Familjen Wehtje präglades inte av samma sammanhållning kring tillgångarna och framgång i deras förvaltning. Ernst Wehtje jr fortsatte att såvitt möjligt hålla bröderna borta från styrelserna i de bolag han kontrollerade. Det enda bolag där samtliga släktingar av någon anledning beretts plats var det aningen perifera Dalby Stenkross AB. Walter Wehtje tillhörde som finansman istället Wallenbergsfären, även om han också involverats i just stenkrossen.
Via ägandet i Skånska Cement, Skånska Cementgjuteriet och Iföverken behärskade Ernst Wehtje sin koncern genom ask-i-ask av Wallenbergmodell och komplicerat korsvist ägande av Johnsontyp. De ingående företagen tjänade som sagt enormt på folkhemsbygget med bostäder och vägar i Sverige, men också internationellt på det ekonomiska miraklet i hela västvärlden.
Som ägandet såg ut är det dock omöjligt att riktigt yttra sig om förmögenhetens storlek under glansperioden. Ernst Wehtje med familj deklarerade 1957 bara för 31 miljoner kronor. I sitt aktningsvärda och i brist på annan grävande rapportering ofta citerade försök till helhetsbild av de 15 finansfamiljerna kring 1960 kommer C. H. Hermansson fram till 11,5 miljarder! Även det gravt missvisande. Den enda metod som tycktes stå till buds om man ville gå bakom de fiktiva offentliga siffrorna var tydligen att räkna ihop värdet på de bolag där familjerna hade styrelseposter. Men i många företag var ägandet begränsat och delades med andra familjer. I en del fall saknades eget ägande helt. Samma värde kan dessutom som vi sett på tal om Wallenbergs återkomma otaliga gånger i familjens påstådda innehav. Dessutom har Hermansson råkat räkna med Walter Wehtjes uppdrag och på så vis en del av Wallenbergsfären inklusive Investors och Enskilda Bankens samlade tillgångar. Han lyckas på samma sätt räkna upp just Wallenbergsfären till över 20 miljarder. Om vi håller oss till vår tidigare gissning på cirka en miljard för Wallenberg och översätter proportionerna, med avdrag för Walters andel, hamnar vi på cirka 300 miljoner under Ernst jr, vilket för dåtiden ändå är nog så imponerande.
(Hermanssons metod speglar den även av styrelseproffsen själva omhuldade fördomen att bolagsstyrelser utövar makt. VD och en liten grupp förtrogna styr verksamheten. En aldrig så lysande styrelse kan inte göra ett dugg gentemot den som äger kapitalet, det vill säga storägarna på bolagsstämman. Den avgörande kampen inför Enskilda Bankens nedläggning utspelades som vi sett inte i bankstyrelsen utan mellan ägarna i stiftelsen. Styrelseuppdrag utan ägande, eller utanför den egna maktsfären, säger givetvis ändå något om prestige i näringslivet, vilket gör dem eftertraktade även utöver de höga arvoden de brukar avkasta. Men verklig makt ger de inte.)
Koncernen ändrade hela tiden innehåll, uppbyggnad och omfattning, även om inriktningen bestod. Rörstrand såldes redan 1964. Det mest uppmärksammade projektet blev deltagandet i Lamco, ett gigantiskt dagbrott för järnmalm i Liberia. Det hela framställdes gärna i svensk press som något som närmast liknade exporterad svensk välfärd. Delägare var ett amerikanskt stålkonsortium, Grängesberg, Wallenbergsfären genom Atlas Copco samt från Wehtjesfären Cementa, Sentab och Iföverken. Samt dessutom staten Liberia, vars bisarra politiska förhållanden knappast nådde offentligheten i Sverige. Bolaget bildades 1957, och brytningen började 1963 för att sedan fortgå tills inbördeskrig och kaos drabbade landet efter 1980. Debatt om det hela förekom först sent, i samband med vänstervågen kring 1970.
Ernst Wehtje jr var även riksdagsman för högerpartiet 1945–55. Han avgick som VD i Skånska Cement 1957 och blev istället ordförande. Men han behärskade Skånska Cement och dess koncern till 1968 då han lämnade både ordförandeskapet och styrelsen. Hans söner Ingvar (f 1923), Arne (f 1925) och Hans-Christian (f 1926) hade sedan länge förberetts på en karriär inom koncernen via olika lägre poster. Arne inträdde i Skånska Cements styrelse som suppleant samma år.
Men kapitalbehovet och de komplicerade ägarstrukturerna ledde till att man på något vis tappade kontrollen. Ett nytt holdingbolag, Euroc, bildades 1972. Samma år avled gamle Ernst jr. Företagsledningarnas tjänstemän tog efter hand över. Mot slutet av 1970-talet hade familjen Wehtjes makt försvunnit i Skånska Cement-gruppen, även om Arne Wehtje upprätthöll en styrelsepost i Euroc ända till 1995. Man hade lämnat den svenska förmögenhetsligans tätgrupp lika diskret som man smugit sig in i början av seklet.
Och ändå inte.
De tre bröderna hade många barn. Vi finner dem idag i verksamheter som jordbruk, lokalpolitik, småindustri och serviceföretag, ungefär som de otaliga ättlingarna till Dicksons tidigare under seklet. Ernsts och Walters bror Hugo Wehtje hade en son kallad Urban (f 1923). Denne förvärvade tillsammans med sin son Ulrik (f 1956) år 1972 det stora godset Rydsgård och drev det som bolag. Ulrik Wehtje tvingades dock av finanskrisen att sälja det 2009, men köpeskillingen 240 miljoner kan inte ha lämnat honom helt barskrapad. Dessutom gifte sig Ulriks syster Marie (f 1959) 1986 med Jacob Wallenberg jr, son till Peter Pirre Wallenberg (se kapitel V:1).
Och vi minns hur även Walter Wehtjes döttrar Olga och Eva en generation tidigare ingick finansfurstliga äktenskap. Till Olgas barn med Marc Wallenberg återkommer vi (se kapitel V:1). Likaså till Evas make och barn (se kapitel IV:12 och V:7). På det viset kan man säga att Wehtje överlever i förmögenhetseliten, ungefär som Dickson gjorde en tid genom Cervin, von Sydow och andra.