KAPITEL 2

FÖRSÄMRINGSINSTINKTEN

Hur jag på sätt och vis föddes i Egypten och vad ett spädbarn i kuvös kan lära oss om världen

Tycker du att världen blir bättre eller sämre, eller varken bättre eller sämre?

A. Blir bättre

B. Blir varken bättre eller sämre

C. Blir sämre

D. Vet inte

Att komma upp ur diket

Jag minns att jag plötsligt var uppochner. Jag minns mörkret, stanken av urin och oförmågan att andas när munnen och näsborrarna fylldes med lera. Jag minns att jag kämpade för att komma på rätt köl, men bara sjönk djupare ner i dyn. Jag minns att mina händer, som var utsträckta bakom mig, förtvivlat försökte finna gräs eller något att dra i, men att jag sedan plötsligt drogs upp i anklarna. Min farmor satte mig i den stora tvättbaljan på köksgolvet och tvättade mig försiktigt med det varmvatten som var avsett för disken. Lukten av tvål.

Detta är mina första minnen, och de blev nästan de sista. Jag minns min räddning i fyraårsåldern från det avloppsdike som löpte framför farmors hus. Det var fyllt till brädden med en blandning av föregående natts regn och avloppsslam från arbetarbostäderna. Någonting hade dragit till sig min uppmärksamhet, och när jag gick fram till kanten av diket hade jag halkat och fallit i med huvudet före. Mina föräldrar var inte i närheten för att passa mig. Min mamma var på sjukhuset med tbc. Min pappa arbetade tio timmar om dagen, sex dagar i veckan.

I veckorna bodde jag hos mina farföräldrar. På lördagarna satte pappa mig på pakethållaren på sin cykel och cyklade på skoj i åttor och cirklar på vägen till sjukhuset. Jag såg mamma stå och hosta på balkongen på fjärde våningen. Pappa förklarade att om vi gick in kunde vi också bli sjuka. Jag vinkade åt henne, och hon vinkade tillbaka. Jag såg att hon talade med mig, men hennes röst var alltför svag och orden fördes bort av vinden. Jag minns att hon alltid försökte le.

Megamissuppfattningen att ”världen blir sämre”

Detta kapitel handlar om försämringsinstinkten – vår benägenhet att mer lägga märke till det som är dåligt än det som är bra.

”Det blir sämre” är det påstående om världen som jag hör oftast. Och det stämmer absolut att det finns mycket som är dåligt i världen.

Antalet dödsoffer i krig har minskat sedan andra världskrigets slut. Men trenden har vänt i och med kriget i Syrien. Terrorismen ökar också. (Vi kommer tillbaka till detta i kapitel 4.)

Utfiskningen och försämringen av havens tillstånd är verkligt oroande. Listan över döda områden i världshaven och över utrotningshotade arter blir längre och längre.

Isarna smälter. Havsnivån kommer att fortsätta stiga med omkring en meter under de närmaste hundra åren. Och det råder inget tvivel om att det beror på de växthusgaser som människor har släppt ut i atmosfären och som inte kommer att försvinna på länge, även om vi inte släpper ut mer.

Kollapsen på den amerikanska bostadsmarknaden 2008, som inga tillsynsmyndigheter hade förutsett, var en följd av utbredda illusioner om säkerhet i abstrakta investeringar som knappast någon förstod. Systemet är lika komplext nu som det var då och en liknande kris kan inträffa igen, kanske i morgon.

Vill vi ha ekonomisk stabilitet, fred och skyddade naturresurser på den här planeten finns det en sak vi inte klarar oss utan, nämligen internationellt samarbete byggt på en gemensam och faktabaserad uppfattning om världen. Den rådande bristen på kunskap om världen är därför det mest oroande av allt.

Jag hör så mycket negativt hela tiden. Du tror kanske att jag måste träffa bara de värsta dysterkvistarna. Vi bestämde oss för att kontrollera detta.

Människor i 30 länder fick den fråga som inleder detta kapitel: Tycker du att världen blir bättre eller sämre, eller varken bättre eller sämre? Resultatet blev följande:

VART ÄR VÄRLDEN PÅ VÄG?

Tycker du att världen blir bättre eller sämre, eller varken bättre eller sämre?
Andel som svarade ”världen blir sämre”.

Källor: YouGov[1] & Ipsos MORI[1]. Se: gapm.io/rbetter

Jag litar aldrig 100 procent på data, och det ska inte du heller göra. Det finns alltid en osäkerhet. I detta fall skulle jag vilja påstå att siffrorna i grova drag stämmer, men man får inte dra några förhastade slutsatser baserat på små skillnader. (Det är en bra tumregel när det gäller statistik att akta sig för att dra förhastade slutsatser om skillnaderna är mindre än ungefär 10 procent.) På det stora hela är bilden ändå kristallklar: majoriteten tycker att världen blir sämre. Därför är det knappast förvånande att alla känner sig så stressade.

Statistik som terapi

Det är lätt att vara medveten om allt dåligt som händer i världen. Det är svårare att känna till det goda som händer eftersom miljarder förbättringar inte rapporteras. Missförstå mig inte, jag talar inte om några triviala ”positiva nyheter” som ska väga upp de negativa. Jag talar om grundläggande förbättringar som håller på att förändra världen men som är alltför långsamma, alltför fragmenterade eller alltför isolerade för att kvala in som nyheter. Jag talar om det hemliga, tysta miraklet med det mänskliga framåtskridandet.

Grundläggande fakta om världens framåtskridande är så lite kända att jag blir inbjuden att tala om dem på konferenser och företagssammankomster runt om i världen. De säger ibland att mina föreläsningar är ”inspirerande” och många finner dem också trösterika. Det var aldrig min avsikt. Men det är logiskt. Det jag visar är för det mesta officiella data från FN. Så länge människor har en uppfattning om världen som är mycket mer negativ än verkligheten själv kan ren statistik vara uppmuntrande. Det är både trösterikt och inspirerande att få veta att världens tillstånd är mycket bättre än man trodde. Ett nytt slags lyckopiller som du kan få helt gratis på internet!

Extrem fattigdom

Låt oss börja med trenden för extrem fattigdom.

Faktafråga nummer 3 löd:

Under de senaste 20 åren har andelen människor som lever i extrem fattigdom i världen …?

A: Nästan fördubblats

B: Förblivit i stort sett densamma

C: Nästan halverats

Det korrekta svaret är C: under de senaste 20 åren har andelen människor som lever i extrem fattigdom nästan halverats. Men i våra kunskapsmätningar på nätet i de flesta länder visste mindre än 10 procent detta.

Du kommer ihåg de fyra inkomstnivåerna från kapitel 1? År 1800 levde ungefär 85 procent av mänskligheten på Nivå 1, alltså i extrem fattigdom. Världen över hade de flesta helt enkelt inte tillräckligt att äta. De flesta gick hungriga till sängs flera gånger om året. I Storbritannien och dess kolonier var barn tvungna att arbeta för att äta, och ett brittiskt barn började i genomsnitt arbeta när det var 10 år gammalt. En femtedel av Sveriges befolkning, däribland flera av mina släktingar, flydde till USA för att undgå svälten och bara 20 procent av dem återvände någonsin. Vad skulle man göra när skörden slog fel och ens släktingar, vänner och grannar svalt ihjäl? Man flydde. Man utvandrade. Om man kunde.

Nivå 1 var starten för hela mänskligheten. Och det är där majoriteten alltid har levt, fram till 1966. Dessförinnan var extrem fattigdom regel, inte undantag.

EXTREM FATTIGDOM FRÅN 1800 TILL IDAG

Kurvan ovan visar hur den extrema fattigdomen procentuellt har minskat sedan 1800. Och se på de senaste 20 åren. Den andel som lever i extrem fattigdom har minskat snabbare än någonsin i världshistorien.

1997 levde 42 procent av befolkningen i både Indien och Kina i extrem fattigdom. 2017 hade den andelen sjunkit till 12 procent i Indien – 270 miljoner färre människor levde i extrem fattigdom än bara 20 år tidigare. I Kina föll andelen till häpnadsväckande 0,7 procent under samma period, vilket innebar att ytterligare en halv miljard människor hade kommit över denna kritiska tröskel. I Latinamerika minskade samtidigt andelen från 14 till 4 procent – ytterligare 35 miljoner. Att mäta extrem fattigdom är inte lätt och alla skattningar har stora osäkerhetsmarginaler. Men när förändringen är så här stor kan man ändå lita på att helhetsbilden stämmer.

Hur gammal var du för 20 år sedan? Blunda och försök minnas ditt yngre jag. Hur mycket har din värld förändrats? Mycket? Lite? Så här mycket har i alla fall världen förändrats: för 20 år sedan levde fortfarande 29 procent av världens befolkning i extrem fattigdom. Idag är siffran 9 procent. Ungefär. Nu har nästan alla undsluppit helvetet. Den ursprungliga källan till allt mänskligt lidande håller på att torrläggas. Vi borde ordna en fest! En stor fest! Och med ”vi” menar jag mänskligheten.

I stället är vi dystra. På våra tv-skärmar på Nivå 4 ser vi fortfarande människor i extrem fattigdom och det verkar som om ingenting har förändrats. Miljarder människor har lämnat misären och blivit konsumenter och producenter på världsmarknaden. Miljarder människor har lyckats ta sig upp från Nivå 1 till Nivå 2 och 3 utan att människorna på Nivå 4 lagt märke till det.

Medellivslängd

Faktafråga nummer 4 löd:

Vilken är medellivslängden för världens befolkning i genomsnitt?

A: 50 år

B: 60 år

C: 70 år

Det är nästan omöjligt att visa alla orsaker till död och lidande i en enda variabel. Men den förväntade medellivslängden ligger mycket nära. Varje barns död, varje förtidig död i naturkatastrofer eller katastrofer skapade av människan, varje mor som dör i barnsäng och varje äldre person som lever längre avspeglas i detta mått.

På 1800-talet, då svenskar svalt ihjäl och brittiska barn arbetade i kolgruvor, låg medellivslängden grovt räknat runt 30 år överallt i världen. Och där hade den legat under hela historien. Ungefär hälften av alla barn som föddes dog i barndomen. De flesta av den andra hälften dog vid en ålder av mellan 50 och 70. Därför låg medellivslängden på 30. Men det betyder inte att de flesta levde tills de blev 30 år. Det är bara ett genomsnitt, och som alltid när det är tal om genomsnitt måste vi komma ihåg att det finns en spridning.

Medellivslängden i dagens värld är 70, eller rent av bättre än så: 72. Här är resultatet av några mätningar:

RESULTAT FAKTAFRÅGA 4: andel som svarade rätt.

Vilken är medellivslängden för världens befolkning i genomsnitt? (Rätt svar: 70 år.)
Från nationella undersökningar och föreläsningar.

Källor: Ipsos MORI[1], Novus[1] & Gapminder[27]

Detta är en av de frågor där man verkar bli mera okunnig ju högre utbildning man har. I de flesta länder vi testade lyckades allmänheten nätt och jämnt slå schimpanserna. (Hur det gick för olika länder kan du se i Appendix.) Men i alla utom en av mina högutbildade åhörarskaror var det vanligaste svaret 60 år. Det hade varit rätt om vi ställt frågan 1973 (det år då 200 000 människor svalt ihjäl i Etiopien). Men vi ställde frågan under detta årtionde, mer än fyrtio år av framåtskridande senare. Nu lever människor i genomsnitt tio år längre. Vi människor har alltid kämpat för att våra familjer ska överleva, och nu håller vi äntligen på att lyckas.

MEDELLIVSLÄNGD FRÅN 1800 TILL IDAG

När jag visar detta fantastiska diagram frågar ofta någon: ”Vad var anledningen till den senaste dippen?” och pekar på 1960. Om du inte redan vet svaret är detta ett bra tillfälle för mig att angripa missuppfattningen att världen blir sämre.

Världens medellivslängd dippade år 1960, för att enorma mängder människor (någonstans mellan 15 och 40 miljoner, ingen vet den exakta siffran) svalt ihjäl i Kina det året. Sannolikt världens genom tiderna värsta massvält orsakad av människor.

Den kinesiska skörden 1960 blev mindre än planerat på grund av kombinationen av missväxt och dåliga statliga odlingsråd. De lokala förvaltningarna ville inte uppvisa dåliga resultat, så de tog all mat de producerat och skickade den till centralregeringen. Det fanns ingen mat kvar. Ett år senare lämnade chockade inspektörer ögonvittnesskildringar av kannibalism och döda kroppar längs vägarna. Regeringen förnekade att centralplaneringen hade misslyckats och hemlighöll katastrofen i 36 år. Den skildrades inte för omvärlden förrän 1996. (Tror du att någon regering idag skulle kunna hemlighålla 15 miljoner människors död?)

FN:s livsmedelsprogram skickar idag mat till katastrofdrabbade länder. Men även om den kinesiska regeringen hade avslöjat tragedin för världen så hade de inte fått den hjälpen, för detta FN-organ grundades först 1961.

Missuppfattningen att världen blir sämre är mycket svår att upprätthålla om vi sätter in nuet i ett historiskt sammanhang. Vi får inte förringa de tragedier till följd av svält och torka som pågår i detta ögonblick. Men kunskaper om tidigare tragedier borde få vem som helst att inse att världen har blivit både mer transparent och bättre på att skicka hjälp dit den behövs.

Jag föddes i Egypten

Sverige befinner sig idag på Nivå 4 och är ett av världens rikaste och friskaste länder. (Att ett land befinner sig på Nivå 4 betyder att en genomsnittlig invånare i det landet befinner sig på Nivå 4. Det betyder inte att alla i Sverige är på Nivå 4. Kom ihåg att genomsnitt döljer spridningar.) Men så har det inte alltid varit.

Nu ska jag visa mitt favoritdiagram – det finns även med alla länders namn i början av boken. Jag kallar det Världshälsografen och det är som en världskarta över hälsa och välstånd. I likhet med bubbeldiagrammen i föregående kapitel representeras varje land av en bubbla, där storleken motsvarar landets folkmängd. Som tidigare finns fattigare länder till vänster och rikare till höger. Friskare länder är högre upp och sjukare längre ner.

Notera att det inte finns två grupper. Världen är inte tvådelad. Det finns länder på alla nivåer, ända från de sjuka och fattiga i nedre vänstra hörnet till de rika och friska i övre högra hörnet, däribland Sverige. Men de flesta länder återfinns i mitten.

Nu blir det spännande.

Linjen med små bubblor visar Sveriges hälsa och välstånd för alla år sedan 1800. Vilken fantastisk förbättring! Och jag har markerat några länder som 2017 motsvarar viktiga år i Sveriges förflutna.

1948 var ett mycket viktigt år. Andra världskriget var över, Sverige tog flest medaljer i vinter-OS och jag föddes. Det Sverige som jag föddes i 1948 motsvarade Egypten på dagens karta över hälsa och välstånd. Det befann sig med andra ord mitt på Nivå 3. Levnadsförhållandena i 1950-talets Sverige liknade dem i Egypten och andra länder på Nivå 3 idag. Det fanns fortfarande öppna avloppsdiken, och det var inte ovanligt att barn drunknade i vattensamlingar i närheten av hemmet. På Nivå 3 arbetar föräldrar hårt och är borta från sina barn, och myndigheterna har ännu inte infört bestämmelser om stängsel runt vattensamlingar.

SVERIGES HÄLSA OCH VÄLSTÅND FRÅN 1800 TILL IDAG

Källor: World Bank[1], IMF[1], IHME[1], UN-Pop[1] & Gapminder[1,2,3,4] baserade på Maddison[1,2]

Sverige fortsatte att förbättras under min livstid. Under 1950- och 1960-talet utvecklades landet hela vägen från Egypten av idag till Malaysia av idag. 1975, det år då Anna och Ola föddes, stod Sverige, i likhet med Malaysia idag, i begrepp att ta klivet upp till Nivå 4.

Låt oss i stället gå bakåt. När min mamma föddes, 1921, var Sverige som Zambia är idag, alltså på Nivå 2.

Min farmor var släktens lesothiska kvinna. När hon föddes 1891 var Sverige som Lesotho är idag. Det är det land i världen som har kortast medellivslängd och ligger precis på gränsen mellan Nivå 1 och 2, nästan i extrem fattigdom. Min farmor tvättade i hela sitt vuxna liv all tvätt för hand, för en familj på nio personer. Men när hon blev äldre upplevde hon utvecklingens mirakel när både Sverige och hon själv nådde Nivå 3. Mot slutet av sitt liv hade hon rinnande kallt vatten inomhus och en latrintunna i källaren – en lyx i jämförelse med hennes barndom utan rinnande vatten. Alla mina far- och morföräldrar kunde skriva och räkna, men ingen av dem var tillräckligt läskunnig för att läsa för nöjes skull. De kunde inte läsa barnböcker för mig och inte heller skriva brev. Ingen av dem hade gått mer än fyra år i skolan. Under mina far- och morföräldrars generation hade Sverige samma nivå av läs- och skrivkunnighet som Indien har uppnått idag, också på Nivå 2.

Min farmors mor föddes 1863, då genomsnittsinkomsten i Sverige var lika låg som i dagens Afghanistan, på Nivå 1, och det stora flertalet levde i extrem fattigdom. Farmors mor påminde sin dotter, min farmor, om hur kallt jordgolvet var om vintern. Men människor i Afghanistan och andra länder på Nivå 1 lever idag längre än svenskarna gjorde 1863. Det beror på att basala moderniteter har nått de flesta och drastiskt förbättrat deras liv. De har plastpåsar för att förvara och transportera livsmedel. De har plasthinkar för att bära vatten och tvål för att bli av med bakterier. De flesta av deras barn är vaccinerade. I genomsnitt lever de trettio år längre än svenskarna gjorde år 1800, då Sverige befann sig på Nivå 1. Så mycket har livet förbättrats till och med på Nivå 1.

Oavsett var du kommer ifrån har ditt land förbättrats enormt. Det kan jag påstå eftersom medellivslängden har förbättrats i vartenda land under de senaste 200 åren. Ja, nästan vartenda land har förbättrats enligt flertalet mått. *

Ytterligare 32 förbättringar

Blir världen i ditt huvud fortfarande sämre? Förbered dig då på ett utmanande möte med data. Jag har ytterligare 32 förbättringar att visa dig.

För var och en av dem skulle jag kunna berätta en liknande historia som dem jag har berättat om extrem fattigdom och medellivslängd. För många av dem skulle jag kunna visa att människor genomgående är mer negativa än de borde vara enligt data. (Och om jag inte kan visa det så är det för att vi ännu inte ställt dessa kunskapsfrågor.) Men boken har inte plats för alla dessa förklaringar, så jag visar bara diagrammen. Låt oss börja med 16 fruktansvärda saker som är på väg bort eller redan har försvunnit. Och sedan se på 16 underbara saker som har förbättrats.

16 DÅLIGA SAKER PÅ NEDGÅNG

16 BRA SAKER PÅ UPPGÅNG

Många globala förbättringar kan vara svåra att se från köksfönstret. De sker någonstans bortom horisonten. Men är du riktigt uppmärksam kan du kanske ändå snappa upp en och annan ledtråd. Spetsa öronen. Kan du höra ett barn öva gitarr eller piano? Det barnet har inte drunknat, och njuter av glädjen och friheten att musicera.

Målet med högre inkomst är inte att stapla pengar på hög. Målet med ett längre liv är inte bara att få extra tid. Det viktigaste målet är att ha friheten att göra det vi vill. För min del älskar jag cirkus, och att spela datorspel med mina barnbarn och att zappa på tv:n. Kultur och frihet, utvecklingens mål, kan vara svåra att mäta, men antalet gitarrer per capita borde väl vara nåt slags mått. Och som det har ökat! Med underbar statistik som den här, hur kan någon påstå att världen blir sämre?

GITARRER PER CAPITA

Antal spelbara gitarrer per miljoner människor

Källa: Gapminder[24] baserad på OEC, UN Comtrade, Music Trades & UN-Pop[1]

Försämringsinstinkten

Det beror till stor del på försämringsinstinkten, vår instinkt att mer lägga märke till det som är dåligt än det som är bra. Det har tre huvudorsaker: felaktiga minnen av det förflutna, journalisters och aktivisters selektiva rapportering och känslan att så länge saker är dåliga är det cyniskt att säga att det blir bättre.

Varning: det var värre än du minns

Under århundraden har äldre människor romantiserat sin ungdom och hävdat att ”det är inte som förr”. Det stämmer ju, men inte så som de menar det. Det mesta var sämre förr. Inte bättre. Men människor glömmer oerhört lätt hur det egentligen var förr.

I Västeuropa och Nordamerika har bara de allra äldsta, som genomlevde andra världskriget eller depressionen på 1930-talet, personliga minnen av allvarlig nöd och svält. Men till och med i Kina och Indien, där det stora flertalet levde i extrem fattigdom för bara några generationer sedan, är det idag oftast bortglömt bland människor som har anständiga bostäder, rena kläder och mopeder.

Den svenske författaren och journalisten Lasse Berg skrev en utmärkt rapport från den indiska landsbygden på 1970-talet. När han återvände 25 år senare kunde han tydligt se hur levnadsförhållandena hade förbättrats. Bilder från 1970-talet visade jordgolv, lerväggar, halvnakna barn och bybor med låg självkänsla och begränsad kunskap om omvärlden. Det stod i bjärt kontrast mot betonghusen mot slutet av 1990-talet, där välklädda barn lekte och självmedvetna och nyfikna bybor tittade på tv. När Lasse visade byborna fotona från 1970-talet kunde de inte tro att de hade tagits i deras område. ”Nej” sa de. ”Det kan inte vara här. Du måste missta dig. Vi har aldrig varit så fattiga.” I likhet med de flesta levde de i ögonblicket och var upptagna av nya problem som att barnen såg på omoraliska såpoperor eller att de inte hade tillräckligt med pengar för att köpa en motorcykel.

Förutom levande minnen undviker vi av någon anledning att påminna oss själva och våra barn om den brutala misär som rådde i det förflutna. Men sanningen finns på gamla kyrkogårdar och begravningsplatser. Arkeologer måste vänja sig vid att en stor del av skeletten de gräver fram är från döda barn. De flesta av dem dog av svält eller avskyvärda sjukdomar, men många barnskelett bär spår av fysiskt våld. Jägar-samlar-samhällen hade ofta mordfrekvenser på 10 procent, och barnen skonades inte. På dagens kyrkogårdar är barngravar sällsynta.

Selektiv rapportering

Vi översköljs av en aldrig sinande ström negativa nyheter från hela världen: krig, svält, naturkatastrofer, politiska misstag, korruption, budgetnedskärningar, sjukdomar, massuppsägningar, terrordåd. En journalist som rapporterade om flighter som inte kraschade och skördar som inte slog fel skulle snabbt bli av med jobbet. Berättelser om gradvisa förbättringar hamnar sällan på förstasidan ens när omfattningen är dramatisk och de påverkar miljontals människor.

Och tack vare en ökad pressfrihet och förbättrad teknik får vi höra mer, om fler katastrofer, än någonsin. Européernas slakt på ursprungsfolk i Amerika för några hundra år sedan blev ingen nyhet i den Gamla världen. När centralplaneringen ledde till massvält på den kinesiska landsbygden dog miljontals människor medan europeiska ungdomar viftade med röda kommunistfanor utan att ha en aning om det. När arter eller ekosystem utplånades förr i tiden, var det ingen som förstod eller brydde sig om det. Vid sidan av alla andra förbättringar har vår övervakning av lidande förbättrats enormt. Denna förbättrade rapportering är i sig ett tecken på mänskligt framåtskridande, men ger intryck av raka motsatsen.

DE FLESTA TROR ATT BROTTSLIGHETEN ÖKAR

Gallup frågade: ”Är brottsligheten i USA högre eller lägre nu än för ett år sedan?”

Dessutom lyckas aktivister och lobbyister skickligt framställa varenda nedgång i en trend som världens undergång och skrämma oss med alarmistiska överdrifter och domedagsprofetior trots att den allmänna trenden tyder på förbättring. I USA har exempelvis andelen våldsbrott visat en nedåtgående trend sedan 1990. Strax under 14,5 miljoner brott rapporterades 1990, medan siffran var en bra bit under 9,5 miljoner 2016. Men varje gång något hemskt eller chockerande inträffade, och det gjorde det nästan varje år, talades det om en kris. Så nästan varje år trodde majoriteten att brottsligheten ökade.

Det är inte konstigt att vi får en illusion om ständiga försämringar. Nyheterna gör oss ständigt medvetna om dåliga händelser i nuet. Den domedagskänsla detta skapar förstärks av vår oförmåga att minnas det förflutna korrekt. Vår uppfattning om historien är rosaskimrande och vi kommer inte ihåg att lika många, eller förmodligen fler, fruktansvärda händelser inträffade för ett år sedan, eller tio eller femtio år sedan. Denna illusion om försämring innebär en stor stress för många och får andra att förlora hoppet. Utan någon egentlig anledning.

Känna, inte tänka

Även andra företeelser är inblandade i detta. Vad tänker människor egentligen när de säger att det blir sämre? Jag skulle tro att de inte tänker, utan snarare känner. Om du fortfarande känner dig obekväm med att världen blir bättre, trots att jag presenterat alla dessa vackra data, beror det antagligen på att du vet att enorma problem återstår att tackla. Jag tror att du när jag säger att världen blir bättre upplever det som om att jag säger att allt är förträffligt, eller att du ska blunda för dessa problem och låtsas som att de inte existerar – och det känns falskt och stressande.

Jag håller med. Allt är inte förträffligt. Vi måste fortfarande vara mycket oroade. Så länge det finns flygolyckor, barn som dör i onödan, utrotningshotade arter, klimatförnekare, mansgrisar, galna diktatorer, miljöförstöring, fängslade journalister och flickor som på grund av sitt kön inte får gå i skolan, så länge sådana fruktansvärda saker finns kan vi inte luta oss tillbaka.

Men det är lika falskt och lika stressande att bortse från de framsteg som har gjorts. Folk kallar mig ofta optimist för att jag lyfter fram väldiga framsteg som de inte kände till. Det gör mig arg; jag är ingen optimist. Det får mig att framstå som naiv, men jag är snarare en seriös ”possibilist” – ett ord som jag hittat på för att beteckna någon som varken hyser ogrundade förhoppningar eller ogrundade farhågor och konsekvent avstår från överdramatiska uppfattningar om världen. Och som possibilist ser jag alla dessa framsteg, vilket gör mig övertygad om att ytterligare framsteg är möjliga. Det är inte att vara optimist. Det är att ha en klar och rimlig föreställning om hur det ligger till. En konstruktiv och användbar syn på världen.

När människor felaktigt tror att inget blir bättre kanske de drar slutsatsen att inget av det vi har försökt hittills fungerar och förlorar förtroendet för åtgärder som faktiskt fungerar. Jag träffar många sådana människor som säger att de har gett upp hoppet om mänskligheten. Eller också har de blivit radikala och stöder drastiska åtgärder som är kontraproduktiva, när de metoder vi redan använder för att förbättra vår värld faktiskt fungerar alldeles utmärkt.

Ta till exempel flickors skolgång. Utbildning av flickor har visat sig vara en av världens bästa idéer. När kvinnor utbildas händer alla möjliga underbara saker i samhället. Arbetskrafter diversifieras och kan fatta bättre beslut och lösa fler problem. Utbildade mödrar bestämmer sig för att ha färre barn, och fler barn överlever. Mer tid och energi satsas på varje barns utbildning. Det är en god spiral för förändring.

Fattiga föräldrar som inte har råd att skicka alla sina barn till skolan har ofta prioriterat pojkarna. Men sedan 1970 har stora framsteg gjorts. Över alla religioner, kulturer och kontinenter har idag nästan alla föräldrar råd att skicka alla sina barn till skolan, döttrar såväl som söner. Nu har flickorna nästan kommit ikapp: 90 procent av flickorna i grundskoleåldern (6–11 år) går i skolan. Motsvarande siffra för pojkarna är 92 procent. Nästan ingen skillnad.

I länder på Nivå 1 finns fortfarande könsskillnader vad gäller högstadium, gymnasium och högre utbildning. Men det är inget skäl till att förneka de framsteg som har gjorts. Jag kan inte se någon konflikt i att hylla detta framåtskridande och fortsätta kämpa för mer. Jag är possibilist. Och framstegen hittills säger mig att det är möjligt att få alla flickor, och pojkar, att gå i skolan och att vi bör anstränga oss för att förverkliga det. Det kommer inte att hända av sig själv, och om vi på grund av dumma missuppfattningar förlorar hoppet kanske det inte alls blir av. Förlusten av hopp är förmodligen den mest förödande konsekvensen av försämringsinstinkten och den okunskap den för med sig.

Hur försämringsinstinkten kan kontrolleras

Hur kan vi hjälpa våra hjärnor att fatta att det blir bättre när allting skriker till oss att det blir sämre?

Dåligt och bättre

Lösningen är inte att dränka alla negativa nyheter med fler positiva nyheter. Det skulle bara leda till en förljugen snedfördelning åt andra hållet. Det skulle hjälpa lika mycket som att balansera för mycket socker med för mycket salt. Kanske mer spännande, men mindre sunt.

En lösning som fungerar för mig är att försöka hålla två tankar i huvudet samtidigt.

När vi hör någon säga ”Det blir bättre” verkar vi tro att de också säger ”Oroa dig inte, slappna av” eller rent av ”Blunda”. Men när jag säger ”Det blir bättre” säger jag inte alls något sådant. Jag vill definitivt inte att du blundar för de fruktansvärda problemen i världen. Jag säger att saker och ting kan vara både dåliga och bättre än de var innan.

Tänk dig världen som ett för tidigt fött spädbarn i en kuvös. Barnets hälsotillstånd är mycket dåligt och hennes andning, puls och andra viktiga livstecken övervakas ständigt så att förändringar till det bättre eller sämre snabbt kan noteras. Efter en vecka är tillståndet mycket bättre. Enligt alla viktiga variabler har hon förbättrats. Men hon måste ligga kvar i kuvösen eftersom tillståndet fortfarande är kritiskt. Är det meningsfullt att säga att barnets situation förbättras? Ja, absolut. Är det meningsfullt att säga att den är dålig? Ja, absolut. Innebär påståendet ”Det blir bättre” att allt är bra och att vi kan slappna av och sluta oroa oss? Nej, inte alls. Är det vettigt att behöva välja mellan ”dåligt” och ”bättre”? Absolut inte. Tillståndet är både dåligt och bättre, bättre och dåligt, samtidigt.

Så borde vi tänka oss världens nuvarande tillstånd.

Förvänta dig dåliga nyheter

En annan sak som hjälper till att hålla försämringsinstinkten i schack är att alltid förvänta sig dåliga nyheter i rapporteringen.

Kom ihåg att medier och aktivister använder dramatik för att fånga din uppmärksamhet. Kom ihåg att negativa berättelser är mer dramatiska än neutrala och positiva. Kom ihåg hur enkelt det är att ta en tillfällig dipp, rycka den ur sitt sammanhang och presentera den som en kris, trots att helhetsbilden skulle ha visat en långsiktig förbättring. Kom ihåg att världen är mer sammankopplad och transparent än någonsin och rapporteringen om lidande aldrig varit bättre.

När du får höra talas om något fruktansvärt kan du lugna dig genom att ställa frågan: Om en lika stor förändring inträffat, fast positiv, skulle du höra talas om den? Hade du hört talas om hundra större förbättringar? Skulle du någonsin få höra talas om barn som inte drunknar? Kan jag se en minskning i antalet barn som drunknar eller människor som dör i tbc från mitt köksfönster eller på nyheterna eller i välgörenhetsorganisationernas publikationer? Kom ihåg att positiva förändringar kanske är vanligare än du tror eftersom de inte kommer till dig. Du måste söka upp dem. (Och om du tittar i statistiken finner du dem överallt.)

Denna påminnelse ger dig ett grundläggande skydd så att du och dina barn kan fortsätta se på nyheterna utan att låta er dränkas i dystopier.

Censurera inte historien

Om vi klamrar oss fast vid en romantisk version av historien undanhåller vi sanningen för oss själva och våra barn. Beläggen om fruktansvärda ting i det förflutna är skrämmande, men också en fantastisk resurs. De kan hjälpa oss att uppskatta det vi har idag och ingjuta förhoppningar om att framtida generationer, precis som tidigare generationer, kommer att övervinna dipparna och fortsätta de långsiktiga trenderna mot fred, välstånd och lösningar på våra globala problem.

Jag skulle vilja tacka … samhället

När jag kämpade för att få luft i det där urinstinkande diket i Ekeby, en arbetarstadsdel i utkanten av Uppsala för 65 år sedan, hade jag ingen aning om att jag skulle bli den förste i min släkt som läste på universitetet. Jag hade ingen aning om att jag skulle bli professor i internationell hälsa och resa till Davos och säga till experter från olika håll i världen att de visste mindre än schimpanser om globala trender.

På den tiden visste jag själv naturligtvis ingenting om globala trender. Det fick jag lära mig. Det enda sättet att ta reda på något om exempelvis dödsorsaker och hur de förändras över tid är att hålla reda på vartenda dödsfall och dess orsak, anteckna dem och summera dem. Det är mycket tidskrävande. Det finns bara en enda sådan datamängd i världen. Den heter Global Burden of Disease Study, och när jag många år senare tog del av den visade det sig att min nära-döden-upplevelse inte var så ovanlig, utan en ganska vanlig olycka för ett barn under fem som lever på Nivå 3.

Det enda jag visste då var att jag satt fast. Jag lyftes upp och sattes i min farmors badbalja. Och det svenska samhället lyfte mig vidare uppåt.

Under min livstid gick Sverige från Nivå 3 till Nivå 4. En behandling av tbc utvecklades och min mamma blev frisk. Hon läste böcker för mig som hon lånade på folkbiblioteket, gratis. Jag blev den förste i släkten som gick mer än sex år i skolan, och jag läste på universitetet, gratis. Jag tog en doktorsexamen gratis. Men naturligtvis är ingenting gratis, det var skattebetalarna som stod för notan. När jag var 30 år gammal och tvåbarnsfar upptäcktes min första cancer, som behandlades och botades av världens bästa sjukvård, gratis. Min överlevnad och framgång i livet har alltid varit beroende av andra. Tack vare min familj, gratis utbildning och gratis sjukvård tog jag mig hela vägen från diket till World Economic Forum. Det hade jag aldrig klarat på egen hand.

Och idag, då Sverige är på Nivå 4, dör bara 3 barn på 1 000 före fem års ålder, och av dem bara 1 procent av drunkning. Stängsel, förskolor, kampanjer för användning av flytväst, simskolor och badvakter vid offentliga simbassänger, allt sådant kostar pengar. Barn som drunknar är en av de många fasor som nästan har försvunnit när landet blivit rikare. Det kallar jag framsteg. Och samma förbättringar sker runtom i världen idag. De flesta länder förbättras snabbare än Sverige någonsin har gjort. Mycket snabbare.

KNEP FÖR FÖRSÄMRINGSINSTINKTEN

Factfulness är … att känna igen när vi serveras negativa nyheter och minnas att sådana har en större chans att nå oss. Förbättringar får vi sällan höra talas om. Detta leder till ett systematiskt överdrivet negativt intryck av omvärlden, vilket är stressande.

För att kunna kontrollera försämringsinstinkten bör du förvänta dig dåliga nyheter.

•Bättre och dåligt. Öva dig att skilja mellan tillstånd (t.ex. dåligt) och förändringens riktning (t.ex. bättre). Övertyga dig om att saker och ting kan vara både dåliga och bättre på samma gång.

•Goda nyheter är inte nyheter. Goda nyheter nämns sällan i rapporteringen. Nyheter är nästan alltid dåliga. När du ser en dålig nyhet, fråga dig om motsvarande positiva nyhet skulle ha nått dig.

•Gradvisa förbättringar är inte nyheter. När en trend gradvis förbättras, om än med återkommande dippar, lägger du oftare märke till dipparna än den övergripande förbättringen.

•Fler nyheter är inte liktydigt med ökat lidande. Fler dåliga nyheter beror ibland på bättre rapportering av lidande, inte på världens försämring.

•Varning för rosenröda skildringar av det förflutna. Människor förhärligar ofta sina tidiga erfarenheter och nationer glorifierar ofta sin historia.

*Du kan följa olika länders framåtskridande med det fritt tillgängliga verktyg vi använder för att skapa bubbeldiagram på www.gapminder.org/tools.