Vi måste förstå att i stabilitetens intresse återupprätta våldets återhållande roll.
Sergej Karaganov
Vad är ett kallt krig? Termen var förr väl förstådd som beteckning på kampen om själar och territorium mellan konkurrerande samhällssystem efter andra världskriget, ”öst” och ”väst”. När vapnen hade svalnat övergick den militära fasen i en ideologisk och politisk kamp med andra medel. Perioder av avspänning växlade med mer hotfulla perioder, till exempel konfrontationen mellan Sovjetunionen och USA 1961 kring utplacering av sovjetiska kärnvapen på Kuba. Det var en process som dessbättre kunde stoppas innan den övergick i ett ”hett” krig, i detta fall med kärnvapenkonfrontation som tänkbar konsekvens.
För yngre generationer utan historieundervisning i skolan kan det vara svårt att förstå dagens referenser till detta kalla krig. Hur ska man kunna sätta in det nya Rysslands agerande i rätt sammanhang om man aldrig hört talas om Sovjetunionen och Muren, eller tror att KGB enbart är smeknamnet på en känd svensk journalist?
Det första kalla kriget hade en ideologisk utgångspunkt i kommunismens ambition att genom ”proletariatets diktatur” upprätta ett klasslöst samhälle över hela världen. Arbetarna har inget att förlora utom sina bojor, skrev Karl Marx och Friedrich Engels i Kommunistiska manifestet (1848). Demokrati och individuella rättigheter sågs som vapen i kapitalets tjänst som syftade till att bevara kapitalägarnas makt över de trälande egendomslösa massorna. Dessa kunde befria sig från utsugningen endast genom väpnad revolution, anförda av en medveten elit, avantgardet.
Det var en tes som under 1900-talet utvecklades och praktiserades av Vladimir Lenin i Ryssland under den så kallade oktoberrevolutionen 1917, som var en statskupp mot en demokratiskt vald socialdemokratisk regering.
Denna revolutionära ingrediens finns av naturliga skäl inte som klangbotten till dagens konflikter eftersom kapitalet i det nya Ryssland numera kontrolleras av en härskande elit som har andra motiv för att vilja expandera väldet än att frälsa världens arbetare. Själva tillhör de genom sin nyvunna rikedom världens överklass och har valt nationalismen som ersättningsideologi för att säkra folkligt stöd.
Om kommunismen kan sägas vara framåtblickande i sin vision om det klasslösa samhället framstår den nya ryska nationalismen som påfallande tillbakablickande, revanschistisk. Snarare än till 1991 eller 1945 har klockan i Ryssland vridits tillbaka till 1800-talets spel om Centralasien (The Great Game), eller till 1914 och stormaktsspelet före första världskriget, eller till 1938 vid tiden före andra världskriget. I botten ligger Rysslands gamla längtan om ”trygga” gränser mot en illasinnad omvärld, en buffertzon som måste skapas genom militär styrkeaggression snarare än den fredliga samexistensens ”soft power”.
Detta historiska faktum – att Ryssland nästan alltid sett sig som offer för en fientlig omvärld – används nu i den ryska propagandan som ”ursäkt” för aggressivt beteende. Argumentet ”förstås” gärna i väst av dem som 1) vill undvika konflikter, eller 2) riskerar att förlora makt och pengar, eller 3) har ägnat hela sin diplomatiska och politiska karriär åt att ”förklara” hur oerhört komplicerat allting är.
Det är en världsbild med rötter i förmodernitet, i talesättet att generalerna alltid utkämpar det senaste kriget om igen, i detta fall med historiska språng tillbaka till Karl XII och Napoleon. Och generalerna har en stark ställning i Ryssland alltsedan det ”stora fosterländska kriget” (andra världskriget), även om de har underordnat sig det civila styret i Kreml. Bakom fasaderna finns en annan typ av samhälle än det moderna västerländska, med en annan rationalitet – militarismens. Det framgår om inte annat av tv-nyheternas dagliga rapportering om de väpnade styrkorna.
Uttalanden från 2000-talets båda ryska presidenter tyder på att Ryssland önskar detta andra kalla krig och är berett att betala priset för att stoppa de demokratiska framstegen i grannländerna, som annars kunde få smittoeffekter i Ryssland. Denna strävan är uppenbarligen viktigare än risken för sämre relationer med resten av världen, där vänlistan blir allt kortare. Utöver likasinnade från Kuba, Nicaragua, Venezuela och Assadregimen är det få anständiga ledare kvar som utan god betalning kommer till party i Kreml.
Viljan till konfrontation illustreras med tydlighet i det ryska nejet till en medlingskonferens med Georgien efter invasionen 2008, ett förslag som Dmitrij Medvedev avfärdade med argumentet att dess president Micheil Saakasjvili ”existerar inte för oss. Han är ett politiskt lik.”54 Det återstår att se, när han nu inlett en ny karriär som guvernör i Ukraina.
I samma genre förklaras numera från ledande regimföreträdare att varhelst det finns en ryss finns det också ryska intressen och att man inte kan väja för nya konfrontationer. Denna ryska blut-und-boden-doktrin under slagordet återintegration har uttryckts i klartext av Sergej Karaganov, ordförande i landets säkerhetspolitiska råd:
”Det är angeläget att förstå att den ryskspråkiga befolkningen som finns på det tidigare Sovjetunionens område inte enbart är en passiv grupp, utan en mäktig reserv för Ryssland. För det första måste vi göra allt för att bevara de ryska grupperna där de nu befinner sig. Inte bara för att stoppa en stor flyktingvåg utan även därför att de utgör hävstänger för påtryckningar i ett längre perspektiv… Vi måste förstå att i stabilitetens intresse återupprätta våldets återhållande roll.”55 Det har man onekligen gjort med besked i Ukraina.
I samma anda hotades Litauen med repressalier efter att dess parlament fattat ett beslut om att förbjuda användningen av sovjetiska och nationalsocialistiska symboler i offentliga sammanhang. Och i den ryska delrepubliken Ingusjien har enligt en rapport från Human Rights Watch förföljelsen mot civila under de senaste åren trappats upp på ett sätt som för tankarna till specialoperationerna i Tjetjenien, där hundratusentals människor dödats under år av utrotningskrig.56
Grannländerna har all anledning att frukta en fortsättning och utvidgning, särskilt om väst skulle svikta i stöd för demokrati och självständighet, och försumma att underbygga stödet med militär kapacitet.
Utgångspunkten för det andra kalla kriget är alltså en annan än Marx och Lenins, snarare ekonomisk och maktpolitisk än ideologisk. Världsherraväldet står inte längre på agendan, som på den kommunistiska internationalens tid (1919–1943), men en stor del av befolkningen hyllar revanschismen och nationalismen för att få känna sig stolta igen.57
Förändringen har gått snabbt också i det korta perspektivet. Nu härskar en annan anda i Moskva än under tiden för överläggningar i vänskaplig anda på George W Bushs ranch i Texas i början av millenniet. Ett illustrativt exempel är att det nu är främst Iran som står för vänskapen och vapenaffärerna med Ryssland, en relation som kan tyckas omaka – och säkert är det – och som påfrestas av att ryssarna inte fullt ut lever upp till iranska ambitioner i Mellanöstern.
Ett annat exempel är basen för det ryska strategiska bombflyget i Venezuela, med vilken Kreml har återuppväckt den gamla maximen att upprätta stödjepunkter runtom i världen för att hota amerikanska intressen, krig genom ombud (war by proxy).
Till den nya ryska säkerhetsdoktrinen hör uppfattningen att Sovjetunionens ockupation av de baltiska staterna var legal. Det återknyter till den sovjetiska synen på inflytandesfären runt moderlandet, en zon som alltid måste bevaras militärt och politiskt. Tillsammans med de inrikespolitiska förändringarna konstitueras det andra kalla krig som väst måste inse pågår och som innebär nya stormaktskonflikter med globala konsekvenser.
I stället för splittring i agerandet inom EU och Atlantalliansen skulle behövas en inkapslingspolitik från ett enigt EU och ett starkt USA, påminnande om forna tiders ”containment”. Isolering är inte möjlig, däremot begränsningar av rysk rörelsefrihet i internationella sammanhang och krav på reciprocitet i regelverken, särskilt för de ryska statsmonopol som inte är riktiga företag. Den sanktionspolitik USA och EU kunnat inleda får inte falla sönder av inre splittring, orsakad av att Kreml lyckas spela ut länders nationella intressen med hjälp av köpta politiker.
Det ryska medlemskapet i Europarådet är problematiskt, med tanke på att landet bryter mot rådets värdegrund i Europakonventionen om mänskliga rättigheter och år efter år toppar statistiken över fällande domar i Europadomstolen i Strasbourg, till synes utan strävan efter anpassning. Mot denna bakgrund är det ryska medlemskapet i världshandelsorganisationen WTO än mer bekymmersamt, eftersom de politiskt motiverade attackerna på utländska företag i Ryssland i syfte att förhindra konkurrens på lika villkor strider mot ett grundelement i en utvecklad marknadsekonomi. Under 2015 infördes även restriktioner mot utländskt ägande inom medier och telekom, vilket drabbat svenska företag som Cristina Stenbecks MTG.58
Det första Ryssland gjorde efter inträdet i WTO var symtomatiskt nog att börja bryta mot dess regelverk med blockader mot utländska livsmedel. Bristen på livsmedel i Ryssland marknadsförs nu som ett sabotage som orsakats av den USA-stödda fascismen, liksom lokala revolter mot uteblivna löneutbetalningar eller andra oroshärdar.
Ett annat uppenbart område för förändrade relationer är energiförsörjningen. Väst bör snarast långsiktigt och strategiskt ersätta rysk gas, olja och uran med andra kraftkällor. Men det som enklast kunde tvinga Kreml till en godare grannpolitik är inte främst isoleringsaktioner – viktiga nog och verkningsfulla när sanktioner nu har riktats mot enskilda ryska makthavare både i EU och USA – utan ett ras i oljepriset. Den halvering som ägde rum på kort tid under 2014 har fått effekt på den ryska ekonomin. Framförallt har synen på energivapnet ändrats; de kubikmetrar som skulle levereras i enlighet med avtal ingångna under tidigare ryska regim har under 2000-talet fått en annan innebörd, när de används för politiska påtryckningar och till att finansiera upprustning.
Den inhemska strypningen av all opposition – demonstrativt utförd inför fuskvalen 2007 och 2011 när man utan grund grep oppositionsledare – adderar till bilden av en annan granne än den som på västlig värdegrund skulle integreras i den europeiska gemenskapen. Det är en granne som med härskarens ord från ett utrikespolitiskt tal i München (Wehrkunde februari 2007) definierar de fria och självständiga baltiska staternas anslutning till den västliga försvarsalliansen som ”en allvarlig provokation”. Det är så Kreml ser på den baltiska folkviljan, och på alla andra folk som georgier och ukrainare och moldovier som ger uttryck för något annat än den nuvarande ryska regimen har godkänt.
Tidskriften The Economists tidigare utrikesredaktör Edward Lucas är en av världens mest meriterade journalister inom sitt område; sedan mitten av 1980-talet har han som utrikeskorrespondent bevakat händelser i österled, bland annat för BBC och The Independent. I början av 1990-talet rapporterade han om den baltiska befrielsen från Sovjetunionen som chefredaktör för och huvudägare till The Baltic Independent (nu The Baltic Times). Som Moskvakorrespondent 1998–2002 följde han på plats Jeltsinregimens sönderfall och efterträdarens maktövertagande.
2008 tecknade han en tydlig bild av de nya imperieambitionerna i den internationellt uppmärksammade boken The new cold war, översatt till 15 språk och uppdaterad efter den ryska invasionen i Georgien detta år. I likhet med undertecknad, som ovetande om hans bok samtidigt utgav en liknande skrift, Det nya kalla kriget – vart går Ryssland?, skälldes han förstås för alarmist och russofob, men har i allt väsentligt fått rätt i projektionerna. Väst stod mentalt och militärt försvagat inför den totalitära återkomsten österut.
Dags igen; våren 2012 utkom Lucas upplysande bok om hur det ryska spionaget mot väst påverkar verklighetsbild och analys i vår del av världen, den av allt att döma väldokumenterade Deception – spies, lies, and how Russia dupes the West. Den tar vid där Mitrosjins 1990-talsklassiker i ämnet slutade (se sid 30).
Lucas perspektiv är både historiskt och nutida. Det senare ger sig självt; med Vladimir Putins tillträde till högsta makten vid millennieskiftet grundas KGB-staten av agenten från Dresden som tillsammans med några tusen likasinnade maktmän (siloviki) utgör den nya ryska eliten i symbios med affärsklaner (oligarker) och maffiakretsar.
2014 utvecklar forskaren Karen Dawisha i boken Putin’s kleptocracy – who owns Russia? Lucas grundteckning med ett myller av detaljer som skulle möta varje revisors gillande, inklusive valfusk redan från början. Här dör folk till höger och vänster i komplicerade affärer som ända sedan tiden i S:t Petersburg på 1990-talet bekräftar bilden av en ”familj” av siciliansk natur där de närmaste slutar antingen väldigt rika eller väldigt döda. Hennes uppskattning av förmögenhetsomfördelningen anger att ett hundratal personer lagt beslag på en tredjedel av nationalförmögenheten. Framställningen är den hittills mest ingående skildringen av den blivande härskarens resa från datjakooperativet Osero vid Komsomolskoesjön norr om S:t Petersburg, till makten och härligheterna i imperiets topp.59
Maktövertagandet bekräftades av huvudpersonen själv i ett tal vid Tjekans dag i Ljubljankafängelset i Moskva i december 1999 till personalen i KGB:s efterträdare FSB: ”Uppdraget till en grupp FSB-officerare att under täckmantel ta över statsapparaten har nu framgångsrikt slutförts.”60
Bilden är grundläggande för att förstå den nya ryska statens natur, särskilt för dem som fortfarande hyser hopp om en normalisering av utvecklingen och tror att de representanter vi möter i väst är legitima företrädare för ryska medborgare och demokratisträvanden. Det var just sådan brist på insikt, påminner oss Lucas, som i inledningen till den baltiska befrielsen under den andra halvan av 1980-talet ledde till att politiker i väst varnade för Sovjetunionens sönderfall och beklagade att balterna sökte den äventyrliga ”extrema” vägen till frihet.61
Jo, vi minns vad dessa apologeter hette, hur de agerade och vad de representerade.62 De använde samma argument då som i dag ekar i debatten om Ukraina, att dess frigörelseförsök kan äventyra ”stabiliteten” i vår del av världen och att den ryska invasionen i själva verket är ett försvar mot ”fascism” och västs aggression. Även den som skådar världen stående på händer ser ibland något, men uppochner.
En stor del av Lucas bok ägnas just de baltiska staterna då och nu, vilket är av särskilt intresse för oss som var med i Måndagsrörelsen och i trygghet på vår sida Östersjön kunde stödja balternas modiga frihetskamp medan 125 000 sovjetiska soldater ännu ockuperade våra tre grannar. Detta solidaritetsarbete är inte avslutat, vilket illustreras av pågående infiltration, korruption, cyberattacker, kidnappningar, utvisningar – en rad händelser syftande till att undergräva självständigheten i Estland, Lettland och Litauen för att återföra de forna sovjetrepublikerna till vad som av ryssar kallas moderlandet – som om länderna inte vore självständiga med en egen historia före 1917.
De nya ryska anspråken på återtagande av ”provinserna” vid Östersjön är inget hjärnspöke; det är en del av den ryska utrikespolitiska doktrinen. Otaliga uttalanden av ryska företrädare bekräftar målsättningen, liksom faktiska händelser. Vid ett möte i Stockholm i september 2011 bekräftade sekreteraren i en rysk delegation till ett Europarådsseminarium under ledning av guvernör Valerij Sudarenko från Kalugaregionen i klartext att ”we will never leave Latvia”.63 Det övertygade i alla fall mig om att historien riskerar att upprepa sig, trots den uppenbara skillnaden att Lettland nu tillhör Nato. Men det är inte stridsvagnar som är det enda hotet längre utan andra mjukare medel som hybridkrigföringen erbjuder.
Jag är inte ensam om bedömningen:
Det ryska inflytandet i Baltikum syftar till att begränsa självständigheten och undergräva de politiska, ekonomiska och civilisatoriska val staterna gjort. Medlen kombinerar hårda och mjuka taktiker och tar form av ofta hemliga övergrepp av legalt tvivelaktig natur.
Så skriver Rysslandsforskaren Agnia Grigas och fortsätter64:
De stora ryska minoriteterna i Lettland och Estland har varit en viktig faktor som möjliggjort för Ryssland att framgångsrikt etablera nätverk baserade på gemensamt språk, värden och intressen… Både lokala och ryska affärsgrupper engageras i politiska påtryckningar och partifinansiering för att favorisera ryska intressen…
Det inkluderar bildandet av hårdföra aktionsgrupper som aktiveras vid akuta konfrontationer, som till exempel i samband med statykonflikten i Estland 2007 då upplopp organiserades av Kremlstödda ungdomsgrupper i kontakt med den ryska ambassaden i Tallinn i samverkan med partier vars valrörelse 2011 delfinansierades av ett ryskt företag. I Lettland är oligarker som agerar för ryska intressen väl kända, i likhet med politiker i Litauen med förflutet i den gamla Sovjetnomenklaturan med goda KGBkontakter.65
Även Gazproms ägarandel i de tre nationella baltiska energiföretagen tillhör bilden av ryska verktyg, liksom ryskt ägande via bulvaner i mediesektorn.66
Fallet Herman Simm är belysande för den fortsatta trafiken kring Östersjön. Med en bakgrund i 1960-talets Sovjetstyrda estniska polis är det helt osannolikt vilken karriär han lyckades göra som spion för Moskva i försvaret i Estland och landets representation i Nato. 1993 blev Simm polischef i huvudstadsregionen, senare rikspolischef. 1995 anförtroddes han omvärldsanalysen i försvarsdepartementet och fick därmed tillgång till alla säkerhetsklassade dokument och möten. Efter utbildning vid den brittiska militära underrättelsetjänsten befordrades han efter Estlands inträde i Nato 2004 till sambandsman i alliansens högkvarter i Bryssel.
Omgivningens förvåning blev desto större 2008 när han greps och dömdes till 13 års fängelse som landsförrädare, agent för den ryska militära utlandstjänsten SVR. Att Sverige redan på 1970-talet hade nekat Simm inresevisum för ryska kontakter och att han sannolikt rekryterades som agent för KGB redan i mitten av 1980-talet hade tagit lång tid att tränga fram över Östersjön. En 140-sidig skaderapport från Nato kallar Simm ”den skadligaste spionen i Natos historia”.
Han var inte ensam. 2012 dömdes förre säkerhetspolisen Aleksej Dressen till 16 års fängelse. 2013 avslöjades ett tredje fall; Vladimir Veitman, anställd i underrättelsetjänsten sedan 1991, greps som misstänkt för att fram till sin pensionering 2011 ha tjänat ryska underrättelseorgan och dömdes till 15 års fängelse. Den estländska säkerhetstjänstens chef Arnold Sinisalu hävdade då att Ryssland fortsätter att ”aggressivt försöka rekrytera agenter” efter Estlands inträde i EU och Nato. Att KGB-arkiven försvann med ockupanterna i samband med befrielsen 1991 innebär inte att historien har tagit slut. Det finns fortsatt anledning att hålla ögonen på infiltrationen österifrån, inte bara i Estland.
Tillsammans med ett annat aktuellt fall – den ryska spionhärvan i USA kring skönheten Anna Chapman och en rad andra inplanterade ryska sovande agenter under nästan perfekt täckmantel – visar Lucas att de historiska mönstren och ambitionerna hos Kreml lever kvar, oavsett ideologiskt etikettsbyte. Fallen Simm och Chapman är inga engångshändelser från det förflutna; Lettland utvisade hösten 2012 två ryska medborgare för oönskade aktiviteter och i oktober samma år meddelade amerikanska åklagare att ännu ett ryskt nätverk av naturaliserade USA-medborgare hade avslöjats som smugglare av elektronik till den ryska militären, varvid ett hundratal företag svartlistades.
Det ställer i sin tur frågan vad motsvarigheterna till Simm och Chapman heter i dagens Sverige, och vad de sysslar med. Stig Wennerström och Stig Bergling (Eugen Sandberg/Sydholt), som 1979 dömdes till livstids fängelse för grovt spioneri, lär inte ha varit de sista ombuden för främmande makt i vårt land.67
I desinformatörernas krets har som under det första kalla kriget kommit ett tillskott av ”forskare” som vet berätta att Ryssland, nu som då, egentligen bara vill skapa förutsättningar för fredligt samarbete men tvingas försvara sig mot aggressionen från väst, inte minst hotet från ”revanschismen i Baltikum”. En del av dem är också bärare av Kremls favoritdogm, ”inringningsmyten”, som säger att väst har omringat öst fast det är tvärtom; det är ju folken i östra och centrala Europa som har lämnat den ryska sfären, som forskaren Vit Benes vid Institutet för internationella relationer i Prag avväpnande har påpekat.68 Deras föregångare under det första kalla kriget brukade hävda att det var i självförsvar som det egentligen fredsälskande och demokratiska Sovjetunionen tvingades ockupera halva Europa och införa diktatur för att skydda sig mot den kapitalistiska imperialismen, ”fascismen”. Då som nu borde väst ha valt en annan väg, nedrustningens och samarbetets, i stället för konfrontationens, heter det fortfarande.
Det är människor som, med poeten Tomas Tranströmers ord, har examen från glömskans universitet. Där, vid fakulteten för selektiv amnesi, har många gått som har mycket att inte komma ihåg.
54TT 1/9 2008.
55Citerat av Jan Leijonhielm, i antologin Till bröders hjälp (Hugemark, 2011). Hela doktrinen finns att läsa i Diplomacy Herald 21–22, 15–30/11 1992, översatt till engelska på latvianhistory.com.
56As if they fell from the sky (2008).
57Enligt en mätning från Levadacentret föll den tidigare positiva inställningen till USA på ett år från 67 procent till 46 (september 2012), en trend som tack vare hjärntvätten i medierna fortsatt ned.
58Dagens Industri, 20/5 2015.
59Ett lokalt reportage från miljardärsgettot, Grannarna styr Ryssland, publicerades i Aftonbladet, 3/3 2012.
60Citerat från Andrej Illarionov, en avhoppad rådgivare i ekonomiska frågor.
61En av ”äventyrarna” var dåvarande oppositionsledaren Carl Bildt, som besökte Estland redan i januari 1989 som förste ledande svensk politiker.
62Några av dem finns sparade till eftervärldens dom i Måndagsrörelsens minnesbok till 20-årsjubileet 2011, citat av bland andra Pierre Schori, Sten Andersson och Sture Ericson. Se även Peeter Lukseps vittnesbörd från Norrmalmstorgsmötena i boken Baltisk befrielse (Wahlbäck, 2012).
63Det skedde vid ett seminarium i regi av tankesmedjan Frivärld före en Europarådshearing i Stockholm om mediefrihet 12/11 2011.
64Grigas (2012).
65Jag avstår från att namnge dem för att undvika stämningsprocesser av den typ som 2009 drabbade The Economist när tidskriften hade publicerat en kritisk artikel om den ryske mångmiljardären Gennadij Timtjenko, numera finsk medborgare, som med kompanjonen Torbjörn Törnqvist länge drev energiföretaget Gunvor. Se även Uppdrag Gransknings avslöjanden 7/9 2011.
66Raudseps (2011).
67Mindre känt är fallet Afshin Bavand, en politisk flykting från Iran som anställd vid Ericsson bistod Ryssland med grovt spioneri och 2003 dömdes till åtta års fängelse.
68”De forskar mot bättre vetande”, Svenska Dagbladet Säkerhetsrådet, 17/5 2015.