PETER ATTIA

Peter Attia (TW: @peterattiamd, eatingacademy.com) är läkare, före detta ultraidrottsman (deltog bland annat i fyramilslopp i simning), tvångsmässig självexperimentör och en av de mest fascinerande personer jag känner. Han är den läkare jag helst vänder mig till när jag har frågor som handlar om fysiska prestationer eller livslängd. Peter tog sin läkarexamen på Stanford University och har även en kandidatexamern i mekanik och tillämpad matematik från Queen’s University i Kingston, Ontario. Han gjorde sin specialistutbildning i allmänkirurgi på Johns Hopkins Hospital och bedrev forskning på National Cancer Institute under dr Steven Rosenbergs ledning. Peter fokuserade här på regulatoriska T-cellers roll vid återkommande cancer och andra immunologiska cancerbehandlingar.

PETERS FRUKOST

»Den brukar börja med ingenting, och sedan gör jag oftast ett mål till – eftersom jag är lite hungrig – och så tar jag lite mer av ingenting. Och så brukar jag avsluta det hela med ingenting.«

Peter äter sällan frukost och har experimenterat med många former av periodisk fasta – allt från ett mål om dagen (det vill säga 23 timmars fasta per dag) till mer typiska 16/8- eller 18/6-mönster (det vill säga 16 eller 18 timmars fasta och måltider endast inom en period på 8 eller 6 timmar). Att gå utan mat i 16 timmar ger i allmänhet den rätta balansen mellan autofagi (kolla upp det) och anabolism (muskelbyggande).

DIVERSE FAKTA

VARFÖR PETER OCH JAG KOMMER BRA ÖVERENS

Peter berättar hur härligt det var när han drack sin första experimentella laddning syntetiska (exogena) ketoner:

»Den första jag testade var beta-hydroxibutyratestern som en mycket god vän [Dominic D’Agostino, s.46] skickade till mig, och jag hade fått höra att de smakade vedervärdigt. Jag pratade med två personer som ätit dem förut, och det var härdade militärsnubbar. Inga sexåringar. ›Åh, det är det äckligaste som finns‹, sa de. Så det visste jag, men jag tror att den informationen liksom förflyktigades när paketet kom. Jag slet upp paketet, och det fanns dessutom ett meddelande i det med en beskrivning av en hjälpligt välsmakande cocktail som man kunde blanda – hur man kunde blanda ut detta med tio andra ingredienser. Jag bara bortsåg från det och tog ut 50-millilitersflaskan.

Jag svepte den, och jag minns att det var runt sex på morgonen, för min fru sov fortfarande. För det första drack man det och det smakade som jag föreställer mig att jetbränsle eller diesel skulle smaka. Om du någon gång har känt lukten av destillat, så vet du att det är en fruktansvärd stank, och du kan ju liksom föreställa sig hur det kommer att smaka. Det var så det smakade, och min första tanke var: ›Herregud, tänk om jag blir blind! Tänk om det är metanol i det här! Vad har jag gjort?‹ Och sedan var nästa tanke bara: ›Åh Gud, nu får du kväljningar. Alltså, du hulkar ju verkligen. Om du kräks upp det här kommer du att bli tvungen att slicka upp din egen spya. Det kommer att bli katastrof.‹ Så jag hulkade och kväljdes och försökte undvika att väcka familjen och försökte att inte spruta ut mina ketogena estrar över hela köket. Det tog ungefär 20 minuter för mig att komma ut och ta min cykeltur, vilket var hela syftet med det där experimentet.«

ARBETSVERKTYGEN

Peter har på sig glukosmonitorn Dexcom G5 för att dygnet runt hålla koll på sina glukosvärden, som visas på hans iPhone. Hans mål är att hålla det genomsnittliga glukosvärdet och glukosvariationerna på en låg nivå, vilket inte är det lättaste. Utanför labbet innebär det i stort sett att minimera insulinets »area under kurvan« (AUC). För att åstadkomma detta siktar Peter på att hålla glukosens medelnivå (per dygn) på 84–88 mg/dl och standardavvikelsen under 15. Hans Dexcom visar all denna information. Peter kalibrerar sin Dexcom 2–3 gånger om dagen med en OneTouch Ultra 2 glukometer, som kräver mindre blod och verkar vara mer pålitlig än Precision Xtra, som jag använder för min ketonmätning.

TRÄNING AV GLUTEUS MEDIUS

»Den moderna människan är som svagast och mest instabil på det laterala planet [i riktningen utåt från kroppen]. Att vara väldigt stark i gluteus medius, tensor fasciae latae och vastus medialis är avgörande för perfekt linjering av knä och höfter och varaktiga fysiska prestationer.«

En gång när Peter hälsade på mig i San Francisco gick vi till gymmet ihop. Mellan styrkelyftpassen och diverse talkstinna machogester sneglade jag åt sidan och såg Peter ligga i utvikningspose och göra något som såg ut som Jane Fondas workout. När jag hade skrattat färdigt förklarade han att han undvek knäoperationer tack vare det träningsprogrammet, som han hade lärt sig av snabbhetsgurun Ryan Flaherty och kinesiologen Brian Dorfman (Brian hjälpte honom också att undvika operation efter att ha slitit av en broskläpp).

Jag försökte mig på hans »omvända lårträning« och häpnade över hur svag jag var i gluteus medius. Det var outhärdligt, och jag kände mig och såg ut som en idiot. (Se Christopher Sommers citat: »Om du vill vara en viking…« på s.35.) För var och en av de följande 7 rörelserna, börja med 10–15 reps. När du kan göra 20 reps av alla 7 efter varandra kan du överväga att lägga vikter på fotlederna.

Du kommer att känna dig ganska nöjd och självbelåten när du har gjort några stycken, men kom ihåg: ingen vila förrän alla 7 är klara och ingen vila mellan övningarna.

För alla övningar – håll stortån under hälen (tänk infothet) för att vara säker på att du riktar in dig på rätt muskler, och gör den här serien två gånger i veckan.

#1 – upp/ner

img

Ligg ner på sidan och stötta upp huvudet med armen. Håll benen raka, lyft på det övre benet och sänk det igen samtidigt som du vrider foten inåt som beskrivits ovan. Lyft inte foten särskilt högt. Maxvinkeln i skrevet bör inte överskrida 30 grader. Större vinkel än så minskar spänningen och motverkar syftet.

I övning 2–4 bör du hålla ungefär tre decimeters avstånd längst ner på fotlederna. Maximera spänningen i gluteus medius och rör på benet enbart horisontellt. Se till att fotlederna inte sjunker när du sparkar dem bakom dig, till exempel. Sikta under det första eller de första två passen på att hitta den höjd för benen som är jobbigast för dig. Det är vanligtvis 30–45 cm från nedre delen av fotlederna. Kom ihåg att hålla kvar stortån under hälen.

img

#2 – framåtspark/pendel

Sparka ut det övre benet 45 grader från höften (som visas till höger). Tänk »kabaré«.

#3 – bakåtpendel

Pendla med benet bakåt så långt det går utan att böja på ryggen.

#4 – full framåt- och bakåtpendel

Pendla med benet fram och tillbaka (de två föregående i kombination), utan paus på mittlinjen.

#5 – cirklar medurs

Rita en cirkel med fyra, fem decimeters diameter med hälen. Kom ihåg att dina fotleder i nedre delen av cirkeln bör vara ungefär tre decimeter ifrån varandra. Om du låter fotlederna komma bara några centimeter ifrån varandra så fuskar du.

#6 – cirklar moturs

Upprepa i andra riktningen.

#7 – cykelrörelse

Trampa på pedaler som om du cyklade.

Lätt som en plätt? Byt sida och upprepa.

PLANKCIRKLAR PÅ PILATESBOLL

Målet med den här övningen är att skapa rörelser och rotation i skulderbladen. Rörlighet i skulderbladen är en av de viktigaste sakerna för överkroppens funktion och uthållighet. Målmusklerna är teres minor, infraspinatus, supraspinatus, subscapularis och romboiderna.

Att inta positionen är enkelt: Lägg dig i plankläge med armbågarna stöttade mot en pilatesboll och underarmarna riktade rakt framåt. Sjunk inte ihop mellan skulderbladen eller i ländryggen (håll de »håliga« och »utdragna« ställningar som beskrivs på s.44–45). Börja med benen brett isär för stabilitetens skull, så kan du flytta fötterna närmare i takt med att du blir starkare. Håll kroppen i denna position och använd underarmarna för att flytta bollen som beskrivs nedan. En omgång består av 10–15 reps av var och en av följande övningar utan vila emellan:

  1. Cirklar medurs
  2. Cirklar moturs
  3. Fram och tillbaka (det vill säga glid med armbågarna framåt 15–30 centimeter och sedan tillbaka in mot revbenen)

När du gör detta på rätt sätt ska du känna hur hela skulderbladen (scapulae) rör sig.

Peter gör tre hela set per träning, två gånger i veckan. Han gör dem ofta i kombination med »wolverines« (googla det) i kabelmaskin. Om en »wolverine« görs korrekt riktas den in mer på romboiderna än på deltoiderna.

FEM BLODTESTER SOM PETER ALLMÄNT REKOMMENDERAR

»Svaren beror förstås på individen och riskerna som varje person står inför (hjärt- och kärlsjukdomar, cancer etc.) grundat på familjens historia och genetik, men om man ser det ut ett generellt perspektiv och fokuserar på vad man kan göra för att förhindra döden så är dessa fem tester väldigt viktiga.«

  1. ApoE-genotyp: »Det testet ger underlag för mina tankar kring risken en person löper att drabbas av Alzheimers sjukdom. Genen är långt ifrån kausal – att man har den är alltså ingen orsak till alzheimer – men risken ökas antingen lite eller enormt mycket, beroende på vilken variant och hur många uppsättningar man har. Visserligen är apoE-fenotypen (det vill säga den faktiska mängden av lipoproteinet som cirkulerar i kroppen) en bättre indikation på alzheimer än genen och uppenbarligen en bättre markör att spåra, men [något test är] ännu inte tillgängligt på marknaden. Men håll ut. Jag jobbar på det.«
  2. LDL-partikelantal genom NMR (teknik för att beräkna antalet lipoproteiner i blodet): »Det här testet räknar alla LDL-partiklar, vilka dominerar bland de partiklar som transporterar kolesterol i kroppen, både till och från hjärtat och till och från levern. Vi vet [att] ju högre antalet partiklar är, desto större risk löper man att drabbas av hjärt- och kärlsjukdomar.«
  3. Lp(a) genom NMR: »Lp(a)-partikeln är kanske den mest aterogena partikeln i kroppen, och även om de ingår i det sammanlagda LDL-partikelantalet vill jag veta om någon har ett förhöjt Lp(a)-partikelantal, för det är – oberoende av LDL-partikelantalet – en enormt stark riskindikator. Det är något som vi måste agera på, men vi gör det indirekt. Det vill säga, dieter och läkemedel tycks inte ha någon effekt på antalet, så vi sätter in hårdare åtgärder på annat håll. Nästan 10 procent av alla människor har ärvt en förhöjd Lp(a)-nivå, och det är den helt klart vanligaste riskfaktorn när det gäller ärftlig åderförkalkning. Tyvärr gör de flesta läkare inga screeningar för det, men vetskapen om att man har det kan rädda ens liv, och ett läkemedel (i en klass som kallas ›apo(a)antisens‹-medicin) för att behandla det direkt kommer att finnas tillgängligt om tre, fyra år.«
  4. OGTT (Oralt glukostoleranstest): »I det här testet dricker man en glukosblandning och tittar sedan på insulin- och glukosresponsen efter 60 respektive 120 minuter. När en timme har gått kan man se de tidiga varningstecknen med förhöjda glukosnivåer (eller ett insulinvärde över 40–50), vilket kan visa på hyperinsulinism – ett förebud om problem med metabolismen. Faktum är att insulinsvaret efter en timme kan vara den viktigaste indikatorn av alla på benägenheten för hyperinsulinism och insulinresistens, även om man har normala värden för ›traditionella‹ markörer som HbA1c.«
  5. IGF-1 (insulinlik tillväxtfaktor 1): »Det här är en ganska stark cancerdrivare. Valet av kosthållning (till exempel ketogen diet, kaloribegränsning eller periodisk fasta) kan bidra till att hålla IGF-1-nivåerna låga, om en sådan strategi är befogad.«

KETOSENS VARNINGSTECKEN

»Ketos funkar bra för många, men det är inte idealiskt för alla. Det är inte heller fastställt varför somliga mår bra under långa perioder, medan andra verkar få ut mest av att göra det i cykler. Om vissa markörer uppvisar höjda värden (till exempel C-reaktivt protein, urinsyra, homocystein och LDL-partikelantal), så är det sannolikt att dieten inte fungerar som den ska för den personen och antingen måste modifieras eller avbrytas. En del patienter som råkat ut för signifikanta ökningar av LDL-partiklar på keto kan vända tendensen genom att begränsa det mättade fettet till mindre än 25 gram och byta ut de föreskrivna fettkalorierna mot enkelomättade fetter (till exempel macadamianötsolja, olivolja eller en begränsad mängd avokadoolja).«

FASTSTÄLL DIN HANDLINGSTRÖSKEL INNAN DU GÖR HELTÄCKANDE TESTER

»Sannolikheten är låg att du gör heltäckande tester och får svaret att allt är ›normalt‹, så gör inga tester om du inte är redo att acceptera osäkerheten som följer på att behöva fatta beslut (eller inte) grundat på ofullständig – och ibland motstridig – information. Innan du kollar din apoE-gen bör du till exempel veta vad du ska göra om du har en eller två uppsättningar av ›4‹-allelen.«

TF: Bestäm på förhand – och inte som reaktion när känslorna strömmar till – vilken typ av besked som är värda att agera på eller ignorera, och vilka dina »om/då«- handlingar ska bli.

FARAN MED ATT TA BLODPROVER ”I FARTEN”

Det är viktigt att ta blodprover tillräckligt ofta för att se tendenser och upprepa/bekräfta skrämmande resultat innan drastiska åtgärder vidtas. Detta har framhållits av andra gäster i min podcast, såsom läkaren Justin Mager (s.95) och Charles Poliquin (s.97):

»År 2005 simmade jag från Catalina Island till Los Angeles, och jag bad min vän Mark Lewis, som är narkosläkare, ta blod av mig ungefär tio minuter innan jag hoppade i vattnet på Catalina Island och sedan tio minuter efter att jag klivit upp i Los Angeles, tio och en halv timme senare. Det blev verkligen en uppenbarelse för mig, för jag hade utvecklat något som kallades för systemiskt inflammationsresponssyndrom, SIRS, vilket är något vi brukar se hos patienter med fruktansvärda infektioner eller som har råkat ut för riktigt svåra trauman: skottskador, bilolyckor och sådana saker.

Mina blodplättar gick från normal nivå till sex gånger mer än normalt. Antalet vita blodkroppar gick från normalt till – jag vet inte – fem gånger det normala. Alla dessa enorma förändringar skedde i mitt blod, så att det inte gick att särskilja mig från någon som just blivit skjuten. […]

Jag har alltid tvekat att behandla en patient efter ett sådant där snabbt prov, oavsett hur illa det har verkat. Jag träffade till exempel en kille nyligen vars morgonkortisolvärden var ungefär fem gånger högre än normalt. Så då tänker man ju, oj, den här killen har ju en binjuretumör. Men efter en liten följdfråga fick jag veta att klockan tre på morgonen, bara några timmar före blodprovet, hade varmvattenberedaren exploderat hemma hos honom. Det normala kortisolvärdet på morgonen förutsätter att personen ifråga har sovit hela natten. Han hade haft en översvämning hemma att ta hand om.«

FYRA KULOR ATT DUCKA FÖR

»Om du är över 40 och inte röker är det omkring 70–80 procents sannolikhet att du dör i en av fyra sjukdomar: hjärtsjukdom, cerebrovaskulär sjukdom, cancer eller neurodegenerativ sjukdom.«

»Det finns egentligen två aspekter på livslängd. Den ena handlar om att fördröja döden så länge som möjligt genom att fördröja kroniska sjukdomars inträde (de ovannämnda ›fyra stora‹). Det är vad vi kallar defensivspelet. Den andra handlar om att förbättra livet – offensivspelet. Med defensivspelet är det i stort sett bara fyra sjukdomar som kan döda dig. Om du med andra ord är 40 år gammal och du bryr dig om detta kommer du knappast att dö i en bilolycka eller bli mördad, för du tillhör inte riskgruppen. Det är mindre troligt att du dör i x, y eller z. När du tittar på dödlighetstabellerna visar det sig att du med 80 procents sannolikhet kommer att dö av hjärt- och kärlsjukdom, cancer eller neurodegenerativ sjukdom, punkt.

Om du bara minns en sak, minns då detta: om du är i 40-årsåldern eller mer och bryr dig om att leva längre så är det 80 procents sannolikhet att du kommer att dö i [en av] dessa sjukdomar. Så vilken strategi du än har för att öka livslängden så måste den inriktas på att minska risken för dessa sjukdomar så mycket som bara är möjligt.

[För dem som inte vet] är cerebrovaskulär sjukdom i de flesta fall stroke, och det finns två sätt du kan få stroke på. Dels genom vaskulär ocklusion, dels genom blödning – vanligen på grund av höjt blodtryck och sådana saker. Neurodegenerativa sjukdomar handlar som namnet antyder om degeneration som sker i hjärnan. Den vanligaste orsaken till det är alzheimerdemens, och alzheimer är en av de tio vanligaste dödsorsakerna i USA.

I mina ögon tyder [studierna] på att det är något med högraffinerade kolhydrater och socker – och möjligen protein, även om det kan bero på något annat – som tycks höja insulinhalten, vilket vi i förlängningen vet höjer insulintillväxtfaktorn (IGF). Och vi vet att IGF driver inte bara åldrandet utan också många olika cancerformer, om än inte alla.«

KOSTTILLSKOTT SOM PETER INTE TAR

Peter intar en hel del tillskott. Urvalet baserar han på sina egna blodtester, så det är alltså helt individuellt anpassat. Dock undviker han några av de allra vanligaste tillskotten:

  1. Multivitaminer: »De är en usel kompromiss. De innehåller en massa saker du egentligen inte behöver och inte tillräckligt av det du faktiskt behöver. De medför en onödig risk utan några potentiella fördelar.«
  2. A- och E-vitamin: Han är inte övertygad om att han behöver mer än det som han får i sig genom hälsokost.
  3. K-vitamin: »Om du äter grönsaker med mycket gröna blad får du i dig tillräckligt. K2 kan vara en annan sak för vissa, beroende på diet.«
  4. C-vitamin: »De flesta av oss får tillräckliga mängder genom vår vanliga kost, och även om megadoser kan vara intressanta, särskilt för att bekämpa virusinfektioner, så är de inte tillräckligt biotillgängliga i oral form.«

Peter är en förespråkare av magnesiumtillskott. Vår förmåga att lagra magnesium med friska njurar är väldigt stor. Han tar 600–800 milligram om dagen och växlar mellan magnesiumsulfat och magnesiumoxid. Han tar också kalciumkarbonat två gånger i veckan. Två av hans favoritmärken är Jarrow Formulas och NOW Foods.

LOGIKEN BAKOM LITIUM I LÅGA DOSER

Grundat på mina samtal med Peter tar jag numera små doser av litium i form av 5 milligram litiumorotat. Ju mer jag läser epidemiologiska studier, desto mer har jag kommit att tänka på litium som ett grundläggande element, i alla fall under vissa förutsättningar. 1–5 milligram räcker för att vara praktiskt taget säker på att få i sig en stor del av det som förekommer naturligt i grundvattnet i USA. Som introduktion föreslår jag att du läser New York Times-artikeln »Should We All Take a Bit of Lithium?«* Ur artikeln:

Även om det verkar märkligt att de mikroskopiska mängderna litium som hittats i grundvattnet skulle ha någon påtaglig medicinsk effekt, så tycks forskarna upptäcka mer om sådana effekter ju mer de letar. Det samlas långsamt ihop fler och fler belägg för att relativt små doser av litium kan ha fördelaktiga effekter. De tycks minska självmordsfrekvensen avsevärt och kan rent av främja hjärnans hälsa och förbättra humöret.

Och som Peter säger: »Litium är faktiskt väldigt, väldigt säkert att ta i mindre doser – mer eller mindre allt under 150 milligram – om ens njurar fungerar normalt. Det är ett sådant där medel som folk rackar ner på beroende på de höga doser som ibland har behövts för svårbehandlade fall av bipolär sjukdom, men dessa doser – som inte sällan varit nära 1.200 milligram – har inget gemensamt med logiken ovan.«

MER KOMEDI – FÖR LÄNGE SEDAN, NÄR PETER GICK FRÅN 77 TILL 95 KILO, MESTADELS I FETT

»Ärligt talat störde det mig så mycket att jag inte ens kan beskriva det. Vi skämtar om det nu, men då sa jag ordagrant till min fru: ›Jag ska göra en gastrisk bypass.‹ Och hon sa: ›Du är den största idioten som någonsin levat. Om du tänker göra det för att du väger 95 kilo kommer vi att behöva ta ett snack om vårt äktenskap.‹ Jag gick faktiskt och träffade den bästa fetmaspecialisten i San Diego, och det var rätt knäppt, för även om jag var klart överviktig var jag med god marginal den smalaste i väntrummet. Jag fick perspektiv på det. [Jag tänkte för mig själv:] ›Peter, du tycker alltså att du har problem? Jag menar, varenda en här inne väger ju 200 kilo.‹ Och när det var min tur att träffa läkaren tog sköterskan mig till vågen och vägde mig. Vi ställde oss på vågen och jag vägde ungefär 95 kilo. Då sa hon: ›Åh, det är ju fantastiskt. Är du här för uppföljning? ‹«

OM ATT SLUTA SPRINGA OCH BÖRJA LYFTA

»Ingenting skär mer i hjärtat på mig än att se folk som kämpar för att gå ner i vikt och tror att de behöver springa tre mil i veckan. De har ingen vilja att göra det, det gör ont i knäna, de hatar det, och de går inte ner i vikt. Då vill jag säga till dem: ›Men jag har glada besked åt dig. Du kommer aldrig behöva springa ett enda steg till i ditt liv, för det är helt meningslöst.‹

Däremot är det meningsfullt att träna, och jag anser att den viktigaste typen av träning – särskilt om du tänker på vad som ger mest på kort tid – är väldigt högintensiv, tung styrketräning. Styrketräning är bra mot mycket, oavsett om det handlar om att bli av med glukos, få en mer hälsosam metabolism, stärka sin mitokondriska densitet eller förbättra sin ortopediska stabilitet. Det där sista kanske inte betyder så mycket när du är i 30-årsåldern, men när du är över 70 så är det skillnaden mellan ett brutet höftben och en promenad i parken.«

PETERS VÄG TILL MEDITATION

10 % Happier av Dan Harris var den bok som fick Peter att meditera regelbundet. Efter begränsade framgångar med vipassana och mindfulness fick han en introduktion till transcendental meditation av sin vän Dan Loeb, grundaren av Third Point LLC, ett förvaltningsbolag värt 17 miljarder dollar.

* Böcker som Peter oftast har gett bort eller rekommenderat

Surely You’re Joking, Mr Feynman! av Richard Feynman

Mistakes Were Made (But Not by Me) av Carol Tavris och Elliot Aronson. Den sistnämnda är en bok om kognitiv dissonans som handlar om vanliga svagheter och fördomar i människans tänkande. Peter vill försäkra sig om att han går igenom livet utan att vara alltför säker på sig själv, och den här boken hjälper honom att kalibrera om.

* Peters bästa köp för 100 dollar eller mindre?

Peter har en dejt en gång i månaden med sin åttaåriga dotter. Det som nämns nedan hände mot slutet av en av dessa utflykter:

»Vi promenerade hem till hotellet när en sådan där rickshawcyklist kom förbi med fullt upplyst cykel. I normala fall skulle jag inte ens fundera på att hoppa på en sådan sak, men jag såg bara den där blicken i hennes ögon: ›Wow, det är en cykel med lampor överallt.‹ [Så vi hoppade på.] Han körde oss hem, vilket antagligen kostade 20 dollar, så inte ens 100. Och tro mig, det var 20 dollar mer än vi skulle ha spenderat på att bara gå hem, men hennes min var värd varenda dollar jag har. Nu blev jag lite sentimental och klyschig, för gamla farsor är sådana, men det var de bästa 20 dollar jag har spenderat på länge.«

* Vem tänker du på när du hör ordet ”framgångsrik”?

Peter nämnde flera personer, bland andra vännen John Griffin, en hedgefondförvaltare i New York, men jag skulle vilja betona det sista han svarade: hans bror. Peters bror Paul (TW: @PapaAlphaBlog) är federal åklagare, en lysande idrottsman och far till fyra barn under fem års ålder. Han lägger enorm tankekraft på att bli en bättre federal åklagare och tänker precis lika mycket på hur han kan bli en bättre pappa. Peter utvecklar detta närmare:

»Framgång är: Minns dina barn dig för att du är den bästa farsan? Inte farsan som gav dem allt de ville ha, utan någon som de kommer att kunna berätta saker för? Kommer de att kunna ringa dig helt plötsligt, vilken dag som helst, oavsett vad det gäller? Är du den första de ringer för att be om råd? Och kan du samtidigt briljera i vad du än bestämmer dig för att göra, som läkare, som fondförvaltare, som vad som helst?«

* Anna Fels. »Should We All Take a Bit of Lithium?« New York Times (13 september 2014).