KAPITEL 10

AKUTINSTINKTEN

Hur ”nu eller aldrig” kan blockera våra vägar och tankar

Vägspärrar och mentala blockeringar

”Om det inte är smittsamt, varför evakuerade du dina barn och din fru?” frågade borgmästaren i Nacala mig, medan han på behörigt avstånd skärskådade mig från sin plats bakom skrivbordet. Utanför fönstret gick en hisnande vacker sol ned över distriktet Nacala och dess befolkning på hundratusentals extremt fattiga människor som bara hade en enda läkare att tillgå: mig.

Tidigare den dagen hade jag återvänt till staden från det fattiga kustområdet Memba i norr. Där hade jag ägnat två dagar åt att med mina händer diagnosticera hundratals patienter med en fruktansvärd, mystisk sjukdom som fullständigt hade förlamat deras ben och i vissa allvarliga fall gjort dem blinda inom bara minuter. Och borgmästaren hade rätt; jag var inte 100 procent säker på att den inte var smittsam. Jag hade inte sovit föregående natt utan suttit och lusläst boken med alla beskrivna sjukdomar tills jag kunde konstatera att den kombination av symptom jag hade sett inte fanns beskriven. Jag gissade att det handlade om något slags gift, snarare än något smittsamt, men jag kunde inte vara helt säker, så jag hade bett min fru att ta med våra barn och lämna distriktet.

Innan jag kom på något att säga sa borgmästaren: ”Om du tror att det kan vara smittsamt måste jag göra något. För att förhindra en katastrof måste jag se till att sjukdomen inte når staden.”

Borgmästaren hade i sitt inre redan målat upp sitt värsta tänkbara scenario, och det spred sig omedelbart till mig.

Borgmästaren var en handlingens man. Han reste sig och frågade: ”Ska jag be militären sätta upp en vägspärr och stoppa bussarna norrifrån?”

”Ja”, svarade jag, ”det tror jag är en bra idé. Du måste göra någonting.”

Borgmästaren försvann för att ringa några telefonsamtal.

När solen steg upp över Memba följande morgon var omkring tjugo kvinnor och deras yngsta barn redan uppe och väntade på morgonbussen för att åka till marknaden i Nacala och sälja sina varor. När de fick höra att bussen var inställd gick de ner på stranden för att be fiskarna att ta dem dit sjövägen i stället. Fiskarna gjorde plats åt alla i sina små båtar, förmodligen glada över sitt livs mest lättförtjänta pengar när de seglade söderut längs kusten.

Ingen kunde simma, och när båtarna kapsejsade i de höga vågorna bara några meter ut drunknade alla, mödrarna och barnen och fiskarna.

Den eftermiddagen begav jag mig åter norrut, förbi vägspärren, för att fortsätta undersöka den märkliga sjukdomen. När jag körde genom Memba mötte jag en grupp människor som lade döda kroppar på rad längs vägen, kroppar de fiskat upp ur vattnet. Jag sprang ner på stranden, men det var för sent. Jag frågade en man som bar en pojkes kropp: ”Varför var alla dessa barn och mödrar ute i de ostadiga båtarna?”

”Det gick ingen buss i morse”, svarade han. Jag kunde knappt fatta vad jag hade ställt till med. Till denna dag har jag inte kunnat förlåta mig själv. Varför skulle jag tvunget säga till borgmästaren att han måste ”göra någonting”?

Jag kunde inte skylla dessa tragiska dödsfall på fiskarna. Desperata människor som behöver komma till marknaden tar naturligtvis båten om de som bestämmer i staden av någon anledning spärrar av deras väg.

Jag kan inte begripa hur jag lyckades jobba de följande dagarna. Jag talade inte med någon om det på fyrtio år.

Men jag utförde mitt arbete och upptäckte så småningom orsaken till den förlamande sjukdomen: som jag misstänkte hade människor blivit förgiftade. Överraskningen var att de inte hade ätit något nytt. Kassava, basen i den lokala kosten, måste avgiftas i tre dagar för att bli ätlig. Det visste alla, så ingen hade någonsin hört talas om någon som blivit förgiftad eller sett symptomen. Det här året hade skörden blivit dålig i hela landet och staten hade köpt in den redan avgiftade kassavan till det högsta priset någonsin. De fattiga bönderna kunde plötsligt tjäna de extra pengar de behövde för att undslippa fattigdomen och sålde allt de hade. Men efter en dag med lyckad försäljning kom de hem hungriga. Så hungriga att de inte kunde låta bli att äta de oberedda kassavarötterna direkt från åkrarna. Klockan 8 på morgonen den 21 augusti 1981 förvandlade denna upptäckt mig från distriktsläkare till forskare, och jag ägnade de följande tio åren av mitt liv åt att undersöka samspelet mellan ekonomi, samhälle, gifter och livsmedel.

Fjorton år senare, 1995, fick ministrarna i Kinshasa, huvudstad i Demokratiska Republiken Kongo, höra talas om ett ebolautbrott i staden Kitwik. De blev rädda. De tyckte att de måste göra något, och satte upp en vägspärr.

Återigen blev det oavsedda konsekvenser. Det blev svårt att livnära människorna i huvudstaden eftersom det område som alltid brukade leverera mest kassava låg på andra sidan om det sjukdomsdrabbade området. Staden svalt och började köpa upp allt som gick från det näst största kassavaområdet. Priserna sköt i höjden, och vad tror du hände sedan? Ett mystiskt utbrott av förlamade ben och blindhet följde.

Nitton år efter det, 2014, kom ett ebolautbrott på landsbygden i norra Liberia. Oerfarna personer från rika länder blev rädda och många föreslog samma sak: vägspärrar!

På hälsoministeriet träffade jag emellertid politiker av högre kvalitet. De var mer erfarna, och deras erfarenhet hade gjort dem försiktiga. De oroade sig för att vägspärrar skulle omintetgöra förtroendet hos dem som övergivits bakom dem. Det hade varit fullständigt katastrofalt. Ebolautbrott stoppas nämligen av personer som spårar smittvägar, och de är beroende av att människor ärligt avslöjar alla de varit i kontakt med. Dessa hjältar satt i slummen och intervjuade omsorgsfullt människor som just förlorat en familjemedlem om varenda person den bortgångne skulle ha kunnat infektera före sin död. Den som intervjuades hamnade naturligtvis ofta på listan över potentiellt smittade. Trots ständig rädsla och ryktesvåg efter ryktesvåg fanns det inget utrymme för drastiska, panikartade åtgärder. Man kan inte spåra smittvägar med auktoritärt våld, bara med tålmodigt, lugnt och omsorgsfullt arbete. En enda person som av finkänslighet undanhöll information om sin brors många älskarinnor kunde kosta tusentals liv.

När vi är rädda, står under tidspress och föreställer oss värsta tänkbara scenario tenderar vi att fatta riktigt dumma beslut. Vår förmåga att tänka analytiskt kan sopas undan av en vilja att fatta snabba beslut och genast skrida till verket.

I Nacala 1981 ägnade jag flera dagar åt att noggrant undersöka sjukdomen, men mindre än en minut åt att fundera över konsekvenserna av att spärra vägen. Brådska, rädsla och en enkelspårig fokusering på risken för en pandemi blockerade min förmåga att tänka igenom saker och ting. I brådskan att ”göra någonting” gjorde jag något förfärligt.

Akutinstinkten

Nu eller aldrig! Lär dig factfulness nu! I morgon kan det vara för sent!

Du har kommit fram till den sista instinkten. Nu är det dags att du bestämmer dig. Det här ögonblicket kommer aldrig tillbaka. Aldrig mer kommer alla dessa instinkter att vara så långt framme i ditt medvetande. Du har en unik möjlighet, idag, just nu, att ta till dig insikterna i denna bok och förändra ditt sätt att tänka för alltid. Eller också kan du bara läsa ut boken, slå igen den och säga till dig själv: ”Den var konstig”, och fortsätta precis som förut.

Men du måste bestämma dig nu. Du måste agera nu. Kommer du att förändra ditt sätt att tänka idag? Det är upp till dig.

Du har förmodligen hört sådana tongångar förut, från en försäljare eller en aktivist. De använder till stor del samma tekniker: ”Handla nu eller gå för alltid miste om tillfället.” De utlöser avsiktligt din instinkt att tro att det är bråttom. Maningen till handling får dig att tänka mindre kritiskt, bestämma dig snabbare och agera nu.

Ta det lugnt. Det är nästan aldrig så bråttom, och det finns nästan aldrig ett antingen eller. Du kan lägga ifrån dig boken om du vill och göra något annat. Du kan plocka upp den igen om en vecka eller en månad eller ett år och minnas dess huvudpoänger – och det kommer inte att vara för sent. Det är faktiskt ett bättre sätt att lära sig något än att proppa i sig allt på en gång.

Akutinstinkten får oss att vilja handla genast inför en fara som upplevs som ett omedelbart hot. Den måste ha varit avgörande för våra förfäders överlevnad. Om de trodde att ett lejon lurade i gräset var det inte smart att utföra en detaljerad analys. De som stannade upp för att noga utvärdera olika sannolikheter blev aldrig våra förfäder. De blev lejonmat. Vi är ättlingar till dem som fattade snabba beslut och agerade snabbt på otillräcklig information. Vi behöver fortfarande akutinstinkten idag – till exempel om en bil kommer från ingenstans och vi måste hoppa undan. Men nu när vi har eliminerat flertalet omedelbara hot och står inför mer komplexa, och ofta mer abstrakta, problem kan akutinstinkten också leda fel när vi vill förstå världen omkring oss. Den gör oss stressade, förstärker våra andra instinkter och gör dem svårare att tygla, blockerar vårt analytiska tänkande, frestar oss att bestämma oss alltför snabbt och uppmuntrar oss att vidta drastiska åtgärder som vi inte har tänkt igenom.

Vi verkar dock sakna instinkten att ta långsiktiga risker på allvar. Vi kan faktiskt vara mycket lättjefulla vad gäller framtida risker. Det är anledningen till att så få sparar tillräckligt inför sin pensionering.

Denna inställning till framtida risker är ett stort problem för aktivister som arbetar med långa tidsperspektiv. Hur kan de väcka oss? Hur kan de sporra oss till handling? Mycket ofta genom att övertyga oss om att en oviss framtida risk i själva verket utgör ett säkert omedelbart hot, att vi har en historisk möjlighet att lösa ett viktigt problem och att det måste tacklas nu eller aldrig, alltså genom att utlösa akutinstinkten.

Denna metod kan visserligen få oss att agera, men också leda till onödig stress och dåliga beslut. Den kan också göra att deras hjärtefråga förlorar i trovärdighet. De ständiga larmen gör oss okänsliga för verkligt brådskande företeelser. Aktivister som framställer problem som mer akuta än de är och vill mana oss till handling, är som Peter som skriker att vargen kommer. Och vi minns hur den berättelsen slutar: med marken full av döda får.

Lär dig tygla akutinstinkten: Specialerbjudande! Endast idag!

När människor säger till mig att vi måste agera nu, får det mig att tveka. Oftast försöker de bara hindra mig från att tänka klart.

En användbar stress

Faktafråga 13:

13. Globala klimatexperter förutspår att under de närmsta 100 åren så kommer medeltemperaturen i världen att bli:

A: Varmare

B: Densamma

C: Kallare

”Vi måste skrämma folk”, sa Al Gore till mig i början av vårt första samtal om hur man bör undervisa om klimatförändringar. Det var 2009 och vi var backstage på en TED-konferens i Los Angeles. Al Gore bad mig hjälpa honom och han ville använda Gapminders animerade bubbeldiagram för att visa värsta tänkbara framtida konsekvenser av fortsatt ökade koldioxidutsläpp.

Jag hade på den tiden djup respekt för Al Gores insatser för att förklara och göra något åt klimatförändringarna, och det har jag fortfarande. Jag är säker på att du hade rätt på faktafrågan ovan: det är den enda frågan där föreläsningspubliken alltid slår schimpanserna. En stor majoritet (94 procent i Ungern, Finland och Norge; 82 procent i Sverige; 81 procent i Kanada och USA och 76 procent i Japan) känner mycket väl till de dramatiska förändringar som klimatexperterna förutspår. Den mycket höga medvetenheten beror till stor del på Al Gore. Liksom den stora landvinningen med Parisavtalet 2015 om begränsningen av klimatförändringen. Han var, och är, en hjälte för mig. Jag höll fullständigt med honom om att snabba åtgärder mot klimatförändringarna krävdes och jag var entusiastisk över tanken att samarbeta med honom.

Men jag kunde inte gå med på det han bad om.

Jag tycker inte om rädsla. Rädsla för krig plus panikartad brådska fick mig att se en rysk pilot och blod på golvet. Rädsla för en pandemi plus panikartad brådska fick mig att få vägen spärrad och orsaka att alla dessa mödrar, barn och fiskare drunknade. Rädsla plus brådska bäddar för dumma, drastiska beslut med oförutsägbara bieffekter. Klimatfrågan är alltför viktig för det. Den kräver systematiska analyser, genomtänkta beslut, stegvisa åtgärder och noggranna utvärderingar.

Och jag tycker inte heller om överdrifter. Överdriften minskar trovärdigheten för väl underbyggda data. I detta fall data som visar att klimatförändringarna är reella, till stor del orsakade av växthusgaser från mänskliga verksamheter som förbränning av fossila bränslen, och att det är billigare att vidta breda åtgärder nu än att vänta tills kostnadskrävande och oacceptabla förändringar redan har skett. Överdrifter får människor att vända sig bort när de upptäckt dem.

Jag vidhöll att jag aldrig skulle visa diagram för det värsta tänkbara scenariot utan att också visa diagram för det mest sannolika och det bästa tänkbara scenariot. Att bara visa skräckscenariot och – än värre – förlänga dess trend långt in i framtiden bortom vetenskapligt grundad data var långt utanför Gapminders målsättning att begripliggöra grundläggande fakta. Vår trovärdighet skulle missbrukas för att mana till handling. Al Gore fortsatte att driva sin linje om skrämmande animerade bubblor bortom experternas förutsägelser i flera ytterligare samtal, tills jag satte punkt för diskussionen: ”Herr vicepresident: inga siffror, inga bubblor.”

Vissa aspekter av framtiden är enklare att förutsäga än andra. Väderprognoser stämmer sällan mer än en vecka framåt. Att förutsäga ett lands ekonomiska tillväxt och sysselsättning är också förvånansvärt svårt. Det beror på att dessa system är så komplexa. Hur många saker behöver man förutsäga och hur snabbt förändras de? Fram till nästa vecka kommer vi ha haft miljontals förändringar i temperatur, vindhastighet, fuktighet. Fram till nästa månad kommer miljarder dollar att ha bytt händer miljarder gånger.

Däremot är demografiska prognoser förbluffande korrekta årtionden framåt eftersom systemen det handlar om – födslar och dödsfall – är ganska enkla. Folk föds, växer upp, får barn och dör. Förloppet tar cirka 70 år.

Men framtiden är i någon mån alltid oviss. Alltid när vi talar om framtiden bör vi därför vara öppna och tydliga med vilken grad av ovisshet som finns med i spelet. Vi bör inte välja ut de mest dramatiska skattningarna eller visa värsta tänkbara scenario som om det säkert kommer att inträffa. Människor kommer att upptäcka det! I idealfallet bör vi visa en medelprognos och ett spektrum av andra möjligheter, från den bästa till den värsta. Om vi måste avrunda siffrorna bör vi göra det till vår nackdel. Det skyddar vårt rykte och gör att vi inte ger folk en anledning att sluta lyssna till det vi säger.

Insistera på data

Al Gores ord ekade i mitt huvud länge efter vårt första samtal.

För att vara helt tydlig: jag är djupt oroad över klimatförändringarna för att jag är övertygad om att de är reella – lika reella som ebola var 2014. Jag förstår att det är frestande att vinna stöd för saken genom att välja ut de värsta prognoserna och förtiga den stora osäkerheten i siffrorna. Men de som bryr sig om klimatförändringarna borde sluta skrämma folk med osannolika scenarier. De flesta känner redan till och erkänner problemet. Att fortsätta påtala det är som att slå in en öppen dörr. Det är dags att gå vidare från allt prat, prat, prat. Låt oss i stället använda den energin till att lösa problemet, genom att övergå till handling – ett handlande som inte drivs av rädsla och brådska utan av data och kylig analys.

Så vad är lösningen? Egentligen är det enkelt. Alla som släpper ut mycket växthusgaser måste sluta upp med det så snart som möjligt. Vi vet vilka det är: människorna på Nivå 4, som har de största koldioxidutsläppen. Så låt oss köra igång. Och låt oss se till att vi har bra data för detta allvarliga problem, så att vi vet om vi gör framsteg.

När jag efter samtalet med Al Gore sökte efter data blev jag förvånad över hur svåra de är att hitta. Tack vare satellitbilder kan vi dagligen följa polarisens status. Det skingrar alla tvivel om att den krymper år för år med en oroande hastighet. Så vi har goda indikationer på symptomen för global uppvärmning. Men när jag letade efter data för att spåra orsaken till problemet – koldioxidutsläpp – hittade jag förvånansvärt lite.

BNP-tillväxten för länder på Nivå 4 följs noga, med färska officiella siffror varje kvartal. Men data om koldioxidutsläpp publicerades bara vartannat år. Så jag började uppmana den svenska regeringen att skärpa sig. 2009 började jag lobba för kvartalsvis publicering av data om växthusgaser – om vi brydde oss om det, varför mätte vi inte det? Hur kunde vi påstå att vi tog problemet på allvar om vi inte ens mätte eventuella framsteg?

Jag är mycket stolt över att Sverige sedan 2014 kvartalsvis redovisar utsläppen av växthusgaser (det första och hittills enda landet som gör det). Det är factfulness i praktiken. Statistiker från Sydkorea besökte nyligen Stockholm för att lära sig göra detsamma.

Klimatförändringarna är en alldeles för betydande global risk för att ignoreras eller förnekas, och det stora flertalet på Nivå 4 vet det. Men de är också alltför viktiga för att överlåtas åt domedagsprofeter med skissartade värsta tänkbara scenarion.

När man manas till handling är förbättring av data ibland den nyttigaste åtgärd man kan vidta.

En användbar rädsla

Men volymen gällande klimatförändringarna skruvas ständigt upp. Många aktivister har i övertygelsen om att detta är den enda viktiga globala frågan tagit för vana att skylla allt på klimatförändringarna och göra dem till den enda orsaken till alla andra globala problem.

De lyfter fram omedelbara chockerande dagsfrågor – kriget i Syrien, IS, ebola, hiv, hajattacker, ja, nästan vad som helst man kan komma på – för att förstärka känslan av att det långsiktiga problemet är akut. Ibland bygger påståendena på starka vetenskapliga fakta, men i många fall är de långsökta och obevisade hypoteser. Jag förstår frustrationen bland dem som kämpar för att få framtida hot att framstå som konkreta i nuet, men ogillar deras metoder.

Mest oroande är försöket att få människor engagerade genom att hitta på termen ”klimatflyktingar”. Såvitt jag kan förstå är kopplingen mellan klimatförändringar och migration mycket, mycket svag. Begreppet ”klimatflyktingar” är oftast en medveten överdrift som ska förvandla rädslan för flyktingar till en rädsla för klimatförändringar och därmed skapa ett bredare folkligt stöd för en kraftig minskning av koldioxidutsläppen.

När jag säger det till klimataktivister svarar de ofta att framkallandet av rädsla och ökad stress med överdrivna eller ogrundade påståenden är det enda sättet att få folk att agera mot framtida hot. De har övertygat sig själva om att ändamålen helgar medlen. Och jag håller med om att det kan fungera på kort sikt. Men.

Att ropa vargen kommer alltför många gånger riskerar att undergräva seriösa klimatforskares och hela rörelsens trovärdighet och anseende. Det får inte hända när problemet är så stort som detta. Att överdriva klimatförändringarnas roll för krig och konflikter, eller för fattigdom eller migration, innebär att bortse från andra viktiga orsaker till dessa globala problem och därmed hämma vår förmåga att lösa dem. Vi får inte hamna i en situation där ingen längre lyssnar. Utan förtroende är vi förlorade.

Och hetsiga påståenden är en fälla som ofta slår igen bakom de aktivister som använder dem. De försvarar överdrifterna med att de är en smart strategi för att få människor att bli engagerade, men glömmer sedan bort att de är just överdrifter och blir själva stressade och oförmögna att fokusera på realistiska lösningar. Människor som är engagerade i klimatfrågan måste hålla två tankar i huvudet samtidigt: de måste fortsätta att bry sig om problemet, men inte falla offer för sina egna frustrerade, alarmistiska budskap. De måste betrakta de värsta tänkbara scenarierna men också komma ihåg osäkerheten i data. När de eldar upp andra måste de själva hålla huvudet kallt så att de kan fatta bra beslut och agera förnuftigt, och inte riskera sin trovärdighet.

Ebola

I kapitel 3 nämnde jag att jag 2014 alltför långsamt förstod farorna med ebolautbrottet i Västafrika. Det var först när jag såg trenden fördubblas som jag förstod allvaret. Men i denna akuta och skrämmande situation var jag fast besluten att dra lärdom av mina tidigare misstag och agera utifrån data, inte utifrån instinkt och rädsla.

Siffrorna bakom WHO:s och CDC:s (det amerikanska Centers for Disease Control and Prevention) officiella kurva över ”misstänkta fall” var långt ifrån säkra. ”Misstänkta fall” betyder ju just att fallen inte är bekräftade. Det fanns alla möjliga problem med underlaget. Personer som vid något tillfälle hade misstänkts ha drabbats av ebola men visade sig ha dött av någon annan anledning räknades exempelvis fortfarande som ”misstänkta fall”. När skräcken för ebola ökade, växte också misstänksamheten så att fler och fler fall blev ”misstänkta”. När den vanliga sjukvården stapplade under bördan att hantera ebola och resurser överfördes från behandling av andra livshotande tillstånd dog fler och fler av andra orsaker än ebola. Många av dessa dödsfall behandlades också som ”misstänkta”. Allt detta gjorde att den stigande kurvan över ”misstänkta fall” blev alltmer överdriven och sa allt mindre om trenden för de verkliga, bekräftade fallen.

Om man inte kan följa framstegen vet man inte om ens åtgärder fungerar. Så när jag kom till hälsoministeriet i Liberia frågade jag hur vi kunde få en bild av antalet bekräftade fall. Inom loppet av en dag fick jag reda på att blodprov skickades till fyra olika labb och att deras dokumentation, i långa och röriga Excel-kalkylblad, inte sammanställdes. Sjukvårdspersonal flögs in i hundratal överallt ifrån för att skrida till handling, och mjukvaruutvecklare kom ständigt med nya, meningslösa ebola-appar (appar var deras hammare och de hoppades förtvivlat att ebola var spiken). Men ingen höll koll på om åtgärderna fungerade eller inte.

Med tillstånd från min chef skickade jag kalkylbladen till Ola hemma i Stockholm, som ägnade ett dygn åt att rensa upp och sammanställa dem för hand och upprepa samma procedur en gång till för att vara säker på att den överraskande bild han såg inte var orsakad av något slarvfel. Det var den inte. När ett problem förefaller vara akut är det första man bör göra inte att skrika vargen kommer utan att organisera data. Till allas förvåning visade den kurva som Ola skickade tillbaka att antalet bekräftade fall hade kulminerat två veckor tidigare och nu höll på att minska. Antalet misstänkta fall fortsatte öka.

Under tiden, ute i verkligheten, hade det liberianska folket lyckats förändra sina beteenden och undvikit alla onödiga kroppskontakter. De skakade inte längre hand och kramades inte. Detta, samt den pedantiskt strikta hygien som upprätthölls i affärer, offentliga byggnader, ambulanser, kliniker, begravningsplatser och överallt annars, hade redan börjat få önskad effekt. Strategin fungerade, men det visste ingen förrän Ola skickade kurvan till mig. Vi firade, och sedan fortsatte alla med sitt arbete, uppmuntrade att anstränga sig ännu mer nu när de visste att det de gjorde faktiskt fungerade.

Jag skickade kurvan till Världshälsoorganisationen som publicerade den i sin följande rapport. Men CDC:s personal valde att fortsätta använda den stigande kurvan över ”misstänkta fall”. De menade att de som satt på resurserna skulle skicka mer om läget såg ut att vara mer akut. Jag förstår att de agerade med de bästa avsikter, men det innebar att pengar och andra resurser gick till fel saker. Än allvarligare var att de valde att sätta trovärdigheten för epidemiologiska data på spel. Vi borde inte klandra dem. En problemlösande organisation borde inte få välja vilka data den publicerar. De människor som försöker lösa ett problem på marken kommer alltid att vilja ha mer resurser och borde inte vara desamma som mäter framstegen. Det kan leda till helt vilseledande siffror.

Det var data – de data som visade att antalet misstänkta fall fördubblades var tredje vecka – som hade fått mig att inse hur stor ebolakrisen var. Det var också data – de data som visade att antalet bekräftade fall hade börjat minska – som visade mig att det som gjordes för att bekämpa ebola fungerade. Data var definitivt nyckeln. Och eftersom data kommer att vara nyckeln också i framtiden, när det kommer ett annat utbrott någon annanstans, är det av yttersta vikt att skydda deras trovärdighet och trovärdigheten för dem som producerar dem. Data måste användas för att säga sanningen, inte för att mana till handling, hur ädla avsikterna än är.

Akut! Läs detta nu!

Brådska är en av de värsta förvrängarna av vår bild av världen. Jag vet att jag förmodligen har sagt ungefär detsamma om alla de övriga dramatiska instinkterna, men jag menar att denna verkligen är speciell. Eller kanske är det så att alla sammanstrålar i denna. Den överdramatiska uppfattning om världen som människor har i sitt bakhuvud skapar ständig stress och en känsla av kris. Det brådskande ”nu eller aldrig” leder till stress eller apati. ”Vi måste göra något drastiskt, inte analysera. Låt oss göra någonting.” Eller: ”Allt är hopplöst. Det finns inget vi kan göra. Det är dags att ge upp.” Oavsett vilket slutar vi tänka, ger efter för våra instinkter och fattar dåliga beslut.

De fem globala hoten vi borde oroa oss för

Jag förnekar inte att det finns stora globala hot som vi måste ta itu med. Jag är ingen optimist som målar världen rosenröd. Jag blir inte lugn av att bortse från problem. De fem som oroar mig mest är risken för en global pandemi, finanskollaps, världskrig, klimatförändringar och extrem fattigdom. Varför är det dessa problem som oroar mig mest? För att sannolikheten att de inträffar är ganska stor – de första tre har hänt förut och de andra två pågår i detta nu – och för att vart och ett har potentialen att orsaka ett omfattande lidande, antingen direkt eller indirekt genom att hejda mänskligt framåtskridande i många år eller årtionden. Om vi misslyckas här, kommer inget annat att fungera. Dessa megamördare måste vi, så långt det är möjligt, undvika genom att samarbeta och agera steg för steg.

(Det finns en sjätte kandidat till listan: den okända risken. Alltså möjligheten att något vi ännu inte ens har tänkt på kommer att orsaka ett fruktansvärt lidande och en omfattande förödelse. Det stämmer till eftertanke. Även om det sannerligen är meningslöst att oroa sig för något okänt som vi inte kan göra något åt, måste vi hålla oss på vakt så att vi tidigt upptäcker hittills okända risker.)

En global pandemi

Spanska sjukan spred sig över världen mot slutet av första världskriget och dödade 50 miljoner människor – fler än själva kriget hade gjort, men det berodde delvis på att befolkningarna var försvagade efter fyra år av krig. Medellivslängden föll med tio år, från 33 till 23, som framgår av dippen i kurvan i kapitel 2. Experter på infektionssjukdomar är eniga om att en ny elakartad typ av influensa fortfarande är det största hotet mot världens hälsa. Skälet är smittvägarna. Influensavirus far genom luften i små droppar. En person kan gå in i en tunnelbanevagn och smitta varenda en i den utan att någon rör vid någon annan eller ens vid samma föremål. En luftburen sjukdom som influensa med förmågan att spridas mycket snabbt utgör ett större hot mot mänskligheten än sjukdomar som ebola eller hiv/aids. Att på alla upptänkliga sätt skydda oss mot ett mycket snabbt överförbart virus som bryter igenom alla försvar är, milt uttryckt, värt besväret.

Världen är mer redo att hantera en influensaepidemi än någonsin, men människor på Nivå 1 lever fortfarande i samhällen där det kan vara svårt att snabbt ingripa mot en aggressiv smittsam sjukdom. Vi behöver se till att grundläggande hälsovård når alla överallt så att utbrott kan upptäckas snabbare. Och WHO måste förbli en sund och stark organisation som kan samordna en global insats.

Finanskollaps

I den globaliserade världen får finansbubblor förödande följder. De kan förstöra hela länders ekonomier och göra mängder med människor arbetslösa, och skapa missnöjda medborgare som söker efter radikala lösningar. En verkligt stor bankkrasch kan vara mycket värre än den globala finanskris som började på den amerikanska bolånemarknaden 2008. Den skulle kunna leda till hela världsekonomins sammanbrott.

Eftersom inte ens de duktigaste ekonomerna i världen lyckades förutsäga den senaste finanskrisen och år efter år har misslyckats med att förutsäga återhämtningen från den – systemet är alltför komplicerat för korrekta förutsägelser – finns det ingen anledning att tro att ett sådant sammanbrott är osannolikt bara för att ingen förutsäger det.

Om vi hade haft ett enklare system hade det kanske funnits någon chans att förstå det och komma underfund med hur framtida finanskriser kan undvikas.

Tredje världskriget

Jag har hela mitt liv gjort allt jag kunnat för att knyta kontakter med människor i andra länder och kulturer. Det är inte bara trevligt utan nödvändigt att förstärka det globala skyddsnätet mot den förfärliga mänskliga böjelsen för våldsam vedergällning och det värsta av alla onda ting: krig.

Vi behöver de Olympiska spelen, handel, utbytesstudenter, gratis internet – allt som gör att vi kan träffas tvärs över etniska och nationella gränser. Vi måste värna om och förstärka skyddsnäten för världsfreden. Utan fred i världen går inget av våra hållbarhetsmål att uppnå. Det är en enorm diplomatisk utmaning att hindra stolta och nostalgiska nationer med våldsam historia att angripa andra nu när de förlorar greppet om världsmarknaden. Vi måste hjälpa det gamla väst att finna nya sätt att integreras fredligt i den nya världen.

Klimatförändringar

Man behöver inte stirra sig blind på det värsta tänkbara scenariot för att inse att klimatförändringarna utgör ett enormt hot. Planetens gemensamma resurser, som atmosfären, kan bara förvaltas av en auktoritet som erkänns över hela världen, i en fredlig värld som följer samma normer.

Det kan åstadkommas: vi har redan gjort det med ämnen som angriper ozonlagret och med blyet i bensinen, där världen minskade båda till nästan noll på två årtionden. Det förutsätter ett starkt, välfungerande internationellt samfund (för att vara tydlig: jag syftar på FN). Och det förutsätter någon form av global solidaritet med olika människor på olika inkomstnivåer. Det internationella samfundet kan inte göra anspråk på en sådan solidaritet om det förvägrar 1 miljard människor på Nivå 1 tillgång till elektricitet, vilket dessutom knappt skulle bidra med något alls till de totala utsläppen. De rikaste länderna släpper ut i särklass mest koldioxid och måste börja skärpa sig innan de ödslar tid på att utöva påtryckningar på andra.

Extrem fattigdom

De hot jag hittills nämnt är mycket sannolika scenarier som skulle leda till ett okänt mått av lidande i framtiden. Extrem fattigdom är däremot egentligen inget hot. Det lidande den förorsakar är inte okänt, och ligger inte i framtiden. Det är verklighet. Extrem fattigdom innebär misär dag efter dag, just nu. Det är också här ebolautbrotten kommer, eftersom det inte finns någon sjukvård som kan bemöta dem på ett tidigt stadium, och det är också här inbördeskrig bryter ut eftersom unga män, som förtvivlat kräver mat och arbete och inte har något att förlora, gärna ansluter sig till brutala krigsherrar. Det är en ond cirkel: fattigdom leder till inbördeskrig och inbördeskrig leder till fattigdom. De inre konflikterna i Afghanistan och Centralafrika innebär att alla hållbarhetsprojekt där har avstannat. Terroristerna gömmer sig i de få återstående områdena med extrem fattigdom. När noshörningar hamnar mitt i ett inbördeskrig är det mycket svårt att rädda dem.

En period av relativ fred i världen har möjliggjort ett ökande välstånd. En mindre andel än någonsin sitter fast i extrem fattigdom. Men de är fortfarande åtminstone 800 miljoner människor. Till skillnad från klimatförändringarna behöver vi inga prognoser och scenarier. Vi vet att 800 miljoner människor lider i detta nu. Vi vet också vilka lösningarna är: fred, skolor, allmän sjukvård, el, rent vatten, toaletter, preventivmedel och mikrokrediter för att få igång marknadskrafterna. Det behövs inga innovationer för att göra slut på fattigdomen. Det handlar bara om att ta de sista stegen med det som fungerat överallt annars. Vi vet att ju snabbare vi agerar, desto mindre blir problemet, för så länge människor sitter fast i extrem fattigdom skaffar de stora familjer och antalet människor fylls ständigt på. Att erbjuda den sista miljarden förutsättningarna för ett värdigt liv, snabbt, är en självklar, faktabaserad prioritering.

De som är svårast att hjälpa är de som har hamnat bakom våldsamma och kaotiska väpnade grupper i länder med svag stat. För att undslippa fattigdomen behöver de en stabiliserande militär närvaro av något slag. De behöver poliser med vapen och myndigheter för att oskyldiga medborgare ska försvaras mot brott och för att lärare ska kunna undervisa nästa generation i fred.

Jag är ändå possibilistisk. Nästa generation är som den siste löparen i en mycket lång stafett. Kapplöpningen att sätta punkt för extrem fattigdom har varit ett maratonlopp, där startskottet avlossades år 1800. Denna nästa generation har den unika möjligheten att avsluta verket: att ta emot stafettpinnen, korsa mållinjen och höja händerna i en segergest. Projektet måste fullbordas. Och vi borde ha en stor fest när vi är klara.

Att veta att vissa saker är enormt viktiga får mig att slappna av. Jag vet att det är dessa fem stora hot vi bör inrikta vår energi på. Vi måste närma oss dessa risker med sans, och med robusta, oberoende data. De kräver globalt samarbete och global resursfördelning. De bör hanteras i små steg och under ständig utvärdering, inte med drastiska åtgärder. Alla aktivister, oberoende av vad de brinner för, bör respektera dessa hot. De är alltför allvarliga för att vi ska skrika vargen kommer.

Jag säger inte att du inte behöver oroa dig. Jag säger att du bör oroa dig för rätt saker. Jag säger inte att du ska zappa bort från nyheterna eller strunta i aktivisternas uppmaning till handling. Jag säger att du ska ignorera bruset, men hålla ett öga på de globala riskerna. Jag säger inte att du inte ska vara rädd. Jag säger att du ska hålla huvudet kallt och stödja det globala samarbete vi behöver för att minska riskerna. Tygla din instinkt att tro att det är bråttom. Tygla alla dina dramatiska instinkter. Var mindre stressad över en överdramatisk världs imaginära problem och mer på alerten rörande verkliga problem och hur de kan lösas.

KNEP FÖR AKUTINSTINKTEN

Factfulness är … att inse när ett beslut känns akut och komma ihåg att det sällan är det.

För att kontrollera akutinstinkten, ta små steg.

•Ta ett djupt andetag. När din akutinstinkt utlöses, aktiveras även dina andra instinkter, samtidigt som ditt analytiska tänkande stängs av.

•Insistera på data. Om något är brådskande och viktigt bör det mätas. Se upp med data som är relevanta men inkorrekta, eller korrekta men irrelevanta. Bara relevanta och korrekta data är användbara.

•Varning för spåmän. Alla framtidsprognoser har en osäkerhet. Akta dig för prognoser som inte redovisar osäkerheten. Insistera på ett helt spektrum av möjliga scenarier, inte bara det bästa eller värsta fallet. Ställ frågan hur ofta sådana prognoser tidigare har visat sig stämma.

•Akta dig för drastiska åtgärder. Fråga om eventuella bieffekter. Fråga hur idén har prövats. Stegvisa åtgärder och utvärderingar av dessa låter inte särskilt spännande, men är oftast effektivare.