Kapitel 7: Ödesinstinkten

För inte så länge sedan var jag inbjuden till det femstjärniga Balmoral Hotel i Edinburgh för att hålla en presentation inför en samling kapitalförvaltare och deras rikaste kunder. När jag satte upp min utrustning i den magnifika salongen med högt i tak kände jag mig lite liten och undrade varför ett förmöget finansinstitut skulle vilja att dess kunder lyssnade på en svensk folkhälsoprofessor. Jag hade blivit noggrant briefad flera veckor tidigare, men för säkerhets skull frågade jag arrangören en gång till när jag steg upp på scenen för en generalrepetition. Han hade en rättfram förklaring. Han hade svårt att få sina kunder att förstå att de mest lönsamma investeringarna inte längre fanns i europeiska huvudstäder med sina medeltida slott och kullerstensgränder, utan på de nya marknaderna i Asien och Afrika. ”De flesta av våra kunder”, sa han, ”är oförmögna att se eller acceptera framstegen som sker i många afrikanska länder. I deras föreställningsvärld är Afrika en kontinent som aldrig kommer att förbättras. Jag hoppas att dina rörliga diagram ska förändra deras statiska syn på världen.”

Det kändes som om föreläsningen gick bra. Jag visade hur asiatiska länder som Sydkorea, Kina, Vietnam, Malaysia, Indonesien, Filippinerna och Singapore, som hade överraskat världen med sina ekonomiska framsteg under de föregående årtiondena, faktiskt hade gjort stadiga sociala framsteg under årtiondena före den ekonomiska boomen. Jag visade hur samma framsteg nu gjordes i delar av Afrika. Jag sa att de bästa platserna att investera just nu förmodligen var de afrikanska länder som just hade upplevt årtionden av snabba förbättringar inom utbildning och barnaöverlevnad. Jag nämnde Nigeria, Etiopien och Ghana. Publiken lyssnade storögt och noga och ställde bra frågor.

När jag efteråt packade ihop min laptop kom en gråhårig man i smårutig tredelad kostym fram till mig, log vänligt och sa: ”Jo, jag såg dina siffror och hörde vad du sa, men chansen att Afrika klarar det där är lika stor som en snöbolls chans i helvetet. Jag vet för jag har tjänstgjort i Nigeria. Det är deras kultur, förstår du. Den kommer inte att låta dem bygga ett modernt samhälle, någonsin. NÅ-GON-SIN.” Jag öppnade munnen, men innan jag kommit på ett faktabaserat svar hade han redan klappat mig på axeln och strosat iväg för att leta efter en kopp te.

Ödesinstinkten

Ödesinstinkten är föreställningen att medfödda egenskaper bestämmer ödet för människor, länder, religioner eller kulturer. Föreställningen att saker och ting är som de är av oundvikliga, ofrånkomliga orsaker: de har alltid varit så här och kommer aldrig att förändras. Denna instinkt får oss att tro att våra felaktiga generaliseringar från kapitel 6, eller de frestande klyftorna från kapitel 1, inte bara är sanna utan ödesbestämda: oförändrade och oföränderliga.

Det är lätt att se hur denna instinkt kan ha varit till nytta under evolutionen. Historiskt levde människor i miljöer som knappt förändrades. Att lära sig hur saker och ting fungerade och sedan anta att de skulle fortsätta fungera så, i stället för att ständigt ompröva det, var förmodligen en utmärkt överlevnadsstrategi.

Det är också lätt att förstå hur idén om ett särskilt öde för ens grupp kan vara bra för att ena gruppen kring ett oföränderligt syfte, och rent av skapa en känsla av överlägsenhet gentemot andra grupper. Sådana föreställningar måste ha varit viktiga för att underbygga stammars, furstendömens, nationers och imperiers makt. Men denna instinkt att uppfatta saker som oföränderliga, att inte uppdatera sina kunskaper, gör oss idag blinda för de samhälleliga omvandlingar som pågår överallt omkring oss.

Samhällen och kulturer är inte som klippor, oförändrade och oföränderliga. De är ständigt i rörelse. Västerländska samhällen är i rörelse och icke-västerländska samhällen är också i rörelse – ofta mycket snabbare. Det är bara det att alla kulturella förändringar, utom de allra snabbaste – till exempel utbredningen av internet, smartphones och sociala medier – råkar gå aningen för långsamt för att vara märkbara eller ha ett nyhetsvärde.

Ett vanligt uttryck för ödesinstinkten är det gentlemannen i Edinburgh sa om att Afrika alltid kommer att vara ett hopplöst fall och aldrig kommer att komma ikapp Europa. Ett annat är att den ”islamiska världen” är fundamentalt olik den ”kristna världen”, att den ena eller andra religionen eller kontinenten eller kulturen eller nationen aldrig kommer att (eller bör) förändras på grund av dess traditionella och oföränderliga ”värderingar” – om och om igen är det samma föreställning i lite olika skepnad. Vid första anblicken förefaller någon form av analys ligga bakom, men vid närmare granskning har våra instinkter ofta lurat oss. Sådana svepande omdömen är ofta bara känsloyttringar förklädda till faktapåståenden.

Vid det här laget hoppas jag att du har kommit underfund med att det i denna bok är säkrast att välja det mest positiva svaret. 30-åriga kvinnor har i genomsnitt gått 9 år i skolan, alltså bara ett år mindre än männen.

Många européer har en snobbig självbild byggd på illusionen om den europeiska kulturens överlägsenhet, inte bara i förhållande till afrikanska och asiatiska kulturer, utan också till den amerikanska konsumtionskulturen. Men vad gäller konsumtionen av drama kan man undra vem som är storkonsument. 26 procent av den amerikanska allmänheten valde rätt svar, jämfört med 13 procent i Spanien och Belgien, 10 procent i Finland och bara 8 procent i Norge.

Globalt sett har 30-åriga män i genomsnitt gått 10 år i skolan. Hur många år har kvinnor i samma ålder gått i skolan? (Rätt svar: 9 år.)

Frågan handlar om jämställdhet mellan könen, som för närvarande diskuteras dagligen i Norden. Vi ser ständiga exempel på brutalt våld mot kvinnor därute, oftast någon annanstans i världen, och rapporter från platser som Afghanistan, där många, många flickor inte går i skolan. Dessa bilder bekräftar den vanliga föreställningen i Norden att jämställdheten inte har förbättrats på andra håll, att de flesta andra kulturer sitter fast.

Hur klippor sätts i rörelse

Kulturer, nationer, religioner och människor är inga klippor. De förändras ständigt.

Afrika kan komma ikapp

Föreställningen att Afrika är förutbestämt att förbli fattigt är mycket utbredd, men den verkar sällan bygga på mer än en vag känsla. Om du vill att dina åsikter ska bygga på fakta måste du känna till följande.

Jo, Afrika ligger i genomsnitt efter de övriga kontinenterna. Den förväntade livslängden för ett nyfött barn i Afrika är i genomsnitt 65 år. Det är hela 18 år kortare än för ett nyfött barn i Sverige idag.

Men, för det första vet du hur vilseledande genomsnitt kan vara, och skillnaderna inom Afrika är enorma. Alla afrikanska länder ligger inte efter resten av världen. Fem stora afrikanska länder – Tunisien, Algeriet, Marocko, Libyen och Egypten – har en medellivslängd som ligger över det globala genomsnittet på 72 år. De befinner sig där Sverige var 1970.

De som är förtvivlade över Afrika kommer nog inte låta sig övertygas av detta exempel. De säger säkert att alla dessa är arabiska länder på Afrikas nordkust och därför inte är representativa för det Afrika de hade i åtanke. När jag var ung ansågs dessa länder definitivt dela Afrikas öde. Det är först sedan de gjort framsteg som de anses vara undantag. Men för argumentationens skull kan vi lägga dessa nordafrikanska länder åt sidan och se på Afrika söder om Sahara.

Under de senaste 60 åren har nästan alla afrikanska länder söder om Sahara gått från att vara kolonier till självständiga stater. Under denna tid har dessa länder byggt ut sitt skolsystem och sin infrastruktur för el, vatten och avlopp i samma stadiga takt som de europeiska länderna höll när de gick igenom sina egna mirakulösa utvecklingsfaser. Och nästan alla 50 länder söder om Sahara minskade sin barnadödlighet snabbare än Sverige någonsin gjorde. Hur kan det inte räknas som ett otroligt framsteg?

Även om det är mycket bättre kan det förstås fortfarande vara dåligt. Om du letar efter fattiga människor i Afrika kommer du naturligtvis att hitta dem.

Men det fanns extrem fattigdom också i Sverige för 90 år sedan. När jag var ung, för bara 50 år sedan, låg Kina, Indien och Sydkorea på de flesta sätt långt efter där Afrika söder om Sahara är idag, och Asiens öde antogs vara exakt det som Afrikas öde antas vara idag: ”De kommer aldrig att kunna livnära 4 miljarder människor.”

I runda slängar en halv miljard afrikaner lever idag i extrem fattigdom. Om det vore deras öde att stanna där måste det vara något helt unikt med just denna grupp fattiga i förhållande till de miljarder runt om i världen, också i Afrika, som redan har undkommit extrem fattigdom. Det tror jag inte på.

Jag tror att de sista som kommer att undkomma extrem fattigdom är de fattigaste bönderna som lever av jordar med låg avkastning och är omgivna av konflikter. Det rör sig förmodligen om 200 miljoner människor idag, varav bara drygt hälften finns i Afrika. De har förvisso en ytterst svår tid framför sig – men inte på grund av sin oförändrade och oföränderliga kultur, utan på grund av jordmånen och konflikterna.

Men jag tror att det finns hopp också för dem, de fattigaste och mest olyckligt lottade människorna i världen. Extrem fattigdom har nämligen alltid verkat så hopplös. Under fruktansvärda svältkatastrofer och konflikter tycktes framsteg omöjliga också i Kina, Bangladesh och Vietnam. Idag har dessa länder förmodligen producerat de flesta plaggen i din garderob. För 35 år sedan var Indien där Moçambique är idag. Det är fullt möjligt att Moçambique inom loppet av 30 år kommer att ha förvandlats till ett land på Nivå 2, liksom Indien, och blivit en pålitlig handelspartner. Moçambique har en lång och vacker kust längs Indiska oceanen, världshandelns framtida tyngdpunkt. Varför skulle det landet inte kunna blomstra?

Ingen kan förutsäga framtiden med 100 procents säkerhet. Jag vet inte med säkerhet att detta kommer att ske. Men jag är possibilist, och fakta övertygar mig om att det är möjligt.

Ödesinstinkten gör det svårt för oss att acceptera att Afrika mycket väl kan komma ikapp väst. Framåtskridandet i Afrika anses, om det över huvud taget noteras, bygga på en osannolik tur, ett tillfälligt avbrott i dess öde som fattigt och krigshärjat.

Samma instinkt att tro på ödet verkar också få oss att ta fortsatt framåtskridande i väst för givet och framställa västs nuvarande ekonomiska stagnation som en tillfällig olycka som vi snart kommer att återhämta oss från. Under åratal efter den globala finanskrisen 2008 fortsatte Internationella valutafonden göra prognoser på 3 procent årlig tillväxt för länder på Nivå 4. Varje år, i fem år, misslyckades länderna på Nivå 4 att nå upp till denna prognos. Varje år, i fem år, sa IMF: ”Nästa år är de på banan igen, och allt blir som vanligt.” Men till slut insåg IMF att det inte fanns något ”som vanligt” att komma tillbaka till och sänkte sina framtida tillväxtprognoser till 2 procent. Samtidigt erkände IMF att den snabba tillväxten under dessa år (drygt 5 procent) hade skett i länder på Nivå 2 som Ghana, Nigeria, Etiopien och Kenya i Afrika samt i asiatiska länder som Bangladesh.

Det spelar väl ingen roll för mig, tänker du. Jo. Ett skäl är att IMF:s prognosmakares världsbild styrde var dina pensionsfonder investerades. Länder i Europa och Nordamerika förväntades ha en snabb och stabil tillväxt, vilket gjorde dem attraktiva för investerare. När prognoserna visade sig slå fel och dessa länder inte hade en snabb tillväxt, växte inte heller pensionsfonderna. Länder som antogs stå för låg risk och hög avkastning visade sig stå för hög risk och låg avkastning. Och samtidigt törstade afrikanska länder med stor tillväxtpotential efter investeringar.

Ett annat skäl till att det spelar roll är att om du arbetar på ett företag med bas i det gamla ”väst” så sitter ni förmodligen just nu och missar tidernas möjlighet, den snabbast expanderande konsumtionsmarknaden i världshistorien, en expansion som just nu pågår i Afrika och Asien. Andra, lokala, företag håller redan på att få fotfäste, gör sitt varumärke känt och sprider sig över dessa kontinenter, medan ni yrvaket knappt noterar vad som sker. Den västerländska konsumtionsmarknaden var bara en försmak på vad som komma skall.

Bebisar och religioner

Efter min inledande föreläsning på min kurs i internationell hälsa 1998 styrde de flesta studenter mot kaffeautomaterna, men en dröjde sig kvar. Hon kom sakta gående fram mot katedern med tårar i ögonen, men när hon förstod att jag hade lagt märke till henne stannade hon, vände bort ansiktet och tittade ut genom fönstret. Det var tydligt att hon grät. Jag trodde att hon skulle berätta för mig om ett sorgligt personligt problem som skulle inkräkta på hennes kursdeltagande. Men innan jag hann säga något tröstande vände hon sig om, svalde gråten och sa något helt oväntat med stadig röst:

”Min familj kommer från Iran. Det du just sa om de snabba förbättringarna inom hälsa och utbildning i Iran är den första positiva sak jag någonsin hört någon svensk säga om det iranska folket.”

Min student sa det på oklanderlig svenska med tydlig Stockholmsaccent – hon hade uppenbarligen bott i Sverige i hela sitt liv. Jag var mållös. Det enda jag hade gjort var att kort visa FN-data för Iran om ökad medellivslängd och minskat antal barn per kvinna. Jag hade också nämnt att det var en fantastisk prestation – faktiskt den snabbaste minskningen någonsin: från sex barn per kvinna 1984 till mindre än tre barn per kvinna knappt femton år senare.

Det var ett av flera föga kända exempel jag visat på snabba förändringar i medelinkomstländer under 1990-talet.

”Jo, det gör det. Du sa att den snabba minskningen av antalet barn per kvinna i Iran är ett resultat av förbättringar i hälsa och utbildning, särskilt för iranska kvinnor. Du sa också helt riktigt att de flesta unga iranier nu har moderna värderingar om familjestorlek och använder preventivmedel. Jag har aldrig hört någon i Sverige säga något ens i närheten av det. Inte ens högutbildade svenskar verkar ha en aning om de förändringar som har skett. Förbättringarna. Moderniseringen. De tror att Iran är på samma nivå som Afghanistan.”

Den fria västerländska pressen hade inte med ett ord rapporterat om världshistoriens snabbaste minskning i antal barn per kvinna. Iran – som på 1990-talet hade världens största kondomfabrik och kan stoltsera med obligatorisk sexualundervisning för unga förlovade par – har en högutbildad befolkning med utmärkt tillgång till avancerad offentlig vård. Iranska par använder preventivmedel för att få små familjer, men de har också tillgång till infertilitetskliniker om de har svårt att få barn. Så var det åtminstone 1990, då jag besökte en sådan klinik i Teheran och min värd var den entusiastiske professor Malek-Afzali som utformade Irans familjeplaneringsmirakel.

Hur många i väst skulle tro att kvinnor i Iran bestämmer sig för att ha färre barn än i USA eller Sverige? Älskar vi västerlänningar det fria ordet så mycket att det gör oss blinda för alla framsteg i ett land vars regim inte delar den kärleken? Det står åtminstone klart att pressfrihet inte är någon garanti för att världens snabbaste kulturella förändringar rapporteras.

Nästan alla religiösa traditioner har regler om sex. Så det är lätt att förstå att många människor tror att kvinnor inom vissa religioner föder fler barn. Men sambandet mellan religion och antalet barn per kvinna överdrivs ofta. Det finns däremot ett starkt samband mellan inkomst och antal barn per kvinna.

På 1960-talet var det inte uppenbart. Då fanns det 40 länder där antalet barn per kvinna i genomsnitt var lägre än 3,5. Alla dessa hade en kristen majoritetsbefolkning, förutom Japan. Det verkade som om man måste vara kristen eller japan för att skaffa få barn. (Men vid minsta eftertanke skulle bristen i det feltänket ha visat sig: det fanns ju andra huvudsakligen kristna länder, som Mexiko och Etiopien, där kvinnor fick många barn.)

Hur ser det ut idag? I bubbeldiagrammen nedan har jag delat in världen i tre grupper utifrån religion: kristna, muslimer och övriga. Sedan visar jag antalet barn per kvinna och inkomst för varje grupp. Som vanligt representerar en bubblas storlek folkmängd.

Alla länder uppdelade i grupper efter religion, 2017. Bubblans storlek visar antalet människor.

X-axeln: BNP per capita i dollar justerade för prisskillnader.
Källa: Gapminder[53] baserat på Pew[2,3], UN-Pop[1,4] & USAID-DHS[2]

Se hur kristna befolkningar är utspridda över alla inkomstnivåer. Se hur kristna befolkningar på Nivå 1 har många fler barn. Titta nu på de båda andra diagrammen. Mönstret är mycket likartat: oavsett religion har kvinnor fler barn om de lever i extrem fattigdom, alltså på Nivå 1.

Antalet barn per kvinna idag är för muslimer 3,1 barn i genomsnitt, och för kristna 2,7 barn. Det finns ingen större skillnad mellan födelsetalen i de stora världsreligionerna.

I nästan varje sovrum, oavsett kontinent, kultur eller religion – i USA, Iran, Mexiko, Malaysia, Brasilien, Italien, Kina, Indonesien, Indien, Colombia, Bangladesh, Sydafrika, Libyen, var som helst – viskar kärlekspar sina drömmar om en lycklig liten familj.

Alla pratar om sex

Överdrivna påståenden om att människor som bekänner sig till den ena eller andra religionen har större familjer är ett exempel på hur folk är benägna att påstå att vissa värderingar eller beteenden är kulturspecifika, oförändrade och oföränderliga.

Det är helt enkelt inte sant. Värderingar och beteenden förändras hela tiden.

Vi svenskar är exempelvis kända för att vara mycket liberala och öppna om sex och preventivmedel, eller hur? Men sådan har vår kultur inte alltid varit. Vi har inte alltid haft dessa värderingar.

Jag minns själv hur svenska värderingar kring sex för inte så länge sedan var ytterst konservativa. Ta till exempel min farfar Gustav, som föddes när Sverige höll på att lämna Nivå 2 och nog var en ganska typisk man i sin generation. Han var mycket stolt över sin stora familj med sju barn; han bytte aldrig en blöja, han lagade inte mat eller städade, och han talade absolut inte om sex och preventivmedel. Hans äldsta dotter stödde de modiga feminister som började förorda den illegala användningen av kondomer på 1930-talet. Men när hon vände sig till sin far efter att hans sjunde barn hade fötts för att diskutera preventivmedel, ilsknade den annars så lugne mannen till och vägrade prata om saken. Han hade traditionella och patriarkala värderingar. Men dessa anammades inte av nästa generation. Den svenska kulturen förändrades. (Han tyckte för övrigt inte om böcker heller och vägrade använda telefon.)

Kvinnors rätt till abort stöds av i princip alla svenskar idag. Ett starkt stöd för kvinnors rättigheter i allmänhet har blivit en del av vår kultur. Mina studenter tappar hakan när jag berättar hur annorlunda det var när jag var student på 1960-talet. Abort var fortfarande olagligt, utom av vissa mycket begränsade skäl. På universitetet hade vi en hemlig fond för att finansiera kvinnors resor utomlands för att få säker abort. Hakorna faller ännu längre ner när jag berättar att dessa unga gravida studenter åkte till Polen. Det katolska Polen. Fem år senare förbjöd Polen abort, medan Sverige legaliserade det. Strömmen av unga kvinnor bytte långsamt riktning. Poängen är att det inte alltid har varit som nu. Kulturerna har förändrats.

Jag stöter ständigt på gamla gubbar som min farfar Gustav och deras värderingar när jag reser i Asien. I exempelvis Sydkorea och Japan förväntas många fruar fortfarande ta hand om makens föräldrar, utöver hela ansvaret för vården av barnen. Jag har mött många män som är stolta över sådana ”asiatiska värderingar”, som de kallar dem. Jag har också samtalat med många kvinnor, som har en annan syn på saken. De finner denna kultur outhärdlig och säger att dessa värderingar gör dem mindre intresserade av att gifta sig.

Tanken på en make

På en bankkonferens i Hong Kong hamnade jag under middagen bredvid en lysande ung bankanställd. Hon var 37 år gammal med en framgångsrik karriär och lärde mig mycket om aktuella frågor och trender i Asien. Vi började tala om våra personliga liv. ”Planerar du att skaffa familj?” frågade jag. Jag ville inte vara påträngande; vi svenskar tycker (nuförtiden) om att tala om sådana saker. Och hon hade inga problem med min raka fråga. Hon log och tittade över min axel på den vackra solnedgången på andra sidan bukten: ”Jag tänker på barn varenda dag.” Sedan såg hon mig stint i ögonen och tillade: ”Det är tanken på en make jag inte står ut med.”

Jag försöker trösta dessa kvinnor, övertyga dem om att saker och ting kommer att förändras. En gång höll jag en föreläsning för 400 unga kvinnor på Asian University for Women i Bangladesh. Jag berättade för dem hur och varför kulturer ständigt förändras, om hur rörelsen ur extrem fattigdom, utbildning för kvinnor och tillgång till preventivmedel har lett till mer sovrumsprat och färre barn. Det var en mycket känsloladdad föreläsning. De unga kvinnorna i färgglada hijabs log med hela ansiktet.

Efteråt ville de afghanska studenterna berätta för mig om sitt land. De sa att sådana förändringar långsamt var på gång till och med i Afghanistan. ”Trots kriget, trots fattigdomen”, sa de, ”planerar många av oss unga för ett modernt liv. Vi är afghaner, vi är muslimska kvinnor, och vi vill ha just en sådan man som du beskriver, en man som lyssnar och planerar tillsammans med oss, och sedan vill vi ha två barn som får gå i skola.”

De manschauvinistiska värderingar som idag finns i många asiatiska och afrikanska länder är inte asiatiska eller afrikanska värderingar. De är inte muslimska värderingar. De är inte österländska värderingar. De är patriarkala värderingar, precis som de som fanns i Sverige för 60 år sedan. Och med sociala och ekonomiska framsteg kommer de att försvinna, precis som de gjort i Sverige. De är inte omöjliga att förändra.

Hur ödesinstinkten kan kontrolleras

Hur kan vi få våra hjärnor att se att klipporna rör sig, att saker och ting inte alltid har varit som de är nu och inte heller kommer att förbli så?

Långsam förändring innebär inte ingen förändring

Samhällen och kulturer är stadda i ständig rörelse. Även förändringar som förefaller vara små och långsamma adderas med tiden till något större.

1 procents tillväxt per år kan tyckas långsamt men leder till en fördubbling på 70 år. 2 procents tillväxt per år leder till en fördubbling på 35 år. 3 procents tillväxt per år leder till en fördubbling på bara 24 år.

Under 300-talet f.Kr. skapades världens första naturreservat av kung Devanampiya Tissa på Sri Lanka när han deklarerade att en skog stod under officiellt beskydd. Det tog över 2 000 år innan någon europé kom på en liknande idé, i West Yorkshire, och ytterligare femtio år innan Yellowstone blev en nationalpark i USA. År 1900 var 0,03 procent av jordens landmassa skyddad. 1930 var det 0,2 procent. Långsamt, långsamt, årtionde för årtionde, en skog åt gången steg siffran. Den årliga ökningen var pytteliten, nästan omärklig. Men idag är hela 15 procent av jordens landmassa skyddad på något sätt. Och siffran fortsätter att stiga.

För att kontrollera ödesinstinkten får du inte förväxla långsam förändring med ingen förändring alls. Avfärda inte en årlig förändring, ens på ynka 1 procent, bara för att den verkar vara så liten och långsam.

Var beredd att uppgradera dina kunskaper

Det är lugnande att tro att kunskap inte har något bästföredatum, att när man väl lärt sig något förblir det färskt för alltid så att man aldrig behöver lära sig det igen. Så är det ofta inom vetenskaper som matematik och fysik, och i konst och musik. I sådana ämnen är det vi lärt oss i skolan (2 + 2 = 4) förmodligen fortfarande giltigt. Men inom samhällsvetenskaperna kan även den mest grundläggande faktan plötsligt förändras. Precis som med färskvaror som mjölk och grönsaker måste man ständigt skaffa nya. Eftersom allt förändras.

Jag har själv åkt dit många gånger. Tretton år efter att ha ställt mina första schimpansfrågor 1998 planerade vi att köra dem igen för att se om folks kunskaper hade förbättrats. I dessa frågor visade jag fem par länder och frågade vilket land i varje par som hade högst barnadödlighet. 1998 hade mina svenska studenter svarat fel för att de inte kunde föreställa sig att asiatiska länder var bättre än europeiska. Men när vi plockade fram frågorna insåg vi att det bara efter tretton år hade blivit omöjligt att göra om testet eftersom de rätta svaren hade förändrats. Världen hade förändrats. Det var mycket belysande att Gapminders egna faktafrågor hade blivit föråldrade.

För att kontrollera ödesinstinkten bör du ha ett öppet sinne och vara beredd att fräscha upp dina kunskaper.

Prata med farfar

Om du är frestad att påstå att värderingar är oförändrade kan du försöka jämföra dina egna med dina föräldrars eller mor- och farföräldrars. Försök få tag i trettio år gamla opinionsmätningar. Du kommer med all sannolikhet att få se en dramatisk förändring.

Samla exempel på kulturella förändringar

Människor lägger ofta huvudet på sned och säger ”Sådan är vår kultur” eller ”Sådan är deras kultur”, vilket ger intryck av att det alltid varit så och alltid kommer att förbli så. Se dig omkring och leta efter några motexempel. Vi har redan nämnt att svenskar inte alltid har talat om sex. Här följer några andra exempel.

Många svenskar anser att USA har mycket konservativa värderingar. Men se hur snabbt inställningen till homosexuella har förändrats. 1996 var en minoritet på 27 procent positiva till samkönade äktenskap. Idag är siffran 72 procent, och den fortsätter stiga.

Vissa amerikaner anser att Sverige är ett socialistiskt land. Men värderingar förändras. För några årtionden sedan genomförde Sverige den kanske mest drastiska avregleringen någonsin av ett offentligt skolsystem, som har tillåtit privata skolor att konkurrera och göra vinster (ett djärvt kapitalistiskt experiment).

Jag har inga visioner

Jag inledde detta kapitel med att berätta om en välklädd ignorant herre som inte hade tillräckligt med visioner för att se Afrikas möjligheter. Jag vill avsluta det med något liknande. (Spoilervarning: den ignorante mannen är denna gång jag själv.)

Den 12 maj 2013 hade jag den äran att få tala för 500 kvinnliga ledare från hela kontinenten på en konferens arrangerad av Afrikanska unionen med rubriken ”Den afrikanska pånyttfödelsen och agendan för 2063”. Vilket privilegium! I min halvtimmeslånga presentation i största salen i unionens vackra huvudbyggnad i Addis Abeba sammanfattade jag årtionden av forskning om kvinnliga småjordbrukare och förklarade för dessa mäktiga beslutsfattare hur extrem fattigdom skulle kunna avskaffas i Afrika inom loppet av 20 år.

Nkosazana Dlamini-Zuma, AU-kommissionens ordförande, satt rakt framför mig och lyssnade uppmärksamt. Efteråt kom hon fram och tackade mig, och jag frågade vad hon tyckte om min presentation. Hennes svar kom som en chock.

”Tja”, sa hon, ”grafiken var fin och du är en bra talare, men du har inga visioner.” Hon var vänlig i tonen, vilket gjorde mig än mer chockad över det hon sa.

”Va? Tycker du att jag inte har några visioner?” frågade jag sårat och misstroget. ”Men jag sa att extrem fattigdom i Afrika kan vara historia om 20 år.”

Nkosazana svarade med låg röst, utan känsloladdning eller gester: ”Jodå, du talade om att utplåna extrem fattigdom, vilket är en bra början. Men du stannade där. Tror du att afrikaner kommer att nöja sig med att bli av med extrem fattigdom och nöjt leva vidare i vanlig fattigdom?” Hon la en fast hand på min arm och såg på mig utan vrede, men också utan att le. Jag såg att hon verkligen ville att jag skulle förstå mina tillkortakommanden. ”Du avslutade med förhoppningen att dina barnbarn skulle turista i Afrika och åka med de höghastighetståg som vi planerar att bygga. Vad är det för en vision? Det är samma gamla europeiska vision.” Nkosazana såg mig stint i ögonen. ”Det är mina barnbarn som ska resa till din kontinent och åka med era höghastighetståg och besöka det där exotiska ishotellet som jag har hört att ni har uppe i norra Sverige. Det kommer att dröja länge, det vet vi. Det kommer att kräva mängder med kloka beslut och stora investeringar. Men min vision är att afrikaner om femtio år kommer att välkomnas som turister i Europa och inte tas emot som oönskade flyktingar.” Sedan brast hon ut i ett brett, varmt leende. ”Men grafiken var jättefin. Kom så går vi och dricker kaffe.”

Över kaffet grubblade jag igenom mitt misstag. Jag kom plötsligt ihåg ett samtal jag hade haft 33 år tidigare med min förste afrikanske vän, den moçambikiska gruvingenjören Niheriwa Maselina. Han hade sett på mig med samma uttryck i ansiktet. Jag arbetade då som läkare i Nacala i Moçambique och Niheriwa hade följt med oss på en familjeutflykt till havet. Moçambiques kust är otroligt vacker och ännu knappt exploaterad, så vi brukade vara nästan ensamma där på helgerna. När jag såg att det fanns femton tjugo familjer på den kilometerlånga sandstranden sa jag: ”Å, så synd att det är så många familjer på stranden idag.” Niheriwa fattade tag i min arm, precis som Nkosazana gjorde många år senare, och sa: ”Hans, jag tycker precis tvärtom. Jag känner mig plågad och sorgsen när jag ser den här stranden. Titta på staden där borta. Där bor 80 000 människor, vilket innebär 40 000 barn. Det är helg och bara 40 av dem har kommit till stranden. En på tusen. När jag pluggade till gruvingenjör i Östtyskland åkte jag till stränderna utanför Rostock på helgerna, och de var fulla av tusentals barn som hade jättekul. Jag vill att Nacala ska vara som Rostock. Jag vill att alla barn ska åka och bada på söndagarna i stället för att arbeta på sina föräldrars åkrar eller sitta i slummen. Det kommer att ta lång tid, men det är vad jag drömmer om.” Sedan släppte han min arm och hjälpte mina barn att lasta ut sina badgrejer från bilen.

Trettiotre år senare, när jag skulle tala inför Afrikanska unionen efter att under hela mitt yrkesverksamma liv ha samarbetat med afrikanska forskare och institutioner, var jag helt övertygad om att jag delade deras storslagna visioner. Jag trodde att jag var en av få européer som kunde se vilka förändringar som var möjliga. Men efter att hållit den föreläsning som jag satte högst pris på insåg jag att jag fortfarande satt fast i gamla statiska koloniala tankemönster. Trots allt det som mina afrikanska vänner och kolleger hade lärt mig under alla dessa år, så kunde jag tydligen ännu inte riktigt föreställa mig att ”de” någonsin skulle komma ikapp ”oss”. Jag kunde fortfarande inte fatta att alla människor, familjer och barn kommer att kämpa hårt för att uppnå just det, så att de också kan åka och bada.

Factfulness är … att inse att mycket (däribland människor, länder, religioner och kulturer) förefaller vara konstant bara för att förändringen är långsam, och att komma ihåg att även små och långsamma förändringar så småningom blir stora förändringar. För att kontrollera ödesinstinkten – kom ihåg att även en långsam förändring är en förändring.

•Håll reda på gradvisa förbättringar. En blygsam årlig förändring kan efter några årtionden ha skapat en enorm förändring.

•Uppdatera dina kunskaper. Vissa kunskaper blir snabbt föråldrade. Teknik, länder, samhällen, kulturer och religioner förändras ständigt.

•Prata med farfar. Om du vill bli påmind om hur värderingar har förändrats, tänk på dina far- och morföräldrars värderingar och hur de skiljer sig från dina.

•Samla exempel på kulturella förändringar. Ifrågasätt föreställningen att dagens kultur också måste ha varit gårdagens och måste bli morgondagens.

KAPITEL 7

ÖDESINSTINKTEN

Snöbollar i helvetet

Ödesinstinkten

Hur klippor sätts i rörelse