag själv, samtidigt som han kunde omsätta tankarna i politisk handling. Det skulle dock ta lång tid innan jag började våga tänka utanför de ramar som 60-talet stängt in mig i. Först möten med Bengt Nerman i text och verklighet på 90-talet fick mig att börja lita till mina egna känslor. Då hade jag också genom Författargruppen Fyrskifts (s. 114) verksamhet på fabriker, skolor och fackliga kurser mött personer av de mest skilda slag, sympatiska såväl som rasistiska, nyfikna liksom självgoda, i grunden ganska lika mig själv. Ibland inbillade jag mig till och med att de kunde ha behov av mig.
Det betyder inte att rörelsens misstro mot de intellektuella helt skulle vara övervunnen. Den unga poeten Jenny Wrangborg har med sina slagkraftiga vittnesmål från arbetslivet uppmanat till facklig kamp och har då av de fina kritikerna fått höra att sådant är »dålig litteratur« – som om inget hänt sedan Per Meurling angrep den goda tonens pingviner. Likafullt möter hon fackliga förtroendemän som tvekar att engagera henne: är du riktigt pålitlig, är du lojal? De har dock haft grundad anledning att vara skeptiska. Det är många av det skrivna ordets folk som trott sig alltid veta bäst.208
Kumla fick sina stadsrättigheter 1942 och byggde stadshotell och stadshus för att visa sig dem värdig. När platsen framför stadshuset skulle prydas med en skulptur blev det väl mycket för många kumlingar. 1955 hade en pristävling utlysts, och en kompetent jury valde ett förslag av Arne Jones, ett spensligt fantasidjur, Kumlan, som var tänkt att graciöst kliva ut i en damm. Mina farföräldrar, ett skollärarpar från Brånsta, hade som pensionärer flyttat in till staden och vid söndagarnas kyrkkaffe lät det som om Kumla höll på att uppföra en ny guldkalv. När Nerikes Allehanda gjorde en enkät om de utställda modellerna fann de flesta skulpturen fullkomligt obegriplig. Skulle en sådan grej kosta 53 000 riksdaler! Då borde man i alla fall se vad den föreställde. Varför inte en staty av en skomakare? Skällsorden haglade i stadsfullmäktige: Ko-skelett! Kadaver! Ärendet bordlades.
Redaktören för bonderörelsens ambitiösa kulturtidskrift Perspektiv, folkbildaren Ragnar Oldberg protesterade.«Femtio eniga stadsfullmäktigeledamöter som ägnat någon timme av sitt verksamma liv åt meditation inför konstskapelser borde inte få makt att sabotera fem konstälskares noggrant övervägda beslut«, skrev Oldberg. Liknande kollisioner äger rum även i dag, även om politikerna numera hellre säger att förslagen brister i anknytning till de kommunala verksamhetsmålen än att de är obegripliga.209
Oldberg förnekade att stadsfullmäktiges bordläggning skulle ha varit en triumf för det sunda bondförståndet – det var snarare den oskolade smaken som segrat. Det begreppet har andra skytt med hänvisning till att smak varken kan eller bör diskuteras. De ser sig som demokrater när de menar att var och en får bli salig på sin fason, men då bortser de från att värderingen av vad som är god smak fortlever och fyller en viktig samhällelig funktion. Enligt Pierre Bourdieu är det nämligen avgörande för hur man blir bemött i samhället om man har eller inte har tillgång till den bildning som är kulturellt dominerande.
Under upplysningstiden sågs bildning som ett verktyg för att frigöra individen från okunnigheten. Man måste lära sig tänka kritiskt för att få grepp om världen omkring sig. Men begreppet användes också för att särskilja samhällsgrupperna. Genom att beteckna sig som den bildade klassen legitimerade borgerligheten sin rätt att styra samhället. Den borgerliga ungdomen fick i läroverk och flickskolor lära sig vad som var gott och skönt, enligt en ordning som klart skilde hög kultur från låg och god smak från dålig. Bildningen markerade klassidentitet, och enligt Terry Eagleton, professor i kulturteori, är kulturen snarare problemet än lösningen för dem som önskar undanröja klasskillnaderna. Det är på den kulturella nivån som skiktningen i samhället blir tydlig, det är i kulturen som striderna förs om vem som ska höras och vem som ska ses. I sin idéhistoriska avhandling Kulturen och arbetarrörelsen (2008) finner dock Per Sundgren att man i Sverige i stället oftast sett kulturens uppgift som klassöverskridande och samhörighetsskapande.210
Arbetarpojken Gunnar Hirdman hade tillägnat sig den borgerliga bildningen och såg det som en kulturdemokratisk uppgift att leda andra till samma utveckling. Trots att han i många avseenden hävdade arbetarklassens intressen uppfattade han »den goda smaken« som något oberoende av klass och kön. Per Meurling häcklade honom och Alf Ahlberg för att de inte insåg kulturens klasskaraktär, men Meurling var inte självkonsekvent.211
Han tog »masskulturen« i försvar när det under andra världskriget bröt ut en häftig debatt om det så kallade dansbaneeländet. De »förtäckta bordellerna« betraktades som ett hot mot både smaken och sedligheten, och ett enhälligt kyrkomöte krävde åtgärder mot den växande nöjesindustrin. Då raljerade Meurling om att Gud måste ha gjort ett misstag när han försett ungdomen med olämpliga kroppsdelar och känslor så att de dansade i stället för att åhöra predikningar. När ungdomarna ägnade sig åt den »kolorerade veckopressen« fördömde Meurling däremot deras dåliga smak. Han angrep till och med den »kolorerade dagspressen« som fyllde sidorna med blod, mord och sensationer för att öka upplagan och profiten: vad brydde sig revolverjournalister och tidningsägare om att folkets smak förråades? 212
När gränser dragits mellan god och dålig smak eller mellan »hög« och »låg« kultur, har det »goda, sanna och sköna« alltid setts som motsatsen till det vanliga, banala, vulgära. De folkbildare som bedrivit smakfostran gjorde detta för att de sett sin humanism som ett motmedel mot den nyttosyn som trängt in med moderniseringen. Även den vänster som annars försvarat »det vanliga folket« har förkastat »den vanliga kulturen«, masskulturen, såsom uttryck för förtingligande, »för den nakna varukaraktären«. Theodor Adorno fann att kulturindustrin såväl gav kapitalisterna god avkastning på investeringarna som manipulerade folkets fantasi och lust. Han förstod inte hur människorna skulle kunna bli medvetna i en värld där massmedierna berövat dem deras inre liv och ersatt det med falskt medvetande. Det resonemanget var inte heller Per Meurling främmande för.
1950-talets tilltagande välstånd väckte oro bland arbetsgivare och folkbildare. Vad skulle folket göra med sin ökade fritid? Arbetsgivarna hoppades att de skulle intressera sig för sport, men Gunnar Hirdman förtröttades inte i sina ansträngningar för att få arbetarna att lyfta sig över vardagen och välja bort enkla nöjen som bio, dans och dragspel. Han föreställde sig att den högsta formen av skadeglädje måste vara »när intelligenta negrer sitter och skådar ner på ett dansgolv, där de vita uppträder som sina forna slavars apor«. Inom ABF fanns en utvecklingsstege: barnvisa – schlager – operett – klassisk musik, och Hirdmans mål var att göra skönheten hos Beethoven tillgänglig för alla.213
Det synsättet satt djupt även i Meurling. I många avseenden hade han och Hirdman en likartad uppfattning om vad som var god konst. Meurling var visserligen mer konstnärligt och politiskt radikal men därmed också snarast mindre folklig än Hirdman. Denne klagade över 40-talistpoeternas svårtillgänglighet. »Ni skall inte kräva, att det arbetande folket skall ha respekt för dessa bisarrerier. Det bör vara litet ömsesidighet i fråga om respekt, tillmötesgående och förståelse«, förmanade han. Det synsättet fann Meurling inskränkt. Han hyllade Erik Lindegrens diktsamling mannen utan väg som banbrytande och påstod att avståndet mellan folkbildarna och »de självständiga intelligenserna« oavbrutet ökade: »Samhället går sin väg, den skapande andliga kulturen sin. Det är en tragisk skilsmässa ...« Men han vämjdes liksom Hirdman över radions program (»självgoda, dumma, flabbiga, lösa i köttet, tunna som utspädda såser«). Han ställde frågan varför radions visor, sketcher och varietéprogram inte tilltalade »den kultiverade människan« och kursiverade själv svaret: »Helt enkelt därför att hon med nödvändighet måste reagera mot den plumpa och dåliga smak som är den breda massans.«
Få törs säga så, skröt han. I stället lät man sig terroriseras av det krav på demokrati enligt vilket alla ska vara lika goda. Han påstod att den nya skolans bildningsideal var kalkerade efter de socialdemokratiska riksdagsmän som botade bristerna i sin »formalistiska« bildning med att förakta denna. Den högre bildningen kunde inte på grund av sin karaktär breddas utan att »urvattnas och förtunnas«, det behövdes en elitkultur. Men det var då inte Hirdmans kultur, nyhumanisternas kultur, som Meurling eftersträvade. Han drömde sig tillbaks till 1700-talet, som han påstod i sina bästa stunder ägnat sant intresse åt personligheterna, medan man numera inte hade något till övers för den kulturens respektlösa kritiklusta. I stället bredde »en jämnstruken kollektivbildning i respektabilitetens tecken« ut sig, över vilken specialister och experter höjde sig för att sköta ekonomin. Den allmänbildning man talade sig varm för var opersonlig, färglös och likgiltig för »de få verkligt bildade«. Regeringen sökte massans bevågenhet genom att smickra den med en patent-demokratisk inställning som alltid var sipp, konventionell och ängsligt försiktig.214
Vart hade historiematerialisten Meurling tagit vägen?
När folkbildarna talade om att demokratisera kulturen menade de att alla skulle få tillgång till den konst de själva såg som värdefull. Masskulturen skulle bekämpas genom att även arbetarna fick tillgång till den goda konsten och bildningen. Men efter kriget fanns det fortfarande tvivel inom arbetarrörelsen på att det skulle vara detsamma som att apa efter borgarnas kultur. I det förslag till kulturprogram (Människan och nutiden) som lades fram inför den socialdemokratiska partikongressen 1952 fanns tankar på att man borde välja en egen väg. Men sedan Tage Erlander varnat för att alla försök att centraldirigera medborgarnas själsliv kunde ge borgerligheten en chans att angripa partiet sköts valet av bildningsväg upp – och sedan tycktes det bara självklart att kulturpolitiken skulle utformas i enighet med de andra partierna, om än med Socialdemokraterna som pådrivare.215
Arbetarrörelsen åtog sig alltså att vårda det kulturarv som till största delen hade sina rötter i den gamla borgerliga kulturen, men det har alltid funnits de som betackat sig för att utsättas för de sakkunnigas uppfostran. I samband med en enkätundersökning om arbetarnas fritid undrade till exempel ABF i Robertsfors försmädligt: »Är det bekant om Socialstyrelsen intresserar sig för att någon gång taga reda på, huru de bättre i samhället använda sin fritid?« Fackförbundspressens redaktörer uttryckte också sin förvåning över att »kultursnobbarna« inte förstod att tv, bil och sommarstuga hörde till kulturlivet.216
Ecklesiastikminister Ragnar Edenman konstaterade likafullt att den höjda materiella standarden inte lett till motsvarande höjning av den kulturella nivån, och att samhället därför måste erbjuda alternativ till den »lägre« kulturen och ge konstnärerna rimliga levnadsvillkor. Ändå fortsatte populärkulturen att breda ut sig – och folket att ägna sig åt »o-kultur«. Vintern 1960 var den sista Alf Ahlberg och Gunnar Hirdman tillbringade på Brunnsvik. Jag tycker mig se hur idealisterna halkar runt i backarna besvikna över att en rockgalen ungdom bara tänker på bilar. Som gammal Brunnsvikselev hade författaren Birger Vikström gett Ahlberg skulden för att lidelserna liksom Marx och Krapotkin numera lyste med sin frånvaro på skolan. Och LO hade inför Ahlbergs avgång utlovat höjda anslag till skolan, i förhoppning om att den skulle inriktas mer på det nyttiga.217
Fler än Hirdman och Ahlberg stretade ändå emot. 1961 fördömde ett helt nummer av Ragnar Oldbergs Perspektiv »o-böckerna«, gangsterlitteraturen och pornografin. Bengt och Ulla Nerman menade dock i en kommentar att folkbildarna genom att utpeka vissa företeelser som »kultur« och annat som uselt gav dem som kände sig främmande i den fina kulturvärlden dåligt samvete. Bengt Nerman fördjupade kritiken i boken Demokratins kultursyn (1962), vilket föranledde Oldberg att skriva: »Det förefaller mig vara en alldeles konfys idé att bildningsarbete kan bedrivas utan denna strävan att fostra, att odla.«218
Den synen på bildningens uppgift delade inte alls två av de filosofer från Frankfurtskolan som inspirerat Per Meurling och kretsen kring Ateneum, Walter Benjamin och Theodor Adorno. De ansåg att konsten ska stryka historien mot håren och motarbeta alla försök att släta över samhällets motsättningar. Men de hade olika uppfattningar om hur det skulle ske. Adorno ansåg att masskulturen försämrat folkets intellektuella förmåga till den grad att det blivit omöjligt att försöka tillföra arbetarklassen något revolutionärt medvetande, och därför måste de intellektuella själva föra den marxistiska traditionen vidare; han såg numera Arnold Schönbergs tolvtonsmusik som en större utmaning mot samhället än de socialistiska partierna. Benjamin var mer skeptisk mot sådan elitkultur och fann det naivt att tro att samma kunskap som gjort det möjligt för borgerligheten att härska över arbetarklassen skulle kunna bidra till dennas frigörelse: »Det finns inget kulturdokument som inte samtidigt är ett dokument över barbari.« Benjamins intresse för vardagslivet övertogs på 50-talet av brittiska litteratursociologer. När dessa forskare i vad som kom att kallas Cultural studies försökte förstå hur människorna använde kulturen i sin omgivning för att få grepp om sin tid, fann de att »hög« och »låg« kultur inte uteslöt varandra. Liknande slutsatser drog Bengt Nerman utifrån egna erfarenheter.219
Nerman hade vuxit upp med arbetar-, nykterhets- och bildningsrörelserna men upplevde dem som döda former som bevarade klassamhället, inte minst i förhållandet mellan de intellektuella och folket. Redan som barn hade han fått höra att han skulle leda Mänskligheten mot ädla mål. Fadern, Ture Nerman, hade aldrig tvivlat på att han tillhörde andens överklass och var förpliktigad att fostra arbetarna i idealens värld: Människorna, Bengt, de är för jävliga, men Människan! MÄNNISKAN!
Medan Ture som redaktör för Trots allt blev en yttrandefrihetens martyr under kriget gick sonen Bengt på Gotland som soldat och var rädd. Han funderade på vad han skulle ha gjort om han i stället varit född i Tyskland. Skulle han då ha legat vid Stalingrad och tillhört den onda sidan? 220
Bengt Nerman kände igen folkbildarnas dubbla budskap hemifrån, de höga ideal som erkändes medan verkligheten förnekades, och han reagerade mot att folkbildarna ville förädla kropp till själ. Även han önskade vidga sina medmänniskors vyer, men han menade att det förutsatte en dialog mellan jämbördiga: för att bli en skapande människa måste man ses och erkännas som ett jag! Han påstod att de folkbildare som föraktade läsare av triviallitteraturen inte insett att man kan leva på flera nivåer samtidigt, att alla inte alls reagerar likadant på samma tilltal och att man i den folkliga kulturen ser konsten i sammanhang med de egna erfarenheterna.
Hans kolleger kände sig förrådda. De förstod inte varför de skulle godta en »värdenihilism« som förbjöd dem att vidarebefordra upplevelser som betytt så mycket för dem. Behövdes de inte för att hjälpa folk att orientera sig i en värld där det kunde vara svårt att skilja »högt« från »lågt«? Bengt Nerman blev dock allt mer övertygad om att det är orimligt att begära att någon ska förneka sin egen verklighet, för det är ju utifrån den hon ska vara med och skapa den nya kulturen. Sociologen Harald Swedners undersökningar om folkets kulturvanor visade också att kulturen var en klassfråga och att de kulturformer som samhället favoriserade användes mest av en högutbildad och välbärgad elit. Även Swedner önskade att »socialgrupp 3« skulle välja den kultur den inte kände, men han trodde lika lite som Nerman att studieförbundens pösmagade »kulturapostlar« skulle kunna sälja »finkultur« genom att ge folket dåligt samvete.221
Under 60-talet vidgades kulturbegreppet. Politik och kultur flöt samman, gränsdragningen mellan högt och lågt ifrågasattes. Och även elitisten Per Meurling påverkades. Han mindes det stora kulturkotteri av förstklassiga intelligenser han umgåtts med i Lund som »en ideal demokrati i smått inom en lärdomsrepubliks ram«. Men det var det sista utbrottet av det akademiska Sveriges idealbildning och nu stod det »dött kulturmjöl kring dem i väldiga dammoln«. Kulturen måste ned på jorden. Kotteriet hade bedrivit en inbördes intelligenskult »som inte passar vår tid«. Vad hjälper det oss i vår mänskliga nöd att kunna citera Shakespeare? undrade Meurling.« »Det finns en mycket större och bredare bildning än den akademiska.«222
Han gav dock inga exempel på hur den »större bildningen« såg ut. Han var inte ensam om att ha svårt att definiera den. Trots att min pedagogiska grundsyn helt stred mot uppfattningen att se folk som passiva offer för enkel påverkan kom jag ofta på mig med att upprätthålla smakkoder som nedvärderade »folket«; jag kunde (och kan) inte låta bli att tycka att mycket inom populärkulturen är skräp! Liksom folkbildarna försvarat sig med att det inte kunde vara rätt att lämna fältet fritt åt de kommersiella krafterna försökte även jag övervinna motsättningen inom mig med tal om att vi måste bryta kommersialismens hegemoni.
Med 1974 års kulturproposition betonade också en enig riksdag att kulturpolitiken skulle stoppa »kommersialismens skadliga verkningar« – och eftersträva jämlikhet. Det blev inte lätt. »Under 1900-talets sista märkliga trettio år eroderade det finkulturella systemet så till den grad att det inte längre föreföll rimligt att tala om 'högt' och 'lågt' som separata kulturella system«, skriver den australiensiske kulturforskaren Tom O'Regan. Över hela Västvärlden skedde ett närmande mellan den kommersiella och den offentligt finansierade kulturen, och den estetiska smaken följde inte längre lika entydigt sociala gränslinjer; de flesta konsumerade såväl »hög« som »låg« kultur. »Man behöver inte förakta den dåliga musiken och poesin därför att man älskar den goda«, sa Lars Forssell. Men hade kulturen därmed demokratiserats? Hade alla, som Gramsci hoppats, blivit intellektuella?223
Den tidigare kultur- och skolministern Bengt Göransson menar att dagens svenska politik är i stort behov av att intellektualiseras. Vid mina samtal har jag också mest mött tvivlande miner vid frågan om det finns intellektuella politiker i dag. Jag hör namn som Tage Erlander och Olof Palme nämnas med saknad, och i DN reflekterar kulturchefen med anledning av att Palme tidigt i karriären skrev understreckare om litteratur i Svenska Dagbladet: »Det är en kravspecifikation som idag känns hopplöst daterad för en blivande statsminister, oavsett politiskt parti.«224
Olof Palme hade under 50-talet god kontakt med jämnåriga svenska författare, vars verk han läste och diskuterade. Han uppmanade dem i BLM att angripa välfärdsbyggets brister. Tage Erlander hade hoppats att Palme skulle bli partiets ideolog i stället för ledare, men även om Palme läste mycket och deltog i den internationella debatten så var han i första hand en praktisk politiker som ville få saker gjorda. Henrik Berggren anser i sin biografi att Palmes inställning till politik var mer existentiellt än ideologiskt grundad. Harry Schein karakteriserade vännen Palme som »en taktiker som är en nära nog besatt moralist«.225
Per Meurling uppskattade honom för hans rörliga intellekt och debattförmåga och såg honom som ett undantag i en regering som Meurling i övrigt fann »själsligt liten« – Palmes socialism var dock lika utopisk som drömmarna om Schlaraffenland.
Ryktet om Palmes radikalism var verkligen överdrivet. Hans uppmaning till kritik av folkhemsbygget blev bönhörd; historikern Kjell Östberg menar att om de intellektuella någon gång spelat en avgörande roll för att påverka samhällsutvecklingen och tidsandan så var det under 1960-talet. Men kritikens häftighet skrämde socialdemokratin. Det skar sig totalt mellan partiet och de fria teater- och musikgrupperna, och Palme oroade sig för en allians mellan de intellektuella och de militanta arbetare som gick ut i vilda strejker. Sara Lidman sa besviken att de intellektuella tagit upp frågor som borde intressera socialdemokratin, » [m]en det händer ju aldrig att socialdemokratiska teoretiker svarar, annat än med lustigheter som 'gycklare'«. Anne-Marie Lindgren, rådgivare till Olof Palme och fortfarande tongivande intellektuell inom partiet, konstaterade 1997 att socialdemokratin »haft vissa svårigheter med det intellektuella kravet på att få stå fri från partiberoende«. P. O. Enquist minns i Ett annat liv att han, som höll fast vid socialdemokratin, sågs som en maktens hantlangare eller rövslickare. Han fann inte heller någon tröst hos den socialdemokratiska »församlingen« som var misstänksam mot poeter, lika opålitliga som fiolspelande tattare.226
Den stora krocken kom när Folket i Bild/Kulturfront avslöjade IB:s existens och Säpo gjorde husrannsakning på redaktionen. När journalisterna Peter Bratt och Jan Guillou visade att det fanns en illegal organisation, vars existens var okänd till och med för riksdagen, belönades de med fängelse. Palmes reaktion dröjde och när han sent omsider trädde fram förvärrades saken. Han anklagade de två journalisterna för att använda vilka metoder som helst för att skada den demokratiska arbetarrörelsen: »De här gossarna har läst för mycket indianböcker och för många dåliga agentromaner.« Han ljög och påstod att IB-avslöjandet bara var hjärnspöken, och han påstod demagogiskt att Peter Bratts bok om affären med dess falska bevisföring fört tankarna till 30-talets Moskvaprocesser. Jag minns ännu min ilska när jag demonstrerade mot åtalen en kall höstkväll.227
Det var förresten inte bara »tokvänstern« som upprördes. Arbetardiktaren Stig Sjödin trodde att en »stor del av vårt folk kommer att inse att de åtalades uppsåt var renare än informationsbyråns«. Hans Alfredson tyckte det blivit så kallt: »Så ensamt det känns att stå som en fåntratt och tro på socialdemokratin. Och så finns det inga social-demokrater.«
Per Meurling tyckte däremot det var rätt att fängsla Bratt och Guillou – de var spioner som vänt sig mot Sverige, och något sådant hade han själv aldrig gjort. (Fast det kunde han som sagt inte garantera, s. 60.) Få brydde sig emellertid om Meurling, och trots ett massivt stöd i riksdagen var Palme orolig – kulturarbetarna hade trots allt opinionsbildande betydelse. »IB-frågan blev en varböld som länge följde socialdemokratin«, skriver Kjell Östberg och ser ingen annan förklaring till Palmes oskickliga uppträdande än att han med sina rötter i kalla kriget inte insåg att de radikala grupperna inte längre var redskap för Moskva.228
Briljant var även Palmes tennispartner under många år: Harry Schein, den svenska filmens starke man, en grå (men färgstark) eminens bakom mycken socialdemokratisk kulturpolitik. Filmkritikern Schein hade uppmärksammat filmens dubbla karaktär som underhållning och som konst, och filmpolitikern Schein såg till att underhållningsfilmen förde över pengar till »kvalitetsfilmen«. Som filmrecensent var han insiktsfull och granskande, som politiker allvetande och maktfullkomlig. De elever som utbildats på »hans« filminstitut och som han betraktade som sina barn gjorde uppror, och bakom revolten fanns den reella motsättning han själv uppmärksammat, den mellan konstskapande och kommersialism. Filmvänstern sökte alternativa distributionsformer och ifrågasatte hierarkierna, inklusive kvalitetskriterierna. Schein skrek: Tokvänster! De svarade: Filmsnut!
I boken Citizen Schein (2010) vittnar många i mediebranschen om hur en man med »intellektuella egenskaper« förvandlas till makthavare. Under femton år var Harry Schein navet i svenskt filmliv, skriver filmaren Göran Gunér: »Få kvällar bland kollegor förflöt utan att Harry diskuterades, berömdes eller – efter hand – ifrågasattes.« 1977 protesterade fyrtiotvå svenska regissörer mot Harry Scheins dominans och året därpå lämnade han Filminstitutet. Med åren skulle många se tillbaka på hans tid med saknad.229
Palme var och är också omtvistad. Claes Arvidsson anser i sin kritiska bok att Palme med arrogans och fartblindhet utvecklade en bunkermentalitet. Henrik Berggren är betydligt mera positiv och finner att Palme höjde den intellektuella nivån i det politiska livet. Kjell Östberg konstaterar att han mot slutet inte längre var med tiden.
Även om Per Meurling i grunden var skeptisk mot Palme eftersom denne var oförstående inför arbetarrörelsens stora tradition, marxismen, fann han hos Palme något som andra hade svårare att upptäcka: en hjärtats värme gömd under sarkasmerna. Kanske kände han bakom Palmes elakheter (och förlöpningar?) igen sin egen glöd när engagemanget tog över. Och hur många saknar inte i dag denna hos politikerna, nu när vi har en statsminister som på frågan om vad han har på sitt nattduksbord lär ha svarat: »Bland annat min väckarklocka.« Som om en statsministers läsning saknar betydelse i det offentliga samtalet.
Per Meurling nådde aldrig den betydelsefulla politiska position han själv och ibland pressen gav intryck av (»kommunistpamp inför rätta«). Men politiskt inflytande kan nås på många sätt. Rudolf Meidner utmejslade som utredare hos LO tillsammans med Gösta Rehn den solidariska lönepolitik som drev på rationaliseringen av den svenska industrin, och när han på 60-talet upptäckte att jakten på rationalitet inte sammanföll med en utveckling mot demokrati förde han fram det förslag till löntagarfonder som länge skulle bära hans namn och som fick 1976 års LO-kongress att spontant ställa sig upp och sjunga Internationalen – och tusentals småföretagare från landsorten att resa till huvudstaden för att demonstrera mot förslaget.
Meidners idéer hade egentligen svag förankring hos en socialdemokrati som alltid satt sin lit till den starka staten. Palme var inte heller som Meidner intresserad av att upphäva kapitalismen. Sedan partiet övertagit initiativet förvandlades förslaget om löntagarmakt till ett tandlöst medel för kapitalbildning. Meidner insåg att fondförslaget höll på att malas ned i kompromisskvarnen men sa: »Det är helt OK, jag är realist, men jag kan väl få slippa vara med om den processen.« Han såg sig själv som en neutral expert som bara gjorde vad andra uppdrog åt honom att göra, men riktigt så enkelt var det inte. Som lärjunge till Gunnar Myrdal följde han receptet att driva idéerna till sin spets, för att sedan lämna kompromissandet åt andra. När han påstod att han som medel för påverkan bara hade sitt intellekt och sin förmåga att uttrycka sig bortsåg han emellertid från att han fick makt av sin omgivning, det på 60- och 70-talen så mäktiga LO. Där betraktades han av de ledande närmast som en guru. Han slapp vara så taktiskt försiktig eller trosviss som politikerna, men även denne försynte man måste acceptera vissa ramar.230
Meidner såg ägandet som avgörande för maktutövning. Under 70-talet framträdde flera andra socialdemokratiska debattörer som aktualiserade frågorna om makten över företagen och arbetsplatserna. Skribenter som Paul Lindblom, Gunnar Gunnarson, Tage Sjödahl, Rune Nordin och Olle Svenning väjde inte för begrepp som klassamhälle och socialism. Deras position var inte helt klar. Om frilansjournalisten Caleb J. Andersson, Meurlings forna kollega i den antifascistiska kampen, skriver Anne-Marie Lindgren att han var lite för oberoende för att platsa i en partiorganisation och lite för politiskt orienterad för att riktigt accepteras av de »fristående« intellektuella. Att dessa skribenter fick hållas kan ses som ett utslag av att stora delar av offentligheten, inklusive det socialdemokratiska partiet, tagit intryck av »68« och att partiledningen ville lugna sin vänster, kanske rentav konkurrera ut »extremvänstern«.231
Jan Lindhagen var chef för Gruppen för samhällsstudier på SAP:s högkvarter, dit Meurling alltså knutits i början av 70-talet. Meurling var enligt Lindhagen en mycket opålitlig reformist; själv var Lindhagen starkt bunden till socialdemokratin och såg en styrka i den tradition som försökte bygga kooperativ och allmännyttiga företag med demokratin som ledstjärna. Denna riktning hade emellertid fått maka på sig sedan partiledningen på 30-talet trott att man kunde bygga socialism med en borgerlig statsapparat, och när arbetarrörelsen sedan efter kriget fångades upp i den kapitalistiska samhällsstrukturen gick ännu mer av rörelsearvet förlorat; folkhemstanken blev det byråkratiska välfärdsbyggets ideologi, medan de gamla kamporganisationerna förvandlades till påtryckningsgrupper på kanslihuset. Marxisten Lindhagen tyckte att partiet gjort sig teoretiskt urarva och stod vilset inför ett samhälle som brutit upp från det Sverige där den inbördes hjälpen varit ett viktigt inslag för arbetarna.
Lindhagen fann det förödande att socialdemokratin under de materiellt så framgångsrika 50- och 60-talen försummat att genomföra de »frigörande« reformer som skulle kunnat skapa utrymme för en självständig och välorganiserad arbetarrörelse; den offentliga sektorn gav väljarna välfärd men inte inflytande över hur alternativen till kapitalismen skulle utformas. För honom kännetecknades ett gott samhälle av att medborgarna var väl rustade att möta problem och därför var det viktigt att både satsa på bildningsverksamhet och få erfarenheter av självförvaltning.
Gruppen för samhällsstudier ville förmedla kontakter mellan partiets vänsterintellektuella och A-pressen, partiets dagstidningar, för att väcka större intresse för teorier. Men erbjudandena om fördjupande artiklar väckte inget större gensvar, och Lindhagen såg det som att Palme förde över ännu mer makt från fotfolket till riksdagsgruppen. Sedan Meidnerfonderna 1983 desarmerats skrev Lindhagen: »Ska ett fondförslag ha demokratisk mening så måste det bekriga inte bara kapitalägarmakten utan också alla ansatser till ett nomenklaturvälde inom politik och fackföreningsrörelse.« Han uppfattades av partiledningen som obekväm och gled ut i den politiska periferin som borgarrådssekreterare på Stockholms stadsbyggnadsrotel.232
I en intervju med Lindhagen tyckte journalisten och författaren Per Wirtén att det verkade vara problematiskt att vara intellektuell socialdemokrat: »Partiet tål er inte, och kultursidornas redaktörer är inte särskilt intresserade av socialdemokratiska perspektiv ...« Motvilligt erkände Lindhagen att det nog kunde stämma: »Det är vårt öde. Det är kanske inget stålbad. Men det är åtminstone kyligt.«233
I Det intelligenta samhället (2001) hävdar historikern Sten O. Karlsson att den svenska socialdemokratins ledare, till stor del med borgerliga rötter, trodde att rörelsen bara kunde föras in på konstruktiva vägar av ett parti lett av skolade intellektuella. Samtidigt som de erkände rättfärdigheten i den proletära protesten fruktade de den borgerliga kulturens undergång och hoppades trots sitt tal om klasskamp att klasserna skulle ingå förbund i det rationella samhällsintressets namn, det som fick sitt uttryck i folkhemmet och de sociala ingenjörernas ansträngningar.234
Borgarklassen kunde genom sin växande ekonomiska styrka steg för steg överta ledande positioner från aristokratin. Det har varit svårare för arbetarna att vinna inflytande inom kapitalismen. De kooperativa företag som bildats har haft en tendens att förvandlas till vanliga kapitalistiska företag. Och lika svårt har det varit att ändra bildningssynen.
Det finns kanske inget moraliskt upprörande i att medelklassens intellektuella kom att spela en ledande roll i vad som allt mer blev ett medelklassparti – Branting hade redan 1911 sagt att väljarunderlaget måste breddas, och »proletären« Per Albin Hansson insåg på 30-talet att arbetarna i längden inte skulle räcka som partiets bas. Men det har varit hyckleri att inte tillåta ifrågasättandet av myten om det socialdemokratiska arbetarpartiet. Kroppsarbetet har hyllats mest i högtidstalen – eller som Meurling självironiskt uttryckte det: »Det förefaller mig där jag latar mig i min drömträdgård – LE JARDIN D'EPICUR – att det är mycket vackert att uppskatta arbetet.« Arbetarnas egna erfarenheter har ofta negligerats, och de motsättningar som funnits mellan arbetare och intellektuella har man försökt dölja.
Per Meurling läste med stort intresse Peter Weiss. Föga förvånande fascinerades han av motsättningen mellan revolutionären Marat och den njutningslystne markis de Sade i pjäsen Mordet på Marat. Men Weiss brottades även med andra för Meurling välbekanta problem. Motståndets estetik är en roman där den intellektuelle Peter Weiss, med rötter i borgerligheten, föreställer sig hur livet skulle ha blivit om han fötts till proletär. Ständigt möter han försök att skilja de intellektuella från arbetarklassen och framställa dem som en parasitär gruppering. Den kommunistiske arbetaren och Spanienfrivillige Sixten Rogeby förklarar för honom att försöken att skapa en klyfta, »skenbart styrd av avsikten att framhäva vår självständighet, förhindrade genom sina verkningar vår fortsatta utveckling fram mot det vetenskapliga tänkandet«. Arbetarungdomarna hade visserligen vants vid att intellektuella alltid velat fostra dem, vilket ingett dem en föreställning om att konstens och litteraturens värld var fientlig, »men hur skulle vi kunna glömma att de flesta av dem vilkas idéer blivit utslagsgivande för vår kamps förlopp har kommit ur deras led. [...] Det sägs ofta av arbetarkulturens väktare att de intellektuella sätter sig på sina höga hästar, tror sig veta allting bättre, vill komma och lära och leda oss, medan det bara är vi som är i stånd att förbättra vår egen situation.« Den uppfattningen uteslöt föreställningen om en utvecklingsgång, den skymde perspektivet att alla en gång bör få tillgång till studier för att komma till insikt om sina uppgifter.235
I sin egen tid menade Weiss att motsättningen mellan den traditionella arbetarrörelsen, som kämpade för materiell omfördelning, och den nya vänstern, som mer talade om självförverkligande, måste övervinna. Främst kritiserade han dock den etablerade arbetarrörelsens engagemang för ökad materiell välfärd, och i romanen förklarar Rogeby att antiintellektualismen använts inom såväl kommunistpartiet som socialdemokratin för att undanhålla arbetarna något – »en bildning som inte spränger ramarna för den hybrid till stat som de skapat tillsammans med de borgerliga«.
Per Sundgren menar att fackföreningarna skapade en motoffentlighet och att man också kan tala om en arbetarkultur i antropologisk mening, men då denna aldrig tagit sig explicita uttryck har den inte kunnat framstå som ett verkligt alternativ till den borgerliga bildningen. Bengt Nerman har hävdat att arbetarrörelsen genom att acceptera vad som låg bakom det borgerliga kulturmönstret, produktionsordningen, inte fick något eget språk eller självklar identitet; genom att avvisa de egna klasserfarenheterna tog rörelsen en idealistisk borgerlig världsbild i arv – folkbildarna anbefallde samma puritanska dygder som borgarna ålagt sig för att avgränsa sig mot arbetarna, mot det låga och sinnliga. Även författaren Folke Fridell misstrodde denna idealism och påstod att det inte spelade någon roll hur bra kulturprogram man skrev, inte så länge folks vardag präglades av förtryckt människovärde; om man inte fick tänka i arbetet kunde man inte förväntas göra det på fritiden heller.236
Den paradox som ligger i att det faktiskt främst varit arbetarrörelsen som omhuldat det borgerliga kulturarvet har delvis dolts av att den borgerliga kulturen när den stöpts om i Folkets Hus, Folkets Park och Folket i Bild kallats den nya kulturen, menar kulturjournalisten Jan-Erik Pettersson. Resultatet av folkbildarnas ansträngningar blev dock knappast lysande – hälften av de LO-anslutna männen läser numera inte böcker. Det kan bara delvis skyllas på att borgerliga regeringar konsekvent snålat in på anslagen till folkbildning och uppsökande kulturverksamhet, mer avgörande har säkert varit vad Bengt Nerman hävdat i femtio år: den bildning som inte har grund i den egna erfarenheten är falsk.237
Sociologen Mats Trondman pekar på den konflikt som alltid varit inbyggd i kulturpolitiken genom att en välutbildad, »demokratisk och upplyst« elit velat ge andra vad dessa inte självklart velat ha. Att byta smak är ingen liten sak, det kan betyda att ändra liv, och den förda kulturpolitiken har enligt Trondman inte haft fäste i den verklighet som de folkliga klasserna upplevt som sin verklighet. Dessa har också haft svårt att få uttryck för sina erfarenheter i offentligheten. Det fanns i 1974 års kulturpolitik ansatser till att alla skulle ha rätt att utveckla sin skaparkraft, och när nu statsmakten visar sig njugg mot »amatör-kulturen« blir det desto allvarligare att arbetarrörelsen låtit den egna kulturverksamheten dö ut.238
Gramsci menade att eftersom en av de viktigaste uppgifterna för arbetarklassens organiska intellektuella är att hjälpa till med att skapa den självkänsla hos arbetarklassen som är nödvändig i kampen om hegemonin, måste man vara annorlunda än andra klassers intellektuella. De sociala ingenjörerna var emellertid intellektuella från medelklassen som spred den utbildade medelklassens ideal, och den välvilja de visade när de ville lägga livet till rätta för arbetarna hotade den kreativitet dessa utvecklat i sin självverksamhet, i sina föreningar och i kooperationen. De bidrog inte till att ge arbetarna större självförtroende. Därför kan de sociala ingenjörerna inte utnämnas till arbetarklassens intellektuella.239
Har då Gramsci något att säga i dagens individualistiska paradis där ingen påstås ha rätt att tala för andra (samtidigt som det pågår en allt intensivare mediekoncentration)? Är det meningsfullt att i dag tala om organiskt intellektuella? Har de någonsin funnits? Sociologen Ron Eyerman anser att de i alla fall inte längre återfinns i de politiska partierna eftersom dessa integrerats i staten. Hos de etablerade partierna har experterna blivit allt mer professionella och sympatiserar inte ens alltid med rörelsens syften. Hösten 2010 läser jag under rubriken »Pr-jobb saftig morot för politikerna« om hur dessa, när de ledsnat på dagspolitiken, kan räkna med en ljus framtid som lobbyister och »kommunikationsrådgivare«. På pr-byråerna arbetar de sida vid sida med sina forna fiender – och förefaller mig mindre självständiga än den hårdast knutne rörelseintellektuelle.240
I romanen Yarden (2009) beskriver Kristian Lundberg de skitjobb han tvingats ta för att överleva, ihop med papperslösa och tilltufsade kamrater. Det är en arbetsplats fjärran fackföreningar och MBL-förhandlingar. Som medelålders centrallyriker inser han att han får ett löjets skimmer över sig när han talar om klasskamp; han hör invändningarna: »'Tro inte att du är ensam om att ha det svårt!' Och nej, jag vet – jag är inte ensam. Jag undrar bara var alla ni andra är. Jag undrar bara varför det är så tyst. Jag sänder ut detta som ett irrbloss i natten, en raket av stjärnor och färgade ljus mot den svärtade himlen för att säga att jag är här, att ni kan komma nu, att vi kan samla oss.«
Det har blivit ont om mötesplatser för missnöjda. När partierna inte längre formulerar kritiken måste någon annan göra det, menar Åsa Linderborg. Då behövs de intellektuella. »När Mona Sahlin inte längre företräder mig så finns Göran Greider«, säger hon och utnämner honom till den enda folktribunen i dagens Sverige. Jag tycker nog att hon själv också gör en god insats som sådan, och hon berättar livfullt för mig om en viktig stund i sitt liv. Sedan israeliska kommandotrupper i juni 2010 stoppat Ship to Gazas försök att bryta Israels blockad och dödat nio aktivister på internationellt territorialvatten, demonstrerade tiotusen på Sergels torg i Stockholm. Åsa var en av talarna: »Jag kände att i dag är jag en organisk intellektuell, för här finns en dialektik mellan mig och en utomparlamentarisk rörelse som kräver att någon står här och säger vad som bör sägas. Jag kan inte vara säker på att mina ord ska tas väl emot, jag kan bli utbuad. Men det blev ett enormt tillfredsställande ögonblick. I en tid när vänstern är så svagt organiserad är det annars väldigt svårt att som vänsterintellektuell finna den dialektik Gramsci tänkte på. Det finns inget tryck utifrån på en tidningsredaktion, några som kräver att den här sanningen måste ut eller det här måste ni förklara.«
Sedan Encyklopedin fullbordats accepterade Diderot att resa till Ryssland och besöka sin mecenat, kejsarinnan Katarina II. Han fick fritt tillträde till henne tre timmar varje eftermiddag, och vid deras informella samtal klappade han henne så ivrigt på låren att hon fick blåmärken. Som upplyst despot ursäktade hon honom men lät ställa ett bord mellan dem. Han erbjöd henne råd så att hon skulle kunna stifta ädla lagar och varnade henne för att ingen härskare är immun mot despotismen. Ni måste ge Ryssland en representation, sa han.
En dag sa Katarina: Monsieur Diderot, jag har med största nöje lyssnat till allt som er briljanta genialitet inspirerat er att säga, men dessa principer skulle inte fungera i praktiken. Ni arbetar på papper, men jag arma kejsarinna, arbetar med människonaturen. Hon accepterade med jämnmod att hon därmed sjönk så djupt i hans aktning att han i fortsättningen endast talade med henne om litteratur.
Men var han så naiv som Katarina trodde?
Sedan hon klagat över att det var så mycket bekymmer med de livegna hade han för sig själv noterat: man kan faktiskt göra sig av med livegenskapen. Kanske fann han det bara lönlöst att bråka och ville behålla sin »lön«. Måhända hoppades han kunna påverka henne genom att agera taktiskt? Varför skulle han inte tro på litteraturen? August Strindberg formulerade kraven på den intellektuelle innan begreppet ens börjat användas: »det är han, som när han är ärlig, säger det rätta ordet i rättan tid utan alla kryphål, det är han som gör reformen som stunden kräver, det är han som förbereder de stora frågorna och säger i dag vad som icke gagnar, om det säges i övermorgon«. Få intellektuella ställer så väldiga anspråk på sig själva. Ännu färre uppfyller dem. Många ifrågasätter dem.
Kulturjournalisten Göran Sommardal anser att de intellektuella i samma ögonblick som de får påtaglig politisk makt förlorar kraften att framstå som »sina sanningars framkastare« och att de enda politiker som lyckats försvara sin ställning som intellektuella är de som spärrats in innan de hunnit få makten, som Antonio Gramsci eller Rosa Luxemburg. Meurling hade en annan uppfattning. Han menade att Tage Erlander förblev en utpräglad intellektuell – men hans definition var rätt ytlig: Tage kom aldrig ihåg vad han ätit, han var mer road av samtal än mat.241
Sartre fann den intellektuelles roll oförenlig med politikerns. Han och Simone de Beauvoir försökte att ta enbart uppdrag de själva valt, och de påstod att för de intellektuella som accepterar att bli teknokrater eller byråkrater blir frestelsen att stänga av sitt moraliska omdöme alltför stor. Den som glömmer hur makt utövas och missbrukas och sätter sig vid maktens fötter förråder sin uppgift, skrev Sartre. För att stå fri vägrade han till och med ta emot Nobelpriset. Likafullt låter han i Smutsiga händer partiledaren håna sin assistent som fått order att mörda honom: »Vad du håller på din renhet, min lille pojke! Vad du är rädd för att bli smutsig om händerna! [...] Renheten är en åskådning för fakirer och munkar. Ni andra, ni intellektuella, ni borgerliga anarkister, ni använder den som förevändning för att slippa göra någonting.«
Politikernas uppdrag skiljer sig från de intellektuellas. Olof Palme föredrog handling och makt framför de intellektuellas reflektion och subjektiva frihet. Han var skeptisk mot författare som uppträdde som politiker men respekterade dem som avläsare av tidsandan. Han fann
»den individuella totalprotesten« vara en »klädsam och mänsklig attityd för poeter« men omöjlig för politiker som måste arbeta med samhället som det är. Henrik Berggren skriver i sin biografi att den tänkande Palme attraherades av radikala författare och journalister, medan politikern Palme stöttes bort av deras överspända och orealistiska syn på världen. De intellektuella reagerade å sin sida positivt på hans vassa formuleringar och klarsynta analyser men förstod sig inte på hans vilja till makt. Harry Schein gjorde det: »Har man en gång tvingats hantera verkligheten, ta ansvar för den, så har man också lärt sig det som fria intellektuella har så svårt för att förstå: att verkligheten är motsägelsefull, smutsig och trög.« Schein sa att hans arbete bestod av handlingar och att tankar var efterrationaliseringar: »Jag har försökt undvika dem.«
C-H. Hermansson hade egentligen tänkt sig att bli forskare, kanske resa över till USA och studera sociologi. Men när han som student vid Stockholms högskola såg kamrater från Clarté försvinna till karriärer fyllda av eftergifter förstod han inte hur han skulle kunna sitta lugnt och stilla i ett varmt hus med mat på bordet samtidigt som så många hade det svårt. Han trodde uppenbart att han skulle kunna uppnå mer som politiker än som forskare eller byråkrat. Samma uppfattning hade Tage Erlander, som för övrigt tyckte att Hermansson valt fel parti – annars kunde han »blivit något större«.
När jag talar med C-H. våren 2008 ångrar han inte sitt val. Efter Ungernrevolten 1956 var han benägen att lämna SKP men stannade för att förändra partiet. Hade han lämnat det hade han förstås sluppit att ständigt bli påmind om uttalanden som att »Stalin är en av alla epokers mest geniala vetenskapsmän« och vunnit i trovärdighet. Men vem kan avgöra om han åstadkommit »mer« som socialdemokrat?242
Tage Erlander beklagade att sådana begåvningar som Per Meurling och Arnold Ljungdal inte gått in i politiken utan föredragit att sväva fritt omkring. Därmed blev de enligt Erlander politiskt betydelselösa. För Meurling var dock Georg Lukács den idealiske organiske intellektuelle, en ny sorts lärd skapad av den moderna arbetarrörelsen, lika hemmastadd i studerkammarens tystnad som i torgmötets talarstol. Och inte kan man säga att Meurling stod utanför politiken, även om han inte engagerade sig på samma sätt som Erlander. För övrigt föredrog han Karl Marx väg: att inom politiken vara en fighter – men inom vetenskapen en sökare. Nu höll väl Marx inte alltid isär de rollerna, och det gjorde inte Meurling heller.243
Jan Lindhagen framhöll vid våra samtal att hans vän var en politisk idiot. Pelle förstod inte att man måste ha tålamod och invänta tillfällen när man kan sätta avtryck i politiken, sa Lindhagen. Å andra sidan fann Lindhagen att Olof Palme i alltför hög grad fascinerades av det politiska rävspelet och att han därför drev mera politik om politik än politik om sak. Av alla biografier om Palme framgår också att han var mycket road av maktspelet. De ger däremot motstridiga besked på frågan om han ägde en egenskap som brukar känneteckna intellektuella: nyfikenhet. Även om han var vetgirig tycks han inte självklart ha velat få veta vad andra verkligen tyckte. Därför fick han betala maktens pris: det är svårt att tänka nytt om man inte lyssnar.
När Bengt Göransson förespråkat intellektualisering av politiken har han påmint om att beslut bör ha en grund i ett tänkande, och att tvivlet är viktigt för att kunna fatta bra beslut. Göransson känner maktens faror: »Det är farligt om beslutspotens får ersätta tankeverksamhet. Tänkandet – och det egna skrivandet – är förutsättningen för varje ledarskap.«244
Václav Havel hade alltid sagt att han gärna var kungamakare men inte kung. Ändå gick han i december 1989 med på att bli president. Om nationen behöver det, sa han, för en kort tid. Men snart började han låta som alla andra politiker. Han hade sagt att orsaken till att intellektuella blir så dåliga politiker är att de är vana vid att tjäna sanningen snarare än att använda den för att nå politiska mål. Han visade själv hur svårt det var.
Havel befann sig ständigt på kollisionskurs med premiärministern, Václav Klaus. Havel framhöll 1996 i ett lysande tal i parlamentet att demokrati inte är någon politisk mekanism utan ett sätt att vara, men nyliberalen Klaus använde den makt han fått till att brutalt privatisera ekonomin och lämna efter sig ett utarmat kulturliv. Någon fullfjädrad politiker blev Havel inte, men han vande sig vid limousinernas bekvämlighet, ville snart bara höra goda nyheter och blev ovillig att lämna makten. Han fick allt svårare att se var sanningen fanns, men när jag våren 2010 ser hans pjäs Avgång på Stockholms stadsteater finner jag till min glädje att han självkritiskt gör upp med sig själv och alla dem som befinner sig i maktens närhet och vänjer sig vid att se allt ur sitt eget perspektiv.245
Man kan vända på Erlanders beklagande att en sådan som Per Meurling inte blev politiker och undra om inte en stor historiker gick förlorad i och med att Per Nyström valde det politiska arbetet och blev statssekreterare. Nyströms systerson Tomas Forser försvarar honom med att det trots allt var som intellektuell politiker och politisk intellektuell Nyström levde sitt liv – eller som Tage Erlander uttryckte det: Nyström ville själv göra historia. Gunnar Myrdal ska dock efter en lång dag i kanslihuset ha anförtrott Nyström att de förspillde sin tid på småsaker: »Den enda värdiga existensformen är att vara professor.« Myrdal, som ofta uttryckt sitt förakt för kammarlärda, hade för övrigt redan 1938 när han återvände till USA uttryckt lättnad: nu var han och Alva fria forskare igen, oberoende av massmänniskorna och deras politiska representanter.
Per Meurlings roll var oftast opinionsbildarens och redan på 30-talet hade han faktiskt varnat de intellektuella för att underkasta sig partiet: »Det faktum att en skriftställare härstammar från proletärmiljö utgör [...] på intet sätt någon garanti för att han företräder en mer progressiv inställning än till exempel en akademiker«. Ändå rapade han som rörelseintellektuell upp den stalinistiska läxan, för att på 50-talet i protest excellera i bittra uttalanden mot det ytliga proletariatet.
Med tiden kom han att trivas väl med de självbildade redaktörer på fackförbundstidningarna som han föraktat tio år tidigare. De publicerade hans krönikor och artiklar och var hyggliga med förskott. De gladdes när den akademiska bohemen dök upp på redaktionen och resonerade om ting fjärran den fackliga vardagen, och han betraktade dem med aktning då de för honom representerade Förnuftet. Hans tro på arbetarna som frälsare var då övervunnen. I sin sista intervju sa han att den svenske arbetaren blivit filiströs (»kälkborgerlig«): »Här är det medelklassen som styr och proletariatet, det finns i dag bara i den tredje världen.« Ändå ägde de svenska arbetarna hans sympati, inte minst gällde det de misslyckade, trasiga och vingklippta. Med sådana personer umgicks han utan att hålla för näsan. Men han blev inte en del av rörelsens gemenskap. Barbro Asplund kan bara minnas att han en enda gång gick iväg till en förstamajdemonstration. Och då kom han snart tillbaks: det var för kallt. Det fanns alltid en klyfta till dem han ville solidarisera sig med.246
Det är inte bara intellektuella med bakgrund i medelklassen som har problem med hur lojal man bör vara lojal mot den rörelse, klass eller idé man solidariserat sig med. En sann organisk intellektuell som Leo Holtter (s. 159), uppvuxen i invandrad arbetarklass och självbildad, har hela livet upplevt hur partilojaliteten och det egna förnuftet kolliderat. Flera gånger har han fått heta förrädare när han lämnat en organisation. Han övergav SSU på grund av Socialdemokraternas ställning till Vietnamkriget – och uteslöts ur Sundsvalls FNL-grupp för vänsteravvikelse. Han lämnade Vänsterns Ungdomsförbund, när detta blev stalinistiskt, och senare VPK när han funnit partiet alltför revisionistiskt, bara för att efter en lång sejour i Förbundet kommunist åter bli kommunpolitiker för VPK i Västerås. När han sedan övergick till SAP och till och med en kort tid blev partiombudsman sades det rent ut att han sålt sig, men jag är övertygad om att hans uppgörelser till övervägande del handlat om att han försökt följa sitt samvete. Varje sann karriärist inser att en sådan »CV« inte premierar avancemang.
Senast har han övergett Öppen kyrka och sin plats som stiftsfullmäktige. Organisationer får inte bli huvudsak, skriver han till mig: »När organisationen inte längre fyller sin uppgift är det inte bara intellektuellas plikt, utan alla tänkande människors plikt att säga upp lojaliteten. [...] Vi måste inse, att vi aldrig uppnår det ideala klasslösa samhället och därför måste vi vara otrogna mot partier ...«
På 70-talet drömde Per Meurling att en massa ungdomar, alla tämligen långhåriga och skäggiga, trängde in i hans trädgård och skrek:
– Du är ingen marxist, bara en akademiker.
Då tänkte han lugnt: Må vara.
Han var luttrad nog att förstå att inget parti kan företräda en samhällsklass. Eller att någon klass för den delen i sig har rätt.
När Per Meurling 1972 skrev om trakasserierna mot Hannes Sköld (s. 142) menade han att inte mycket förändrats inom universitetsvärlden under de fyrtio år som gått. Det gällde i sådana fall intrigerandet. Annars befann sig det akademiska livet sannerligen under omdaning. Det såg Meurling själv, och han hoppades på att reformerna tillsammans med den nya skolan skulle bryta överklassens bildningsmonopol. Det blev inte som han hoppats.
Det stora antalet studenter har helt förändrat det akademiska livet. Högskolorna liknar allt mer utbildningsfabriker med studenter som snabbt ska strömma genom systemet. Det har definitivt gjort det omöjligt att räkna in alla med högskoleutbildning i fållan intellektuella i klassisk mening – men aktualiserat frågan om »intelligentian« som en särskild klass. Den »proletarisering« studenterna på 30-talet fruktade har ägt rum och lett till att akademikerna förlorat i status, autonomi och lön (relativt sett). Verksamheten rör sig uppenbart mindre om bildning och mer om utbildning. Den som blir akademiker inträder inte längre i något broderskap, på gott och ont. Möjligen utvecklas dock en ny klass om de intellektuella verksamheterna definitivt flyttat ned i kunskapssamhällets ekonomiska bas.247
Studentupproret 1968 var en attack på professorsväldet. Det gav utbildningsbyråkraterna en chans att anpassa universiteten till arbetsmarknadens krav; gubbvälde ersattes av byråkratvälde. Vi fick utbildningshögskolor, administrerade av staten, genompyrda av kapitalismens principer om effektivitet och ekonomisk nytta. I och för sig har politikerna sällan månat om universitetens frihet, annat än i jubeltalen, men nu uppskattas idealet om akademins autonomi mindre än någonsin. EU:s utbildningsministrar vill »harmonisera« utbildningens struktur och göra universiteten till serviceföretag för att öka EU:s konkurrenskraft, i linje med Lissabonfördragets avreglerade tjänstemarknader. Forskningsanslag kommer i allt större utsträckning från privata företag och stiftelser, som i gengäld får ökat inflytande över forskningens inriktning. Affärsmässiga principer har i allt större utsträckning börjat styra universiteten.248
Många anställda vid universiteten accepterar att »bara« vara tjänstemän och göra sitt jobb. De forskar och undervisar men glömmer universitetens »tredje uppgift«: att påverka omvärlden genom folkbildning. Så har det varit länge. Etnologen Jonas Frykman varnade på 80-talet för en överdriven tro på akademikernas självständighet och trolöshet; han fann en slogan som Gärna intellektuell – men först en riktig tjänst mer träffande. Fastän de akademiska utbildningarna uppmuntrar till ifrågasättande förväntas den färdigutbildade akademikern nu som förr anpassa sig till den rådande ordningen och inta sin plats i etablissemanget.249
Pierre Bourdieu hävdade före »68« att vetenskapsmännen inte borde beblanda sig alls med statliga byråkrater, politiska aktivister eller massmediala åsiktsmaskiner. Hans tyska kollega Jürgen Habermas formulerade vid samma tid sina »seminarieteser« i vilka han påstod att forskarens första plikt inte är lojalitet utan integritet, inte underordning utan distansering och autonomi. Det medgav dock kontakter med världen utanför universitetet, och Bourdieu ändrade sig och accepterade på 80-talet till och med att bli rådgivare åt utbildningsministern.
Tidvis har det betraktats som eftersträvansvärt att samarbeta med andra statsorgan, det var exempelvis en förutsättning för den sociala ingenjörskonsten. Men statsvetaren Bo Rothstein har funnit det olämpligt att forskare deltar i den ideologiproduktion som utövas av statliga myndigheter som Folkhälsoinstitutet och Ungdomsstyrelsen eftersom han anser att forskarna därmed binder upp sig ideologiskt. Och redan när Forum för levande historia blev en statlig myndighet varnade många för att den kunde bli ett ideologiskt redskap för politikerna. Sedan skolminister Jan Björklund lagt sig i organisationens arbete påminde också drygt 350 humanistiska forskare i ett upprop om att det »är i diktaturer, inte i demokratier, som historieskrivningen ställs i politikens tjänst«.250
Ännu mer ifrågasatt blev Forum sedan man hösten 2009 lockat besökare till sin utställning Middag med Pol Pot med en reklamfilm: »Gör som Gunnar Bergström och Jan Myrdal. Åk till landet kallat 'Det demokratiska Kampuchea' – ett land där 1,7 miljoner människor dör till följd av svält eller tortyr eller rena avrättningar. Men se bara glädje. Folkets glädje. Allt tack vare Mao-glasögonen.« JO ansåg att Forum inte förstått sin roll som myndighet utan förväxlat den med forskarens eller journalistens.251
Historikern Birgitta Odén, som själv deltagit i flera viktiga forskningsberedningar, har blivit allt mer tveksam mot samarbete med makten och anser att forskarna – om de ska delta i samhällsbygget – måste se till att få kunskapssamhällets etiska regler uppfyllda. Den enda garantin för detta finns i konstruktiva och öppna debatter. Samtidigt efterfrågas inte längre forskarna lika mycket. Utredningskulturen har förändrats. Reformprojekten har blivit färre, utredningarna ytligare och remisstiderna kortare. Misstänksamheten mot experter som förespråkar storskaliga lösningar har blivit allmän, och i ekonomernas tidevarv står ingenjörer inte lika högt i kurs som förr. Anders Björnsson finner att utredningsväsendet sedan 1990 befinner sig i stadigt förfall.252
Joakim Forsberg har ofta funderat över varför alla lysande forskare han mött på universitetet aldrig hörs i den offentliga debatten. Han antar att det beror på att de inte känner något behov av att göra sin röst hörd eller har upptäckt att de inte berör. Men det händer också att experterna stängs ute från medierna; ett skräckexempel är skoldebatten under slutet av 90-talet, då fackpedagogerna om och om igen nekades tillträde till DN:s debattsida för genmälen mot Folkpartiets tyckare, de blivande skol- och utbildningsministrarna.253
Pierre Bourdieu uppmanade oupphörligt de intellektuella att försvara villkoren för sin autonomi: att värna forskarnas kontroll över sina produktions- och värderingsverktyg gentemot administratörerna, försvara nätverken för avantgardekonst mot kommersiella intressen, varna konstnärerna, journalisterna och författarna mot journalismen och skydda lärarna mot kontrollsamhället. Han försökte upprätta de intellektuellas international, skapa en kollektiv intellektuell som motmakt mot kulturimperialismen.
Det bidde bara en tumme av internationalen. För forskare är det lockande att ge politikerna vad dessa vill ha för att i gengäld få anslag till det man brinner för, och många akademiker nöjer sig med att framträda som experter på en avgränsad fråga, de väntar tills de ombedes uttala sig i den fråga massmedierna just då är intresserade av. Det är oftast bäst för karriären. Så tänkte definitivt inte Per Meurling, men efter hans död har den tradition som främjar fackexpertis brett ut sig. I mitten av 80-talet kritiserade idéhistorikern Sverker Sörlin sina akademiska kolleger och menade att endast den som träder ut ur sin yrkesroll har existensrätt på den publika arenan. »Om inte de universitetsintellektuella alls betraktar detta som sitt uppdrag, då kan ingenting hindra att journalister, charlataner och organisationsmegafoner ockuperar det offentliga rummet.«254
Åsa Linderborg, som själv doktorerat i historia, har funnit att man som akademiker inte ses som seriös om man vågar kasta sig ut i debatten, använda sin kunskap och stå för något, man måste ha både livrem och hängslen. »Det tror jag är ett problem i Sverige. Det har att göra med akademins svaga ställning.« Karl Erik Lagerlöf, som tidigt valde att bli litteraturkritiker och samhällsdebattör i stället för att inrikta sig på en akademisk karriär, är i dag ändå oroad över att förbindelserna mellan universiteten och kultursidorna försvagats. »Mycket nytänkande sker faktiskt vid universiteten«, säger han, »men det kan vara svårt att popularisera rönen, och därför uppstår svårigheter för tidningar som i huvudsak söker många läsare att visa upp för annonsörerna.«
Sommaren 2010 konstaterade Aftenpostens kulturredaktör Knut Olav Åmås att det var ont om modiga och fria intellektuella bland de norska akademikerna. Det torde i sådana fall bero på förändrade villkor, knappast på att det numera föds fegare intellektuella. Idéhistorikern Ronny Ambjörnsson menar att Sveriges frikostiga utbildningspolitik tidigare gav utrymme åt ett stort skikt intellektuella att ifrågasätta makten, men att läget förändrats sedan högskolorna börjat styras enligt en företagsmodell där det gäller att sälja sig och erbjuda preciserade kompetenser. Han ifrågasätter att dagens akademiker ens har tid att vara intellektuella, att bekymra sig och granska det allmänna, »det som förr kallades bildning, omdöme, engagemang«. Och Anders Björnsson, som bevarat drömmen om ett universitet som ska ge motbilder, har tvingats konstatera: »Akademin är en gödselstack. Men var växer det?«255
Per Meurling påstod att den bildning man får genom en liten universitetsexamen sannerligen inte var något att skryta med, »i synnerhet om den vunnits på bekostnad av det tungt arbetande folkets verkliga livserfarenhet«. Men han använde flitigt sin doktorstitel, förmodligen för att utnyttja den aktning titeln gav, och kanske också därför att han aldrig helt kunde lämna det Lund han föraktfullt avfärdat som en »kråkvinkel«. Han rymde inom sig antagonismen mellan akademikern och den frie intellektuelle, något många kan känna igen sig i.
Det finns de som känner sig sporrade av att befinna sig i två olika kulturella fält. Andra kan känna sig kluvna. Idéhistorikern Stefan Jonsson möter i slutet av Rapport från sopornas planet (2010) sig själv som Dagens Nyheters kulturjournalist. Akademikern är missnöjd med att journalisten underordnar sig tidningens mål att få så många som möjligt att köpa produkten. Journalisten försvarar sig med att det ändå är hans chans att bidra till det offentliga samtalet – och att han vet att akademikern egentligen drömmer om att få skriva friare och nå kontakt med »riktiga läsare«.256
Den som vill bli en intellektuell måste inse att sådana inte utbildas vid universiteten. Sådant får man sköta själv.
Per Meurling kunde klaga över omgivningens usla smak. Men trots sina spyor över masskulturen hamnade han med sin förkärlek för det burleska och obscena ofta på den sida som många goda borgare självklart definierade som dålig smak eller låg kultur.
Romanen Jag var en kärlekskonstens mästare (1950) har såväl handling och sensmoral som humor. Den hör definitivt inte till pornografins bottensats men befanns av rätten osedlig. Meurling påstod att han skrivit boken för att roa sina vänner, med Rabelais groteska komik som förebild. Romanen är i alla fall en uppsluppen historia, där kroppar borrar sig in i varandra »med sprängda ångpannor«. Den blev inkörsport till stadigvarande inkomster för Meurling från boulevardtidningar som på 50-talet var betydligt mer antydande i sina sexskildringar än Meurlings roman. Som en i Curt Hsons stall följde Meurling sedan med mot allt grövre porr i tidningar som Raff och bokserien Hsons fickisar.257
Oftast bidrog han med stereotypa noveller under pseudonym, en brukskonst avsedd att egga upp läsaren, men han framträdde också öppet som doktor Meurling med bearbetade texter från bland annat Tusen och en natt och Decamerone. Därmed hade han intrigen gratis och kunde samtidigt kalla sig folkbildare. Även i bokform återbrukade han andras alster, som i Fanny Hills dotter (som tror att modern, den kända horan, varit ett under av ärbarhet). Uppenbara hastverk är Münchhausens erotiska äventyr (1967) och Gullivers resa till Sex-land (1968), billiga utgåvor med töntiga illustrationer: »För stor eller liten? Kan den klassiska frågan [...] illustreras mera påtagligt än genom de erogerande [sic] upplevelser den berömda Gulliver råkade ut för när han först kom till lilleputtarnas rike och därefter hamnade i jättarnas land?« Dessa böcker översattes och blev Meurlings största ekonomiska framgångar.
Med upphovsmannaskapet var han inte så petig. Kärlek i giljotinens skugga (1962) anklagades för att vara plagiat. I boken berättar franska aristokrater pikanta historier i väntan på att bli av med sina huvuden, men då Robespierre faller blir det happy end. Dock lovar huvudpersonerna inte varandra evig kärlek utan en härlig kärleksnatt – att begära trohet, det är ju som att önska sig en schweizerost utan hål! Meurling försvarade sig mot plagiatanklagelsen med att man tar honungen där man hittar den, och att det alltid är svårt att avgöra vad som är originaldikt och vad som är lån. Idéhistorikern Carl-Michael Edenborg, som planerar att ge ut Meurlings »erotiska memoarer« Ögat i pottan på Vertigo förlag, berättar för mig att Meurling rentav lär ha »översatt« en roman »ur minnet«.
Det »anständiga« Tidens förlag kritiserades för att med Kärlek i giljotinens skugga ha publicerat »kryptopornografi«, men Meurling försvarade sig med att han ville skildra en erotik som existerade innan dagens fördomar gripit in. Även i böcker om det erotiska livet i antiken och i Indien ifrågasatte Meurling att det verkligen skett någon utveckling inom sexuallivet. Han framträdde på 60-talet själv som sexualupplysare (Sexuellt gensvar) och skällde därvid ut författarna till en av de mest spridda upplysningsskrifterna – med sina råd om känslomässig mognad spred de småborgerligt trams, ett välmenande pjoller som inte hade något med modern sexualupplysning att göra. Själv skilde han mellan kärlek och sexuell tillfredsställelse, samlaget var en akt med värde i sig. Ungdomen behövde preventivmedel, inte moralism.258
Om markis de Sade skrev Meurling att denne »föregrep det nihilismens uppror, som är ett av vår tidsålders svåraste och djupaste problem«; han visade att människan har lika mycket anlag för det goda som för det onda i en värld där det inte finns någon gud. Meurling markerade avstånd genom att hävda att det handlat om skräckdrömmar av en psykopat, men det är i detaljerna kring markisens skandaler som Meurlings språk får flykt, och förtjust frågar han sig vad våra förljugna små skörlevnadsmän och horor är mot de hemska furier som piskar upp varandras begär i markisens värld? Varför ska man vara så rädd för det extrema? »Där framträder endast det vardagliga i stegrad gestalt.«
Själv hade han aldrig funnit dygden så värst lustig.
Per Meurling förstod tidigt den »fria« skribentens villkor. I 30-talets början skrev han att kapitalisterna kan hyra en intelligens som agiterar för dess intressen, och eftersom även de intellektuella måste »leva på en ostbit« skriver de strunt i tidningarna eller pratar roande nonsens i radion; så koncentreras massornas uppmärksamhet på »Marlene Dietrichs strumpeband eller lilla Greta Garbos demoniska karaktär«. Fast nog hade även han intresse för Marlene Dietrichs strumpeband, och när han förlorat sin fasta försörjning i SKP:s tjänst och hade svårt att överleva som kontroversiell frilansare accepterade han alltså porren som levebröd.
Per Meurling hade visserligen fler tidningar att skriva i än dagens kulturskribenter, och ersättningen var också relativt sett bättre. Men det var betydligt sämre beställt med stipendier. Jag har kunnat få en grundtrygghet som författare genom biblioteksersättningen och författarnas solidaritet (Författarfonden), och detta stipendiesystem var inte alls utbyggt på Meurlings tid. (Nu hotas det när digitalisering, ägandekoncentration, kommersialisering och nyliberala politiker gör det svårare för upphovsmännen att hävda sig.) Apropå sitt porrskriveri sa han på ålderdomen: »Jag har aldrig tvingats ta ställning till denna del av mitt författarskap och som tur är använde jag så många olika pseudonymer att jag idag inte skulle kunna hitta en del av det jag skrev.«259
Det var som litteraturkritiker Meurling först blev ett namn i offentligheten och han fortsatte att skriva om litteratur livet ut. Men någon riktigt stor kritiker tycker jag inte att han blev. Tomas Forser skriver i Kritik av kritiken (2002): »Han gick hellre upp i artikelns, essäns eller pamflettens större format.« Det är riktigt. Meurling hade sin styrka i att visa på sambanden mellan konst, politik och etik, men för det behövde han ordentligt utrymme, och redan på 30-talet klagade han över att redaktörerna bara ville ha korta artiklar.
Per Nyström ansåg att Meurling kunde ha matchat Herbert Tingsten eftersom han var en mycket skicklig polemiker och begåvad människa. Men Meurling hade inget forum i paritet med Tingstens Dagens Nyheter. Man kan förstås tycka att han fick skylla sig själv som valde att skriva i kommunistisk i stället för i socialdemokratisk press, men helt principlös var han inte och därför fick han känna på vad det kostar att vara motvalls. BLM:s redaktör i slutet av 60-talet, Jan Stolpe, har berättat för mig hur han på redaktionen tog emot Meurling som hade bråttom att få betalt för en artikel – han hann dock med att uppvakta förlagets damer och att berömma en artikel i vilken Stolpe och Tobias Berggren funnit P. O. Sundmans romaner strukturellt fascistiska.
– Men akta er så ni inte bränner era skepp! varnade Meurling.
Stolpe kom att fundera mycket över de orden, eftersom han insåg att den slitne Meurling väl visste vad uttrycket betydde.
På 50-talet skrev Meurling: »Ingenting är svårare för en stor konstnär än att klara sig här i livet. Det fordras en tapperhet, ett tålamod och en anpassning efter vedervärdiga vardagliga förhållanden som den vanliga människan knappast kan göra sig en föreställning om.« Han gjorde inte anspråk på att själv vara en stor konstnär, men han hade definitivt kapacitet att bli en betydande kulturkritiker – och gynnades inte av omständigheterna.
Per Meurling efterlämnade många opublicerade manus. Den odogmatiske Marx är en synnerligen lärd betraktelse av Marx-tolkningar, men jag förstår om förläggarna var tveksamma eftersom den saknar balans mellan avsnitt med uppsluppen polemik och sådana med synnerligen »akademiska« detaljdiskussioner. Han hade också idéer om en mer populär presentation av Marx (»Marx för en ung dam«) och om Rosa Luxemburg (»tänk den som fått träffa en sådan kvinna!«). Han planerade att skriva »det grundläggande svenska verket om Marocko och den arabiska kulturen«. Jag kan inte se det som någon förlust att ännu en sexbok byggd på klassiker (Robinson Crusoe, som »redan som liten hade en ovanligt stor kuk«) blev opublicerad, men de memoarer jag läst fragment av kunde ha blivit intressant läsning.
Mycket var hastverk. Han använde textavsnitt om och om igen, ibland i sammanhang där de fick tjäna som ovidkommande utfyllnader. Harry Järv har beskrivit François Rabelais prosa som vildvuxen och yppig, som »en egendomlig blandning av lekfulla infall, godtyckliga idéassociationer, lärda hänvisningar och citat, spirituella paradoxer och plumpa, råa skämt, ett sammelsurium där påhittigheten och fabuleringsförmågan tycks vara obegränsade, men där den goda smaken ibland saknas«. Den beskrivningen passar Meurlings ambitioner, men det är sällan hans språk uppnår förebildens flyt och intensitet. Fast vem kan begära det?260
Per Meurling visste alltså vad brödskriveri innebär. Carl-Michael Edenborg anser emellertid att Meurling inte bara skrev porr för pengarnas skull utan också var uppenbart intresserad av erotisk litteratur. Edenborg uppskattar att han såg glädje i sexualiteten och estetiskt värde hos erotisk konst, förutom att han sökte sanningen på ett område där förljugenheten annars är omfattande.261
I boken om de Sade skrev Meurling: »De vällustiga sexualhelveten han trollar fram vid skrivbordet är sedda med geniets sökande och genomskådande öga.« Han använde hellre termen erotism än pornografi och antydde därmed att han föredrog sexskildringar »med finess«, men mestadels var hans egna texter tjatigt fyllda med »eldfängda lemmar«, »fuktiga sköten« och »fylliga slynor med små men kättjefulla ögon«. Han kunde dock vara känslig, som när han översatte gammal indisk lyrik:
Sök dig med helig glöd din tröst
Vid Ganges syndutplånande vatten
Eller vid flickans bedårande bröst
Vars pärlor skimrar i natten
Han beklagade dock inte att en bok som Jag var en kärlekskonstens mästare visat sig ha en sexualstimulerande effekt. »Det är väl inte min önskan att för all framtid bara stå som en pornografisk klassiker. Men jag skäms ingalunda för att ha varit så mycket före min tid på detta område«, skrev han och konstaterade att han haft värdiga föregångare som Hugo, Swinburne och Apollinaire. Han ansåg det upprörande att domprostar, riddare av Nordstjärnan och författare av kokböcker fick plats i uppslagsböckerna, medan sexförfattarna alltid uteslöts. Han fann det typiskt att det var i Hitlers krigiska samhälle som den erotiska litteraturen lades på bål, och han skällde på »sedlighetskverulanterna« som varje vår ställde ut sina »moraliska krukväxter« till allmänt beskådande.
Han uppskattade Agnes von Krusenstjerna för att hon avslöjade det borgerliga samhällets hycklande försök att dölja kärlekens väldiga naturkraft. Och han vägrade att försvara utgivningen av omtvistade verk med begreppet »högt konstnärligt värde« – det borde råda total yttrandefrihet inom litteraturen liksom inom filmen. Enligt Carl-Michael Edenborg ska Meurling dock själv ha utövat censur när han i sin översättning av Apollinaires Furst Vibescu tog bort förklenande uttryck om judar och strök ett avsnitt där fursten våldtar ett spädbarn. Edenborg anser att Meurling därmed moraliserade på ett omoraliskt sätt: han desavouerade ju den författare som han översatte.262
Meurling var länge rätt ensam bland kända svenska skriftställare om att framträda öppet i pornografiska sammanhang men fick under 60-talet sällskap. Ivar Lo-Johansson väckte uppmärksamhet med sin roman Lyckan, och i volymerna Kärlek 1–14 gavs mängder av noveller skrivna av seriösa författare ut med Bengt Anderberg som redaktör. Curt Hson, som tidigare hoppats kunna göra porren salongsfähig med hjälp av kända skribenter, fick dock intrycket att åtminstone hälften av dem yttrade sig mest för att få skriva fula ord på kultursidorna. Själv ansåg sig Hson ha gjort en större insats för sexualupplysningen och toleransen. Det lönade sig uppenbart. Han blev känd för att köra Rolls Royce. Det gjorde aldrig Per Meurling. Han hade inte ens körkort. (Men skrev ofta i tidskriften Motor.)
Förbudet mot pornografi slopades 1971, men friheten förädlade knappast porren. Sedan den exploderat på film och video utvecklades »hårdporren« även i skrift, något Per Meurling ogillade men fick finna sig i. Porrens mål var enligt Hson trots allt att kåta upp: »Då är porren bra. Det är sedan ointressant om den är klantigt gjord.« Meurling bekräftade att det var sant att Hson från början velat bekämpa sexuella fördomar. Men med tiden hade Hson upptäckt att »läsekretsen i sin sexualitet följde sitt grova kittlande begär, var animalisk och rå och så blev sextidskrifterna mer och mer enbart ett geschäft«.
Snart förfärades inte bara sedlighetsvännerna. Kvinnorörelsen satte upp lappar på porrbutikernas skyltfönster: Här kränks och förnedras kvinnan. Radikalerna började se pornografin som puritanismens pendang. Hans Nestius tillhörde de liberaler som hävdat att allt som inte skadar någon medmänniska ska tillåtas och att frihet leder till färre sexualbrott och minskad prostitution. Han tvingades besviken erkänna att porren i stället fick sexualiteten att framstå som en konsumtionsvara, och RFSU konstaterade att pornografin underblåste kvinnoföraktet genom att göra kvinnan till objekt. Många ifrågasatte en tryckfrihetslag som skyddade dem som tjänade pengar på att skada människor. Andra skrämdes av en ny förmyndarmentalitet och puritanism.
Dit hörde Per Meurling. I en intervju 1983 konstaterade han självironiskt att den sexuella revolutionen var den enda revolution han lyckats med. Men han var besviken över att Nestius, som han högaktat, förespråkade åtal mot vålds- och barnpornograf. »Vad lust är har jag vid 77 års ålder kvar en urblekt aning om. Men vad last i sexuell mening, om man bortser från vanemässig våldtäkt, skulle kunna innebära är för mig oklart.« Han kunde förstå att Nestius ville komma åt profiterandet på folks dåliga och råa smak i sexuella ting, men gick det med hjälp av lagstiftning? Han fann också Nestius dröm om mer konstnärliga erotiska bilder blåögd: »Drömmen om den stora kärleken inspirerar de erotiska motbilderna. Men är det inte med de stora amourerna som med spökena: Alla talar om dem, men existerar de?«263
I dag har pornografin blivit del av underhållningsindustrin, där de som gör störst profiter inte är producenterna – än mindre aktörerna – utan de som säljer bredband och mobiltelefoner. I Mattias Anderssons Porr – en bästsäljande historia (2005) karakteriserar en amerikansk porrveteran läget: ett samhälle som onanerar med ena handen medan den avfärdar oss med den andra.
Samhällets schizofreni avspeglas i att samtidigt som porrsajterna på internet breder ut sig har datorjätten Apple förbjudit all nakenhet i sin App store, Youtube har raderat Nationella Hiv-rådets kampanjfilm och sökmotorn Google klassificerar alla mejl från RFSU som spam. Samtidigt som den svenska filmcensuren slutgiltigt försvann trädde alltså internationella informationsföretag in med sina symboliska saxar.264
Thomas von Vegesack har noterat att den första internationella överenskommelsen på tryckfrihetens område inte gällde frågan om hur den skulle skyddas utan hur den skulle begränsas – inom Nationernas förbunds hägn antogs på 1920-talet en konvention mot spridande av pornografi. Under Krusenstjernafejden varnade Eyvind Johnson för att censur av sexuella skildringar skulle leda till även politisk censur, och nu visar sig de globala informationsjättarnas restriktioner inte bara gälla sex utan också religionskritik och grov satir av offentliga personer. I Ungern genomförs 2011 bestämmelser som liknar de svenska »smädelseparagrafer« som under kriget inskränkte den svenska tryckfriheten, och politikerna i EU är försiktiga med sin kritik eftersom de sitter i glashus.265
Många har i princip hyllat John Stuart Mills ord i liberalismens »bibel« Om friheten: »Om alla människor utom en enda hyste en åsikt och blott denna enda vore av motsatt mening, skulle mänskligheten lika litet ha rätt att tysta ned denna enda, som hon, om hon hade makt därtill, skulle ha rätt att tysta ned hela mänskligheten.« Men även om artikel 19 i FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna utlovar fullständig tryckfrihet har det aldrig varit svårt att finna ursäkter för att inskränka den. Yttrandefriheten utmanas av andra friheter, som religionsfriheten och näringsfriheten.266
En ny svensk tryckfrihetsförordning från 1949 omöjliggör konfiskationer som under kriget. Den skyddar pressen mot klåfingriga myndigheter – och »står som ett minnesmärke över en misslyckad presspolitik under krigsåren«, konstaterar Klas Åmark. När utländska diplomater nu kräver ingripanden mot förment blasfemiska framställningar kan politikerna därför nu hänvisa till att de inte har rätt att ingripa. Det får ibland de missnöjda att ta saken i egna händer.267
Under sin tid som chefredaktör på Dagens Nyheter blev Olof Lagercrantz allt oroligare över hur sanningen hanterades. Han upptäckte att makten – den egna och andras – förråder och förvanskar. Han började skämmas över att så lättvindigt ha använt begrepp som »den fria världen« och »den fria pressen«. 1966 fordrade tidningens styrelseordförande Kaj Bonnier att Lagercrantz skulle ta avstånd från vad Peter Weiss skrivit på kultursidan om Vietnamkriget, men Lagercrantz svarade att en debatt inte blir fri om tidningen varje gång en artikel »uttrycker för oss tvivelaktiga påståenden« bemöter och tillrättavisar dem på ledande plats. Lagercrantz upptäckte att ägarfamiljen Bonniers älsklingsord snarare var lojalitet än frihet, men han fortsatte att värna sina skribenters frihet.268
Per Meurling påstod redan under Krusenstjernafejden att diktens frihet är en myt eftersom förläggare och boktryckare med hänvisning till äganderätten tar sig rätten att bestämma vad som får tryckas. I dag är det uppenbart hur stor makt de stora teknikföretagen har över vilken information som ska nå medborgarna och hur ängsliga dessa företagsledningar är för att stöta sig med de stora kundmassorna. Med hot om stämning kan bolag med stora resurser tysta obekväma sanningssägare, och affärshemligheter anses ofta viktigare än yttrandefriheten. I Sverige betyder senare års privatisering av offentliga verksamheter också att de som tidigare haft rätt att uttala sig om sitt arbete fått denna rätt inskränkt.269
Czesław Miłosz hade hoppats att förändringarna i Östeuropa inte bara skulle bli en övergång till »ett vanligt samhälle där man tjänar pengar och konsumerar«. Men när Solsjenitsyn återvände till moderjorden fann han att den andliga tradition han ägnat sig åt att vårda blivit lika otidsenlig i det kapitalistiska Ryssland som i Västvärlden. I Östtyskland hade professorerna, enligt Timothy Garton Ash, varit mycket viktiga för frigörelsen, och på Václavplatsen i Prag hade folkmassan skanderat: Leve studenterna! Leve skådespelarna! De intellektuella fann sig dock snart fösta åt sidan av funktionärer och entreprenörer – och många östtyska professorer som bidragit till befrielsekampen avskedades i det nya Tyskland på grund av tidigare »försyndelser«.
I Ryssland framträder de främsta författarna numera sällan i politiken. Förr gav åtminstone delar av befolkningen moraliskt stöd åt dem som vågade demonstrera missnöje, nu struntar folket i dem, menar författaren Arkadij Vaksberg: »Rädslan att mista privilegier – plats i tv-rutan, priser, medaljer, stora bokupplagor och därmed honorar – fungerar effektivare än de bästa munlås.« Det är dessutom fortfarande farligt att vara sanningssägare i Putins Ryssland; kritiska journalister mördas och konstnärer ställs inför rätta för att med sin blasfemi »uppmana till religiöst hat«.270
Karl Erik Lagerlöf hade som kulturchef för Göteborg Handels- och sjöfartstidning försvarat kultursidans självständighet och rekryterades efter GHT:s nedläggning av Lagercrantz till Dagens Nyheters kulturredaktion. Där fortsatte han att argumentera för att arvsrätten till tidningar skulle upphävas. För honom tillhör det offentliga rummet alla och då kan ingen enskild eller familj tillåtas göra detta till sin privata offentlighet. I dag upplever han som kritiker av det svenska EU-medlemskapet och andra inskränkningar av demokratin hur utrymmet för kritik blivit allt mindre.
– Bonniers äger DN, Expressen, Sydsvenskan, Kvällsposten och Göteborgstidningen, säger han, TV4 och flera tv-kanaler därtill. Samt Svensk Filmindustri.
– Men varför talas det så lite om denna mediekoncentration?« undrar jag.
– Det beror på mediekoncentrationen«, svarar Karl Erik.
Av de berömda litterära dystopierna är kanske inte längre George Orwells 1984 eller Ray Bradburys Fahrenheit 541 med sina skildringar av den totalitära statens repression mot ordet mest giltiga. Aktuellare är antagligen Aldous Huxleys Brave New World, där det offentliga samtalet går vilse när »alla« söker förströelse.
Sedan många svenska dagstidningar rensat bort delar av det kritiska samtal som varit en motvikt mot den kommersiella makten har kulturtidskrifterna blivit ännu viktigare för att upprätthålla en mångsidig samhällsdebatt. De klarar sig emellertid inte utan offentligt stöd och detta blir allt bräckligare. Få tycks se det som något problem.
I augusti 1948 får den svenska säkerhetstjänsten höra att en före detta partisekreterare i det norska kommunistpartiet, Arvid G. Hansen, träffar Sonja Strand och Per Meurling på restaurang Anglais. Polisen återupptar då bevakningen av sina gamla bekanta, Pelle och Sonja. Den fjärde september tappar spanarna kontakten när paret hoppar upp på Oslotåget just som det ska gå. Den norska säkerhetspolisen är emellertid varskodd och i en dryg vecka bevakas parets möten med norska och danska kommunister, bland dem den ökände »röde greven« Kai Wilhelm Moltke. Sällskapet försöker hela tiden skaka av sig bevakningen men spaningen kan alltid återupptas från någon krog eller Meurlings hotell, det flotta Grand. Trots att han säljer en artikel om Agnes von Krusenstjerna till Dagbladet kan han inte betala hotellrummet utan tvingas flytta och lämna skrivmaskinen i pant. Sedan hotell Nobel nekat honom tillträde eftersom han är för full, får han i fortsättningen sova på kamraternas soffor.
Kurragömmaleken fortsätter när Meurling reser mellan de skandinaviska huvudstäderna följd av säkerhetspoliser. Den danska polisen ser belägg för hans opålitlighet när han inte lämnar ifrån sig rumsnyckeln till portiern, men det hindrar dem inte från att ta sig in i rummet och läsa hans anteckningar. Dessa säger inte mycket om vad han håller på med utan uttrycker mest tvivel om att de intellektuella alls betyder något. Herrarna på de svenska säkerhetsorganen får snart veta mer via en intern kontakt.
För att konsolidera makten inom sin intressesfär hade Moskva tillgripit beprövade stalinistiska metoder: utrensningar, fängslanden och avrättningar. Sedan det tjeckiska kommunistpartiet kuppartat manövrerat ut de andra partierna hade det svenska partiets förhoppning om att få regera ihop med Socialdemokraterna krossats. Dessa drömmar hade för övrigt fördömts av Moskva, och vid det möte i februari 1948 där representanter för de nordiska partierna strålat samman för att diskutera hur man borde förhålla sig till Kominform hade Finlands representant Hertta Kuusinen anklagat de andra för att svika marxism-leninismen. Svenskar, danskar och norrmän höll fast vid den parlamentariska vägen och var fortsatt skeptiska till Stalins försök att återupprätta kontrollen över den kommunistiska rörelsen via Kominform, men sprickan blev inte offentlig eftersom ryssarna lyckades få de inblandade att gå med på att konferensen aldrig ägt rum. Nu nöjde sig Kreml inte med det utan sökte stöd hos de minoriteter inom de nordiska partierna som höll fast vid kamrat Stalin.
De kommunister Per Meurling möter i Oslo och Köpenhamn tillhör denna opposition. Norrmännen leds av Gunnar Furubotn som påstår att de nordiska kommunistledarna är värre än Tito, han som enligt Moskva nu upprättat en fascistregim i Jugoslavien – de är ju beredda att försvara monopolkapitalismen mot socialismen! Konspiratörerna vill förbereda sina partier för underjordisk kamp – när Västmakterna anfaller Sovjetunionen ska man utlösa strejker. Det bestäms att Furubotns grupp ska försöka ta makten i det norska partiet och återuppliva den illegala organisationen från krigstiden. Inom de svenska och danska partierna anses oppositionen så svag att de bara klarar av att sprida Kominforms material. Till detta ska Meurling använda sina presskontakter.271
Har Meurling på rysk order tagit upp striden mot den »nationalopportunistiska« riktningen? Säkerhetspolisen är skeptisk. Den vet att han aldrig tillhört den krets av SKP där de avgörande besluten fattats och tvivlar på att han ens längre är medlem. Men Moskva kanske fortfarande litar på sin duktige agent? I informatörens referat heter det att »[i]nte ens misstänkliggörande av de nuvarande partiledningarna – naturligtvis under anonymitet – i rent borgerliga organ kunde anses ändamålslöst«, och någon polis har i marginalen påmint om de artiklar i Allt som förhånat SKP:s ledning och som många misstänkt är skrivna av Meurling.
Vem är rapportören? En av de deltagande norrmännen var amerikansk agent, men de mest initierade rapporterna kommer från en svensk, med all säkerhet Meurling själv. Denne hade någon gång efter 1946 blivit meddelare åt försvarsstaben för att rapportera om SKP:s inre förhållanden. Senare skulle han hjälpa även säkerhetspolisen med upplysningar – och samarbeta med Austin Goodrich, en amerikansk journalist i Stockholm och Helsingfors som också var agent för CIA och dess föregångare. Goodrich var mycket tillmötesgående och frispråkig så länge journalisten Anders Thunberg (s. 56) ställde allmänna frågor om Meurlings agentverksamhet. Han karaktäriserade Meurling som »[d]en fulaste (most ugly) och mest intelligenta person han stött på under agentarbetet i Europa«. Men när Thunberg ställde mer konkreta frågor om Meurlings dubbelspel bröt Goodrich kontakten.
Vem tjänade Per Meurling? De rapporter som når försvarsstaben är inte särskilt trovärdiga. Meurling hade av staben fått kodnamnet Heddy, men när historikerna i Säkerhetstjänstkommissionen»ett halvsekel senare maskade« agenterna vid publiceringen av sin utredning gav de Meurling ett mer passande alias: »Toddy«. Flera personer i hans krets (troligen också Sonja Strand, »Caligula«) rapporterade till försvarsstaben, och kommittén kom i sitt betänkande 2002 fram till att: »Försvarsstaben hade att göra med personer som för eftervärlden mer ter sig som karaktärer i en pikareskroman än som seriösa polismedhjälpare«; de »tycks ha sett samarbete med försvarsstaben som ett festligt om än litet väl äventyrligt upptåg, men också som ett sätt att förtjäna en slant, kanske ge igen för någon gammal oförrätt och driva litet med säkerhetsofficerarna«.272
Meurling försatt inte möjligheten att lura sina fiender inom säkerhetspolisen, de som fått honom i fängelse med hjälp av uppgifter från provokatörer och tjallare. En av dessa hade hört honom förklara att poliserna med sin bristande intelligens aldrig skulle kunna utmanövrera honom, och Meurlings vrede var antagligen stor när en i hans ögon löjlig gestalt i brun »epakavaj« och storkben, kriminalkonstapeln Gösta Danielsson, kunde sätta fast honom. Men dessa herrar gjorde antagligen en riktig bedömning när de 1948 insåg att Meurling bedrev sitt eget spel i denna fraktionskamp och bedömde det som att upplysningarna helt eller delvis saknade verklighetsunderlag, »i varje fall med avseende på den roll Meurling uppgivit sig själv ha spelat«. Tveksam om hans pålitlighet frågade 1949 en av rotelns kommissarier försvarsstaben om det fanns någon verklighetsgrund bakom Meurlings artiklar om ryska spioner på Saab. Svaret var att informatören fantiserat ihop det mesta, förmodligen för att göra sig intressant för Meurling. Kaptenen på försvarsstaben medgav dock att han var osäker; de hade inte förmått pressa ur Meurling ens allt han antytt att han visste.273
Om Per Meurling någonsin trott att Sovjetunionen representerade det marxistiska förnuftet så var dessa illusioner definitivt övervunna 1948. Han inbillade sig inte heller att amerikanerna stod för friheten. Även när han på 60-talet kraftfullt fördömde USA:s imperialism hade han förbindelser med amerikanska säkerhetsmän. Barbro Asplund minns en man som kom på besök i Älvsjö, en man i femtioårsåldern som söp våldsamt med hennes Pelle och tillsammans med honom försökte övertala henne att ställa upp på att locka hemligheter ur de diplomater hon mötte som tolk och guide. Hon var dock inte intresserad av att bli någon Mata Hari.
Meurling behövde alltid pengar. Men jag kommer inte ifrån känslan att han också var intresserad av spelet för dess egen skull. Själv påstod han att hans studier av zenbuddhismen lärt honom att »[d]en som förvärvat visdom är road både av raffinerad erotik och raffinerade slagsmål«. Jan Lindhagen förvånades ofta över hans konspirationsidéer, och jag tror att Meurling njöt av att sprida förvirring. Så vittnade »Heddy« om att »Buster« von Platen visat stort intresse för kommunismen. Det var sant – i den meningen att Platen som chefredaktör för tidskriften Allt planerade en antikommunistisk serie artiklar med Meurling som medarbetare.274
För många intellektuella som sökt utmaningar inom underrättelseområdet har det handlat om att göra en insats, att övervinna pratet och tvivlet. Miłosz har skildrat hur de polska intellektuella kände behov av att äntligen handla. I beundran för de handlingens män som »fick något gjort« svek de sin plikt att tvivla och reflektera. Det var inte bara förmåner utan även den intellektuella spänningen som fick dem att ge sig i lag med kommunistpartiet. Romanfigurerna i Miłosz Maktövertagandet hoppas kunna bevara sin självständighet i ett till synes hopplöst läge genom att spela dumma, avge intetsägande lojalitetsbevis eller ingå hemliga överenskommelser för att uppnå vissa mål. De upptäcker att de inte kan lita på någon.275
Per Meurling var mycket spydig mot en konkurrent om titeln »Sveriges viktigaste marxistiska kulturskribent«. Erik Blombergs revolutionära insatser var enorma, påstod Meurling sarkastiskt: »Han har två gånger med öppna brev tagit ryssarnas parti vid deras krig med finnarna, undertecknat otaliga radikala upprop, företagit mängder av luxuösa gratisresor till internationella kongresser och omsorgsfullt undvikit både att medarbeta i Ny Dag och att trampa några mäktiga kommunistpampar på tårna.« Men när ryssarna hört sig för om Blomberg kunde skaffa informationer från sina ryska och finska bekanta hade han värdigt svarat att han försökte vara till nytta på sitt sätt, genom att göra uttalanden i pressen och skriva. Den kvinnliga ryska diplomat (Rybkina?) som anförtrott sig åt Meurling hade tackat för »denna modiga handling« fastän hon i grunden föraktat honom. Detsamma gjorde Meurling – även som renegat. Han var förmer än pratmakaren Blomberg.
I 60-talets slut fick även den uppburna kolumnisten i vänstertidskriften konkret, Ulrike Meinhof, höra att hon borde göra något, inte bara vara ett pladdrande och fegt svin som andra intellektuella! Sedan hon efter mycken tvekan sökt kontakt med Andreas Baaders och Gudrun Ensslins aktivistgrupp utbrast hon också: Äntligen gör vi nåt! Med sin handlingsdyrkan kom hon och Röda Armé-fraktionen att mörda 34 personer och stärka polismakten som passade på att låta allehanda intellektuella, konstnärer, långhåriga och avvikare »sjuda i samma spad«. Dessutom dog många av terroristerna själva. De italienska Röda brigaderna sa sig vilja krossa symbolerna för tyranniet, men det var verkliga människor de mördade. Principerna blev viktigare än människoliv, handlingen tystade reflektionen och till slut kämpade de bara för att frita kamrater.276
Det svenska »68« slapp i stort terrorister, men Säpo, IB och den militära säkerhetstjänsten bevakade vänstern idogt, ibland med hjälp av interna informatörer. En del inom vänstern konspirerade på egen hand. Hösten 2009 avslöjades att Jan Guillou haft kontakter med
KGB, enligt honom själv för att göra avslöjande reportage, försök som dock misslyckades och ledde till att kontakten avbröts. Jag tycker mig se likheter med Meurlings försök att spela sitt eget spel. Men säkerhetstjänsternas byråkrater är inte så lättlurade som självsäkra intellektuella tror. I Miłosz roman Maktövertagandet möter en kommunistisk funktionär motstånd när han vill enrollera en före detta fascist i partiet: den där väntar ju bara på bättre tider! »Ånej. Flugan sätter sig bara ett ögonblick på flugpapperet, men sedan är hon fast. Först lurar de oss, sedan sig själva, och till sist går de vilse i dubbelspelet. Psykiska förändringar är oundvikliga.«277
I Tony Samuelssons kontrafaktiska roman Jag var en arier (2009) vann Hitler andra världskriget och efterträddes vid sin död som Europas Führer av Albert Speer. Dennes säkerhetschef är en före detta litteraturkritiker, mycket effektiv i sin nya roll. Speer har också utvalt 444 författare till att representera det germanska riket – detta dock på grund av att de mest är intresserade av att lyssna till sig själva och att finna ursäkter för att de blivit så lydiga redskap. Även när de skäller högt är de tandlösa.
Kräftstjärtar, marinerade rödbetor, fiskpaté med rom. Något torrt, kanske har det stått för länge? Men slappna nu för fan av och njut!
Min bok Lärarna. Om utövarna av en svår konst har nyligen kommit ut. När den förfärliga första recensionsdagen närmade sig fick jag veta att den nominerats till Augustpriset, Svenska förläggareföreningens litteraturpris. Men förhandsförsäljningen är dålig och magen ränner fortfarande runt som ett dåligt samvete: ska jag någonsin mer få skriva någon bok, den där om Pelle Meurling till exempel?
Maten är uppdukad i Postmuseums trapphus, liksom nervositeten. Jag utbyter artigheter med Åsa Linderborg, prisar hennes bok om barndomen och får i gengäld några komplimanger om min bok om historiens förlorare (Förrädare). Jag tror att vi är uppriktiga. Men jag trivs bäst i slutna sällskap och här finns både kända ansikten och okända. Kolleger och förläggare. Bara ett glas vin, inget kaffe. Te rådet sponsrar.
– Ni måste gå på WC innan! Därnere finns ingen möjlighet.
En skock fnissande skolbarn slussas likt skuggor förbi pressen in i skrubben i bespisningen på Tegnérskolan i Örebro, på flykt från plufsiga potatisbullar och sura lingon. Snart ska myndiga tanter i vita hucklen rycka oss ut i ljuset androm till varnagel: så här gör inte snälla pojkar! Jag försöker protestera – jag är över sextio nu! Men det är inte sant, det vet jag, jag är och förblir en förstagluttare.
Några år tidigare hade jag fått fackföreningsrörelsens Ivar Lo-pris, och i tacktalet hade jag försökt förklara hur förödmjukande det är att delta i vad Lars Ahlin kallade värdespelet. Någon undrade efteråt om jag inte var tacksam över ett så fint pris. Och det var just frågan. Jag hade mest känt mig förödmjukad. Dessvärre var nog protesten inte helt altruistisk. Jag var besviken över att bara ha kommit tvåa. Kerstin Thorvall, som samtidigt fått Ivar Los personliga pris, hade ställt mig helt i skuggan. Mitt självförtroende var i stort behov av förstärkning, men det blev tvärtom.
De flesta av oss är mer eller mindre drabbade av författarsjukan: varför blir alla utom jag uppmärksammade? Bodil Malmsten har förklarat det med att »författaren är världsalltets avundsjukaste livsform«. Och självironiskt tillagt: »undra på det när det alltid går bättre för sämre författare än för en själv«. Dock kom pengarna väl till pass.
Hur länge ska vi finna oss i populärkulturens ritualer?
Nominerade i fackboksklassen är ...
Ut ur skrubben! Min lilla stund i rampljuset går rasande fort. En kram av Anna-Greta Leijon, en ros, klickande kameror, en mur av leende ansikten ... Smickrad och ändå sårad, med känslan av att ännu en gång ha agerat statist.
Le! Le för fan! Och är du inte trots allt rätt nöjd?
I denna kultur tvingas konstnären sälja sina alster. Det bara är så. Meurling klagade på 60-talet över att författaren »måste delta i Bokens vecka, kuska omkring och själv läsa ur sitt verk och stå i Kungsbokhandeln och signera författarexemplar för att locka köpare«. Han såg det som förnedrande att spela popstjärna på grund av förläggarnas och bokhandlarnas vinstbegär. Men han hade bara sett början på en utveckling där intellektuella lockas till att leva på ytan av sig själva.278
Lik förbannat så måste du sälja! Och med boken dig själv! Var förnuftig nu!
Förnuft? Vi lever ju i en tid av nyttoinriktad rationalitet, inte av förnuft.
Tyst! Härda ut!
Få journalister visar intresse, men en reporter från TT antecknar flitigt när jag utnämner lärarna till den största och kanske viktigaste gruppen av kulturarbetare. Jag finner en ung reporter från Svenska Dagbladet sympatisk när han självmant säger att det är bra att lärarna uppmärksammas. Det får mig att entusiastiskt prisa alla lärare som inspirerar eleverna år efter år. Själv orkade jag inte utan blev författare i stället, säger jag och känner mig i den stunden mer lojal mot lärarkåren än den glamorösa värld jag för tillfället befinner mig i. Men jag är oärlig, för inte blev jag författare för att jag inte dög som lärare, jag hade sedan tjugoårsåldern siktet inställt på att skriva, alltid skriva. I de första intervjuerna på 60-talet sa jag att mitt mål var att förändra världen. Sedermera har jag insett att det fanns många fler skäl. Men målet har aldrig varit att bli rik.
Baudelaire liknade litteratören vid en flanör som beger sig ut på marknaden bara för att ta en titt men snart inser att han inte blivit bättre än en gatflicka. Han kan då ruska på sig och hävda att kommersiell framgång är detsamma som kulturell kompetens. Eller vägra att sälja sina produkter – och tystna offentligt. De flesta kompromissar och försöker att prostituera sig så lite som möjligt.
Och så står jag där ensam och vet inte vad jag ska göra. Journalisterna flockas kring Kerstin Ekman och Åsa Linderborg, själv dräller jag bara omkring. Har mest lust att supa mig full. Men det KB jag åker till är inte baren utan biblioteket. Där läser jag Per Meurlings minnen från vinterkrigets tid om tre härjade män på vinkällaren Mona Lisa, så törstiga och panka att de uthärdar en postmästares briljerande i Shakespearecitat.
Jag antecknade och försökte låtsas som om allt var som vanligt. Det var det inte. Dagen därpå förvånades jag över den kommersiella offentlighetens genomslagskraft. Plötsligt var jag i centrum i omklädningsrummet på Friskis & Svettis; några stora bilder i tidningarna och kommentarer i tv:s morgonsoffor hade betytt mer än hundratals positiva bokrecensioner genom åren. Och den förskräckliga och härliga upphöjelsen var inte över med det.279
Mousserande vin i Berwaldhallens foajé, nervös väntan och sedan panik:
– Skynda på, drick upp! Sändningen börjar om tre minuter!
En nervös vaktmästare rycker till sig min frus rullator. Jag fångar upp henne och stöttar henne in i bänken, långt in till Ordfronts förväntansfulla medarbetare. Först några minuter in i tv-sändningen av Augustgalan registrerar jag att jag hamnat mitt i bänkraden. Är jag inte redan pissnödig?
Klaustrofobi! Jag försöker intala mig att jag i alla fall inte har kontroll över någonting, det här är lika vansinnigt som att flyga. Slappna av! Men när min boks omslag fladdrar till på en skärm dunkar hjärtat till: kanske ändå? Min förläggare har påstått att vinnarna faktiskt inte vet om det i förväg. Jag har inte skrivit något tacktal, men jag får väl tillägna lärarkåren framgången. Och påminna kulturjournalisterna om att det finns något som heter folkbildning?
Shit happens! hälsar en kollega när vi efteråt tränger oss ut mot vinet. Hon har rätt. Ska man delta i sådana här jippon måste man kunna skratta åt eländet. Och varför se sig som förlorare?
När jag några år efter prisutdelningen träffar Åsa Linderborg frågar jag hur hon upplevde den.
– Det var ett jippo, jag var väldigt obekväm, svarar hon, jag kände: det här handlar inte om mig. Och när jag förlorade, vilket jag tyckte att jag gjorde, så kändes det självklart, det här var ju inte för såna som mig.
– Men nästa gång du nomineras, då ställer du upp i alla fall?
– Ja, det skulle jag verkligen göra. Du med? Ja, det är klart.
I Svarta fanor (1907) skockas litteratörerna i trappan till professor Stenkåhls spökdiné för att hetsa, pika och såra varandra, för att vinna de betydandes uppmärksamhet och stjäla andras vänner. Selma Lagerlöf tyckte att Strindberg borde sättas på fästning för denna nyckelroman som hon trodde lett till att litteraturen förlorat i anseende. Men Strindbergs personangrepp var inte det första i litteraturhistorien. Platon tog heder och ära av sofisterna i sina dialoger. Dante placerade sina fiender i helvetet medan de levde, och Selma var själv inte heller så tafatt när det gällde intriger.280
Kulturvärlden har länge präglats av rädsla, inställsamhet, arrogans och illa dold avund. De intellektuella kan vara lika besatta av rangordningar som andra eliter, men hierarkin mäts sällan i pengar, och de som vant sig vid att behaga kunder har svårt att föreställa sig i vilken omfattning tankar om det moraliskt rätta styr, om så med baktanken att man efter sin död ska leva vidare som staty. Ivar Lo-Johansson såg strävan efter ära som en sporre för alla mänskliga framsteg, och fastän Ingemar Hedenius påstod att de intellektuellas moral förstörs av ärelystnad hindrade det honom inte från att hävda sig med grova personangrepp. Detsamma gjorde Per Meurling, och jag blir inte förvånad när Barbro Asplund berättar att han bokstavligen slagits med Hedenius och att de alltid blängde snett på varandra.281
Till och med vänner är konkurrenter. Det är i det skenet man bör betrakta Meurlings infama porträtt av kollegerna. Erik Blomberg framträder som en prestigeriden och mjäkig konsument av svagt te och torra kakor. Arnold Ljungdal framställs i slutet av 40-talet som en mycket flitig revolutionär bankettdeltagare och middagsätare, »nollan som ville bli en etta«, en hycklare som utger sina böcker på borgerliga förlag. Meurling är generösare tjugo år senare men kan inte låta bli att framhålla att Ljungdal ingalunda var den främste marxistiske pionjären – där fanns ju gruppen kring Ateneum. Denna ska ha påverkat även Stig Ahlgren, »den lila schakalen« (såväl röd som blå), som Meurling finner skriver kvickt ännu på 70-talet, men vars ämnen har »samma charm som gamla damhattar och garderobsklänningar, som doftar naftalin«.282
Camus och Sartres produktion kan läsas som en dialog, där den enes bok får svar hos den andre. De var mycket känsliga för den andres omdömen, och det blev alltså katastrof när Sartre inte ens recenserade Camus bok om revoltören utan lät en »andraplansfigur« anmäla den i Les Temps Modernes. Sartre sårades i sin tur över att vännen i sitt svar på recensionen inte tilltalade honom vid namn utan som Monsieur le
Directeur.283
I ett försök att förminska en rival förnekade Ivar Lo att det någonsin pågått någon Krusenstjernafejd. Den var bara en storm i ett vattenglas, skriver han i memoarerna trots att han själv deltog i striden. Som arbetarförfattare hade han att bekämpa 1900-talets kanske mäktigaste svenske kulturpotentat, Fredrik Böök, som dock på 30-talet uppnått en position som gav honom möjlighet att vara generös, närmast jovialisk. När Böök tagit sig upp i hierarkin hade han däremot varit hänsynslöst polemisk. Sedan kunde han omge sig med protegéer som försvarade hans position.284
Under senare år har striden om positionerna på det litterära fältet varit råare än någonsin. Maja Lundgrens roman Myggor och tigrar (2007) skildrar en kulturvärld fylld av konspirationer, och författaren bidrar själv med uttryck som Meurling skulle ha uppskattat; en kollega kallas »spermaräv«, en annan ser ut som ett »allvarligt ekollon«. Kritikern Ingrid Elam upptäckte i dramatikern Lars Noréns publicerade dagboksanteckningar ett porträtt av sig själv och reflekterade: »Där Dante kunde känna medlidande med dem som i och för sig rättmätigt plågades i helvetet känner jaget hos Norén bara förakt.«285
Författaren Jerker Virdborg vet trots sin ungdom hur det förhåller sig: »Det är kvicksand överallt. Fraktioner, en massa prat bakom ryggen på folk, skryt, narcissim – det är förstås jättebarnsligt alltihop, men också mänskligt och oundvikligt.«286
Att ta sig rätten att tala sker på andras bekostnad, och litteratur och liv växer för många författare samman. Det är inte konstigt om fejderna blir hätska när person och verk blandas samman. Per Meurling utmanade förvisso den dominerande åskådningen med sina åsikter, men bemötandet blev inte bättre av att han uppträdde såväl aggressivt som opportunistiskt.287
Det är en blandning av förmåga, tur och framåtanda som ger konstnärlig framgång, menar Monica Lauritzen. Själv hade jag som debutant så lite vett att jag inte begrep att när jag bjöds in till Bonniers årliga mottagning på Nedre Manilla så skulle jag genast ha lånat ihop pengar till tågbiljetten från Sundsvall för att uppsöka den värld där karriärer skapas. Jag trodde det räckte med att skriva bra. Numera vet jag att en juvenil självsäkerhet är en tillgång om man ska klara sig i den intellektuella världen.288
Från bildkonstens värld rapporterade Karl-Olov Björk på 70-talet: »I få branscher är kampen om en plats i solen hårdare. Antingen är man toppen eller botten. Sådana villkor skapar rädsla. Att leva i ständig rädsla över att inte få ställa ut, inte uppmärksammas, inte få sälja, inte få stipendier, inte få offentliga uppdrag osv.« På den tiden ifrågasattes ändå rollerna. Barriären mellan utövare och lyssnare skulle brytas. I teatergrupper som Nationalteatern och Narren slopades uppdelningen i författare, regissörer, skådespelare och tekniker. Konstnärerna borde dela publikens villkor, skapa i kollektiv och förkasta genimyten. Genom samarbete skulle man också bli starkare i förhållande till myndigheter och motparter, och därför tillkom centrumbildningarna (Författarcentrum m.fl.), liksom kooperativ som Författarförlaget. Men kollektivismen skapade problem: hur skulle proggens stjärnor utveckla sig om de måste spela gratis och undvika alla kommersiella sammanhang? Och fastän arbetarförfattaren förväntades vara blygsam så sa nestorn, Ivar Lo-Johansson, tvärtom att man för att få tala måste hävda sig och eftersträva ära.289
På 80-talet fann Bourdieu att ingen längre tycktes ha lust att vara en »organisk« intellektuell. Han ville själv skapa en kollektiv intellektuell, men tiden var förändrad. Jag satt då i Författarförlagets styrelse
(en tid som ordförande), och fick se individualismen krossa våra drömmar om författarmakt. Jag upptäckte hur bundna författarna var till »sina« förlag och förstående förläggare. Ännu mer lockade de stora förlagens ekonomiska resurser, och därför sviktade den kollegiala solidariteten. Jag vågar inte påstå att Författargruppen Fyrskift (s. 114) enbart var ett försök att försvara kollektivismen, men vi upplevde styrka i den handlingskraft vi tillsammans utvecklade, i seminarieserier (bland annat ihop med typograferna i Stockholm), i turnéer i ABF:s regi, i skrivarverkstäder. Men sedan vi 1991 kollektivt fått Ivar Lo-priset rann alla projekt ut i sanden, och vi gick vidare var och en för sig.
De intellektuella har som Adorno förutspådde blivit allt mer beroende av marknaden. Konstnärligt värde tenderar allt mer att identifieras med ekonomiskt värde, Andy Warhol påstod till och med att det är en konst att tjäna pengar. Och i Lars Vilks och Martin Schiblis bok Hur man blir samtidskonstnär på tre dagar (2005) är den enskilde konstnärens karriär helt i fokus. Själva skapandet ses inte som något problem, det duger med småtråkig medelmåttighet eftersom det inte är vad konstnärerna åstadkommer som är intressant utan hur de når den position där de får visa något. Vid närmare granskning kräver dock processen betydligt mer än tre dagar, det är exempelvis viktigt att genomgå en konstnärlig utbildning för att få status och kontakter. Den ambitiösa boken har för den delen inte heller tråcklats ihop på en kafferast, och jag kan inte låta bli att misstänka att den egentligen är ett hån mot det entreprenörstänkande som dagens politiker ser som lösningen på kulturarbetarnas problem.290
På den svenska bokmarknaden håller två stora förlagskoncerner på att skaffa sig ensamrätt till de viktigaste distributionskanalerna, och den erfarne förläggaren Per I. Gedin anser att man genom att byta ut yrkeskunnande och erfarenhet mot ekonomer som är enbart vinstorienterade börjat erodera en av Europas starkaste bokmarknader. Även folkbiblioteken anpassar sig till marknaden och profitjakten när politikerna öppnar dem för privatisering. Och medan de intellektuella slåss om vem som är mest, flest och oftast förändras kulturpolitiken.291
Högern var länge återhållsam med kritik mot 1974 års kulturpolitik – som den själv röstat för. Det kanske kan förklaras med att borgerligheten fortfarande ansåg att teaterintresse och litterär bildning hörde till god ton. (Eller att den ekonomiska eliten inte brydde sig.) Men motståndet mot en kulturpolitik som sades prioritera jämlikhet tilltog. De konservativa önskade stoppa värderelativismen inom kulturlivet och återupprätta en kanon, medan nyliberalerna angrep allt som inte innebar marknadslösningar. De senare godtog också nya smaknormer inom borgerligheten, och det talades om att »kulturborgarna« var på väg att dö ut. Deras barn »går på Handelshögskolan och särstavar och har aldrig läst en klassisk bok«, påstod en av Expressens ledarskribenter. Uppenbart var i alla fall att delar av den nya borgerliga eliten avstod från att markera sin särart på det hävdvunna sättet. God smak tycks nu mindre röra konst eller litteratur och mera bordsdukningar, whiskymärken och resmål.292
Kanske Pierre Bourdieus teori om den kulturella dominansen aldrig varit lika giltig i Sverige som i Frankrike, där även de dominerade enligt Bourdieu ska ha erkänt den kultur de själva saknar som överlägsen. I Sverige tycks »de obildade« sällan ha skämts för sina brister, kanske har inte heller »finkulturen« varit lika attraktiv som social markör eftersom den trots allt ofta anammats av de proletära folkrörelserna – om det inte gällt verkligt exklusiva konstformer som klassisk balett och opera.
Fastän de värdekonservativas kultursyn skiljer sig totalt från nyliberalernas relativism kunde parterna enas om att försöka bryta »vänsterns åsiktsmonopol« och stoppa »kulturmaffian«. En ny kulturutredning tillsattes av den borgerliga regering som tillträdde 2006. Det var i och för sig rimligt eftersom förutsättningarna för kulturarbete förändrats väsentligt sedan 1974, men många aktörer inom kulturlivet fruktade ett systemskifte. De blev lättade när förslaget till nya kulturpolitiska mål offentliggjordes i september 2009 och förändringarna mest tycktes röra de byråkratiska formerna, främst i form om »regionalisering« av besluten. Det fanns kritiker som fruktade att detta skulle leda till att de lokala politikerna mest anordnade populära festivaler, vilket tillbakavisades såsom varande fördomar om landsorten. Likväl talar dessa politiker mest entusiastiskt om konsten när den kan göra nytta för orten, och ordföranden i Region Skånes kulturnämnd konstaterade nöjd att makten över kulturen förskjuts i den borgerliga alliansens Sverige. Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth deklarerade stolt: »Jag tror på marknaden och jag tror framför allt på människors förmåga att själva veta vad som är bäst för dem.« Hon har senare också uttryckt sin förvåning över att omvärlden inte förstått hur stora förändringarna är.293
Idéhistorikern David Karlsson var sekreterare i 2006 års kulturutredning men hoppade av sedan han funnit att kulturpolitikerna i stället för att se kulturlivet i demokratins ljus ville motivera det med nytta, oftast i meningen ekonomisk vinning. Det gällde inte bara borgerliga politiker, och även ekonomhistorikern Jenny Andersson beklagar i När framtiden redan hänt (2009) att också Socialdemokraterna kopplat samman bildning med tillväxt. Om man enbart inriktar sig på det skapande som kan räknas in i BNP blir den klassiska uppfattningen om att bildning handlar om människans personliga utveckling förlegad, skriver hon och tillägger ironiskt: »Man skulle faktiskt kunna se detta som ett rätt väsentligt demokratiskt problem.«294
Ansvaret för kulturpolitiken har delvis övergått från Kultur- till Näringsdepartementet. Detta satsar 2011 satsar 73 miljoner på »kreativa och kulturella näringar«, vari förutom de sköna konsterna även turism samt »upplevelsebaserat lärande« ingår. Pengarna ska uttryckligen gå till kultur som kan vara nyttig, det vill säga alstra pengar.295
Som marxist insåg Per Meurling att om man framställer estetik och ekonomi som totala motsatser odlar man samma föreställda dikotomi mellan materialitet och immaterialitet som i den religiösa föreställningsvärld där man strävar efter själens frigörande från kroppen. Han förkastade humanisternas idealistiska föreställningar om den stora konsten och såg esteticismen på det artistiska området »l'art pour l'art« som »en direkt motsvarighet till vad profiten är i det kapitalistiska samhället: något som är till för sin egen skull, ett av alla bruks- och nyttighetsvärden oavhängigt, abstrakt värde«.
I en debatt om Dikten och tiden, arrangerad av Föreningen Kulturfront i Viktoriasalen senhösten 1936, uppmanade han författarna att ansluta sig till folkrörelserna och sluta lyssna på litteraturkritikerna som bara var ett slags finare bokagenter åt förlagen. Samtidigt som han visade på faran att boken bara blev en vara ville han inte frånkänna den en social funktion; konsten kan göra nytta i klasskampen. Men han blev också allt mer tydlig med att konsten har en speciell karaktär, bär en mening och egen identitet och att ingen kan riktigt förutse vad den får för konsekvenser. Tomas Forser har funnit att även de bästa politiker han mött har haft svårt att acceptera detta. De har velat utnyttja kulturen för något annat än vad den är, medan konsten med dess trolösa hållning och anarkistiska drag för Forser lett till insikter om mycket som politiker aldrig förmått formulera.296
I slutet av 70-talet hamnade Per Meurling efter ett lårbensbrott på en åldringsavdelning på S:t Görans sjukhus. Han tyckte han befann sig på en avstjälpningsplats. Gummorna låg sex och sex på rummen och längtade efter katter eller åtminstone kanariefåglar. Dagarna i ända satt de overksamma i korridorerna, och när de sa något handlade det om mirakelkurer som tillämpades på bättre sjukhus. Deras lemmar hade vissnat i rullstolarna och fick liv endast när Ingemar Stenmark susade nedför tv:s slalombackar.
Vid den tiden arbetade jag själv som biträde på en liknande avdelning, och jag var lika beklämd som Meurling inför denna väntan på kaffet och döden. För honom illustrerade deras passivitet den förkrossande tomheten i det kapitalistiska samhällets bildning. Samhället hade endast begärt av dessa människor att de skulle vara nyttiga och lönsamma, och därför hade de blivit offer för den ohejdade kommersialismen, »vars väsen är nonsens«. Själv hade han alltid sällskap av de stora tänkarna och diktarna. Likadant har det varit för mig. Ett liv utan böcker, film, teater och musik skulle katastrofalt minska min vänkrets.297
Men spelar det någon roll vad man läser? Har inte folkbildarna varit förmyndare nog, har inte begreppet god smak använts tillräckligt för att åtskilja människor? Var inte Bengt Nermans uppgörelse med skönandarna en sann kulturgärning? Frågorna är irriterande och inte alls lätta att avvisa. Den kulturutredning som lades fram 2009 försökte undvika problemen genom att inte ta upp begreppet kvalitet men mötte därför stark kritik.
För Per Meurling var det självklart att han som kritiker skulle avge omdömen. Och Bengt Nerman har faktiskt aldrig ansett att allting är lika bra. För honom är inte kulturutbyte en kommersiell transaktion utan en fråga om möten mellan människor, vilka för att bli meningsfulla förutsätter viss jämlikhet. För klassamhället betyder bilda att forma människorna, menar han, demokratins väg är att hjälpa dem att ta form.
Professorn i kulturteori, Terry Eagleton, anser att det förstås var galet att bedöma hela den moderna masskulturen som trivial, fördummande och eskapistisk, men populismens ohämmade tillväxt har tillsammans med nedmonteringen av begrepp som sanning, objektivitet och opartiskhet nu gått så långt att det blivit omöjligt att resonera om moral. Susan Sontag gjorde sig ett världsnamn på 60-talet med sina artiklar om ytans estetik, om camp och populärkultur, men fyrtio år senare beklagade hon att den seriösa bedömningen efterträtts av en som allt mer använde värderingar från underhållningsindustrin. Hon fann att trivialkulturen invaderat det offentliga samtalet och förvandlat vad som borde vara det höga syftets utopi till konsumtion – och hon kallade sig nu den sista intellektuella.298
Så länge vi inte sliter ut ögonen ur dess hålor kan vi inte låta bli att döma alla ting efter om de är sköna, fula eller mittemellan, konstaterade Hannah Arendt. Och varför hålla på med kritik om man inte vill värdera? Om man förklarar att allting är lika bra blir det mesta likgiltigt. Även om man inte kan finna objektiva kriterier kan det – som alltid – vara klokt att lyssna till eller diskutera med dem som är särskilt insatta i ämnet. 299
Allt högre liv bygger på en kritisk urskillningsförmåga och de goda kritikerna kan träna upp det kritiska draget hos oss andra, locka oss att sikta högre, kräva mer, njuta bättre, menar flosofen och musikkritikern Thomas Anderberg i Alla är vi kritiker (2009). Han ser idealkritikern som en förmedlare mellan verk och läsare (tittare, åhörare), någon som upplyser om verkets innehåll och form, sätter in det i dess sammanhang och värderar det för att underlätta läsarens val. Men de kraven tycks ha blivit allt svårare att uppfylla, och hur ska man då kunna orientera sig och förstå vad som är viktigt?
Tomas Forser fann i Kritik av kritiken (2002) att konstkritiken blivit en blandning av underhållning och information på nöjesjournalistikens villkor; likt sportjournalister eller bibliotekarier hejar kritikerna numera på konstnärerna. När Göteborgsposten lät den danska journalisten Andreas Harbsmeier granska de svenska tidningarnas kultursidor kom denne fram till att de är konsumtionsorienterade, konsensusinriktade, blodlösa och usla i sin internationella bevakning, och litteraturkritikern Ulrika Kärnborg anklagade sin yrkeskår för att avskaffa sig själva genom att ägna sig åt ren bloggdebatt. Hon offrades när Dagens Nyheter våren 2010 krympte (slaktade?) sin kulturredaktion – och fick till tröst veta att en person i tidningsledningen skulle ha påstått att vem som helst kan skriva en recension.300
Behövs de intellektuella? Frågan ställdes på sin spets under den kinesiska kulturrevolutionen. Då blev svaret: De är obehövliga. Det var soldaterna, bönderna och arbetarna som ansågs stå för förnuftet, och alltså skulle de intellektuella vakta svin och skura toaletter. Man vände på Gramscis Alla ska vara intellektuella till Ingen ska vara intellektuell. Göran Hägglund var inne på samma spår när han lovordade verklighetens folk för att de var just »vanliga«. I sin strävan efter att vara vanligast fick han konkurrens från Sverigedemokraterna som satsade på att komma in i riksdagen med löften om att motarbeta och avveckla stödet till all kultur som upprör och provocerar folk; folket ska räddas från mångkulturen och slippa konfronteras med det främmande, som abstrakt konst i offentliga miljöer. En sådan folklig nationalromantik kännetecknar högerpopulistiska partier i hela Europa, tillsammans med främlingsfientlighet och förakt för den intellektuella elitens smak.301
Medborgarna ska slippa besväras av sanningar, eller som Svenska Morgonbladet 1935 uttryckte det efter att ha läst Krusenstjerna: Vad hade dessa intima skildringar av »abnormiteter« för legitim uppgift i en »för kreti och pleti avsedd, för alla tillgänglig roman«? Meurling svarade att de med sitt censurtänkande bara ville skydda dem från kunskapen, och i denna omtanke ligger förvisso mycket förakt. De som »inte vet sitt eget bästa« ska slippa möta det främmande via bilder, böcker eller musik, möten som kan få dem att fråga sig vilka de är. Men att skydda folk från att möta kunskaper är, som Meurling påpekade under Krusenstjernafejden, inte alls att ge dem frihet.
Roland Barthes ansåg att den verkliga, »djupa« censuren inte består i förbud utan i att någon »egenmäktigt undanhåller, bevarar, behåller, kväver och glasar in«. Många barn undanhålls i dag kunskaper om det som inte antas ha någon direkt relevans för deras liv, och de globala medieföretagen skaffat sig en stor publik genom att undvika allt som kan förefalla bekymmersamt; alla lågmälda funderingar överröstas av käbblande figurer i full speed över bildrutan, och många barn sägs inte klara av att se gamla filmer eftersom dessa är för långsamma. Ofta hävdas att när allt fler kan delta i det allmänna tyckandet på internet så är det ett uttryck för stärkt demokrati, men detta ifrågasätts av Andreas Åberg och Madeleine Grive i Den vältempererade kritiken (2009). De menar att nya tankar då blir okända för allmänheten, vilket likriktar våra kulturella referensramar och begränsar alternativen. 302
De grupper som själva föredrar monologen har alltid anklagat dem som haft förväntningar på sina samtalspartners för elitism. De räds bildningen, den process där vi utvecklas genom att konfronteras med det främmande och får våra horisonter vidgade genom möten även med sådant vi finner orimligt. Hannah Arendt menade att ondska ofta kan förstås i termer av tanklöshet – man kan mycket väl bete sig rationellt och logiskt men blir i brist på alternativ osjälvständig och följer strömmen. Resonemangen kring köksborden skulle kanske må gott av lite inspiration utifrån? 303
Det låter ibland som om folkbildarnas tid är förbi. Folkbildning jämställs med förmynderi. Men vad ska då de kallas som vill undanhålla andra vad de själva finner onödigt? I egenskap av gammal folkrörelseman tror Bengt Göransson att folket klarar av de svåra frågor som populisterna vill att folket ska få slippa; han påstår att man inte kan säga att man ger eller ska ge folk vad folk vill ha – för det vet varken folket eller konstnären på förhand.
Den åldrade Per Meurling trodde på studiecirklarna, de fredliga »revolutionära klubbarna« som kan vidga människornas vyer och minska gapet mellan »den vetenskapliga eliten« och »vanliga« människor. Men han insåg att uppfostraren själv måste uppfostras – att det rentav var fel att i grunden se världen uppdelad i uppfostrare och uppfostrade. Anders Björnsson talade i samma anda vid våra samtal: »Folkbildningen innefattar en fostrargärning, men det är en social process, där du för att kunna bilda andra också måste bilda dig själv. Folkbildning är en fråga om produktion, inte distribution.« Själv tror jag att de utbyten av erfarenheter som bildningsarbetet handlar om måste ske utan förbehåll, varvid parterna måste sträva efter att utplåna det tänkande som vill kontrollera och likrikta.304
Bakom skräcken för de intellektuella ligger en föreställning om att individerna bör försvara sin »ursprunglighet«, en statisk och lika orealistisk föreställning som den att vetenskapen kan förutsäga allt. Den passar dock väl dem som helst vill se sina medmänniskor som arbetskraft och konsumenter, väljare som ska göra sin medborgerliga plikt i valbåset men annars inte lägga sig i politiken eftersom de inte förstår vad som är ekonomiskt nödvändigt.
Det finns en rörande berättelse om varför den franska Encyklopedin trots allt fick ges ut, en historia som är för bra för att vara sann. Vid Ludvig XV:s hov ska kungens närmaste ha klagat över att de visste så lite.
Vad är krut för något? undrade en greve.
Vad är rouget som jag sminkar mig med? undrade Madame de Pompadour.
Hovet saknade det uppslagsverk som förbjudits och som de tvingats lämna ifrån sig. Nu måste de vända sig till det enda exemplar kungen bevarat för att få svaren.
Vill Ers Majestät behålla alla kunskaper för sig själv? frågade hans gamla mätress. Kungen svängde sig, det hade ju sagts att verket var farligt, men om det nu var nödvändigt, så ...
Samtidigt som härskarna fruktat de intellektuella som kritiker har de haft behov av dem. Genom århundradena har de intellektuella också visat sig känsliga för vad som håller på att ske, och makthavarna har velat göra deras kunskap till sin eller i alla fall kontrollera det intellektuella kapital som kan växlas mot makt och prestige. Utan detta kapital kan regimen få problem med sin legitimitet.
I dagens globala pyramidspel har en liten överklass med makt över de världsomspännande företagen trängt undan de nationella eliterna. De insiktsfulla bland dessa herrar känner sig dock inte trygga i en värld där alla försöker undvika att hamna underst i pyramiden, de fruktar att även världens medelklasser ska förlora förtroendet för ett system som tycks handfallet inför kommande klimatkatastrofer och sociala konfikter.305
Antonio Gramsci förutsåg att behovet av intellektuella skulle öka ju mer samhället utvecklades, och så har det blivit. Alla makthavare vet att riktig makt äger den som får undersåtarna att frivilligt underordna sig, och då är ideologerna oumbärliga – det vill säga om de levererar vad som begärs av dem och inte krånglar. Man vill ha ekonomiska forskare som inte ser utanför de företagsekonomiska ramarna, politiska reportrar som koncentrerar sig på politiken som taktik och författare som håller sig inom socialpsykologins gränser eller tillhandhåller tidsfördriv. Allra tryggast är att samla dem i tankesmedjor som man finansierar och kontrollerar
Lojalt har under senare decennier sådana intellektuella accepterat att delta i ett spel där medborgarna inte ses som politiska aktörer utan som konsumenter i valfrihetens samhälle. De har utmejslat strategier som gett allt fler ur medelklassen tillträde till »ägandedemokratin«, bland annat genom att sälja ut den gemensamma egendomen. De har försäkrat att ekonomin styrs av ekonomiska lagar men att de själva har allt under kontroll.
Makthavarnas advokater har till och med accepterat att stöta ut de bångstyriga tänkare som hävdat den gamla intellektuella traditionen. Dessa intellektuella har avfärdats som elitister, omöjliga att samtala med. Så påstod den danske liberale statsministern Anders Fogh Rasmussen 2003 att Danmarks framtid avgjordes av striden mot de kulturutövare som gav landet en kultur folket inte ville ha, och den danske kulturjournalisten Andreas Harbsmeier har konstaterat att uppgörelsen med »smakdomarna« också definitivt sänkt de danska kulturradikalernas anseende. Man försöker begränsa samtalet, men i nyspråket talar man om frihet. Så anser Timbros vd Markus Yvell (s. 121) att de svenska socialdemokraternas historiska nederlag öppnat för en »mer nyanserad och mångfacetterad samhällsdebatt«. Mig förefaller den snarare mer inskränkt.306
För att i ett längre perspektiv accepteras som ideolog behöver man dock av en större allmänhet uppfattats som en ärlig och självständig sanningssökare, och denna legitimitet uppnås inte hur som helst. Anders Björnsson påstår att självaktningen försvann ur det tjeckoslovakiska kommunistpartiet när man degraderade Charta 77:s undertecknare till dörrvaktmästare och kolutkörare, och även Bengt Göransson ser negligerandet av det intellektuella arbetet, testuggandet och tilliten till textboken som en orsak till öststatskommunismens undergång. Trots att de östeuropeiska politikerna omgav sig med mängder av ja-sägare visade sig ett litet antal självständiga intellektuella förmögna att underminera politikernas tro på sin rätt att styra. Eftersom nyliberalismens företrädare tycks lika oförmögna att underkasta de egna teserna en intellektuell prövning har Göransson gott hopp om att de ska gå samma öde till mötes.307
Per Meurling förmådde med sin kritik av bildningens väktare och den goda tonens pingviner kasta tvivel över idealisternas hegemoni i det svenska kulturlivet. Men han fick aldrig uppleva någon verklig demokratisering av att det intellektuella livet. Och på det politiska fältet upplevde han hur politikerföraktet bara spred sig. Hur skulle folket kunna högakta politiker som på allvar diskuterade förbud av krigsleksaker samtidigt som den beviljade miljarder till ett föråldrat försvar? undrade han. Sedan dess har politikernas situation blivit ännu svårare. Medborgarna ställer högre krav på det politiska systemet samtidigt som politikerna får sämre möjligheter att styra detta, vilket blir särskilt förödande när de inte erkänner sin maktlöshet utan söker skyla över egna brister genom att mata väljarna med sked, som om politiken vore vilken vara som helst: ingen ska behöva anstränga sig.
Om man med demokrati inte bara avser de former som avgör vilken elit som ska styra utan ett samhällsskick där alla är lika mycket värda måste demokratin fungera på alla plan. En reell demokrati måste ha en offentlighet, ett nätverk av kulturinstitutioner, där medborgarnas erfarenheter kan komma till fritt uttryck. Den politiska journalisten Björn Elmbrant ser ett starkt samband mellan kulturlivet och de aspekter av medborgarskapet som har med personliga initiativ, politisk kommunikation och politiskt deltagande att göra. »Att värna ett medborgarperspektiv borde inte vara att öka marknadskrafternas inflytande över kulturlivet. Utan att ge alla invånare i Sverige den möjligheten«, skriver han. Och Aftonbladets teaterkritiker Claes Wahlin menar att om diskussionen om vad som är gott upphör har »också en betydande del av demokratin gått förlorad, uppköpt av krafter som vill att allt, säger allt, ska kunna köpas och säljas medan vi ännu faktiskt vet att det riktigt värdefulla, det går inte att köpa för pengar.« Därför bör politiken enligt Bengt Göransson »tillhandahålla en öppen och generös infrastruktur för ett kulturliv där inte minst det oväntade och till och med det oönskade får utrymme«.308
Nu är det inte åt det hållet utvecklingen går. Enligt Zygmunt Bauman har globaliseringen inneburit konsumtionskulturens triumf och medborgarskapets kris. Medan de naturvetenskapliga forskarna är ense om att det är bråttom med att skapa en global hållbarhet, där ekonomin är underordnad ekologin, fortsätter politiska och ekonomiska makthavare att hävda att allt kan lösas den vanliga vägen, genom exponentiell tillväxt. Detta förmedlas rutinmässigt i medierna, medan forskarnas försäkringar om vi alla, men framför allt i den rika världen, måste växla om till en hållbar livsstil, eventuellt blir en intressant diskussionsfråga.
Globaliseringens krafter kan synas överväldigande, medieföretagen oövervinnliga. Men striden om tanken är ingalunda avgjord. Inte ens nationalstaterna lyckades under sin storhetstid skapa enhetliga nationella kulturer, och trots att informationen färdas blixtsnabbt över världen torde vi aldrig få se en enda global kultur.« Om den digitala framtiden leder till ett friare, öppnare och mera demokratiskt samhälle, formerat kring en resonerande och argumenterande offentlighet, eller om den snarare innebär att medborgaren passiviseras med massproducerad underhållning och utsätts för ständig kontroll och övervakning är fortfarande ett i högsta grad öppet spörsmål – och därmed möjligt att påverka«, skriver historikern Lars Ilshammar och drar slutsatsen att det intellektuella förhållningssättet till dessa frågor är att motverka alla förenklade förutsägelser om informationsrevolutionen.309
Stridens frontlinjer är otydliga. Det är inte så enkelt som att de goda intellektuella står samlade mot de onda kapitalisterna, lika litet som att bildade står mot barbarer. Till och med begrepp som vänster och höger har bara delvis relevans. Givetvis kommer grupper av intellektuella att dra sig undan och som så många gånger förr hävda att de företräder en tidlös, abstrakt sanning, men en total autonomi betyder isolering. Karl Erik Lagerlöf anser att de intellektuella som under 80- och 90-talen höll på med sina specialiteter, som den heliga dikten lämnade fältet fritt för de krafter som sedan ödelagt otaliga människors liv. Genom att inte sätta sig in i hotet från nyliberalismen svek de världen, menar han.310
Nu är de intellektuella inte mer än människor. Men den svagheten är också styrkan. Jag är övertygad om att det är viktigt att för demokratins skull och mänsklighetens överlevnad sträva efter att alla ska bli intellektuella, men ansvaret att handla åligger var och en.